Är ni stammare?

[Ranchi]

.

[Johan Ågren]

Om du sjunger orden då?

[nytt namn]

Jag stammar inte, däremot har jag lite svårt att "hitta orden" ibland när jag pratar.

En sak som brukar hända när jag pratar är att jag råkar byta första bokstäverna i två ord med varandra:
"äcon och bägg"
"purkisk teber"
osv...

[Cosmic philosopher]

Jag är en stammare, som stammar till och från.
Ordet liksom stannar, och det är omöjligt att få fram det.
Själva starten är värst, kan ibland sitta i minuter av att plågas att få fram ett "Hej då"
Det känns skit jobbigt, och man måste snabbt byta ut ordet till något som passar in..
Vilket kanske ger en kreativ förmåga med orden.

Någon annan här som har detta problem?

Varför stammar man?

Här kan vi dela lite tankar kring detta

Hej Ranchi!

För att bli lite personlig (sanningen gör en fri  )  har jag själv delvis haft/har en lätt/lindrig form av stamning eller s k "dold stamning" där de som lyssnar på mig oftast inte kan märka av stamningen eftersom jag ofta kan dölja den och "fejka flytande tal"...

När jag ändrar min dialekt ,förändrar rösten,låter som Kalle Anka eller imiterar någon så stammar jag inte - det brukar bli rätt kul för åhörarna - ja, lite humor skadar ju inte Då behöver jag inte ens "kontrollera" eller "fejka flytande tal"...
Jag stammar heller inte alls när jag pratar för mig själv,läser högt inför andra,talar till bebisar eller djur eller växter. Och så är det omöjligt att stamma när jag sjunger! (Har inte hört något fall av stamning när någon sjunger...)

Jag minns i skolan att under vissa situationer så räckte jag ibland inte upp handen även när jag visste svaret. Ibland fick jag "räkna in det första ordet på svaret" tyst för mig själv - liksom man räknar in musiken genom en upptakt - 1,2 å 3 å 4...innan jag började säga något -  t ex ett svar från lärarens fråga.  Så jag hade förutsättningarna att attraheras av musik redan när jag var liten  :wink:

Det är inte konstigt att imitatören Bosse Parnevik slutade stamma när han imiterade någon annan och fick andra till att skratta på köpet. Humor är ett allvarligt ämne i sig...

Om man inte stammar när man t ex pratar för sig själv är det ju lätt att se att stamningen här är en fråga om något psykologiskt/psykosomatiskt.

Stamning kan vara en  psykosomatisk reaktion/resultat av en slags förtäckt perfektionism som kan yttra sig i stor osäkerhet av en mycket stark censur (rädsla eller motstånd mot att se något fel hos sig själv).

Jag tror att att en som stammar,rent psykologiskt och rent allmänt, kan ha svårt för att stå upp för sig själv,stå öppet för sina innersta åsikter,rättigheter och känslor - speciellt i mer obekväma situationer när "omgivningen tycker helt annat". "Stammaren" behöver uttrycka sig själv - även om det alltså skulle strida mot "omgivningens åsikter". Han/hon filtrerar och kvalitetskontrollorerar sina ord eftersom han/hon kan vara rädd för uppdämda känslor som kan komma fram. En som stammar kan vara rädd det okontrollerade, det omedvetna, sina egna "mörka" eller "djuriska" områden, uppdämda agressioner och sexuella impulser. Det är ok att få gråta och få visa sig "risig" och "ofullkomlig" - även för en "stammare".

En "stammare" kan vara mycket intolerant och kritisk mot sig själv då han/hon ofta dömer ut på förhand vad han/hon vill säga.

Stamning kan faktiskt i vissa tillfällen också vara mycket sexigt - kolla bara på Marylin Monroe (som ju också stammade)!



Funderar
Cosmic philosopher

[transversal]

Jag är en stammare, som stammar till och från.
Ordet liksom stannar, och det är omöjligt att få fram det.
Själva starten är värst, kan ibland sitta i minuter av att plågas att få fram ett "Hej då"
Det känns skit jobbigt, och man måste snabbt byta ut ordet till något som passar in..
Vilket kanske ger en kreativ förmåga med orden.

