Vem är det som bestämmer vad som är konst?
Är det den s.k. konstnärens motiv, eller hur betraktaren tolkar den s.k. konsten?
Jag tänker då på "konstverk" som kallas ready-mades där t.ex. Marchel Duchamps pissoar som han kallar "fontän" är världskänt. En helt vanlig pissoar! Kan man då öppna ett konstgalleri som egentligen är en soptipp?
Vad är konst?
Moderator: Moderatorgruppen
Konstigheter
Hjalmar undrar ungefär så här: Är pissoarer konst och kan i så fall vad som helst vara konst?
Såhär (ungefär) ser jag det: "Konst" antyder "kunna" men också "konstlad" det vill säga "gjord" (till skillnad från "naturlig"). När man talar om pissoarer på gallerier och om detta ska vara "konst" menar man något mer avgränsat naturligtvis. man menar "artefakter" framställda med en särskild avsikt. För att kunna skilja ut en viss typ av artefakter från andra och kalla dessa för konst krävs det att man har en uppfattning om vad det andra är som inte är konst. Begreppet "konst" i vår mening lär inte finnas i skriftspråkslösa samhällen, där har det ingen funktion. Där är alla funktioner sammanvävda i en helhet och det är meningslöt att kategorisera och skilja ut den ena från den andra eftersom den ena inte skulle finnas utan den andra. Ännu in på 1800-talet hade bildkonsten åtminstone två viktiga uppgifter, dels det som den fortfarande har, nämligen att uttrycka en sinnligt/estetisk "tanke", dels att visa hur något faktiskt ser ut. När fotografin utvecklades blev det en kris inom bildkonsten. Många förebådade måleriets död. Det som händer när teknologier utvecklas och förändrar förutsättningarna för tidigare integrerade verksamheter är att medvetenheten om det särskilda ökar. Fotograferingskonsten innebar en konstfilosofisk revolution som nedförde att konsten blev självmedveten och mer "konstig". Duchamp och alla de andra som sysslade med olika former av det som fortfarande kallas modern konst (fast det var hundra år sen den gjordes) går att förstå som ett slags konstfilosofer, de diskuterade just frågan "vad är konst?" genom att till exempel sätta in pissoarer på konstgallerier. Vad är en pissoar? Vad är en skulptur? Man kan se det som att en pissoar är en pissoar i det sammanhang där den används till att kissa i och där det också tydligt framgår att meningen är att den ska användas på det sättet. På ett galleri kan den vara en uttrycksfull form för i ett sådant sammanhang tar vi del av objekten utifrån ett estetiskt tolkande. Hela iden bygger på att vi ser uttrycken som språk eller tecken.
Detta var förstås en mycket förenklad besivning av hur man kan förstå det hela... [/b]
Såhär (ungefär) ser jag det: "Konst" antyder "kunna" men också "konstlad" det vill säga "gjord" (till skillnad från "naturlig"). När man talar om pissoarer på gallerier och om detta ska vara "konst" menar man något mer avgränsat naturligtvis. man menar "artefakter" framställda med en särskild avsikt. För att kunna skilja ut en viss typ av artefakter från andra och kalla dessa för konst krävs det att man har en uppfattning om vad det andra är som inte är konst. Begreppet "konst" i vår mening lär inte finnas i skriftspråkslösa samhällen, där har det ingen funktion. Där är alla funktioner sammanvävda i en helhet och det är meningslöt att kategorisera och skilja ut den ena från den andra eftersom den ena inte skulle finnas utan den andra. Ännu in på 1800-talet hade bildkonsten åtminstone två viktiga uppgifter, dels det som den fortfarande har, nämligen att uttrycka en sinnligt/estetisk "tanke", dels att visa hur något faktiskt ser ut. När fotografin utvecklades blev det en kris inom bildkonsten. Många förebådade måleriets död. Det som händer när teknologier utvecklas och förändrar förutsättningarna för tidigare integrerade verksamheter är att medvetenheten om det särskilda ökar. Fotograferingskonsten innebar en konstfilosofisk revolution som nedförde att konsten blev självmedveten och mer "konstig". Duchamp och alla de andra som sysslade med olika former av det som fortfarande kallas modern konst (fast det var hundra år sen den gjordes) går att förstå som ett slags konstfilosofer, de diskuterade just frågan "vad är konst?" genom att till exempel sätta in pissoarer på konstgallerier. Vad är en pissoar? Vad är en skulptur? Man kan se det som att en pissoar är en pissoar i det sammanhang där den används till att kissa i och där det också tydligt framgår att meningen är att den ska användas på det sättet. På ett galleri kan den vara en uttrycksfull form för i ett sådant sammanhang tar vi del av objekten utifrån ett estetiskt tolkande. Hela iden bygger på att vi ser uttrycken som språk eller tecken.
Detta var förstås en mycket förenklad besivning av hur man kan förstå det hela... [/b]
Vad är konst ja. Frågan är befogad nu för tiden och det finns många aspekter på detta dilemma. Konst för vem? Den som vill kalla sig konstnär och sedan skapar något som den vill kalla konst kan idag göra just detta. Sedan är det konst -skapat av en konstnär. Detta är ett faktum.
Men samtidigt ett mycket tragiskt faktum.
Marchel Duchamps pissoar? I mina ögon är detta ej konst - i andras är det till och med intressant konst. Det beror lite på syftet med pissoaren. Om den är skapad i ironisk anda för att håna just den typen av konst så är det lysande. I annat fall är det bara ännu ett verk i mängden av alla konstigheter som idag fyller de "fina" salongerna världen över.
