När man har sökt - och funnit

[Lars]

För cirka fyra år sedan "inledde" jag någon slags andligt sökande. Med en positiv känsla av framåtanda, kreativitet och mystik läste jag böcker; Dalai Lama, Krishnamurti, Paulo Coelho, Thomas Frankell. Jag kände att jag hade en väg. En riktning. Riktningen var på något sätt utilitarismens grundprincip - att skapa så mycket lycka åt största möjliga antal. Självklart konsekvensetiskt, men även med vissa idéer om okränkbara värden. Då var jag typ 20. Jag var tillsammans med en tjej som så att säga bekräftade den "andliga" delen av mig och såg på "det hele" på ett väldigt liknande sätt. I denna livsfas skrev jag mycket på forumet, läste mycket och så. Det kändes hela tiden som att det fanns en riktning i mitt liv. Ett värde att sträva efter som gjorde vägen väldigt tydlig.

Nu är jag 24, har snart gått klart en socionomutbildning, gått en pilgrimsfärd till Santiago de Compostela, övat yoga, mediterat, pluggat i Australien och läst om religion. Lyssnat på Alan Watts. Och hela tiden försökt att förhålla mig till "verkligheten" som en praktiserande teoretiker. Lyssna, lära och applicera. Socionomutbildningen är bra, men jobbig på ett sådant sätt. Jag vet inte mer, jag vet bara att jag inte vet speciellt mycket. Och att allting är kontextbundet. Individer, samhällen, organisationer rymmer alltid en egen unik logik och med alltför grovmaskiga nät fångar man inte subtiliteterna i situationen.

Jag finner dock att hela "livspusslet" bara faller ned bit för bit i min kunskap om världen, omvärlden och relationer. Som att jag har sökt svar, men funnit dem. Jag är "nöjd" i mitt sökande. Det finns självklart en massa saker som jag jättegärna skulle vilja utveckla och lära mig, men efter att ha kommit ut ur någon slags fas känner jag mig desillusionerad. Historierna tilltalar mig inte på samma sätt längre. Jag behöver inte kämpa mig till regnbågens slut utan kan ofta titta ut på himlen och känna skönhet och lycka i att allt bara finns. Det känns som att mystiken försvinner. Men var det inget mer?

Förnöjsamheten kan ibland ta över, men lika ofta övergå i någon slags etisk och metafysisk nihilism. Jag förhåller mig speciellt kritisk till tröga samhällsstrukturer, men inser vikten av att inte slåss mot sina väderkvarnar. Det är viktig att vara kritisk till samhället, kunskapen, teoretiserandet, reduktionismen och allt detta, men lika viktigt att särskilja på den befogade kritiken och den icke befogade.

Jag minns att en av mina viktigaste andliga "insikter" var att all kritik i grund och botten är kritik mot mig själv. Eftersom min självbild är bilden av min omvärld har även kritiken omedvetna rötter i jaget.

Men vad ska man göra nu? Jag vet att det inte låter speciellt ödmjukt att säga att man förstår allt, men alla har en logik i sin hjärna och i min hjärna tycks det inte riktigt finnas plats för det mystiska längre.

Jag läser Fications krönika om andligt sökande som bergbestigning och kanske inser att jag är på väg ned från någon spiritual high. Jag är inte killen i alkemisten längre som är ute på världens häftigaste andliga resa, utan snarare någon slags strategisk avdankad Bilbo som sitter hemma och tittar på utsikten och konstaterar samma sak. Gång på gång.

Så samtidigt som jag känner mig visare än tidigare, känner jag mig med rådvill än någonsin. Livet lär en nya saker hela tiden men liksom barken på ett träd gömmer sig komplexitet i lager på lager som aldrig tar slut. Lite som grenar på ett träd. Jag kan fascineras av dessa när jag står under ett träd. Hänföras av hur komplext allting är. Precis så är även livet tänker jag. Krokigt, krångligt och oerhört komplext. I lager på lager. Därför finns det tusen meningar bakom varje ord - efter ett varv till återkommer jag till samma slutsats, med ytterligare argument.

Är det någon som känner igen sig?

Vad gör man nu?

Sticker till Indien?