Någon annan här som har detta problem?

Varför stammar man?

Här kan vi dela lite tankar kring detta

Såg "The King's Speech" för ett tag sedan. Lite intressant kring stammande. Där nämns ju allt från underliggande känslomässiga hämningar till träning/avslappning av musklerna i magen/halsen/munnen etc.

<iframe title="YouTube video player" width="640" height="390" src="http://www.youtube.com/embed/pzI4D6dyp_o" frameborder="0"></iframe>

[Minded]

Man stammar eftersom man någonstans lärt sig (undermedvetet) att det är effektivt i att dissipate stress och press, eftersom stammande (egentligen godtyckligt manifest av osäkerhet och viss vekhet, tex tala med svag röst, dålig hållning, flackande ögon snarare än en distinkt ögonkontakt) i 9 fall av 10 har en avväpnande effekt på en samtalspartner. Det är förvisso ett effektivt passivt försvar. Och anledningen till att man sannolikt inte vill fortsätta göra det, är just densamma - det är manifest av egen svaghet, otillräcklighet, vilket man instinktivt inte gillar att kommunicera om sig själv. I allting utom ord (vilket är den minst relevanta betåndsdelen i verklig kommunikation) säger man att man ger upp inför den andre, att 'du är starkare och jag är svagare'.

Denna undermedvetna fokus om det förstärks som en självgående spiral, eftersom man tror det vara en del av sig själv. Det reellt bästa vore om man bara kunde glömma bort det. Men det, liksom att 'släppa' något (oavsett vad, ett glas, en vana, eller sig själv) är en reell omöjlighet eftersom negativt orienterat. 'Släppa' definieras som handling utifrån sin motsats 'hålla'. Long story short; Du vill komma till en punkt där det inte längre spelar någon roll för dig om du stammar eller inte. Och det är den kritiska punkten; idag bryr du dig för mycket om huruvida du framstår som 'bra' eller 'rolig' eller what not. Men på flygplan när de fäller ned syrgasmaskerna, så säger de att man först ska ha på sig sin egen innan man hjälper andra med sin. Ha kul själv först, innan du börjar jobba på att få andra att ha kul. Vilket i sig kommer ned till att know thyself. Och accept thyself, love thyself. Visa för dig själv att du är mäktig. Tro inte på de som vill trycka ned dig, in fact, ett gott träningstillfälle är att säga ifrån inför dessa. Det behöver inte vara aggressivt eller så, kan mycket väl vara sakligt och balanserat - sluta med det där, jag gillar inte att du gör/säger sådär.

Säg till om något är oklart. (Också bra träning )

[monstret]

Man stammar eftersom man någonstans lärt sig (undermedvetet) att det är effektivt i att dissipate stress och press, eftersom stammande (egentligen godtyckligt manifest av osäkerhet och viss vekhet, tex tala med svag röst, dålig hållning, flackande ögon snarare än en distinkt ögonkontakt) i 9 fall av 10 har en avväpnande effekt på en samtalspartner.

Vad jag har hört är det i huvudsak neurofysiologiskt.

[Minded]

Och vad skulle det betyda?

[monstret]

Ja, alltså att det inte är för att man är nervös eller osäker och så vidare, utan att det beror på något knas i hjärnan.

De pratar lite om det här: http://sverigesradio.se/sida/artikel.as ... el=4313387

[freddemalte]

Och vad skulle det betyda?