En stol, en TV, en film om ingenting. Sedan inget mer. Jaha?
En vit vägg, en vit kvadrat i en vit duk. Sedan inget mer. Jaha?
En sal, en hög med plaströr, en skrivmaskin... Magnifikt!
Ibland skäms jag för att jag kallar mig konstnär. Jag är ju inte kapabel att
skapa det som idag kallas konst, men visst vore det en utmaning att lära sig måla ingenting eller att uttrycka sig med hjälp av papiljotter,
metallspån och spenat.
Konsten som hantverk, skapad med talang och skicklighet dog i samband med Malevitj och modernismen som följde därefter. Konst för konstens skull (Art Pour L'art) är en ofta använd och idag högst aktuell klyscha
- och många häpna människor undrar vad som kan kallas konst. Precis som du.
Då Kasimir Malevitjs "Svart kvadrat" accepterades som konstverk
så var den tid definitivt över då ordet konstnär gav en respektabel klang.
Abstrakta, fyrkantiga gossar som Malevitj, Mondrian och efterföljande
likasinnade anade nog inte vilken enorm vikt deras snedsteg skulle få...
En hel konstvärld var för all tid förändrad. Ett sekel har nu gått och
tiden tycks stå still - mördad, förstelnad i en skenande abstraktion.
Vad är konst? Allt är konst. Det är inget speciellt att vara konstnär längre. Det krävs inte talang eller hantverksskicklighet längre. Det räcker att du gått konstfack och lärt dig väcka uppmärksamhet.
De duktigaste konstnärerna är idag okända.
Men samtidigt ett mycket tragiskt faktum.
Marchel Duchamps pissoar? I mina ögon är detta ej konst - i andras är det till och med intressant konst. Det beror lite på syftet med pissoaren. Om den är skapad i ironisk anda för att håna just den typen av konst så är det lysande. I annat fall är det bara ännu ett verk i mängden av alla konstigheter som idag fyller de "fina" salongerna världen över.
En stol, en TV, en film om ingenting. Sedan inget mer. Jaha?
En vit vägg, en vit kvadrat i en vit duk. Sedan inget mer. Jaha?
En sal, en hög med plaströr, en skrivmaskin... Magnifikt!
Ibland skäms jag för att jag kallar mig konstnär. Jag är ju inte kapabel att
skapa det som idag kallas konst, men visst vore det en utmaning att lära sig måla ingenting eller att uttrycka sig med hjälp av papiljotter,
metallspån och spenat.
Konsten som hantverk, skapad med talang och skicklighet dog i samband med Malevitj och modernismen som följde därefter. Konst för konstens skull (Art Pour L'art) är en ofta använd och idag högst aktuell klyscha
- och många häpna människor undrar vad som kan kallas konst. Precis som du.
Då Kasimir Malevitjs "Svart kvadrat" accepterades som konstverk
så var den tid definitivt över då ordet konstnär gav en respektabel klang.
Abstrakta, fyrkantiga gossar som Malevitj, Mondrian och efterföljande
likasinnade anade nog inte vilken enorm vikt deras snedsteg skulle få...
En hel konstvärld var för all tid förändrad. Ett sekel har nu gått och
tiden tycks stå still - mördad, förstelnad i en skenande abstraktion.
Vad är konst? Allt är konst. Det är inget speciellt att vara konstnär längre. Det krävs inte talang eller hantverksskicklighet längre. Det räcker att du gått konstfack och lärt dig väcka uppmärksamhet.
De duktigaste konstnärerna är idag okända.
Konst som varseblivning eller produkt
Jag tror att jag kan förstå dina kamp-rop. Frågan om vad som är "konst" och inte är det, är som Hjalmar säger evig och hopplös.. När man frågar efter definitioner av något kan det vara fruktbart att fråga sig vad man ska använda definitionen till (är det förresten en definition, det kanske är en klassificering snarare?). Jag tror att det du skriver handlar om vad som ska räknas som konst av etablissemanget, vad som ska saluföras som sådan osv. Det är förstås ett sätt att tänka men det förutsätter att man är överens om vad konst är på ett djupare plan. Termen "konst" är ju inte så självklar och i sig "konstig" (tillverkad) liksom alla andra begrepp. Att klassificera går väl an men att definiera konst utifrån egenskaper hos objekten själva tror jag är omöjligt. Alla definitioner bygger på att man ställer det man definierar som något mot något som inte är det man talar om. Ibland är det mer produktivt att börja med att tala om vad som INTE är det som man menar ska vara något. Precis som du gör. Men man kan också försöka förstå feneomenet konst utifrån vad det är vi gör när vi "konstar"...
Jag tänker mig nog helst att "konst" snarast är ett speciellt varseblivningssätt. Min mamma har berättat att jag blev alldeles galen av ilska när hon kastade filmjölkskapsylen i soporna. (När jag var barn köpte man filmjölk i bruna glasflaskor med klart blå metallkapsyler.) Jag minns det där så som man kan minnas sådant som skedde innan man fick ett språk. Lite dimlikt men starkt doftande. Jag var kanske ett eller max två. Jag fick ilningar i hela kroppen av att titta på filmjölksflaskan med filmjölksränderna på insidan av det blanka bruna glaset och den blanka metallytan på kapsylen. Helst skulle jag ha en speciell haklapp på mig samtidigt, vit lite raggig frotté med en kant av blåvitrutig bommull och allra helst ett smörgåsrån (milt matt gyllengult rutigt) vid sidan av min mugg. Jag har senare minnen från tioårsåldern där en zinkhink på en klippa i starkt solsken drabbade mig så jag knappt kunde röra mig och jag fick en slags salt smak i munnen och tyckte att det jag såg var hela världen. Vad var detta för slags upplevelser? Jag tycker de är sådana upplevelser som jag i lyckliga tillfällen får av "konst" - eller snarare det är denna sorts upplevelse som är drivet att ta del av konst.
