På dagens filosofi lektion uppkom det, pga att vi skulle ha en tyst minut för barnen som dog i "terror" attacken i ryssland, en viss problematik med tysta minuten. Jag(vi) har inget emot tysta minuten i sig. Men, det sättet som vi väljer att ha en tyst minut visar sig vara problematisk eller något orättvis.
WTC attacken är ett bra exempel, det dog några tusen människor och vi höll en(eller två) tysta minuter. Det finnsa massor av liknand fall.
Vad är det som gör att vi INTE har en tyst minut åt de döda tex i Irak kriget och många andra händelser där det dör enormt mycket fler människor(naturkatastrofer,andra krig mm...) ?
Vad /vem bestämmer om vi har eller inte har en allmän tyst minut?
Tyst minut
Moderator: Moderatorgruppen
Re: Tyst minut
MikaelP skrev:På dagens filosofi lektion uppkom det, pga att vi skulle ha en tyst minut för barnen som dog i "terror" attacken i ryssland, en viss problematik med tysta minuten. Jag(vi) har inget emot tysta minuten i sig. Men, det sättet som vi väljer att ha en tyst minut visar sig vara problematisk eller något orättvis.
WTC attacken är ett bra exempel, det dog några tusen människor och vi höll en(eller två) tysta minuter. Det finnsa massor av liknand fall.
Vad är det som gör att vi INTE har en tyst minut åt de döda tex i Irak kriget och många andra händelser där det dör enormt mycket fler människor(naturkatastrofer,andra krig mm...) ?
Vad /vem bestämmer om vi har eller inte har en allmän tyst minut?
Jag höll helt med dig först - alla är lika mycket värda en tyst minut.
Men kanske det har att göra med att det handlade om barn och att det
var i en skola attacken ägde rum?
Om man tänker så faller sig kanske valet naturligare. Poliserna höll en
tyst minut för en kollega. I skolan håller man en tyst minut för andra
elever....... Därmed har man kanske inte värderat och jämfört olika
liv- eller måste det betyda det?
Agnostica
Jag tycker inte att det har någon skillnad var någon dör, som i detta fall en skola. Det skulle vara mer logiskt om man höll en allmän "sorgdag" för alla som har lidit. Det käns konstigt att välja ut åt vem man håller en tyst minut.
Visserligen käns det hårdare om barn är som offer. Men det har sekert dött mera barn i Irak pga att USA anföll dit, än i skolan i ryssland.
Man anser man att USA anföll för att fria världen från terrorism, och skolan blev anfallen av terrorister. Detta synsätt är den som vi har, men man kan lätt tänka sig att USA är terrorist och att de som anföll skolan är och strider för sin frihet.
Visserligen käns det hårdare om barn är som offer. Men det har sekert dött mera barn i Irak pga att USA anföll dit, än i skolan i ryssland.
Man anser man att USA anföll för att fria världen från terrorism, och skolan blev anfallen av terrorister. Detta synsätt är den som vi har, men man kan lätt tänka sig att USA är terrorist och att de som anföll skolan är och strider för sin frihet.
-
MrTambourineMan
- Inlägg: 545
- Blev medlem: 29 okt 2003 21:02
- Ort: Göteborg
För bövelen. De som vill hedra offren har en tyst minut, de andra lämnar de sörjande/hedrande i fred. Om en bekant till dig far illa, så reagerar givetvis du på detta när väl nyheten når dig. Din reaktion blir olika stark beroende på omständigheter som vem den drabbade är, och vad som hände honom eller henne men på intet vis implicerar detta att din subjektiva uppfattning av olyckan är någon form av objektiv verklighet.
Om du är en stor filantrop, går du antagligen dagligen och sörjer för människornas lidande, men eftersom inte hela Sverige (dessvärre?) är så otroligt empatiskt lagda påverkas de mer ju närmare anknytning olyckan har till deras egen person.
Om du är en stor filantrop, går du antagligen dagligen och sörjer för människornas lidande, men eftersom inte hela Sverige (dessvärre?) är så otroligt empatiskt lagda påverkas de mer ju närmare anknytning olyckan har till deras egen person.
