Vad är ett missbruk?

[zilv3r]

Vad är ett missbruk? Vad är ett beroende?
Kan man säga att supa skallen av sig på helgerna är ett missbruk?
När har man rätt att döma att någon lider av ett missbruk?

Har någon här erfarenhet av läkemedels missbruk?

[hovnarr]

Spana t.ex. in den här tråden:

http://www.filosofiforum.com/forum/viewtopic.php?t=312

Där det den senaste månaden/månaderna diskuterats intensivt kring vad som är beroende, hur användning av droger kan försvaras, m.m.

Jag antar vidare att du inte vill ha någon slags allmän definition av missbruk, utan är intresserad av vad folk tycker. Själv skulle jag inte kalla något för missbruk om det inte leder till negativa konsekvenser. Nån som sitter på sin kammare och porrsurfar bort dagarna när han egentligen skulle vilja göra något annat, men upplever att han har svårt att komma ur sin ovana - det är en missbrukare. Men nån som inte tycker att det påverkar honom negativt är bara beroende.

Att vara beroende innebär att man skulle må dåligt av att inte få utlopp för det man är beroende av - någon slags abstinens. På det sättet är jag beroende av körsång, tandborstning, mänskliga relationer och solljus, så definitionen blir ju ganska bred. Men i alla fall...

Vad menar du att det skulle leda till, detta att döma att någon lider av ett missbruk?

[Johan Ågren]

Man kan se på ett missbruk ur några olika synvinklar:

1. När en person själv upplever droganvändandet negativt och vill sluta men kan inte.

2. När en person inte upplever droganvändandet negativt, men kroppen tar skada. Delas vidare in i följande:

a: Är medveten om skadeeffekterna, men godtar detta.

b: Är inte medveten om skadeeffekterna.

I min mening så tycker jag inte man kan klassificera droganvändandet som missbruk om det inte är något av dessa alternativ. Problemet i sådana här frågor är alltid att man kan ifrågasätta en människas förnuft och förmåga att själv fatta bra beslut. När det gäller barn så anser vi att de inte kan det, men vid myndig ålder så ska plötsligt alla människor som genom ett trollslag kunna fatta medvetna och ansvarsfulla beslut. Så är det naturligtvis inte, utan även efter myndig ålder så fortsätter människan att handla efter övertygelser som hon inte är kapabel att överblicka de negativa konsekvenserna för.

Lösningen till den här frågan måste härledas till grundläggande filosofiska antaganden för att kunna besvaras. Ur ett existentialistiskt perspektiv så är det enda som reglerar frågan följande: Motsvarar mina antaganden vad som faktiskt kommer att handa mig om jag fortsätter att bruka den här drogen, eller är det så att jag har missbedömt situationen? Det fria valet döms endast efter om jag ror i hamn min bedömning. Personligen anser jag inte att människan automatiskt har denna frihet; utan ett drogbruk kan i sig vara följden av irrationella omständigheter. Genom förnuft och insikt förändras människans handlingsmönster. Genom att se att tingen saknar de irrationella värden vi gett dem kan människan befria sig från sina destruktiva beteenden. Missbruket i sig är då sällan orsaken till destruktiviteten utan bara en reaktion på en kausal kedja av irrationella reaktioner. Drogbruket skulle alltså inte existera om människan kände sig själv och tillvaron bättre. Drogbruket blir alltid ett missbruk, vare sig det rör sig om kaffe, heroin, eller vatten i för stora mängder, om människans handlingar bygger på irrationella reaktionsmönster. Det är detta som punkterar den existentialistiska utgångspunkten.

Men det blir krångligare: Droger som leder till insikter och friskhet, hur ska man klassificera ett sådant användande? Droger som kan hjälpa användaren att reda ut irrationella begrepp och förhållningssätt? Det som leder till användandet av drogen är behovet att övervinna irrationalitet. Ett sådant behov skulle inte föreligga om personen redan hade ett rationellt utgångsläge. Man kan därför inte enbart räkna med orsaken till drogbruket, utan även drogbrukets riktning. Att enbart säga att drogbruk som bygger på irrationella orsakssammanhang (som jag skrev ovan) är missbruk blir missvisande. Om resultatet av ett drogbruk, även om det orsakats av irrationella orsakssammanhang, leder till ett bättre och mer rationellt tillstånd så kallar vi drogen för medicin. Men samtidigt så kan medicin vara något som hindrar en människa till ett tillfrisknande och det uppstår ett beroende. Exempel på detta kan vara antidepressiv medicin. I stället för att se ett själsligt illamående som en varningsklocka för mer grundläggande problem så stänger man av den. Drogen behövs då för att klockan inte åter ska börja ringa.