Hej Minded

Här har du en artikel i ämnet: http://serendip.brynmawr.edu/exchange/node/1683

Vänligen

Fredrik

[Minded]

Alltså, jag tror att vi formar oss själva dagligen. Om jag styrketränar hårt i 2 års tid nu, så kommer jag om två år ha en annan fysisk sammansättning än om jag inte hade tränat (även om kanske dåligt exempel då jag just råkar ha tränat i princip hela mitt liv). Dvs min kropp hade (åtminstone bättre) lärt sig att fokusera på de muskelgrupper som är mer effektiva att använda i vissa situationer. Och om jag ler 10 ggr i snabb takt, så kommer min kropps kemiska och därför fysiologiska sammansättning också påverkas av detta. Om jag går ut i friska luften en skön dag och råkar ut för något kul, så förändras jag. Detta är karma, allting påverkar allt - dvs inget påverkas inte av inget annat. I artikeln (läste halva) står det att olika delar av hjärnan aktiveras för stammare och icke. Men det står också att stammare pratar bra i vissa givna situationer, tex när de är ensamma, när de viskar, sjunger osv. Det hela verkade bli värst när försökte imponera på någon av auktoritet. Vilket är vad jag pratade om.

Hela situationen liknar den om diagnoser. Det kan vara underlättande att bli diagnostiserad med att 'min hjärna fungerar såhär, och det är annorlunda än 90% av resten av befolkningen'. Och by all means, jag tror att de bra vägarna är de som är effektiva. Om Ranchi känner sig besvärad av stammandet, så är det hans väg att försöka ta sig ur det, eller åtminstone hjälpa upp sig själv till att kunna komma igenom situationer obemärkt om det.

Jag står kvar vid min inledande post. Jag tror det strikt är nervositet som orsakar det. Även om det är neurofysiologiskt. För anta den mest extrema mening av 'neurofysiologiskt' - då är det just en del av den egna varelsen, då är man stammandes, i ordets mest korrekta mening. Ok. Men och? Om man fortfarande inte gillar det? Risken med diagnoser är just den fortsatta 'lätta vägen', som i princip är själva anledningen till den överdrivna respekten för 'auktoriteter'. Diagnosen är i sig en manifesterad auktoritet, av exakt samma princip som inledningsvis gjorde det jobbigt att förhålla sig till auktoriteter. Själva diagnosen är förvisso en betydande del av själva problemet.

Men jag är också en hel del inne på emancipation, den egna kraften och mäktigheten, som är inneboende just i oss alla. Oavsett om man tror att något är möjligt eller omöjligt, så tenderar man att ha rätt. Jag säger inte att inga auktoriteter ska finnas. Men jag säger att de bör vara relevanta. Man bör inte ta vem som helst för det, av godtycklig anledning. Sånt vet jag att man blir just sjuk av.

[Johan Ågren]

Att man har svårt att få fram information i vissa situationer behöver inte ha med nervositet att göra, utan att hjärnan kopplar annorlunda. Att det sedan leder till nervositet är inte så konstigt. Det skulle vara konstigt om nervositeten är orsaken. Det är ju en större bedrift att ställa sig och sjunga inför en auktoritet än att prata med den, eller hur? Om det funkar för en stammare att stå och sjunga på en scen, men inte tala, så skulle jag inte definera det som nervositet.

[Marko]

I grundskolan hade vi en som stammade i klassen, ibland mer, ibland mindre.
Inte fasen var han den nervösa och rädda typen.. Men orden kom inte som han ville.
Det kändes som att när han var mer lugn så flöt det på bättre än när han var stressad.

[Minded]

Att man har svårt att få fram information i vissa situationer behöver inte ha med nervositet att göra, utan att hjärnan kopplar annorlunda.

Det är klart att hjärnan kopplar 'annorlunda', eftersom att situationen inte skulle uppmärksammas om allt flöt på utan avbrott. Frågan är bara vad som är mest relevant att fokusera på. Och därav vilket som är målet. Vad vill vi vara effektiva och mäktiga? Ur mitt perspektiv är det att få bort stammandet. Visst, att acceptera det som en del av en kan vara en relevant väg att gå. Men i mina ögon är det bara rättfärdigat om det leder oss framåt relativt målet.