[Anna Sara]

Jag känner igen mig. Jag tycker du också verkar ge uttryck för "ett desperat sökande efter en grupp" precis som jag.

Jag söker efter gruppens ständiga utmaningar och perspektiv för att hantera mina mentala problem whatever, och vill komma till "nivå 2", upplever att tillvaron innehåller en naturlig form av imitation osv. Har inte samma "visualisierande syfte" eller minne numera, alltså jag har "lagt saker bakom" mig och mina tankar är inte lika krävande i anspråk längre, är mindre rädd nu, men jag tror faktiskt jag har stora koncentrationsproblem.. jag gör saker för en större helhet nu men har försöker fortfarande "skylla på" något element/arketyp (verkar bygga det på innehållet i mina förflutna system, som jag stödde pre-symboliskt med starkaste känslor) i mitt strävade men vet samtidigt när det gör mig helt förvirrad, det är ett missbruk och jag har svårt att uttrycka mig. Känns som jag alltid känt mig "skenhelig", och därför haft en speciell ängslighet.

[Anna Sara]

Jag skrev ett inlägg för några månader sen som handlade om att känna den "absurda förnöjsamhet" du pratar om, alltså kan inte uttrycka det där det blev bara ett väldigt patetiskt resultat av min envishet, jag ville ha kvar mina minnen. http://www.filosofiforum.com/forum/vie ... php?t=7311

När jag skriver så vet jag att det hamnar mellan raderna, jag ställer andra en fråga som jag vet att de själva kan svara på. Men jag "vill inte förstå allt", jag känner så mer på sistone, att jag vill förstå "helheten" och gruppen i det kreativa ibland destruktiva lekandet mer. Jag skulle kunnat sagt detta när som helst, men jag skulle aldrig förstått det, att jag inte vill eller måste äga svar.

Hittade en cool låt i tråden som jag postar igen:

<object width="480" height="385"><param name="movie" value="http://www.youtube.com/v/qDi6fmkXlWA?fs=1&amp;hl=sv_SE"></param><param name="allowFullScreen" value="true"></param><param name="allowscriptaccess" value="always"></param><embed src="http://www.youtube.com/v/qDi6fmkXlWA?fs=1&amp;hl=sv_SE" type="application/x-shockwave-flash" allowscriptaccess="always" allowfullscreen="true" width="480" height="385"></embed></object>


What is a god of phoney creation,
Where am I going with no destination,
What if the fish came from the sea,
What if my lover made me feel free,
What if my intake caused revelation,
What if the point was reincarnation,
What if my shoes don't match my jacket,
If it's not working why don't you smack it,
What if your mamma said you were fat,
If you are lost find where your at,
What is a number without any time,
You can't get higher with nothing to climb,
Why have a body if you ain't got a mind,
What is a searcher with nothing to find,
Why is the traffic refusing to stop,
Why climb the ladder if you can't reach the top,
Where is the what if the what is in why,
Where is the what if the what is in why
Where is the what if the what is in why,
What do you dream of when you sleep at night,
Wee how the blind man fills up with light,
What is a bird with nowhere to fly,
How can you leave and not say goodbye,
What is a hunter with nothing to find,
What is the goodness without the unkind,
When did the outfit fall out of fashion,
When did the lover run out of passion,
My reincarnation time a phoney creation rhyme,
With no destination mine my information's fine,
Why did the voice say don't step on the floor,
Why did the sign say so float through the door,
What is a god of phoney creation,
Where am I going with no destination,
What if the fish came from the sea,
What if my lover made me feel free,
What if my intake caused revelation,
What if the point was reincarnation,
What if my shoes don't match my jacket,
If it's not working why don't you smack it,
What if your mamma said you were fat,
If you are lost find where you're at,
Where is the what if the what is in why,
Where is the what if the what is in why,
Where is the what if the what is in why,
How did the loser get to be rich,
What is a salesman with nothing to pitch,
When did the fool get to be king,
Why did you leave when they asked you to sing,
Why loose belief if you got a dream,
What is a train that ran out of steam,
what is a spy with no-one to spy,
On who do you sleep with nothing to lie on,
What if the fruit don't fall from the tree,
What if these questions just won't let you be,
Why waste your time looking for proof,
What if the answer is never the truth.

