Självmordslitteratur

[Justin Case]

Det stämmer nog att många tycker att "det är skönt att veta att självmord finns där som en möjlig utväg utifall att". Tyvärr finns ingen sådan utväg; självmord är rent fysiskt omöjligt att någonsin lyckas med. Sorry.

Missförstå mig rätt. Naturligtvis är det sant att vi kan konstatera att, i våra ögon, många människor faktiskt har lyckats lämna oss övriga människor, i den meningen att vi inte längre kommer åt att ha kontakt med dem. Men i deras egen erfarenhet har de inte dött än. Varje människa som utför någon handling som vi kallar självmord, hur "garanterat" det än är att självmordsmetoden i fråga fungerar, alla dessa människor kommer nämligen att - i sin egen subjektiva upplevelse, fortsätta leva.

Det beror på att universum är oändligt, och att det i denna och kanske även i andra meningar finns oändligt många parallellvärldar, och att därför, i varje situation, allt som kan hända, händer. Allt som kan gå fel går alltså fel, i några av de förgreningar av ens verklighet som finns i universum.

Det finns alltså ingen "panic button". Den är en illusion. Om ditt liv är ett helvete, kan du inte få det att sluta vara ett helvete genom att ta livet av dig. När man försöker ta livet av sig (jag kan ju inte skriva "när man tar livet av sig" eftersom man inte kan det, utan jag får skriva "försöker ta livet av sig" om de handlingar som normalt anses vara "framgångsrikt utförda självmord"), lyckas man på sin höjd tillfoga sig svåra hjärnskador eller andra skador, som torde göra ens liv ännu mer plågsamt att leva. Detta eftersom de misslyckade självmordsförsöken är de vanligaste förgreningarna av verkligheten av de förgreningar där man fortsätter finnas, och eftersom man bara kan uppleva sådana förgreningar av verkligheten där man fortfarande finns. I en ytterst liten andel av de förgreningar, där man "tagit livet av sig", kanske man vaknar upp "i himlen" genom att någon framtida extremt teknologiskt avancerad civilisation skapat en sådan kropp som man var just när man "tog livet av sig", och placerat den kroppen i en mycket trevligare tillvaro än den var van vid, d.v.s. en tillvaro som den personen skulle uppleva som himlen, eller något liknande. Men med tanke på att vi inte brukar vakna upp i himlen var och varannan sekund till vardags, tycks det vara så att sådana fantastiska förgreningar är mycket mer sällsynta än de förgreningar där vi fortsätter leva i den värld vi är vana vid. Risken är då stor att de även är mycket mer sällsynta än de förgreningar där vi försöker ta livet av oss. Kanske måste rentav varje framtida civilisation, som vill återuppliva dig när du "begått självmord", återuppliva dig i den värld där du "begick självmordet", med det lidande m.m. som du hade då, för att den återupplivade ska vara du! Om det sker en alltför stor förändring av "din värld" (den omgivning du kan förnimma, din fysiska och psykiska hälsa, din personlighet, din lyckonivå), finns det ju förgreningar där mindre förändring än så av din tillvaro äger rum utifrån samma situation, och då är det troligare att dessa istället blir fortsättningen på ditt liv. Detta av samma anledning som att det t.ex. är troligare att du i ett givet godtyckligt ögonblick fortsätter vara du än att du plötsligt börjar vara jag eller någon annan! ("Troligare" är nog fel ord förresten, eftersom inte du skulle kunna gå från att vara du till att vara jag. Om någon i något givet ögonblick "är jag", är den personen per definition jag, och inte du.)

Dock kan man kanske ha goda moraliska skäl att ta "livet av sig" i vissa sammanhang (d.v.s. försöka ta livet av sig så gott man kan, så att man i de flesta av de förgreningar som ens omvärld får uppleva, lyckas med det i omvärldens ögon) - t.ex. om tio människor hamnat på en öde ö, och en av dem måste offra sig för att de andra ska få mat. Då kan kanske maximalt antal människor med maximal sannolikhet överleva om en av de tio offrar sig självmant medan han/hon fortfarande har mycket kött på kroppen, och innan det utbryter kamp på liv och död om vem som ska äta upp vem. Att förhindra en kamp på liv och död kan vara det sätt att hantera en sådan situation som maximerar chanserna för att åtminstone nio av de tio ska överleva tills hjälp från fastlandet kommer. Det är alltså inte självklart fel att "ta livet av sig i ens omvärlds ögon" (fastän man inte kan göra det i ens egna ögon). Och det är också tänkbart att man kommer att bli belönad för sådant ädelmod när man till slut blir återuppstånden (väckt till liv igen av en framtida extremt teknologiskt avancerad civilisation).

Men sådana självmord(sförsök) som man bara utför för sin egen skull är nog inget man vinner på. Ens liv blir nog med största sannolikhet bara ännu värre av dem.

Är smått förbryllad över att Frank Tipler inte tar upp de här frågorna i sin bok "The Physics of Immortality" där han diskuterar återuppståndelse ur vetenskapligt perspektiv. Den boken vill jag trots det rekommendera för den som vill veta mer om de här sakerna.