Indignationen över att vi inte är "rättvisa" i vår medkänsla och sorg är förståelig och i sig vacker. Men jag håller med Tamburinmannen att vi helt enkelt inte KAN sörja och lida med allt som skulle kunna väcka sådana känslor. Om vi skulle ha en sådan allomfattande medkänsla att precis alla förfärligheter som händer överallt i världen skulle drabba oss lika starkt skulle vi nog inte orka leva…
Att det som är oss närmast är det vi sörjer mest är naturligt och antagligen sunt även om det ibland kan kännas lite cyniskt (min mamma ältar fortfarande vad en av hennes vänninor sade till henne när hon berättade att hennes man- min pappa - just hade fått diagnosen lungcancer: "Och jag har stukat tummen" sade väninnan. Men antagligen gjorde den där tummen så ont att den tog sådan plats hos min ammas väninna att den kunde jämställas med ett cancerbesked). Nå detta att vi ställer hemskheter mot varandra i något slags grad och kvantitetsskillnad funkar inte riktigt.
Att det som är oss närmast är det vi sörjer mest är naturligt och antagligen sunt även om det ibland kan kännas lite cyniskt (min mamma ältar fortfarande vad en av hennes vänninor sade till henne när hon berättade att hennes man- min pappa - just hade fått diagnosen lungcancer: "Och jag har stukat tummen" sade väninnan. Men antagligen gjorde den där tummen så ont att den tog sådan plats hos min ammas väninna att den kunde jämställas med ett cancerbesked). Nå detta att vi ställer hemskheter mot varandra i något slags grad och kvantitetsskillnad funkar inte riktigt.
Jag är ingen filantrop 
Det verkar vara lättare att fästa sig med sorg om det som hände skedde på en "smäll". I malaria dör det sekert minst 1000 barn i väckan, men sars, som kom och gick, dödade inte alls så många,men trots det fick vi känslan av stor skräck/medlidande.
Jag tror, att om man skulle visa videomaterial och dylikt under längre tider från Irak av gråtande personer som har just mist sina barn och annat "horror" som tex bilder på döda människor(som i ryssland skolan) skull vi sekert ha en tyst minut. ?
Givetvis är släktingar närmare än andra.
Det verkar vara lättare att fästa sig med sorg om det som hände skedde på en "smäll". I malaria dör det sekert minst 1000 barn i väckan, men sars, som kom och gick, dödade inte alls så många,men trots det fick vi känslan av stor skräck/medlidande.
Jag tror, att om man skulle visa videomaterial och dylikt under längre tider från Irak av gråtande personer som har just mist sina barn och annat "horror" som tex bilder på döda människor(som i ryssland skolan) skull vi sekert ha en tyst minut. ?
Givetvis är släktingar närmare än andra.
Den tysta minuten hålls ju egentligen inte för offrens skull, möjligen för
anhörigas skull för att visa solidaritet men de ryska mödrarna ser väl inte denna handling i en svensk skola.
Den tysta minuten är ett sätt att riutalisera de egna
känslorna - en symbolhandling för ens egen skull.
Och det verkar väl lite småsnålt att inte ställa upp på en tyst minut
för att offren inte berör en själv lika mycket eller för att man tycker
att andra offer är minst lika behjärtansvärda - man kan väl lägga in
vad man själv vill i sina tankar en sådan gång!
Agnostica
anhörigas skull för att visa solidaritet men de ryska mödrarna ser väl inte denna handling i en svensk skola.
Den tysta minuten är ett sätt att riutalisera de egna
känslorna - en symbolhandling för ens egen skull.
Och det verkar väl lite småsnålt att inte ställa upp på en tyst minut
för att offren inte berör en själv lika mycket eller för att man tycker
att andra offer är minst lika behjärtansvärda - man kan väl lägga in
vad man själv vill i sina tankar en sådan gång!
Agnostica
Jansson skrev:Jag ställer mig samma fråga. Det verkar som att folk tycker (framförallt våra "ledare") att barn och folk i västvärlden på något vis är mera värda än andra.
Min enkla teori är den att vi ägnar mer uppmärksamhet åt offren ju mer lika de är oss. Vi identifierar oss mer med karriärister i en skyskrapa som oförhappandes får en Boeing 747 genom panoramafönstret, än en grupp extremister som ytterst summariskt visas upp i media iförda turban och höttande med sina automatkarbiner. Ibland kan det vara likheten i hela situationen snarare än med enstaka människor som vi jämför. Detta förklarar t.ex. varför en död noshörningsunge på ett svenskt zoo berör mer än en katastrofal översvämning i Bangladesh.