Jag var duktig att "rita" när jag var barn och var livligt påhejad av föräldrar och lärare och lärde mig att rita profiler med riktiga näsor, människor som såg levande ut och gulliga interiörer. Jag kopierade Bauer och Carl Larsson och Leonardo och blev rätt hyfsad på att få det likt. Så började jag konstskola. Det var väl kul med kroki men jag kunde inte hitta "drivet". Det kändes inte riktigt riktigt. På den tiden (mitten på 70-talet) var abstrakt konst betraktad som dekadent och borgerlig. Man skulle måla socialrealistiskt och ha ett politiskt korrekt Budskap... (Möjligen kunde man måla pentagoner). Filmjölkskapsylskänslan och zinkhinksklipps-smaken var sen länge sen borta och glömda...
Nu arbetar jag huvudsakligen med ord och teorier men har på gamla dagar tagit upp måleriet igen. Jag gör det bara när jag försatt mig i filmjölkskapsylskänslan. Stänger av allt som har med "vad ÄR det där" , "vad vill jag säga?", "hur gör man för att vara skicklig?" och försöker komma så nära kapsylen som möjligt. För mig är dettta "konst"... Om det jag åstadkommer ger samma smak i munnen hos andra som hos mig spelar ingen roll. "Kunna" är då en fråga om att lyckas komma nära det jag känner (snarare än ser) inom mig och skulle det kallas "konst" även av andra så beror det kanske på min skicklighet att uttrycka mig så att även andra kan känna något som ger dem en upplevelse av "konst". Om jag skulle definiera "konst" som objekt så skulle det i så fall kunna vara objekt framställda med avsikt att möjliggöra konst som varseblivningsform...
Jag tänker mig nog helst att "konst" snarast är ett speciellt varseblivningssätt. Min mamma har berättat att jag blev alldeles galen av ilska när hon kastade filmjölkskapsylen i soporna. (När jag var barn köpte man filmjölk i bruna glasflaskor med klart blå metallkapsyler.) Jag minns det där så som man kan minnas sådant som skedde innan man fick ett språk. Lite dimlikt men starkt doftande. Jag var kanske ett eller max två. Jag fick ilningar i hela kroppen av att titta på filmjölksflaskan med filmjölksränderna på insidan av det blanka bruna glaset och den blanka metallytan på kapsylen. Helst skulle jag ha en speciell haklapp på mig samtidigt, vit lite raggig frotté med en kant av blåvitrutig bommull och allra helst ett smörgåsrån (milt matt gyllengult rutigt) vid sidan av min mugg. Jag har senare minnen från tioårsåldern där en zinkhink på en klippa i starkt solsken drabbade mig så jag knappt kunde röra mig och jag fick en slags salt smak i munnen och tyckte att det jag såg var hela världen. Vad var detta för slags upplevelser? Jag tycker de är sådana upplevelser som jag i lyckliga tillfällen får av "konst" - eller snarare det är denna sorts upplevelse som är drivet att ta del av konst.
Jag var duktig att "rita" när jag var barn och var livligt påhejad av föräldrar och lärare och lärde mig att rita profiler med riktiga näsor, människor som såg levande ut och gulliga interiörer. Jag kopierade Bauer och Carl Larsson och Leonardo och blev rätt hyfsad på att få det likt. Så började jag konstskola. Det var väl kul med kroki men jag kunde inte hitta "drivet". Det kändes inte riktigt riktigt. På den tiden (mitten på 70-talet) var abstrakt konst betraktad som dekadent och borgerlig. Man skulle måla socialrealistiskt och ha ett politiskt korrekt Budskap... (Möjligen kunde man måla pentagoner). Filmjölkskapsylskänslan och zinkhinksklipps-smaken var sen länge sen borta och glömda...
Nu arbetar jag huvudsakligen med ord och teorier men har på gamla dagar tagit upp måleriet igen. Jag gör det bara när jag försatt mig i filmjölkskapsylskänslan. Stänger av allt som har med "vad ÄR det där" , "vad vill jag säga?", "hur gör man för att vara skicklig?" och försöker komma så nära kapsylen som möjligt. För mig är dettta "konst"... Om det jag åstadkommer ger samma smak i munnen hos andra som hos mig spelar ingen roll. "Kunna" är då en fråga om att lyckas komma nära det jag känner (snarare än ser) inom mig och skulle det kallas "konst" även av andra så beror det kanske på min skicklighet att uttrycka mig så att även andra kan känna något som ger dem en upplevelse av "konst". Om jag skulle definiera "konst" som objekt så skulle det i så fall kunna vara objekt framställda med avsikt att möjliggöra konst som varseblivningsform...
Filmjölkskapsylskänslan och zinkhinksklipps-smaken är fascinerande upplevelser och jag förstår precis vad du menar. Har många liknande minnen från både barndom, ungdom och...höll på att säga ålderdom, men nöjer mig med senare år.
Visst är konst upp till betraktaren, vilket jag förstår att du menar. Var och en har full makt och rätt till sin upplevelse och tolkning. Det allra mest perfekta är när skapare och betraktare kan förstå varandra och kanske förstår någon ibland dina alster - inte för att du är skicklig på att uttrycka dig utan helt enkelt för att det finna andra som tänker och känner och ser någorlunda likt dig. Ni möts.