I slutändan så får man nästan se till vad som är resultatet av en process snarare än enskilda moment. Det är till exempel skadligt för kroppen att få en spruta, men vaccinets verkan är vidare positivt. Att säga att det är destruktivt att vaccinera sig bara för att sprutan orsakar en minimal vävnadsskada håller endast ett barn med om. På samma sätt kan vilken drog som helst vara positiv om slutresultatet är gott. Det rationella agerandet torde dock vara att minimera den tid och det lidande det tar för människan att finna ett rationellt utgångsläge. Det går således inte att säga: "Mitt långa liv av missbruk var bra; för nu så här vid ålderns höst, då jag slutat med droger, har jag växt som människa genom mina erfarenheter." Om samma resultat kunnat infinna sig utan droger och lidande vid en tidigare ålder så hade det varit ett mer rationellt handlande, viket nog alla hållit med om.

Vidare kan man diskutera om "lyckan är primär", som det tas upp i den här tråden: http://www.filosofiforum.com/forum/viewtopic.php?t=46 Om jag förmår att genom en drog som heroin maximera min lyckupplevelse under min levnad, och allt annat blir sekundärt, till och med min verklighetsuppfattning, ska jag då genomföra det? Enligt mig faller sådana resonemang på samma sätt som alla existentialistiska utgångspunkter. Det går säkerligen att ha sådan utgångspunkter, men det är då bedrägeri som bygger på mindre vetande. Om jag förstod bättre skulle jag inte hålla med mig själv

Johan

[zilv3r]

Jag började fundera kring det här med missbruk för att en nära vän till mig andvänder droger. Jag kom på mig själv att säga att han är missbrukare, men vad säger att jag har rätt att stämpla honom som missbrukare?
Är det lättare att vi andvänder ordet missbrukare på människor som andvänder droger som inte är socialt accepterade?

[Stefan]

Jag kom på mig själv att säga att han är missbrukare, men vad säger att jag har rätt att stämpla honom som missbrukare?

Jag känner ju förstås inte till detta fall, men jag tror att man i många fall KAN uttala sig om huruvida en annan människa är missbrukare. T ex kan jag säga att Christer Pettersson var missbrukare, och det skulle vara sant även om han skulle hävdat motsatsen. Det är inte så att det endast är droganvändaren själv som kan säga huruvida han/hon är missbrukare eller ej.

Är det lättare att vi andvänder ordet missbrukare på människor som andvänder droger som inte är socialt accepterade?

Ja, det tror jag. Delvis tror jag också att det beror på att man vet mer om accepterade droger som alkohol, än icke accepterade droger. Man vet ungefär var gränsen för missbruk går för alkohol, men inte för andra droger; därför är man benägen att stämpla allt bruk av andra droger som missbruk.

[hovnarr]

Jag håller med Stefan där - en drogbrukare ses nog ofta som en drogmissbrukare, i synnerhet om drogen är olaglig.

Johan gör en mycket tydlig presentation kring vad som kan definieras som missbruk. Men jag undrar om man måste titta enbart på om kroppen tar skada eller inte.

Titta till exempel på spelmissbrukare. De kanske inte är medvetna om sitt problem, men kan ändå klassas som missbrukare (en mer klarsynt utomstående skulle enkelt se att de är på väg mot ruinens brant m.m.).
Fast då kanske det bara är beroende?

Sedan undrar jag om man automatiskt blir missbrukare när kroppen tar skada av vad man brukar. Jag tror många "vardagsdrogbrukare" passar in på Johans 2a:

2. När en person inte upplever droganvändandet negativt, men kroppen tar skada. Delas vidare in i följande:
a: Är medveten om skadeeffekterna, men godtar detta.

Den som super skallen av sig en fredagkväll måste ju vara missbrukare också, för det är ju inte så bra för kroppen? Fast även den som käkar lunch på McD varje dag tar säkert skada (salt, fett), så jag tycker det här låter rätt löst. Det beror i slutändan på vad man menar med skada...