MikaelP skrev:Det skulle vara mer logiskt om man höll en allmän "sorgdag" för alla som har lidit.
Jag har för mig att det är därför långfredagen är en helgdag. För att vi alla ska kunna sörja. Nå, sörjde ni ordentligt häromsistens?
MikaelP skrev:man kan lätt tänka sig att USA är terrorist och att de som anföll skolan är och strider för sin frihet.
Mja, man (jag) kan lätt tänka mig det första, men jag har svårt att för mig själv eller på något annat sätt motivera att man strider för sin frihet genom att stänga in sig i en skola med en massa barn och skjuta dem i ryggen när de försöker fly. Sannerligen, med sådant beteende borde frihet vara det sista alternativet på menyn. "Killing for peace is like fucking for virginity".
Fann skrev:Om vi skulle ha en sådan allomfattande medkänsla att precis alla förfärligheter som händer överallt i världen skulle drabba oss lika starkt skulle vi nog inte orka leva…
Ändå tycks det mig att medkänslan i världen skulle behöva öka, dvs. den rent kvantitativa summan. Jag önskar medkänsla åt de som inte har någon, och kraft att uthärda den för de som har "för mycket" av det goda.
Fann skrev:min mamma ältar fortfarande vad en av hennes vänninor sade till henne när hon berättade att hennes man- min pappa - just hade fått diagnosen lungcancer: "Och jag har stukat tummen" sade väninnan.
En talande berättelse. Jag tror att det är omöjligt att värdera andras lidande. Om A:s bror dött och B:s marsvin dött, vem är då mest ledsen? Det är knappast så att det finns något objektivt att mäta med. I just detta fall tror jag (ytterst hypotetiskt) att det var uppmärksamhetsflödets plötsliga vändning som förorsakde kommentaren. Reaktionen blev "men jag då?" egentligen oavsett hur ont tummen gjorde. Dock skulle jag inte säga att de två sorgerna kan "jämställas" på något sätt. De kan jämställas på samma sätt som politik och en varmkorv kan jämställas. All jämförelse av den typen är meningslös och jag kan inte se hur den skulle kunna ge upphov till något positivt (utom möjligen den korta trösten i uttalandet "det finns de som har det värre", vilket utan sådana värderingar kan uttryckas "jag skulle kunna ha det värre". Det är nog sant i varje ögonblick, men den inställningen för en inte framåt på lång sikt).
MikaelP skrev:I malaria dör det sekert minst 1000 barn i väckan, men sars, som kom och gick, dödade inte alls så många,men trots det fick vi känslan av stor skräck/medlidande.
Malaria är ett etablerat hot som inte dödar så många av världens rika människor. Därför finns det heller inte mycket forskning på malarialäkemedel. SARS, däremot skulle ha kunnat infektera och döda rika människor också, som vi lättare kan identifiera oss med. Nyhetens "behag" gjorde dessutom mediebevakningen större.
Agnostica skrev:Och det verkar väl lite småsnålt att inte ställa upp på en tyst minut för att offren inte berör en själv lika mycket eller för att man tycker att andra offer är minst lika behjärtansvärda - man kan väl lägga in vad man själv vill i sina tankar en sådan gång!
Jag vet inte hur jag tolka detta citat i ljuset av hela ditt inlägg, Agnostica, men själv skulle jag gärna se fler tysta minuter över hela landet - inte för att hedra döda utan just för att ritualisera sina egna känslor (vad de nu må handla om för tillfället). Vad jag skulle ge för en helt tyst minut på jobbet, låt säga varje timme. Jag svär på att effektiviteten skulle öka så till den milda grad, att jag skulle jobba in den (och mer därtill!) under de resterande 59 minuterna.
Tystnad. Vad underbart det är ibland.
/Stefan
="hovnarrAgnostica skrev:Och det verkar väl lite småsnålt att inte ställa upp på en tyst minut för att offren inte berör en själv lika mycket eller för att man tycker att andra offer är minst lika behjärtansvärda - man kan väl lägga in vad man själv vill i sina tankar en sådan gång!