Det är just detta konst handlar om tycker jag. Möten. Fanns det ingen betraktare mer än konstnären själv skulle det vara föga lockande att skapa - mer än för några av oss. Men dessa underbara möten är sällsynta utanför "etablissemangets" väggar. I den skyddade verkstad som dagens "finare" konst skapas - och då menar jag inte social klass, utan snarare de som är skolade i konst och sedan får dörrar lättare öppnade för sig tack vare utbildning, vilket i sig är helt uppåt väggarna - råder en regel, mer än ett undantag, att man ska skapa abstrakt. Jag får kalla kårar bara jag hör ordet. Inte för att jag är mindre intellektuell eller intelligent än nämnda människor - det krävs nämligen ringa intellekt för att gå på konstvandring idag.
Jag ser inga fördelar alls med att så gott som hela mänskligheten ser på oss konstnärer som ufon, outsiders, knepiga och introverta varelser som gör allt för att vara oförstådda och utmärkande. Alla jag träffat under min tid som konstnär har visat en skepscis då jag sagt att jag är konstnär. Det ligger en sur eftersmak i titeln som blivit klichè. Konstnärer är likson konsten (den som får plats i media och salong) något konstigt och abstrakt. Icke-populistisk, för att använda Johan Ågrens tankesätt i artikeln "Den goda konsten" här på forumet.
Icke-populistisk innebär att man använder ryggen mot massorna, och det kan man ju som konstnär göra rätt i. Men man bör nog inte gå för långt med ryggen mot publiken om man vill hålla konsten levande. Så är nämligen läget idag. Konsten är på många sätt död. Inte för konstfacken. Inte för gallerister och salongsmänniskor. men dessa är en ack så liten del av mänskligheten och jag tvivlar inte en sekund på att majoriteten av dessa människor även de är obegripande om det mesta av konsten de skådar. Kanske till och med skapar - hemska tanke.
Det sker helt enkelt alldeles för få möten, som du önskade. Som jag önskar. Som jag inbillat mig att vilken kreatör som helst önskar. Men så är det inte. Jag har förstått av mina många konstbesök att konstnärer inte söker kontakt eller förståelse - de söker uppmärksamhet. Och det är väl inget fel i sig. Problemet är att att de allra flesta inte har något att berätta. De har inget språk. De har ingenting. Ibland kan man genom att läsa ord om eller ord av den som skapat få en förståelse för konsten. Men då är det skrivna ord som är konsten i sig och verken blir överflödiga. Det vanliga är dock att man besöker en konsthall hungrig och nyfiken - och att man lämnar den utan att ha fått varken vatten eller bröd.
Jag ställer mig frågande inför just detta "etablissemang". Vad fan håller de på med - som släpper ut så många konstnärer utan språk? Hur kan de vilja fortsätta, då människor hånar hela konstens exixtens? Eller ser de sig som bättre kunnande? Kunnande om vad undrar jag då?
Tre stora järnplattor mitt på golvet. Jag trampar naturligtvis på dem.
Björn Kjelltoft - konstfackstudenten som pisssade i Duchamps pissoar på Moderna Musèet. Visst gjorde han rätt. Det var ju lika mycket konst som verket i sig.
Filmjölkskapsylskänslan, fanns den där då månntro?
Allting är konst - som det sagts sedan 70-talet och som konstnären Lars Vilks skriver om på sin hemsida. Men detta innebär att samtidigt att ingenting är särskilt anmärkningsvärt längre. Åtminstonde inte så länge etablissemanget har den synen.
Allt är konst - konsten är död. Länge leve konsten! Amen.
Visst är konst upp till betraktaren, vilket jag förstår att du menar. Var och en har full makt och rätt till sin upplevelse och tolkning. Det allra mest perfekta är när skapare och betraktare kan förstå varandra och kanske förstår någon ibland dina alster - inte för att du är skicklig på att uttrycka dig utan helt enkelt för att det finna andra som tänker och känner och ser någorlunda likt dig. Ni möts.
Det är just detta konst handlar om tycker jag. Möten. Fanns det ingen betraktare mer än konstnären själv skulle det vara föga lockande att skapa - mer än för några av oss. Men dessa underbara möten är sällsynta utanför "etablissemangets" väggar. I den skyddade verkstad som dagens "finare" konst skapas - och då menar jag inte social klass, utan snarare de som är skolade i konst och sedan får dörrar lättare öppnade för sig tack vare utbildning, vilket i sig är helt uppåt väggarna - råder en regel, mer än ett undantag, att man ska skapa abstrakt. Jag får kalla kårar bara jag hör ordet. Inte för att jag är mindre intellektuell eller intelligent än nämnda människor - det krävs nämligen ringa intellekt för att gå på konstvandring idag.
Jag ser inga fördelar alls med att så gott som hela mänskligheten ser på oss konstnärer som ufon, outsiders, knepiga och introverta varelser som gör allt för att vara oförstådda och utmärkande. Alla jag träffat under min tid som konstnär har visat en skepscis då jag sagt att jag är konstnär. Det ligger en sur eftersmak i titeln som blivit klichè. Konstnärer är likson konsten (den som får plats i media och salong) något konstigt och abstrakt. Icke-populistisk, för att använda Johan Ågrens tankesätt i artikeln "Den goda konsten" här på forumet.
Icke-populistisk innebär att man använder ryggen mot massorna, och det kan man ju som konstnär göra rätt i. Men man bör nog inte gå för långt med ryggen mot publiken om man vill hålla konsten levande. Så är nämligen läget idag. Konsten är på många sätt död. Inte för konstfacken. Inte för gallerister och salongsmänniskor. men dessa är en ack så liten del av mänskligheten och jag tvivlar inte en sekund på att majoriteten av dessa människor även de är obegripande om det mesta av konsten de skådar. Kanske till och med skapar - hemska tanke.