[Lars]

Jag känner igen mig. Jag tycker du också verkar ge uttryck för "ett desperat sökande efter en grupp" precis som jag.

Jag söker efter gruppens ständiga utmaningar och perspektiv för att hantera mina mentala problem whatever, och vill komma till "nivå 2", upplever att tillvaron innehåller en naturlig form av imitation osv. Har inte samma "visualisierande syfte" eller minne numera, alltså jag har "lagt saker bakom" mig och mina tankar är inte lika krävande i anspråk längre, är mindre rädd nu, men jag tror faktiskt jag har stora koncentrationsproblem.. jag gör saker för en större helhet nu men har försöker fortfarande "skylla på" något element/arketyp (verkar bygga det på innehållet i mina förflutna system, som jag stödde pre-symboliskt med starkaste känslor) i mitt strävade men vet samtidigt när det gör mig helt förvirrad, det är ett missbruk och jag har svårt att uttrycka mig. Känns som jag alltid känt mig "skenhelig", och därför haft en speciell ängslighet.

Hur menar du, söker efter en grupp? Man är väl med i grupper hela tiden på olika sätt? Det handlar bara om att försöka sätta sig in i andra gruppers grundpremisser och agera utifrån dem.

Hur skulle du beskriva ett visualiserande syfte? Vad menar du med det?

Men jag "vill inte förstå allt", jag känner så mer på sistone, att jag vill förstå "helheten" och gruppen i det kreativa ibland destruktiva lekandet mer. Jag skulle kunnat sagt detta när som helst, men jag skulle aldrig förstått det, att jag inte vill eller måste äga svar.

Förstår hur du känner. Ibland vill man bara lägga locket på för att man inte pallar. Det är bara det ätt världen är obarmhärtig på den punkten.

Förståelse är en sak. Om man nu är filosof eller sökare eller vad man vill kalla sig så sätter man sig ut för att försöka förstå saker. Inte för att försöka skapa sig en egen uppfattning, rucka på dem när man stöter på hinder. Grunden i rationaliteten (?). Det destruktiva lekandet i gruppen? Syftar du på festande? Gemenskapsritualer??



Återkommer med färsk hjärna. Utanför lyser solen klart och måsarna glider lättsamt på vinden. Jag vill ha det.

[Minimaxitiger]

Jag blir imponerad av allt Du har hunnit med redan i den ålder Du fysiskt är.
Är själv en sökare och det har tagit mycket längre tid för mig att nå en bit på vägen.
Enligt mig så är det bra att komma till en insikt eller teori som fungerar för just den man är.
Rätt eller fel en teori eller insikt kan vara bra tills annat har bevisats.
Det ger en möjlighet att lyfta blicken och lära sig nya saker om man är nyfiken.
Musik (finns ett antal instrument), konst, hantverk, språk, resor och kanske kan man använda sina kunskaper, empati eller energi till att att vara en god medmänniska, släkting förälder och så vidare.
Det är svårt att vara orka detta om all Din överskotts energi går åt till sökandet vilket det gör för många.
Du har alla möjligheter till ett mycket meningsfullt liv om Du så själv önskar och ödet går Din väg.
Som Du så riktigt själv känner så blir man dock aldrig helt full lärd eller att man helt kan sluta med sökandet då det är sökarens natur, ständiga små förbättringar och upptäckter, en stund i taget.

Vänligen

Minimaxitiger

[Fication]

Bra jobbat!

Jag kan känna igen mig i många saker. Att genomskåda sin egen skepsism, att inte glömma att vara kritisk mot sin egen kritik och inse att de största drivkrafterna ofta kommer av att kämpa mot de egna skuggorna och demonerna. Att bli varse detta kan å andra sidan göra att man mister många drivkrafter och att man liksom inte hittar någon barrikad att ställa sig på. Tyvärr så är de som är mest tongivande i samhället de som står högst upp på barrikaderna och väsnas mest i sina kamper mot sig själva.

Man kan se det här som en meningslöshet, men snarare skulle jag vilja kalla det en meningsfrihet. Det är nog inte en total nihilism, jag antar att det finns kvar en grundläggande intuition för vad som är rätt och fel, mer eller mindre vettigt.