[Johan Ågren]

Hovnarr,

Ja, man måste man definiera skada först. Ur ett existentialistiskt perspektiv så är skada allt sådant som inte kohererar med den föreställda/förutsatta utvecklingen.

Ur ett "objektivt" perspektiv kan man även se skada i det ickerationella. Ett bra exempel är avvikelsen att vilja avlägsna fullt fungerande kroppsdelar (kommer inte ihåg vad avvikelsen kallas) Det kan ses som en existentiellt beslut och inte nödvändigtvis som en skada ur den subjektiva synvinkeln. Men ur ett objektivt perspektiv kan en sådan inställning bero på en långtgående irrationell kausalitet, som när den spåras och "botas" avslöjar den faktiska skadan. Att McDonalds finns i huvudtaget är då ett led i denna irrationalitet. Om vi fortsätter att äta på McDonalds så pass länge så tiden för betydelse för mutation, så kommer vi antingen att se människor som är anpassade för sådan föda, eller människor som haft en naturlig avsmak för sådan föda och som fortsätter att livnära sig på andra alternativ. För den första gruppen blir det således naturligt att livnära sig på mat med hög fetthalt och snabba kolhydrater. Om livet tar en sådan riktning att vi alltid kommer att ha tillgång till sådan föda så kommer det att vara rationellt, men om tillgången till sådan föda avtar så kommer dessa anpassade individer att få svårt att överleva. Som jag ser det är det en svaghet att vara anpassad till något mer energikrävande, då det med all sannolikhet kommer att komma tider av nöd. I och för sig så kan dessa individer kanske utvecklas till någon form av jättar som inte har något problem att stjäla mat av de svagare "lågenergimänniskorna" (eller helt sonika äta upp dessa). Det här är min teori varför diosaurierna dog ut; de var inte längre rationella energiomvandlare för bevarandet av gener. Det kan uppstå perioder igen där de rätta förutsättningarna finns för sådan utveckling, kanske blir det McDonaldsmänniskorna.

Så även om själva uppkomsten till MCDonalds bygger på en irrationell grund så kanske (med liten chans) det kan ligga till grund för en rationell utveckling. MEN det hjälper inte den enskilda individen som faktiskt agerar irrationellt genom att stoppa i sig sådan föda som försvagar hennes förmågor. Och särskilt tydligt blir det ur en existentialistisk synvinkel; när människan inte orkar med eller förmår sina egna avsikter. Det matberoende som fungerar så är ett missbruk, och kantas vanligen av ånger eller åtminstånde ångest inför förlusten (men kan också vara omedveten förlust, se nedan). Man kan utan problem gå på McDonalds någon gång ibland utan att det kan kallas "skada", så länge balansen upprätthålls, men man får då nog vara medveten om vad det är man underkastar sig. Sedan kan man kanske finna andra etiska orsaker att inte gå dit alls.

Att en människa inte förstår samband mellan orsak och verkan, och vidare inte förstår vad hon missar, kan man också ur ett objektivt perspektiv föreställa sig om denna människa hade insikt. I varje givet ögonblick så har vi föreställningar om har saker förhåller sig, men genom mer kunskap så skulle vi ändra vår uppfattning. Det är denna möjlighet till förändring som man kan kalla för en objektiv föreställning; en mer rationell föreställning. Vi nödgas till subjektivitet, men det är alltid detta andra alternativ som berättar för oss om vår rationalitet. Det är därför vi kan säga till andra människor att de har fel, särskilt om vi känner deras förutsatta mål. Om vi känner deras irrationella orsaker som förutsatt deras mål så kan vi också säga att de har fel, även om de uppnår sitt mål.

Johan

[J R Auk]

Missbruk borde vara när det som brukas brukas på ett felaktigt sätt.
Hovnarrs exempel med porrsurfaren är ett bra exempel.
Vill man inget annat göra än att bruka, så kan inte mängden avgöra huruvida det är bruk eller missbruk, då måste vi se till skadan.
Johan beskriver det bra.

Frågan är om en utomstående part ska ha rätt att gå in och förbjuda någon att bruka pga skadan som personen åsamkar sig själv?

[Johan Ågren]

Frågan är om en utomstående part ska ha rätt att gå in och förbjuda någon att bruka pga skadan som personen åsamkar sig själv?

