Ensam - het eller kall?

[Algotezza]

När jag satte mig vid fikabordet på jobbet häromdagen reste sig de övriga upp, en efter en, alla lika smygande. Jag fick en känsla av att jag - som vanligt - utstrålar ensamhet, ungefär som Mårran i Mumindalen utstrålar kyla, och att denna fick dem att bryta upp från gemenskapen kring bordet. Två av dem gick in på närmsta kontor, drog igen dörren och fortsatte lågmält samtalet.

Ensamhet är idag så skrämmande för mina frånskilda arbetskamrater att det märks i deras ordval. De bor inte ensamma utan "själv". De åker på resor "själv" och inte ensamma.

Jag är perverst förtjust i ensamhet men kan ändå inte säga att jag valt den - det är den som väljer mig, som kommer till mig - och jag gillar att vara ensam med andra. Jag ser mig inte som ensam och unik, förutom att ensamheten inte är något jag flyr från utan något som kan ge en dunkel, vemodig njutning.

För mig är det en intressant tanke att all kommunikation bara skulle vara ett fata morgana på emotionell basis och att vi med ordens hjälp endast suggererar fram känslan av att vi förstår varandra via det talade och skrivna ordet.

Jag menar dock inte att vi med nödvändighet skulle landa i något slags solipsism utan världen är en värld av oändligt många individuella jag, instängda i sig själva och som desperat genom språket försöker skapa fönster mellan varandras medvetandevärldar. Man har inte fattat att man kan finna en ordlös gemenskap genom ensamheten. "Det som är botten i mig är också botten i dag", skrev den vise alkoholisten Ekelöf.

/Algotezza

Vad har jag nu lyckats suggerera fram för tankar hos mina presumtiva läsare?

[Anne]

Skulle få fnatt om jag aldrig fick vara ensam. Dolt telefonnummer. Ingen mobil.

[Anders]

Min erfarenhet: Man föds till att vara lonewolf eller att vara social. Känner tillochmed tvillingar som är det ena och det andra, från födseln och framåt utan att det ändras. Det jobbiga är att sociala människor har svårt för lonewolfar, och lonewolfar har svårt för de sociala. Här är ett klassiskt exempel på att borde respektera olikheter.

Är själv en hälften diagnosticerad lonewolf (trodde jag hade social fobi, men det visade sig att det inte alls var så). Har klara sociala talanger men har ett otroligt stort behov av att vara ensam och klarar inte av fester mer än 2-3 timmar(förr led jag sen, nu åker jag hem). Min hustru och mina bästa vänner är extremt sociala människor, av någon anledning dras de till mej och jag till dem. Sociala människor i flock är för mig obegripliga(och enligt de som vet så är det så), men en och en är de väldigt lätta att ha att göra mig och de gillar mitt sällskap.

Enkelt - låt de som vill vara utanför flocken vara det och de som vill vara i vara det. Och drömmen: Tänk om det gick att möjliggöra i skolorna! Klarade mej hyfsat själv tack vare bästis hela tiden, men som en del lider.

[förstår mig själv]

Jag håller inte riktigt med. eller ja på ett sätt. Men det går att gå djupare och finna orsakerna bättre. Till att börja med fråga dig varför det ofta är svårt för olika etniska grupper att umgås socialt. Känner du någon kiner tex?. Dock om man har ett interesse som förenar, tex idrott, musik, knark eller nästan vad som hellst som är viktigt för båda. ja något som är viktigt för båda. Hitta en kontaktyta alltså.
Om du möter en människa så kan du märka att det kommer att uppstå en känsla i dig och detta är din värdering av den andre. Om negativa känslor uppstår kommer man dra sig undan/bete sig annorlunda. Uppstår positiva känslor kan man ta kontakt och man kommer märka att det är ömsesidigt.
Alla mår bra av den mänskliga kontakten och utbyte av information. Och alla är (fast de inte är medvetna om det oftast) interesserad av att må bra och förstå bättre hur man gör.

[SigurdV]

Jag håller inte riktigt med. eller ja på ett sätt. Men det går att gå djupare och finna orsakerna bättre. Till att börja med fråga dig varför det ofta är svårt för olika etniska grupper att umgås socialt. Känner du någon kiner tex?.

intressant fråga

Dock om man har ett interesse som förenar, tex idrott, musik, knark eller nästan vad som hellst som är viktigt för båda. ja något som är viktigt för båda. Hitta en kontaktyta alltså.

som du vet bestämmer man inte sånt själv...det blir bestämt av orsakerna

Om du möter en människa så kan du märka att det kommer att uppstå en känsla i dig och detta är din värdering av den andre. Om negativa känslor uppstår kommer man dra sig undan/bete sig annorlunda. Uppstår positiva känslor kan man ta kontakt och man kommer märka att det är ömsesidigt.
Alla mår bra av den mänskliga kontakten och utbyte av information. Och alla är (fast de inte är medvetna om det oftast) interesserad av att må bra och förstå bättre hur man gör.

Äsh du bara TROR du mår bra ... vad du ska tycka och tro om hur du mår och hur du faktiskt mår och om du alls mår ...bestämmer DU inte själv. Någonting I DIN HJÄRNA bestämmer åt dig. Du är en frivillig marionett. Om det nu låter dig förstå vad det är för något?

[förstår mig själv]

Jag håller inte riktigt med. eller ja på ett sätt. Men det går att gå djupare och finna orsakerna bättre. Till att börja med fråga dig varför det ofta är svårt för olika etniska grupper att umgås socialt. Känner du någon kiner tex?.

intressant fråga

Dock om man har ett interesse som förenar, tex idrott, musik, knark eller nästan vad som hellst som är viktigt för båda. ja något som är viktigt för båda. Hitta en kontaktyta alltså.

som du vet bestämmer man inte sånt själv...det blir bestämt av orsakerna

Om du möter en människa så kan du märka att det kommer att uppstå en känsla i dig och detta är din värdering av den andre. Om negativa känslor uppstår kommer man dra sig undan/bete sig annorlunda. Uppstår positiva känslor kan man ta kontakt och man kommer märka att det är ömsesidigt.
Alla mår bra av den mänskliga kontakten och utbyte av information. Och alla är (fast de inte är medvetna om det oftast) interesserad av att må bra och förstå bättre hur man gör.

Äsh du bara TROR du mår bra ... vad du ska tycka och tro om hur du mår och hur du faktiskt mår och om du alls mår ...bestämmer DU inte själv. Någonting I DIN HJÄRNA bestämmer åt dig. Du är en frivillig marionett. Om det nu låter dig förstå vad det är för något?

Jag säger inte att vi bestämmer men känslorna är grunddefinitioner. De känner man de är exakt det man känner(eller tror sig känna om du hellre vill se det så). De är den absoluta sanningen alltså. Använder man dessa grunddefinitioner så förstår man mer och mer. Det gäller även vad som "sker" i rummet.
Och ja jag har inte velat förstå detta olika händelser i mitt liv har gett mig informationen. Inget jag förstod då(att det var viktigt) eller sökt medvetet efter. Nu i efterhand har jag förstått vad det är som lett till den jag är nu och mina ideer. Tex genom mina ideer om hur information och kunskap sprids och om hur man påverkar och påverkas. Då blir det naturligt att försöka titta tillbaka och hitta sådant som var viktigt och man kan även se vem som gav det och därmed tex förlåta och se värdet av den andre.