Så vad göra? Tja, jag driver en ganska fokuserad agenda och jag intalar mig att det jag gör är viktigt och meningsfullt. Och det lyckas jag nog ganska bra med, fast det beror på olika faktorer och tillfälligheter som är unika för mig. Annars skulle jag nog säga att den här friheten från att sitta fast i olika värderingar, världsbilder eller agendor gör att man just kan stanna upp i en situation och se fler lager än andra kan. Man kan se och känna subtilare nyanser i olika skeenden t ex social interaktion bara man ger sig tid att ta in och kultivera känsligheten för dem.

Så jag vet inte om det är så viktigt exakt vad du gör och vilken bana du väljer. En sån som du i vilken organisation som helst, eller som fri agent, kan göra mycket nytta utan att märkas. Som en Amelie från Montmarte. Eller märkas om du så skulle vilja.

Forska?

Dra till Indien? Äh, tror inte så många där skulle förstå dig.  :)

[LarM]

Efter att ha vandrat sökarens väg i perioder har jag börjat hylla insikten att ju mer jag förstår (begriper) desto mer hittar jag som jag inte förstår (begriper). Dvs matematiskt blir jag dummare och dummare ju mer jag lär mig.
Det tog en stund att komma till den insikten.

Vad kan jag dra för slutsats av det då? Jo, välj vad du vill förstå, borra där du tror att det finns olja, fördjupa dig i områden som betyder något för dig och försök att släppa idéer om att försöka förstå helheten på ett djupare plan.

Inse att människorna (samhället) målar upp en felaktig bild av var som står i vår makt och vad som inte gör det. Att försöka påverka det du inte kan påverka äter dig inifrån.

Att bara minska sina begär och tygla sin rädsla kan ofta ge ett mycket gott liv och förstånd. Jag reste runt en massa i världen för att bara komma  till insikten att det jag söker finns "utanför stugknuten.

[Fication]

Jag reste runt en massa i världen för att bara komma  till insikten att det jag söker finns "utanför stugknuten.

Det här måste ju vara typ den mest spridda sökar-klyschan, fast i många olika varianter. Tom Barbapapa åkte världen runt och även ut i rymden innan han hittade Barbamama, just det, utanför stugknuten!
http://www.youtube.com/watch?v=mxIf4jFKEh8
Lite taskigt att kalla det klyscha, men det är det innan man själv kan relatera till dem. Många visdomsord (eller klyschor om vi ska vara lite sådär...) samlar man på sig, och sen efter ett tag fattar man vad de betyder. I en del hittar man nytt djup i...

[LarM]

Jag reste runt en massa i världen för att bara komma  till insikten att det jag söker finns "utanför stugknuten.

Det här måste ju vara typ den mest spridda sökar-klyschan, fast i många olika varianter. Tom Barbapapa åkte världen runt och även ut i rymden innan han hittade Barbamama, just det, utanför stugknuten!
http://www.youtube.com/watch?v=mxIf4jFKEh8
Lite taskigt att kalla det klyscha, men det är det innan man själv kan relatera till dem. Många visdomsord (eller klyschor om vi ska vara lite sådär...) samlar man på sig, och sen efter ett tag fattar man vad de betyder. I en del hittar man nytt djup i...

För mig har i alla fall numera många timmar i flygplan och på flygplatser blivit en plåga och här hemma finns underbar natur, årstider, ljusväxling, intressanta människor, kultur i massor och dessutom har jag inget behov längre av att imponera på mina medmänniskor genom att berätta om mina upplevelser i utlandet.

Men det är ju bara min lilla sanning och sanningar finns det massor av. Inom tio mils radie har jag så mycket att se och uppleva att jag inte hinner med det under hela mitt liv. Tänk bara att t ex besöka Västergötlands mer än 500 medeltida kyrkplatser. Eller alla de vackra naturreservaten i trakten eller alla fantastiska minnesplatser från det senaste århundradets industrialisering av våra liv eller fågelsjöarna eller slotten eller alla byarna och caféerna och havsmiljöerna och fiskelägena och platåbergen och alla sjöarna och fornlämningarna och krigsskådeplaterna och borgarna... Det tar en stund... men det finns ju ingen imponatoreffekt att skörda.