Jag vet inte hur jag tolka detta citat i ljuset av hela ditt inlägg, Agnostica, men själv skulle jag gärna se fler tysta minuter över hela landet - inte för att hedra döda utan just för att ritualisera sina egna känslor (vad de nu må handla om för tillfället). Vad jag skulle ge för en helt tyst minut på jobbet, låt säga varje timme. Jag svär på att effektiviteten skulle öka så till den milda grad, att jag skulle jobba in den (och mer därtill!) under de resterande 59 minuterna.
Tystnad. Vad underbart det är ibland.
/Stefan
Varför behöver inlägget tolkas "i ljuset av det andra"? Jag har inget emot
tysta minuter eller ritualiserande av känslor. Men hur ritualiserar men
helt privata individuella känslor? Behovet av ritual uppstår kanske när
det är känslor man delar med många? Ett behov av att på ett symboliskt
plan visa solidaritet? Det konkretiseras att man inte är ensam om sina
känslor.
Agnostica
Hovnarr:
Det är vel så att långfredagen är för att sörja, kom inte ihåg att den fans
Dom kanske ansåg att det var ända sättet de hadde, för att få världen att förstå att Ryssland håller på med Terrorism mot dem? Terroristerna som anföll skolan skulle inte ha gjort det om Ryssland låtit deras hemland vara fri.
Det är vel så att långfredagen är för att sörja, kom inte ihåg att den fans
Dom kanske ansåg att det var ända sättet de hadde, för att få världen att förstå att Ryssland håller på med Terrorism mot dem? Terroristerna som anföll skolan skulle inte ha gjort det om Ryssland låtit deras hemland vara fri.
Det är ett sätt att skapa samhörighet, trygghet, anstånd och överlägsenhet mot allt i olika utsträckningar.
Det kan disskuteras från väldigt möjliga synvinklar.
Är det media som uppmäsksammar händelsen, varför gör dom det, vilka förtjänster finns det för dom?
Är det majoritet som skapar aktningsbeviset, varför det sållande som man har mellan händelser, varför människor nära oss, lika oss?
Är det auktoriteten som skapar känslan hos oss, hur, hur har beluten tagits, är det godtyckligt för auktoriteten att välja, vilka är dessa auktoriteter?
Inga alternativ pekar på att det är individen som fattar beslut om vilka som ska hedras, anser jag, då det är irrationellt att betrakta någonting, över huvudtaget, som ligger utanför ens egen omedelbara närvaro. Allt som förmedlas via källor formas av subjektiva skilldringarDet är ett sätt att skapa samhörighet, trygghet, anstånd och överlägsenhet mot allt i olika utsträckningar.
Det kan diskuteras från väldigt möjliga synvinklar.
Är det media som uppmärksammar händelsen, varför gör dom det, vilka förtjänster finns det för dom?
Är det majoritet som skapar aktningsbeviset, varför det sållande som man har mellan händelser, varför människor nära oss, lika oss?
Är det auktoriteten som skapar känslan hos oss, hur, hur har besluten tagits, är det godtyckligt för auktoriteten att välja, vilka är dessa auktoriteter?
Inga alternativ pekar på att det är individen som fattar beslut om vilka som ska hedras, anser jag, då det är irrationellt att betrakta någonting, över huvudtaget, som ligger utanför ens egen omedelbara närvaro. Allt som förmedlas via källor formas av subjektiva skildringar, desto längre ifrån källan någonting kommer desto högre sannolikhet är det att informationen är felaktig eller anspelar på våra känslor.
Nästan allting vi får veta om vår omvärld redigeras om och klipps i av diverse instanser under vägen.
Se på Irakkriget och dom uppgifter vi fick där ifrån. Utvalda reportrar fick tillåtelse att följa kriget från plats. Resten satt inackorderade på ett hotell (om dom haft tur) utan chans till kontakt med omvärlden.
Det är ingen avskiljd händelse, det är något som sker hela tiden med all information som presenteras för oss.
Därför känns det som ett hån, om man tänker efter, att ställa sig och ha en tyst minut för alla dom som vi har tagit till oss som värda mer.
Sen tvingas men ändock alltid till att göra det, för tänk ve och fasa om man hänvisade till brist på emancipation till övergripande värden. Då vore man svartmålad med satansmasken på.
Så där ligger dilemmat för mig, det går bra när man tänker sig minuten som en tanke till mänskligheten, men förpestas av vetskapen om segregationen som kommer av sådana generella ställningstaganden.
Det kan disskuteras från väldigt möjliga synvinklar.