Det sker helt enkelt alldeles för få möten, som du önskade. Som jag önskar. Som jag inbillat mig att vilken kreatör som helst önskar. Men så är det inte. Jag har förstått av mina många konstbesök att konstnärer inte söker kontakt eller förståelse - de söker uppmärksamhet. Och det är väl inget fel i sig. Problemet är att att de allra flesta inte har något att berätta. De har inget språk. De har ingenting. Ibland kan man genom att läsa ord om eller ord av den som skapat få en förståelse för konsten. Men då är det skrivna ord som är konsten i sig och verken blir överflödiga. Det vanliga är dock att man besöker en konsthall hungrig och nyfiken - och att man lämnar den utan att ha fått varken vatten eller bröd.
Jag ställer mig frågande inför just detta "etablissemang". Vad fan håller de på med - som släpper ut så många konstnärer utan språk? Hur kan de vilja fortsätta, då människor hånar hela konstens exixtens? Eller ser de sig som bättre kunnande? Kunnande om vad undrar jag då?
Tre stora järnplattor mitt på golvet. Jag trampar naturligtvis på dem.
Björn Kjelltoft - konstfackstudenten som pisssade i Duchamps pissoar på Moderna Musèet. Visst gjorde han rätt. Det var ju lika mycket konst som verket i sig.
Filmjölkskapsylskänslan, fanns den där då månntro?
Allting är konst - som det sagts sedan 70-talet och som konstnären Lars Vilks skriver om på sin hemsida. Men detta innebär att samtidigt att ingenting är särskilt anmärkningsvärt längre. Åtminstonde inte så länge etablissemanget har den synen.
Allt är konst - konsten är död. Länge leve konsten! Amen.
-
Jonas Nystrom
- Inlägg: 709
- Blev medlem: 04 jan 2004 23:04
- Ort: errrr... Ahhh... it's all coming back now...
Att påverka det yttre, det sinnligt förnimbara, så att det står i samklang med det inre - men inte hur som helst utan så att det lyfter detta inre och en syntes av vördnad och njutning uppstår, alltså skönhet. Det är konst.
Allt det andra är pseudo-bs.
Konst får gärna skapa ångest eller vrede eller fasa men det är inget självändamål. Att vrida det sköna ur det fulas grepp är konst. Konst förlöser något inuti. Konst får mig att se klarare. Konst är besläktat med gråt på det sättet. och på det sättet att det är specifikt mänskliga företeelser. En vacker soluppgång må vara aldrig så helande men för att vara konst så måste det röra sig om mänsklig skaparkraft, inte naturgudomlig.
Så ter det sig från min horisont.
jn
Allt det andra är pseudo-bs.
Konst får gärna skapa ångest eller vrede eller fasa men det är inget självändamål. Att vrida det sköna ur det fulas grepp är konst. Konst förlöser något inuti. Konst får mig att se klarare. Konst är besläktat med gråt på det sättet. och på det sättet att det är specifikt mänskliga företeelser. En vacker soluppgång må vara aldrig så helande men för att vara konst så måste det röra sig om mänsklig skaparkraft, inte naturgudomlig.
Så ter det sig från min horisont.
jn
Ab aspera ad astra!
Inget överraskar längre
En vacker soluppgång är väl knappt konst ens på duk - det är ju bara ren avbildning. Såvida den inte är mer eller mindre personligt justerad av konstnären. För mig är konst något som rör sig mellan avbildning och ren abstraktion. Det ena är för banalt och det andra för konstigt och ingen av dessa ytterligheter talar till mig, ger mig upplevelse eller reaktion.
Det jag egentligen var ute efter i mitt tänk är att konsthallar, salonger och gallerier saknar proportioner. De är alldeles för naiva i sin tro på elitistisk konst som högre stående och därför mer värd att visa. Så är det ju inte i verkligheten - utanför den skyddade verkstaden jag pratade om.
Om konsten fungerade som allt (?) annat och följde marknaden så skulle den konst som idag får så gott som all plats i de fina rummen få lämna plats åt det människor VILL se. Vi som betraktare tvingas om och om till förbannelse se oärligt kufiska kreatörer skapa uppseendeväckande alster som bara utbildat konstfolk uppskattar - trots att även dessa människor ofta står lika oförstående som vi andra inför kollegornas konst. Även om de låtsas förstå.
Proportionerna skulle vara bättre förankrade i verkligheten och ge majoriteten det majoriteten vill se - utan att för den sakens skull låta nyskapande och experimenterande förstelna. Men det finns ingen hejd på konsten av idag. Det är inte kul längre. Knepet fungerar inte.
Då murarna revs på 1800-talet och klassiskt måleri mötte modernare former så var det spännande, utmanande och säkert lite kul. Men den överraskningstaktiken fungerar inte längre. Nu förväntar man sig nonfigurativa och ogenomtänkta obegripligheter redan innan man går in i konsthallen och blir således besviken när man serveras just detta.
Låt konstfacken visa sin smala konst i sina elevutställningar - som de experiment de är. Men låt hallar, gallerier och salonger visa sådant som är en konst att skapa.
Tillägg (editerat av admin):
Jag vill tillägga att jag inte talar i eget intresse utan pga all de kommentarer man hör om konst och konstnärer överallt. Om det bara gällt min smak hade det varit en struntsak - men det gäller en hel världs syn på modern konst.