[Lars]

Jag tror jag håller med om idéen om att ingenting är heligt. Man Således spelar det ingen riktig roll hur man gör. Jag tror dock att detta synsätt om att tillskriva värden kommer till sitt yttersta test nu i dagarna eftersom jag precis fått ett jobb på ett callcenter. Jag går runt problemet gång, på gång och landar inte i speciellt mycket meningsfullhet i det. Istället bör jag se det som en utmaning. Att mina varningssignaler och kritiska tänkande mot samhället, tv-tittande och telemarketingförsäljare inte borde få fritt spelrum. Jag bara pajar för mig själv. Och andra.


LarM, Nej du har rätt. Det är inte lika hett att åka på fågelskådning som att tågluffa i nordafrika. Inte lika kreddigt heller. Vi avdankade sökare hamnar till slut ute på österlen nånstans. Jag visste det! Och det var det jag var rädd för. Nej, Men ärligt, all in på inhemsk turism!

Musik (finns ett antal instrument), konst, hantverk, språk, resor och kanske kan man använda sina kunskaper, empati eller energi till att att vara en god medmänniska, släkting förälder och så vidare.

Absolut! Därför blir också "sökandet"/levernet/inställningen eller vad man ska kalla det mycket praktiskt nu om man jämför med tidigare för mig. Idag nöjer jag mig inte med luftslott utan saker räknas i vad man gör och hur man motiverar det.

Har även funderat på att forska. Det vore grymt roligt, men börjar samtidigt bli lite trött på det akademiska teoretiserandet kring saker och ting. Det visar sig.

Har du forskat, Fication?

[Fication]

Har du forskat, Fication?

Tja, eftersom du av en händelse frågar så:
http://www.filosofiforum.com/forum/vie ... php?t=8123

[Anna Sara]

Jag känner igen mig. Jag tycker du också verkar ge uttryck för "ett desperat sökande efter en grupp" precis som jag.

Jag söker efter gruppens ständiga utmaningar och perspektiv för att hantera mina mentala problem whatever, och vill komma till "nivå 2", upplever att tillvaron innehåller en naturlig form av imitation osv. Har inte samma "visualisierande syfte" eller minne numera, alltså jag har "lagt saker bakom" mig och mina tankar är inte lika krävande i anspråk längre, är mindre rädd nu, men jag tror faktiskt jag har stora koncentrationsproblem.. jag gör saker för en större helhet nu men har försöker fortfarande "skylla på" något element/arketyp (verkar bygga det på innehållet i mina förflutna system, som jag stödde pre-symboliskt med starkaste känslor) i mitt strävade men vet samtidigt när det gör mig helt förvirrad, det är ett missbruk och jag har svårt att uttrycka mig. Känns som jag alltid känt mig "skenhelig", och därför haft en speciell ängslighet.

Hur menar du, söker efter en grupp? Man är väl med i grupper hela tiden på olika sätt? Det handlar bara om att försöka sätta sig in i andra gruppers grundpremisser och agera utifrån dem.

Hur skulle du beskriva ett visualiserande syfte? Vad menar du med det?

Men jag "vill inte förstå allt", jag känner så mer på sistone, att jag vill förstå "helheten" och gruppen i det kreativa ibland destruktiva lekandet mer. Jag skulle kunnat sagt detta när som helst, men jag skulle aldrig förstått det, att jag inte vill eller måste äga svar.

Förstår hur du känner. Ibland vill man bara lägga locket på för att man inte pallar. Det är bara det ätt världen är obarmhärtig på den punkten.

Förståelse är en sak. Om man nu är filosof eller sökare eller vad man vill kalla sig så sätter man sig ut för att försöka förstå saker. Inte för att försöka skapa sig en egen uppfattning, rucka på dem när man stöter på hinder. Grunden i rationaliteten (?). Det destruktiva lekandet i gruppen? Syftar du på festande? Gemenskapsritualer??



Återkommer med färsk hjärna. Utanför lyser solen klart och måsarna glider lättsamt på vinden. Jag vill ha det.