Är det media som uppmäsksammar händelsen, varför gör dom det, vilka förtjänster finns det för dom?
Är det majoritet som skapar aktningsbeviset, varför det sållande som man har mellan händelser, varför människor nära oss, lika oss?
Är det auktoriteten som skapar känslan hos oss, hur, hur har beluten tagits, är det godtyckligt för auktoriteten att välja, vilka är dessa auktoriteter?
Inga alternativ pekar på att det är individen som fattar beslut om vilka som ska hedras, anser jag, då det är irrationellt att betrakta någonting, över huvudtaget, som ligger utanför ens egen omedelbara närvaro. Allt som förmedlas via källor formas av subjektiva skilldringarDet är ett sätt att skapa samhörighet, trygghet, anstånd och överlägsenhet mot allt i olika utsträckningar.
Det kan diskuteras från väldigt möjliga synvinklar.
Är det media som uppmärksammar händelsen, varför gör dom det, vilka förtjänster finns det för dom?
Är det majoritet som skapar aktningsbeviset, varför det sållande som man har mellan händelser, varför människor nära oss, lika oss?
Är det auktoriteten som skapar känslan hos oss, hur, hur har besluten tagits, är det godtyckligt för auktoriteten att välja, vilka är dessa auktoriteter?
Inga alternativ pekar på att det är individen som fattar beslut om vilka som ska hedras, anser jag, då det är irrationellt att betrakta någonting, över huvudtaget, som ligger utanför ens egen omedelbara närvaro. Allt som förmedlas via källor formas av subjektiva skildringar, desto längre ifrån källan någonting kommer desto högre sannolikhet är det att informationen är felaktig eller anspelar på våra känslor.
Nästan allting vi får veta om vår omvärld redigeras om och klipps i av diverse instanser under vägen.
Se på Irakkriget och dom uppgifter vi fick där ifrån. Utvalda reportrar fick tillåtelse att följa kriget från plats. Resten satt inackorderade på ett hotell (om dom haft tur) utan chans till kontakt med omvärlden.
Det är ingen avskiljd händelse, det är något som sker hela tiden med all information som presenteras för oss.
Därför känns det som ett hån, om man tänker efter, att ställa sig och ha en tyst minut för alla dom som vi har tagit till oss som värda mer.
Sen tvingas men ändock alltid till att göra det, för tänk ve och fasa om man hänvisade till brist på emancipation till övergripande värden. Då vore man svartmålad med satansmasken på.
Så där ligger dilemmat för mig, det går bra när man tänker sig minuten som en tanke till mänskligheten, men förpestas av vetskapen om segregationen som kommer av sådana generella ställningstaganden.
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno
sörja på befallning!
I skolklass exwempelvis:"den som inte är tyst och sörger nu får kvarsittning på fredag" .Absurt eller hur.?
Av intresse kan också vara att sorgen som skulla visas av alla vid "estoniakatastófen" kanske int kunde liknas vid sorgen JAG kände för en nära anhörigs död i en trafikolycka
dan innan.
Minns inte exakt hur många som omkom när Estonia sjönk,men vill minnas att det ligger i närheten av antalet döda i "vägtrafiken"
under ett år.
Så varför inte ha en yst minut för alla offer på våra vägar?Är det månne bilindustrin som ligger bakom??????
Av intresse kan också vara att sorgen som skulla visas av alla vid "estoniakatastófen" kanske int kunde liknas vid sorgen JAG kände för en nära anhörigs död i en trafikolycka
dan innan.
Minns inte exakt hur många som omkom när Estonia sjönk,men vill minnas att det ligger i närheten av antalet döda i "vägtrafiken"
under ett år.
Så varför inte ha en yst minut för alla offer på våra vägar?Är det månne bilindustrin som ligger bakom??????
Titta på konsekvenserna ,inte på reglerna.
Jag behöver inte inledas i frestelse-jag kan gå själv.
Vi lever i en tid när det är enklare att klyva en atom än att ta bort en fördom.
(Einstein)
Jag behöver inte inledas i frestelse-jag kan gå själv.
Vi lever i en tid när det är enklare att klyva en atom än att ta bort en fördom.
(Einstein)
-
Thimmy Bågfeldt
- Inlägg: 49
- Blev medlem: 16 jun 2004 21:17
Återgå till "Tankar och känslor"
Vilka är online
Användare som besöker denna kategori: 1 och 0 gäst