Förhoppningsvis och troligtvis är mycket av den moderna konsten bara en parentes i framtidens konsthistoria. Det vore ju förvånande och mycket tragiskt annars.
Det jag egentligen var ute efter i mitt tänk är att konsthallar, salonger och gallerier saknar proportioner. De är alldeles för naiva i sin tro på elitistisk konst som högre stående och därför mer värd att visa. Så är det ju inte i verkligheten - utanför den skyddade verkstaden jag pratade om.
Om konsten fungerade som allt (?) annat och följde marknaden så skulle den konst som idag får så gott som all plats i de fina rummen få lämna plats åt det människor VILL se. Vi som betraktare tvingas om och om till förbannelse se oärligt kufiska kreatörer skapa uppseendeväckande alster som bara utbildat konstfolk uppskattar - trots att även dessa människor ofta står lika oförstående som vi andra inför kollegornas konst. Även om de låtsas förstå.
Proportionerna skulle vara bättre förankrade i verkligheten och ge majoriteten det majoriteten vill se - utan att för den sakens skull låta nyskapande och experimenterande förstelna. Men det finns ingen hejd på konsten av idag. Det är inte kul längre. Knepet fungerar inte.
Då murarna revs på 1800-talet och klassiskt måleri mötte modernare former så var det spännande, utmanande och säkert lite kul. Men den överraskningstaktiken fungerar inte längre. Nu förväntar man sig nonfigurativa och ogenomtänkta obegripligheter redan innan man går in i konsthallen och blir således besviken när man serveras just detta.
Låt konstfacken visa sin smala konst i sina elevutställningar - som de experiment de är. Men låt hallar, gallerier och salonger visa sådant som är en konst att skapa.
Tillägg (editerat av admin):
Jag vill tillägga att jag inte talar i eget intresse utan pga all de kommentarer man hör om konst och konstnärer överallt. Om det bara gällt min smak hade det varit en struntsak - men det gäller en hel världs syn på modern konst.
Förhoppningsvis och troligtvis är mycket av den moderna konsten bara en parentes i framtidens konsthistoria. Det vore ju förvånande och mycket tragiskt annars.
-
Jonas Nystrom
- Inlägg: 709
- Blev medlem: 04 jan 2004 23:04
- Ort: errrr... Ahhh... it's all coming back now...
Odd? Jodå...
Nerdrum. En mycket skicklig målare som tyvärr målat alldeles för lite, men nog så intressant - liksom konstnärens personlighet i sig. Den typen av konst fungerar alldeles utmärkt i de stora hallarna...den söker dialog, till skillnad mot mycket annat...
-
Jonas Nystrom
- Inlägg: 709
- Blev medlem: 04 jan 2004 23:04
- Ort: errrr... Ahhh... it's all coming back now...
Odd Nerdrum, kitschmålare –
En vandring genom ett landskap.
Kulturhuset, Stockholm januari 2001-01-16
Jag lät mig släpas dit av en manisk vän. Bestämde mig för att ge Odd en chans, lånade papper, penna och en fällpall vid receptionen och satte mig ner vid några av verken. Skrev ner vad jag såg helt enkelt. här är det.
Odd Nerdrums värld är rembrandskt mörkljus.
Men dess innehåll är mer medeltidskt magiskt.
Avgrundsångesten blandas med det burleska
som hos en Hieronimus Borch, post-Dali.
Som om modernismen aldrig drabbat oss
Som om barfota män i läderhuvor och skägg
Var lika självklara som dallrande kön och ensamhet.
Som om sorgsna hermafroditer syntes bada i varma källor.
Jag tar en titt på några av hans målningar i lugn och ro.
Han arbetar på dem i åratal. Att se dem borde få ta sin tid.
Skymningen (1981 – 2000)
Trolsk skog i dämpat ljus.
Stora träd, andlöst djup.
Vi går på en stig, in i skogen.
En kvinna hukar på stigen.
Hon är barfota och bajsar.
En lång, ljusbrun bajskorv
ringlar fridfullt ner på stigen,
den glänser lite.
Hon tänker inte täcka över den.
Den flortunna, vita klänningen
är uppdragen till skulderbladen
och hon njuter stillsamt.
Snart har hon gått vidare
som om ingenting hänt.
En obekymrad bajsklick –
Som efter en hund –
Kommer att ligga kvar på stigen.
Med sitt blonda hårkrus
och sin släta persikohud
går hon tankfullt vidare
in i skogens djup.
Vandrare vid havet (2000)
Stor, ljus havshimmel,
eftermiddagssol
och små, oroliga moln.
Horisontlinjen böjer sig lätt
över ett glänsande fridfullt hav.
På den sluttande stranden
sitter sju män utspridda.
De ser alla ut i fjärran
åt samma håll.
Tyst samförstånd råder,
de bär alla ökenhuvor
och vattenflaskor.
Några har stavar
som ligger vid deras sidor.
De är alla barfota.
Landskapet är kargt och solstekt
och alla vandrarna bär huvor
och koltliknande klädnader,
några har mantel.
Självporträtt som baby (2000)
Luftig lövskog i klar höstluft.
Löven har gulnat men är kvar på träden.
En ensam fura avtecknar sig mot blå himmel.
Under
nära oss
sitter den lille profeten i sin strålglans
och undervisar.
Blicken är beslöjad liksom orden
men ljuset över hjässans gyllene lockar,
den klara, upprätta hållningen
och den mudraliknande gesten
gör intentionens närvaro nästan outhärdlig.
Skuggan under armen är otäckt mörk.
Tur att man skonas från blicken.
Ängeln vet det.