Hierarki är kanske ett enklare ord... hur vi kan förädla gruppmedvetenheten ..relaterar (kärnimpulsen) till det distanserade och mentaliserade, en "extrem-abstrakt" och ädel/intelligent arketyp..

Alltså jag vet ju att jag "har fel", vi lurar oss själva ibland.

Har en känsla av att detta uppror injicerat i olika strävanden; idealet, mänskligheten, hjärnan etc.. behöver omfamna "sin polaritetsnatur" dvs "oss själva"/"mig själv", "meningsskapande", "kärlek" på samma ställe och jag tror det är här vi tappar vår disciplin och börjar klyva bilden och neutralisera/lösa upp oss till en excentrisk acceleration av minnet... Andra påtrycker att vi ska "ta det lugnt nu" (och vi vill, sluta bry oss) om du förstår vad jag menar, det "stora problemet" dramatiseras, det är därför vi ser det oskuldsfulla i de som vet att det handlar om att arketyper behöver varandra i krisen. Jag räknar bort estetik och språk som centralt existensberättigande här.


Jag hade förut räknat ut hur t.ex. expansion och transcendens rotar sitt syfte och värderat deras natur före min tid (jag hävdar ju inte att jag genomgår transformationer och metamorfoser), känt mig infångad.. Hamnat "utanför" på något vis. Man brukar ju ofta säga att "ju mer man vet desto mindre vet man" men samtidigt förstår vi att vi "vill veta att vi vet".. Jag har förlåtit och är övertygad om att vi kommer lyckas, även om det känns som om mänskligheten som individualiserade grupp eller folk har glömt bort sina finaste medel, vi blir deprimerade av att titta på historian eftersom det känns som vi vänder det åt andra hållet, att något är imot oss. För att nå det vi vill ha måste vi göra tvärtom för att först få det vi behöver.

[Lufier]

.

[nytt namn]

9.10: "the pinoneer is the guy with all the arrows in his back"
<iframe src="http://player.vimeo.com/video/12324028" width="400" height="255" frameborder="0"></iframe>

[Johan Ågren]

Lars,

Jag gjorde min "andliga resa" i åldern 19-29. Känner igen mig i mycket av det du skriver. Jag var själv riktigt "hardcore"; gjorde mina daglig meditationstimmar, och hade en extrem kosthållning. Slukade litteratur, och allmänt expanderade mitt medvetande, var systembyggare, hittade en helhetsbild av skapelsen. Jag var helt klädd i vitt, och ägnade min tid åt att vägleda andra människor.

Men detta var en skapelse i sig, en skapelse som med tiden blev ett självändamål. Det du känner nu är att du nått vägs ände, att du inte kan placera några fler torn på din skapelse. Och det som återstår är:



En viss del av dina insikter kan du ta med dig, men du kommer att bli naken. Om du genomgår processen så kommer du att bli levande och skapande, men kommer ständigt att få kämpa med att upprätthålla det som är levande.

Det du har gjort verkar vara en kollektiv nödvändighet för individen att till slut hitta sin eget självständiga skapande. En ensamhet där ensamheten söker helheten helt oberoende av några mallar. Det magiska du upplevt i ditt skapande är det som är essensen, men kunskapen är inte målet. Kunskapen som härör ur processen är dessutom klumpig.

Jaget är starkare än någonsin, meditationen till trots. Munken blir en munk, den helige mannen blir den helige mannen.

Till slut: Ett levande kreativt komplex av rörelse som uppdateras gentemot det mest innerliga i sin omgivning, och utifrån detta lever. Inga mål annat än att närvara i existensen.

Vi ska ingenstans, hej! Roligare än så är det inte, men man kan göra det roligare genom att nära sina talanger (och se till att inte "talangen" inte också blir ett tornbygge).

Så prova att dansa, teckna, spela, röra på dig, titta på dina fingrar, gräv i jorden, gräv i livet, låt en flod rinna genom din kropp så att du blir ny. Kanske du kan uppbringa några spektakulära sensationer till i livet genom att resa och hitta de knasigaste snubbarna, men det är i sig inte livet.

Och sedan utmaningen: Bli en del av en "familj" och var den du är tillsammans med dessa.