Vad läser Du just nu?

[Algotezza]

Läser Michel Houellebecqs debutroman Konkurrens till döds just nu. Den är skriven med viss mörk humor och innehåller träffande iakttagelser.

[unik]

“Det var inte Nietzsche och Zarathustra som skulle komma min väg – utan Philip K. Dick.”

Det som komma, kommer.
Du som vet, vet.

arca-vitae

Philip K. Dick och I Ching – oraklet i författarskapet och privatlivet

Bakgrund: Dicks introduktion till I Ching

Philip K. Dick (1928–1982) kom i kontakt med den kinesiska orakelboken I Ching (易經, Förändringarnas bok) kring 1960. I en intervju berättade han att hans intresse väcktes via psykologen C. G. Jung, som skrivit förordet till Richard Wilhelms kända engelska översättning. Dick köpte I Ching för att läsa Jungs text, men snart blev han oväntat fascinerad av själva oraklet:

“After reading Jung’s introduction, I became interested in the I CHING. And I really had no intention of getting involved with the I CHING. I wasn’t interested in Sinology at all, and I just got hooked.” 

Från och med 1961 började Dick använda I Ching flitigt i sitt liv och sitt skapande. Han såg boken som en källa till råd och vägledning, bortom vad hans eget medvetande kunde åstadkomma. Under 1960-talets turbulenta år konsulterade han oraklet i en rad beslut – han har själv sagt att han använde det “to show me a way of conduct in a certain situation”, eftersom oraklet först analyserade situationen på ett överraskande sätt och sedan gav råd . Genom att tolka hexagrammens visdom menade Dick att han ofta kunde hitta en “middle way” (en gyllene medelväg) i svåra moraliska eller praktiska konflikter .

Det rörde sig inte bara om stora filosofiska frågor. Flera vittnesmål visar att Dick även ställde vardagliga och personliga frågor till I Ching. Till exempel har anteckningar i hans egen, tummade I Ching-bok avslöjat frågor han skrivit ner för oraklet att besvara:
• “Will (editor X) accept the new draft of [Flow My Tears, the] Policeman?” (dvs. kommer redaktören att godta min nya manusversion) 
• “Should I lend Y money for Seconal?” (bör jag låna ut pengar till [person Y] för att köpa drogen Seconal?) 
• “Will Z sleep with me?” (kommer [person Z] att sova med mig?) 

Frågorna ovan – som rör allt från karriär och ekonomi till kärleksliv – illustrerar hur djupt integrerat I Ching var i Dicks beslutsfattande. För honom var inte konsultationen av oraklet enbart en lekfull ritual; det var ett allvarligt verktyg som han litade på för att navigera livets osäkerheter. I essän “Schizophrenia and the Book of Changes” (1965) reflekterade Dick över varför I Ching kunde kännas så meningsfull. Han kopplade det till Jungs idé om synkronicitet, alltså meningsfulla sammanträffanden utan direkt orsakssamband, och såg oraklet som ett sätt att bringa ordning i tillvaron när kaos och slump tycks råda. “The I Ching… works on the basis of synchronicity – and is a device by which synchronicity can be handled,” skrev Dick . Med andra ord gav oraklet honom en känsla av att universum hade mening, att även till synes slumpmässiga händelser kunde tolkas och ge vägledning. En person i förvirring eller kris – “in a state of severe confusion” – kunde genom I Ching få en fast punkt och konkreta råd för att ta hand om sig själv, något Dick medgav var en metod han själv behövde periodvis .

I Ching i Dicks författarskap – fallet The Man in the High Castle

Den plats där I Ching satt tydligast avtryck i Dicks författarskap är romanen The Man in the High Castle (1962), på svenska Mannen i det höga slottet. Detta Hugo-belönade alternativhistoriska verk utspelar sig i ett USA där Axelmakterna vann andra världskriget. I Ching genomsyrar romanens handling: flera av huvudpersonerna – av olika nationalitet och bakgrund – använder oraklet för att fatta beslut i sina liv. Faktum är att I Ching i Dicks fiktiva 1960-tal är lika vanlig som telefonkatalogen i San Francisco , ett dagligt inslag i människors kultur.

Dick valde inte bara att låta sina rollfigurer rådfråga I Ching; han gick så långt att han själv skrev romanen med aktiv hjälp av oraklet. I en intervju (Vertex, 1974) förklarade han sitt ovanliga arbetsätt:

Intervjuare: “Do you use the I Ching as a plotting device in your work?”
Dick: “Once. I used it in The Man in the High Castle because a number of characters used it. In each case when they asked a question, I threw the coins and wrote the hexagram lines they got. That governed the direction of the book. Like in the end when Juliana Frink is deciding whether or not to tell Hawthorne Abensen that he is the target of assassins, the answer indicated that she should. Now if it had said not to tell him, I would have had her not go there.” 

Med andra ord lät han slumpens svar genom I Ching bokstavligen styra handlingen. Varje gång en karaktär i romanen kastar mynt eller stjälker för att rådfråga oraklet, kastade Dick själv mynt hemma vid skrivbordet och tolkade det verkliga hexagrammet för att avgöra vad som skulle hända härnäst i berättelsen . Författaren och fiktionsvärlden speglade varandra i ett slags metafiktionellt samspel – ett unikt grepp som gav romanen dess särprägel. Litteraturforskare har i efterhand konstaterat att Dicks “besatthet” av oraklet skapar en speciell dynamik mellan författaren och hans gestalter, och att I Ching fungerar som ett strukturerande element som enar romanens stilistiska plan med dess filosofiska innehåll  .