Att säga till den stammande att stammandet är ok för mig, jag bryr mig inte om det, jag accepterar dig ändå, visst, det är trevligt och relevant att höra för personen. Men det löser inga långsiktiga problem. Så länge själva stammandet verkar vara kvar, så kommer man alltid träffa nya personer, som också kommer ha stammandet att ta ställning till. Det är det som är anledningen att det togs upp som ett isolerat fenomen att diskutera omkring, snarare än att bara vara en flyktig del av godtycklig annan diskussion - som vi i vår tur skulle välja hur vi ville förhålla oss till.

Att det sedan leder till nervositet är inte så konstigt. Det skulle vara konstigt om nervositeten är orsaken.

Det går djupare än så, nervositet är bara ett symtom. Jag riktar mig mot den ytterligare underliggande anledningen. Man kan bli nervös, man kan uppleva en önskan att imponera, osv relativt en auktoritet. Förenklat (effektiviserat/faktoriserat) så är en auktoritet någon/något som man är relativ. En auktoritet är något man relaterar till - jämför något som man inte bryr sig speciellt mycket om, som tenderar att försvinna i bruset av vad man faktiskt bryr sig om, och faktiskt är relativ. Det som inte är viktigt för mig, är inte viktigt för mig. Men det som är viktigt för mig, det spelar roll för mig, det förhåller jag mig till. Och här kommer hönan och ägget - det som är viktigt för mig är tydligen en auktoritet för mig.

När jag säger 'auktoritet', så avser jag inte en officier inom militären, eller ens chefen på ditt arbete. Dessa är en delmängd av vardagliga 'auktoriteter'. Men just bara en delmängd. Det som i min värld är, är sant, är resten. Thus, om jag vet att om jag hoppar ut från fönstret här, så kommer jag göra mig illa mot marken, så är detta förvisso en auktoritet. Det är en värdering som definierar mig. På tal om neurofysiologi. Folk som faller från höga höjder dör, innan de nått marken - eftersom rädslan för att just nå marken. Är det neurologiskt? Är det verkligt? Det blir åtminstone det.

Auktoriteter är därför också vårt språk, som formar vår upplevelse. Vi relaterar till språket, snarare än verkligheten. Därför är jag tveksam inför diagnoser och dess reellt 'terapeutiska' syfte. Om inte annat så verkar de väldigt effektiva i att upprätthålla ett rikes säkerhet.

Det är ju en större bedrift att ställa sig och sjunga inför en auktoritet än att prata med den, eller hur? Om det funkar för en stammare att stå och sjunga på en scen, men inte tala, så skulle jag inte definera det som nervositet.

Skillnaden mellan att tala med en auktoritet och att sjunga inför den är just ömsesidigheten - en sång är något förutbestämt och definierat, som inte kräver någon oförberedd förändring i ögonblicket alls, eftersom inte någon input från auktoriteten behöver relateras till. Jämför ritualer. Att prata med någon däremot - det är föränderligt, är sofistikerat, är mycket svårare att göra relevant. Kräver en helt annan sorts fokus.

[Minded]

I grundskolan hade vi en som stammade i klassen, ibland mer, ibland mindre.
Inte fasen var han den nervösa och rädda typen.. Men orden kom inte som han ville.
Det kändes som att när han var mer lugn så flöt det på bättre än när han var stressad.

Alltså, man behöver inte 'klassas' som en 'nervös och rädd typ', huvudsaken är den eget upplevda riktningen, den relativa förändringen. Kontrasten, faktiskt. Om jag är i en jävligt pressad situation, och något nytt pressande kommer upp, så reagerar jag kanske mindre på det eftersom redan 'in the mood'. Än om jag hade legat och sovit och blivit tagen med överraskning av någon som kom inrusande och skrek.

Olika personer, olika auktoriteter. Vissa pallar inte ett skrapande av metall mot porslin, eller en krita mot en gammal tavla. Vissa blir stressade av kallprat. Osv. Vissa har svårt att ställa sig på en scen och prata. Även om publiken bara består av en obekant person. Många är nervösa inför att prata med folk. Choose your flavour, om vad man gillar och inte.