Furans stam, rakt ovanför,
glänser i morgonsolen
och ödet är tydligt:
Den lille skall gå en ensams väg.
Vit hermafrodit (1992 – 96)
Hon – för det är väl en hon? –
står i källan med nedslagen blick.
Brösten är svällande stora
men höfterna större.
Mjölkvit sårbarhet
kanske är hon lätt kobent.
Könet
det gåtfulla könet
kröns av en dimma
av ljusfjunigt silverhår.
En utslocknad lykta
står och tippar vid vattenbrynet.
Den lilla källan har grumligt vatten,
kanske varmt.
Den tvekönte tror sig ensam
men bakom en klippa lurar en man.
Blicken och avsikten är höljda i dunkel.
På andra sidan nalkas ett moln.
Det är en tidsfråga.
Allt är en tidsfråga.
Allt är nära nu
och landskapet vulkaniskt.
Överföring (2000)
Dimröd kvällning vid karga klippor.
Mjukt glödande moln höljer in en Plats.
Där sitter en man och en yngling.
De sitter på varsina hudar,
nakna sånär som på höftskynken.
Ynglingen bär en huva,
mäster en vasst skimrande
nästan hemlig
krona.
Hans ögon är matta av fjärran syner,
Håret är utsläppt
Skägget gråsprängt.
Han blickar mot den sjunkande solen,
Inte mot ynglingen.
Men han ger något till honom.
Ynglingen blundar nästan
Och höjer händerna
I en mottagande,
Samtidigt nästan avvärjande gest.
Mannens åtbörd är utstuderad:
Vänsterhanden ger ut,
Höger förbinder himmel och jord.
Han ler stillsamt,
Både frånvarande och starkt närvarande.
Spjutet sticker ut under huden han sitter på
Och korsar en dunkelbrun bössa.
Några blanktorra benknotor ligger kringslängda
Och ynglingen har en dödskalle tätt vid sin sida.
Allt är som det skall vara.
Sovande profet (1999 – 2000)
En rad av vulkaner i dunkelröd kvällning.
Fem förväntansfulla ansikten
vänds mot den sovande.
En av dem har gått fram
och rör vid den sovande
med spetsen av sitt spjut.
Den sovande är barhövdad
de andra har huvor och vapen.
Den sovanders lockar är fjuniga, gyllene
och han ligger blottad i sin öppna skinnsäck.
Ett gyllene tyg täcker hans ben
men blottar till hälften hans dunkande kön.
Han sover fridfullt men liksom koncentrerat
med läpparna lika slutna som ögonen.
Han har bröst som en ungmö,
med styva, glänsande bröstvårtor.
Han sover en lidandes siarsömn.
Ynglingen som rör honom med spjutet
tycks bäva inför den sovande.
Hans vänner är mycket unga,
endel av dem ännu barn,
och gömmer sig lite i bakgrunden.
Hepatit (1996 – 1997)
Den sjuke har satt sig upp på sin sjuksäng
fjärran från dagens ljus.
Hans gulsotsgrå ansikte
bär en vansinnigs tomma leende,
tänderna glimmar
och ögonen är slutna.
Den disiga dagern skymtar bakom honom
men han ser den inte.
Ett ljus faller på hans gulsotsbringa
Och hans ensamma vänsterhand –
Den högra är skymd bakom ryggen –
Men ansiktet höljs i gråbleka skuggor.
De grågrova, solkiga lakanen har virats kring benen
Och kudden är ett brunbylsigt knyte av kläder.
Under sängen är dunkelt och rått.
Döende par (1993)
Landskapet kargt av lava och svartaska,
Skymningen lägger sig tät.
En man och en kvinna ligger i kramp en bit från varandra,
ryggen i båge, läpparna uppdragna, blickarna uppspärrade i tomhet.
Hans kön är hårt i sin döende kramp,
hennes känns öde och tomt fastän brösten är fulla.
Hennes blottade hals känns naknare än brösten,
handen har knutits i vriden kramp.
Älskog är nära men döden är närmare.
Stora avstånd råder.
Gud är endast ett steg bort.
Sångarna (1988 – 1998)
Vidsträckta, svarta askmarker
avtecknar sig mot blekorange skymningssky.
De tre sångarna dansar sitt identiska, stelnade vansinne.
De har svarta huvor, nakna ben och ögon som galna kor.
De täcker bringorna med korta lädermantlar
och deras nakna fötter nuddar knappt marken.
De rör sig identiskt men sången är kall och fjär
som ett avlägset minne.
Domarna (1987 – 1996)
Den dömdes ryggtavla glänser
av kallsvett,
krumt är den välvd där han kurar
på knä
med huvudet sänkt och armarna
knutna.
Skyarna brinner förtvivlat av guld
i svart västerrand.
De tre domarna sitter resligt däruppe
på klippans topp.
Med den sjunkande solen i ryggen
dömer de mannen;
den Unge, den Gamle
och den Tvivlande
som tittar bort med sin halvöppna,
grubblande mun.
Den dömdes nakna fotsula är svart
av aska,
Purpurmanteln skymtar fram
kring hans lår.
De tre domarna bär huvor
och vapen,
Den Unge ser hårt på den dömde,
Den Gamle ser sammanbitet ut
i fjärran.
Den Tvivlande i mitten korsar sina nakna ben.
Den Unges blottade vänsterben är grovt
och slätt,
Den gamles ben har gått långt och länge
Den dömdes går snart inte mer.
Självporträtt i gyllene skrud (1997 – 1998)
Under den uppspända kohuden står han,
Blicken beslöjad och könet blottat.
Magen är stor och allt för slät.
