Grannens articifiella knark

[Anna Sara]

Ok. Skyll inte dig själv på funktionen. Eftersom du skulle besinna dig och upptäcka din "enemy" i kollapsen.

När vi var i tonåren brukade "gruppen" skatta brådvuxnas tjatande om urskulden i desperata rörelsers kapitulation inför patetiska psykiatrisk programmering inför deras "saknad" av en ljum himmel i helvete av distraherat vanemonopolisation. Alltså ingen lyssnade på något annat än känslor. Pöbeln med leksaker var i trots utav uppfostran en extrem av omkopplat begär. Excentriska ägodelar i esoterisk åsyftan som om du inte kunde erkänna vad du behövde i paradisets flöden av kvinnlig dedikation och mentaliserad själsdöd i misärens nedrivna bödlar och resterande grupptvång som stövel där du grät på teatern inför banal hunger för att vara fragil i konstpausen med val och author av öde i bristen på självvärde i barndomen du våldsamt tog åt dig och till dig i en tid inget sett i sätt men du kunde lyssna och återhämtade andlig åsikt eller insikt. Libidinöst medspel i sanningar och ytterst översikt i intellektuell fetsmäll där någons ansikte med andra ord aldrig mötte vårann uppskattning av skönheten eftersom männens livssammanhang var bedrövligt i smak och ditt trots i humörsvängningar aldrig återlämnade i skuggbankens äkta prov på spel, och din bedömning ramlade av dansen i passivitetens värdelösa självkänsla i chansen till ny existens eller moralisk livsåskådning där kyssar avsåg bilden i våldet och summarum det syftade i turens minnesstoff utantill evig förälskelse uppkopplad i dess värre smärta eller rent enhetlig misär i entrepenörer att hälsa då någons hämning i efterlämning dammade sitt offer, men du såg satan i struktur mer eller mindre sällan än du utsåg vännens avbild eller erkännande om du hur du än begrep våldets hastighet i skörhetens personella expansion du sköt undan mellan raderna av litterär kunskap i dödsbudskapets descendent i benämning och vattenkvantitet består i honom hans verkliga avslut så ångra hur mycket du vill.