Höstdepression/depression/ångest osv.

[Fiore]

Tjabba. Jag antar att jag kommer få hatbrev snart, känns som jag är överaktiv på massa trådar samtidigt. Jag lugnar mig nog snart, är alltid sån när jag börjar med något nytt, kvittar vad det är.

I alla fall, en tråd om depression? Kan va gött med folk som kanske har liknande upplevelser, känslor osv. Sen kan man ju alltid skriva ner vad man har för knep och knåp för att ta sig igenom vardagen.

Om det känns onödig så bara släng den.. heh.


Förresten, kan ni tänka er om kunde operera bort depression?
Typ, skära bort lite av de kemikalier som gör livet surt för en, eller något.. Tjena liksom, hade man slängt sig under kniven?
Läskigt iofs, om man  börjar leka med hjärnan på det viset, får väl folk något sjukt maktbegär, och försöker skapa den perfekta människan genom att mixtra med hjärnan. Mindre bra kanske.. Men ja.. tanken är ju lite cool.

[JimmyAberg]

Du behöver inte oroa dig, du ligger än så länge bara på ett snitt med "14.67" inlägg per dag. Jag har legat uppe på mellan 19 och 21 inlägg per dag.

[Fiore]

Du behöver inte oroa dig, du ligger än så länge bara på ett snitt med "14.67" inlägg per dag. Jag har legat uppe på mellan 19 och 21 inlägg per dag.

Hahah Okok, gott antar jag!

[Fry]

Visst, det kan vara jobbigt med depressioner/lidande, men det är ju till viss del nödvändigt och fyller en viktig funktion. Det manar till förändring, och kontrasterar mot glädjen. Utan lidande hade vi inte haft glädje och vice versa. Om vi med ingrepp på hjärnan kunde eliminera depressioner så skulle vi väl till sist vänja oss vid glädjen, och på så sätt skulle glädjen försvinna. Vi behöver dualismen mellan glädje och lidande, tänker jag. Därför tycker jag man bör se nyktert på saken och inte se lidande som något direkt nödvändigt "ont" som till vilket pris behöver elimineras. Ser därför en risk med antidepressiva mediciner som vi ska ta så fort vi blir nedstämda. De lindrar ju bara symptomen istället för att gå till kärnan och se på varför vi känner som vi gör. Några tankar jag hade bara, kanske inte helt kopplat till trådens ämne.

[Fiore]

Visst, det kan vara jobbigt med depressioner/lidande, men det är ju till viss del nödvändigt och fyller en viktig funktion. Det manar till förändring, och kontrasterar mot glädjen. Utan lidande hade vi inte haft glädje och vice versa. Om vi med ingrepp på hjärnan kunde eliminera depressioner så skulle vi väl till sist vänja oss vid glädjen, och på så sätt skulle glädjen försvinna. Vi behöver dualismen mellan glädje och lidande, tänker jag. Därför tycker jag man bör se nyktert på saken och inte se lidande som något direkt nödvändigt "ont" som till vilket pris behöver elimineras. Ser därför en risk med antidepressiva mediciner som vi ska ta så fort vi blir nedstämda. De lindrar ju bara symptomen istället för att gå till kärnan och se på varför vi känner som vi gör. Några tankar jag hade bara, kanske inte helt kopplat till trådens ämne.

Absolut. Jag lekte mest med tanken, givetvis behöver man båda delar för att kunna uppskatta det. Utan sorgen känner vi inte glädjen.
det hade varit bra dock, om kunde hitta lite balans i det hela. . .

[Minded]

När deprimerad, fråga om du faktiskt vill vara det eller inte. Om inte, tänk på någonting kul du varit med om. Eller gör någonting som du gillar att göra. Om du verkligen inte kommer på någonting bra, fråga dig igen om du faktiskt vill vara deprimerad. Sannolikt är svaret ja.

[Fiore]

När deprimerad, fråga om du faktiskt vill vara det eller inte. Om inte, tänk på någonting kul du varit med om. Eller gör någonting som du gillar att göra. Om du verkligen inte kommer på någonting bra, fråga dig igen om du faktiskt vill vara deprimerad. Sannolikt är svaret ja.

Så du menar att jag gör ett medvetet val, att nästa ge upp allt jag älskar och ge upp alla mina drömmar? Du menar att när jag stirrat in i väggen i två timmar och inte känt en ända känsla, vaknar med ett ryck och blir så jävla rädd för jag fattar inte vad som händer med mig, och får sen panikångest i 3 timmar, så är det vad jag vill? :S Man ber väl inte hjälp om att bli av med något, om man egentligen vill ha det kvar?

[Minded]

Det var kanske inte den bästa formuleringen, eftersom att man ju har en del i bagaget, som man inte kan ansvara för. Det finns element av vana också. Och relativitet till straff och belöning på känslomässig nivå. Men poängen kvarstår;
Tex om ens näromgivning under större delen av ens liv varit pissig emot en, dvs inte fixat att ta emot en som man är, så tränas man till att må dåligt (eftersom att detta förståeligt är den dagliga känslan). Om omgivningen dessutom är inkonsekvent i sitt (skadande) beteende, så printas detta också in i en. Säg om ens mamma eller pappa är labila, så vet man inte vad man ska göra. Och man Vill kunna göra rätt. Upprepning är alla lärdomars moder.
Jag tror inte det någonstans är naturligt för oss att vara deprimerade. Jag ser inga andra djur i naturen som verkar vara det. De är upptagna med att göra saker, med att överleva. Sen om vårt samhälle generellt är mentalt hälsosamt eller inte, är en större fråga.