[Justin Case]

Dock kan man kanske ha goda moraliska skäl att ta "livet av sig" i vissa sammanhang (d.v.s. försöka ta livet av sig så gott man kan, så att man i de flesta av de förgreningar som ens omvärld får uppleva, lyckas med det i omvärldens ögon) - t.ex. om tio människor hamnat på en öde ö, och en av dem måste offra sig för att de andra ska få mat. Då kan kanske maximalt antal människor med maximal sannolikhet överleva om en av de tio offrar sig självmant medan han/hon fortfarande har mycket kött på kroppen, och innan det utbryter kamp på liv och död om vem som ska äta upp vem. Att förhindra en kamp på liv och död kan vara det sätt att hantera en sådan situation som maximerar chanserna för att åtminstone nio av de tio ska överleva tills hjälp från fastlandet kommer. Det är alltså inte självklart fel att "ta livet av sig i ens omvärlds ögon" (fastän man inte kan göra det i ens egna ögon). Och det är också tänkbart att man kommer att bli belönad för sådant ädelmod när man till slut blir återuppstånden (väckt till liv igen av en framtida extremt teknologiskt avancerad civilisation).

Några av de sistnämnda kanske rentav är några av dem man räddade livet på. Om man tänker sig en kedja av livräddande "självmord" där vi räddar livet på varandra gång på gång genom att "ta livet av oss" (om än med kanske enorma tidsrymder mellan "självmorden"), kan man argumentera för att det är egoistiskt rationellt att "uppoffra sig för andra" på detta sätt, eftersom det lyder samma princip som i fångarnas dilemma - att skenbar självuppoffring är egoistiskt rationell.

En tänkbar slutsats av den tankegången skulle kunna vara att vi bör återinföra en frivillig variant av ättestupan, lite som indianfolk sägs ha levt, d.v.s. att man går ut och sätter sig att dö på ett berg när man blivit så gammal och skröplig att man börjat vara mer tärande än närande för samhället i stort. Eftersom ingen kan dö "i sin egen verklighet", bara i andras, kan det vara bättre för mänskligheten att tärande individer avlägsnar sig från övriga mänskligheten, för att vid behov och tillfälle återförenas med den i en (kanske) avlägsen framtid. Övriga mänskligheten kan lova att belöna dessa hjältar senare, när de återupplivats. Ett sådant system skulle kanske kunna bidra stort till att rädda mänskligheten från undergång det närmaste århundradet, genom att minska klimatpåverkan och resursåtgången.

[Justin Case]

Vid närmare eftertanke behövs kanske inte ens något löfte om belöning till den som "tagit livet av sig" med "frivillig ättestupa" eller liknande. Belöningen uppstår ju genom det faktum att vederbörandes uppoffring ökar sannolikheten för att det överhuvudtaget ska komma att finnas någon mänsklighet (eller snarare postmänsklighet) i framtiden som kan återuppliva vederbörande!

I mångt och mycket tycks fysiken leda till i stora drag samma slutsatser som mänsklighetens mest populära religiösa läror: att man bör vara beredd till självuppoffring för att förbättra "sin nästas" överlevnadschanser (dock bara om begreppet "sin nästa" förstås på rätt sätt), och att detta "bör" kan motiveras även utifrån rationell egoism, d.v.s. man tjänar, på riktigt lång sikt, på att "uppoffra sig" ("ta livet av sig") om samhället i stort tjänar på att man gör det.

[Justin Case]

Dock föreställer jag mig att nästan alla, som förstår det nyligen beskrivna skälet för "frivillig ättestupa" (det moraliska och/eller det egoistiskt rationella skälet för den), är så klara i knoppen att de knappast måste vara mer tärande än närande om de väljer att fortsätta leva en liten stund till, förutsatt att de verkligen är beredda att leva mer närande än tärande. De borde t.ex. kunna bidra till samhället med kloka tankar, och/eller som emotionellt stöd till ängsliga tonåringar, och/eller något annat av miljoner tänkbara bra saker de skulle kunna ägna sig åt.

Resonemanget om frivillig ättestupa gäller alltså bara de situationer där man är oförmögen att bidra till samhället på något sätt som inte alltför sannolikt överstiger ens tärande på det. Det kan t.ex. vara om man är miljardär, och i behov av vård som är så dyr att samma pengar skulle kunna avlöna åtskilliga utilitarister som vill jobba heltid med att maximera mänsklighetens överlevnadschanser men som för närvarande inte har tid eftersom de måste jobba för att försörja sig. Att t.ex. tio utilitarister måste ägna en stor del av varje dag åt att försörja sig med något jobb de inte gillar så värst mycket, när de egentligen bara vill ägna sig åt att rädda världen, det kanske kan vara ett större ont än att en utilitarist dör för att dessa tio ska kunna få ekonomiska resurser för att rädda världen. Men det hela förutsätter frivillighet. Att försöka införa utilitarism med tvång är nog dömt att misslyckas. Men den frivilliga varianten kan väl vara intressant, särskilt med tanke på den kris mänskligheten befinner sig i idag?

[Skogsälvan]

Intressanta tankar. Jag är inte så beläst, men jag har ju träffat ett par typer på psyket som upplevde sig vara döda.

[Vind]

Veronika bestämmer sig för att dö, av Paulo Coelho, inleds med ett misslyckat självmordsförsök och breder ut sig till en utsökt hyllning till livet och glädjen. Viktig läsning.

Åh, den är bra!

[aromata]

Självmord är en oerhört egoistisk handling. Man löser sitt eget problem, livet, men skapar många nya för de efterlevande. Men den som seriöst överväger att ta livet av sig har nog fullt upp med bara sig själv.

När man dör försvinner man bara fysiskt men kvarstår länge i människors minnen, kanske i flera generationer. Det kan bli en tung börda för andra att bära.

[Avantgardet]

Rent tekniskt är väl självmordet att betrakta som en icke-lösning av vilket problem det än vara månde. Problemet lämnas ju i det skick det är, det löses alls inte.

[aromata]

En oreparabel komponent i livet kan vara problemet. Tar man bort livet tar man också bort problemet.