Läpparna lider men näsan är präktig
och pannan hög och ljus.
Den gyllene skruden lyfts upp av en vänsterhand
som vet vad den gör.
Den högra är dold.
Könet dunkar av hård, ensam åtrå,
ollonet glänser, pungen är hopdragen
men dess hårkrans är tunn och försagd.
Högerhanden vet nog vad den skall göra den med.
Han har stigit ut i ljuset
men därbakom väntar det höljande, kvava mörkret.
Dunkel nattluft dröjer kvar.
-------------------------------
take it or leave it
hälsningar
jn
Ab aspera ad astra!
Jadu, en väldigt svår och omdiskuterad fråga.
En vän och jag har haft den diskussionen och hon sade
att hon har lärt sig av en människa som hon beundrar mycket,
att allt är konst, allt är vackert bara man t.ex. förstorar det tillräckligt
mycket.
Mönstret på en vanlig lyktstolpe kan till exempel vara väldigt fint o
m man bara ger sig tid att lägga märke till det.
Det finns konst överallt, men kanske inte sådan konst som man
skulle ställa ut i ett galleri.
Konst är något som förmedlar en tanke, känsla och självklart saker som
är upprörande. Allt det hör till konst. Jag har ingen aning vad konstnären
skulle kunna förmedla genom sin "fontän" men det kan helt enkelt bara
var så att han ville få folk att stanna upp och tänka att, detta hör ju inte
hemma här! Man får ju själcklart diskutera om vad som är lämpligt att
ställa ut och vad som inte är detäven om jag tycker att konst i ett galleri
kan få vara lite mer vulgär och uppseendeväckande än t.ex. konst på
stan.
En vän och jag har haft den diskussionen och hon sade
att hon har lärt sig av en människa som hon beundrar mycket,
att allt är konst, allt är vackert bara man t.ex. förstorar det tillräckligt
mycket.
Mönstret på en vanlig lyktstolpe kan till exempel vara väldigt fint o
m man bara ger sig tid att lägga märke till det.
Det finns konst överallt, men kanske inte sådan konst som man
skulle ställa ut i ett galleri.
Konst är något som förmedlar en tanke, känsla och självklart saker som
är upprörande. Allt det hör till konst. Jag har ingen aning vad konstnären
skulle kunna förmedla genom sin "fontän" men det kan helt enkelt bara
var så att han ville få folk att stanna upp och tänka att, detta hör ju inte
hemma här! Man får ju själcklart diskutera om vad som är lämpligt att
ställa ut och vad som inte är detäven om jag tycker att konst i ett galleri
kan få vara lite mer vulgär och uppseendeväckande än t.ex. konst på
stan.
Vem är det som bestämmer vad som är konst?
Är det den s.k. konstnärens motiv, eller hur betraktaren tolkar den s.k. konsten?
Diskussionen om vad som är konst är just nu framtvingad av kulturstödet, museer med mera. Konst ska kunna bära sig själv. Vill folk betala för att gå och se en toalett, eller köpa den och ställa ut hemma, så visst. Som Strindberg (och en hel del andra) sagt: Den bästa inspirationen är en obetald hyra. En del konst lever vidare och det som inte håller måttet dör. Sen kan man väl se konst som någon sorts expansion av sinnena i världen.
Det är alltså betraktaren som bestämmer vad som är konst.
Slutsatsen är att konstnärer överlag och kultureliten i synnerhet har oproportionerligt stor makt. Konsten är inte till för konstnären. Den är till för betraktaren, annars kan den inte rättfärdigas.
Det var min fundering kring det hela.
Endast i avsaknad av kunskap har vi behov av logik.
-
Jonas Nystrom
- Inlägg: 709
- Blev medlem: 04 jan 2004 23:04
- Ort: errrr... Ahhh... it's all coming back now...
Konst ska beröra. Vem fan som helst kan sätta sig ner hemma framför TVn och rita gulliga kattungar, men inte fan har de teckningarna på ett konstgalleri att göra.
Vem fan kan ställa sin döda svärmor på Sergels Torg. Men inte fan är det konst.
Konst är det när Thorsten Flinck ställer sin döda svärmor där.
På tunnelbane-tågen i Stockholm sitter det uppe nån slags jävla pseudo-poesi, hur dålig som helst. Säger mig verkligen ingenting, vem fan som helst hade kunnat sno ihop de ordblandningarna.
Vem fan kan ställa sin döda svärmor på Sergels Torg. Men inte fan är det konst.
Konst är det när Thorsten Flinck ställer sin döda svärmor där.
På tunnelbane-tågen i Stockholm sitter det uppe nån slags jävla pseudo-poesi, hur dålig som helst. Säger mig verkligen ingenting, vem fan som helst hade kunnat sno ihop de ordblandningarna.
Konst är inte konst bara för att det kallas konst
Det blir tyvärr inte mer konst för att det är Thorsten Flincks svärmor. Det blir inte konst vems svärmor det än är - såvida hon inte ingår i ett vidare perspektiv. En svärmor berör ju inte...bara rakt upp och ner.
Många konstnärer och gallerister lever i tron att de kan göra vad som helst så är det konst - beroende på VEM som gör det. Men de skjuter sig i foten... Allt Picasso gjorde var eller är inte konst - även om det rubriceras så.
Många konstnärer och gallerister lever i tron att de kan göra vad som helst så är det konst - beroende på VEM som gör det. Men de skjuter sig i foten... Allt Picasso gjorde var eller är inte konst - även om det rubriceras så.
Återgå till "Kultur - konstarterna"
Vilka är online
Användare som besöker denna kategori: 1 och 0 gäst