[Minded]

Det jag menar på är att visst, många av oss mår dåligt och kan dessutom ha jävligt goda anledningar till detta. MEN, det är inte alls säkert det blir bättre bara för att man ger utlopp för det. Du skrev i kriminalitetstråden om de anhöriga som man inte ska glömma bort - ta det till det här sammanhanget och säg att jag mår dåligt. Sannolikt har någon lyckats behandla mig illa. Men varför skulle någon behandla mig illa? Kanske just eftersom att någon annan har gjort detta till den som senare gjorde mig illa. Osv. Om ingen fixar bryta den där skitspiralen så landar vi i sämre situationer hela tiden. Detta är öga för öga och tand för tand.

Vi har ett visst eget ansvar också, även om absolut inte allt - det vill jag inte framstå som menandes. Men du frågade en fråga, och jag svarade vad jag anser. Våra känslor byggs upp av muskler liksom våra fysiska muskler. Och om man inte tränar något, blir man svagare. Om du inte upprepar matematiken du läser i skolan, så kommer du så småningom glömma denna. Om man (omedvetet) vänjer sig vid att känna en viss känsla, så blir denna bekväm strikt eftersom vana. Även om känslan i sig är depressivitet, eller något annat kulturellt accepterat som negativt.

[Minded]

Dessutom, när jag ändå rörde vid det - samhället idag är inte alltid uppmuntrande av att faktiskt utlösa de spänningar som kan finnas i individer, är faktiskt inte alltid intresserade av att hjälpa en individ med något som visst plågar denne. Titta på reklam. Vissa delar av samhället, gissningsvis en stor del av själva omsättningen, rörelsen och riktningen, skulle gå under - eller åtminstone förändras radikalt - om alla plötsligt blev nöjda med sig själva.

Du pratade också om religion i den andra tråden, kristendom närmare bestämt. Du uttryckte det som att religion var ansvariga för krig och annat skit. Mer praktiskt och specifikt, så är deras teknik om synd och skam Väldigt effektiv i sådana här förhållanden. Dvs, ett konspirationstekniskt perspektiv i frågan kristendomen är just deras faktiska manipulation och utnyttjande av oss vanliga människor.

[Fiore]

Det jag menar på är att visst, många av oss mår dåligt och kan dessutom ha jävligt goda anledningar till detta. MEN, det är inte alls säkert det blir bättre bara för att man ger utlopp för det. Du skrev i kriminalitetstråden om de anhöriga som man inte ska glömma bort - ta det till det här sammanhanget och säg att jag mår dåligt. Sannolikt har någon lyckats behandla mig illa. Men varför skulle någon behandla mig illa? Kanske just eftersom att någon annan har gjort detta till den som senare gjorde mig illa. Osv. Om ingen fixar bryta den där skitspiralen så landar vi i sämre situationer hela tiden. Detta är öga för öga och tand för tand.

Vi har ett visst eget ansvar också, även om absolut inte allt - det vill jag inte framstå som menandes. Men du frågade en fråga, och jag svarade vad jag anser. Våra känslor byggs upp av muskler liksom våra fysiska muskler. Och om man inte tränar något, blir man svagare. Om du inte upprepar matematiken du läser i skolan, så kommer du så småningom glömma denna. Om man (omedvetet) vänjer sig vid att känna en viss känsla, så blir denna bekväm strikt eftersom vana. Även om känslan i sig är depressivitet, eller något annat kulturellt accepterat som negativt.

Hm ja..

Ja, det blir ju som en vana, det blir lätt att falla ner istället för att kämpa sig upp. Viss rädsla kan också finnas, " hur skulle mitt liv vara utan depressionen? hur skulle jag förändras som person? hur mycket identifierar jag mig själv med depressionen egentligen?"
Reagerade kanske lite starkt på det du sade, just för att om du säger till en deprimerad människa, som är nere i skiten just då, att denne har gjort ett medvetet val, så gör du det bara 1000ggr värre. Talar av egen erfarenhet. Men ja, utvecklar man det så.. för det är ju inte riktigt medvetet, men det är det ändå, bara det att man är så "ingrodd" i det att man tror att depressionen är en del av dig, något som ska vara så. Fast det inte ska det.

[Minded]

Precis. Jag är för emancipation, för alla att hitta styrka i sig själva. Och den här deprimerade skiten.. det är att bygga vidare på sin egna vana, just av de anledningar du också ser. I religionstråden sa du att religion var ansvarig för att kvinnor nedvärderas - oavsett om man eller kvinna, den som benämner sig deprimerad och fortsätter manifestera det, förminskar sig själv, egenhändigt. Dvs ger bort ytterligare av sitt självförtroende och självkänsla, trots att denne redan har så lite av den (vilket är sannolikt eftersom att främst de med just dåligt självförtroende blir deprimerade).

Visst att man inte alltid behöver vara redo för att storma ut och förändra världen, men jag tror man sammantaget mår bättre av att (för en gångs skull) höra sanningen om saken.

[Minded]

Om ett sår har blivit infekterat (hjärntvätt om hur saker ska och inte ska vara), så behöver man öppna upp det och rengöra det för att det ska få en chans att läka rätt.

[Zokrates]

Finns ju redan minst en tråd om detta, kanske mycket som redan kommit till uttryck där?

[JimmyAberg]

Depression har antagligen sitt ursprung i "en rad erfarenheter av upplevd maktlöshet". Det är en "mental blockering", men som går att lösa upp. Det handlar till stor del om att få en "återställd känsla" för inflytande på sin vardag/omgivning. Inte alls så komplicerat faktiskt.

Problemet med depression är att deprimerad människor sällan får rätt stöd.

Hur som helst så vet jag att det går att ta sig ur det, om den "bara" är psykisk dvs.