Det anser nog de flesta, i alla fall när det gäller individer under 18 år. Vi förbjuder våra barn, men inget säger att ett barn någonsin blir vuxet. Det är också rimligt att omyndigförklara människor som inte förstår sitt bästa; t.ex senildementa. Det här visar att det inte är en ren frågeställning utan en godtycklig gradsättning. Var går gränsen mellan en människa som är självdestruktiv och som måste skyddas från sig själv och en människa som väljer att vara självdestruktiv och ska ha sin integritet bevarad?

Hypotetiskt exempel: En människa är så starkt övertygad att hon kan flyga så hon tänker företa sig att kasta sig utför ett stup. Denna människa är då galen eller förledd (om det nu är så att det är omöjligt för personen att flyga). Vore det inte oansvarsfullt att låta denna person spilla sitt liv genom att bara hänvisa till att hon är myndig? Varför behandlar vi barn förbjudande samtidigt som vi överväger att behandla vuxna som beter sig som barn - ÄR som barn, eller rättare sagt; är barn men ser ut som vuxna - annorlunda?

Är det hela inte bara en praktisk och godtycklig gradsättning (myndighetsåldern) som visar sig vara funktionell? Och kan inte alla hålla med om att alla ÄR barn som inte agerar vuxet, och det mest rationella vore egentligen att förbjuda dessa också - som vi gör med våra barn?

Problemet är: Vem är egentligen vuxen och förnuftig?

Om jag med 100% säkerhet kände någon som var förnuftigare än mig så skulle jag lyda denna persons råd. Om jag inte kunde lyda hans råd fast jag insåg dem vara förnuftigare, så skulle jag överväga att klassificera min situation som någon form av missbruk/beroende.

Så länge jag tror på gränssättning för mina barn så kommer jag att förespråka lagar som sätter gränser för vuxna barn.

Problemet är: Ibland är det förnuftigt att bryta mot lagar, men kravet är då att jag verkligen är förnuftigare än lagen och inte enbart tror det.

Johan

[hovnarr]

Man kan utan problem gå på McDonalds någon gång ibland utan att det kan kallas "skada", så länge balansen upprätthålls, men man får då nog vara medveten om vad det är man underkastar sig. Sedan kan man kanske finna andra etiska orsaker att inte gå dit alls.

Det som gäller är "njuta med måtta" alltså. Det är vackert så. I zilv3ers fråga tror jag också att man kan se de där s.k. "etiska" orsakerna också. Det kan ju också vara fråga om en förvriden etik "alla droger är av ondo, omoraliska och bör till varje pris undvikas". Det låter ju vackert och bullerbylikt, tills man börjar fundera kring det och de droger som redan ÄR socialt accepterade.

I varje givet ögonblick så har vi föreställningar om har saker förhåller sig, men genom mer kunskap så skulle vi ändra vår uppfattning.

Det här tror jag är så OTROLIGT viktigt. Om man, liksom i zilv3rs fall, har en nära vän som man tror exempelvis brukar droger på ett ohälsosamt sätt, så är bland det mest vänskapliga och kärleksfulla man kan göra att verkligen sätta sig in i problematiken kring just den drogen. Annars riskerar man att göra den typen av (felaktiga) kategoriska uttalanden som det finns många exempel på i "drog-tråden" som jag länkat ovan. (T.ex. att psykedelia vore beroendeframkallande, trots att det saknas belägg för det).

Det här bidrar också till något som Auk varit inne på tidigare, nämligen att kunna föra ett öppet samtal kring droger, istället för att drämma moralkakor i skallen på varandra. Vilken ståndpunkt man än intar sedan, så kommer den i alla fall att vara betydligt mer underbyggd.

P.S. Zilv3r - det finns tydligen en hel del med personliga erfarenheter på området här, så om det är någon särskild drog du undrar över kan du säkert få flera kloka svar... D.S.

[Tatjana]

Jag tolkar ett missbruk som ett destruktivt beteende som man inte kan ändra på.
När man trots möjligheter att välja andra vägar går tillbaka i ett mönster som inte är konstruktivt. Samt att man väljer bort saker som tidigare haft stor betydelse.

Jag har erfarenhet av tablettmissburk. Inte personligen, men i familjen.

Sedan kan jag tolka att vissa människor har en slags "missbrukarpersonlighet" där det saknas "lagom mycket" av något. Allting är alltid för mycket eller inte alls. Detta speglar sig även i relationer, arbetsliv, livsstil m.m.