Oraklet i själva romantexten

För läsaren av The Man in the High Castle framträder I Ching direkt på sidorna. Dick citerar verser och tolkar ur oraklet som karaktärerna får, och vi får se hur de baserar sina avgörande val på dessa utsagor. Till exempel används I Ching tidigt i boken av konsthantverkaren Frank Frink för att bedöma om hans nya affärsidé är klok. Senare i en scen förklarar Juliana Frink entusiastiskt hur beroende hon blivit av oraklet:

“…the oracle, the I Ching — Frank got me hooked on it and I use it all the time to decide. I never let it out of my sight. Ever.” 

Här erkänner Juliana att hon “aldrig släpper oraklet ur sikte” utan låter det vägleda alla sina beslut. Detta är inte bara karaktärsutveckling – det är också Dick som visar på den kulturella makt I Ching har fått i den alternativa verklighet han skapat.

Själva I Ching-råden citeras flera gånger. Efter en våldsam konfrontation kastar t.ex. den japanske handelsmannen Tagomi oraklet och får ett hexagram som tolkas som en varning mot våld, något som fördjupar hans själsliga kris . Viktigast är dock romanens klimax: Juliana reser till den gåtfulle författaren Hawthorne Abendsen (mannen i det höga slottet), som skrivit en förbjuden bok inom boken. Juliana tar då till oraklet för att konfrontera Abendsen med sanningen. Hon ställer den djärva frågan: “Orakel, varför skrev du The Grasshopper Lies Heavy? Vad är det meningen att vi ska lära oss?” . Abendsen, förbluffad men nyfiken, hjälper henne att kasta mynten. Svaret de får är hexagrammet 中孚 (Chung Fu, “Innerlig Sanning” eller “Inre Sanningen”)  . Juliana tolkar oraklets kryptiska budskap rätt på sak: det innebär att Abendsens bok är sann på ett djupare plan – dvs. att i verkligheten (den verkliga verkligheten bakom romanens kulisser) förlorade Nazityskland och Japan kriget  .

Denna avslöjande I Ching-scen ger romanen en öppen, gåtfull slutpunkt. Oraklet har “talat” om att den mörka världen som karaktärerna lever i är en lögn, medan den fiktiva boken inuti boken beskriver en sannare verklighet. Dick lämnar läsaren att fundera över lager av verklighet: kanske är också vår verklighet bara en av många möjliga? Det är en kuslig effekt som I Ching möjliggör – oraklet blir en röst som ifrågasätter verklighetens natur i själva romanens metastruktur. Som litteraturvetaren Paul Mountfort uttrycker det, I Ching är den enhetliga apparaten som “bokstavligen och bildligt” förenar romanens form och budskap, och skapar ett postmodernt utforskande av gränserna mellan text och verklighet  .

Dicks egna tankar om resultatet

Att skriva en roman på detta vis – delvis överlåta skapandet åt ett orakel – var ett vågat experiment av Dick. Han har i intervjuer reflekterat över fördelar och nackdelar. Å ena sidan erkände han att I Ching gav The Man in the High Castle mycket av dess innehåll och teman: “Admittedly, it got me through most of the book. Every time my people would cast a hexagram, I actually cast it for them and let them proceed on the basis of the advice given.” . Å andra sidan kände han sig i slutändan lite lurad av oraklet. “I’ve been sorry ever since,” sade han skämtsamt, “because when it came time to resolve the novel at the end, the I Ching didn’t know what to do.” . Oraklet gav ingen tydlig anvisning för upplösningen, och romanen fick medvetet sluta utan ett definitivt svar. Dick kallade det för ett öppet slut som kanske kunde leda till en framtida uppföljare – “I like to regard it as an open ending, so it can segue into a sequel some time”  – men han medgav att I Ching “had no more to say” när berättelsen nådde sin klimax .

Flera år senare, när han inte längre var lika begeistrad i I Ching, beskrev Dick hur oraklet faktiskt fört honom bakom ljuset under arbetet med romanen. I en intervju med Science Fiction Review noterade han att oraklet “copped out completely, and left me stranded” mot slutet, vilket satte honom i en svår sits eftersom han inte hade en färdig plan att falla tillbaka på . Detta bidrog till att han kom att omvärdera sin relation till I Ching (mer om detta nedan).

Trots Dicks egen ambivalens gentemot romanens öppna slut har litteraturkritiker påpekat att just denna ovisshet – den mångtydighet som oraklet bidrar med – är en styrka i verket. Den inbjuder läsare till otaliga tolkningar och håller romanens filosofiska resonans levande . Med I Ching integrerad i både form och handling lyckades Dick väva in teman som osäkerhet, öde och alternativa världar på ett sätt som få andra alternativhistoriska romaner gjort.

Oraklet i privatlivet: tro och tvivel

Philip K. Dicks förhållande till I Ching utvecklades över tid och gick från entusiastisk tro till skeptisk distans. Under stora delar of 1960-talet förlitade han sig – enligt egen utsago – på oraklet för att fatta allt från små vardagsbeslut till stora livsval. Han var inte ensam om detta i sin samtid; I Ching blev populär bland många kontrakulturella tänkare i väst under 60-talet, som sökte andlig visdom utanför de traditionella ramarna. Dick var en av dem som “vände på varje mynt” i jakten på vägledning.

I början upplevde han att oraklet faktiskt hjälpte honom. Han såg mönster i kaoset och fann tröst i tanken att en urgammal visdom kunde tala direkt till hans situation. Men mot slutet av decenniet och in på 1970-talet började sprickor visa sig i hans tro. Dick genomgick personliga kriser – psykisk ohälsa, missbruk, relationsproblem – och kanske räckte inte hexagrammens tvetydiga poesi till för att skingra mörkret. I sina brev och intervjuer från 1970-talets mitt hörs en allt bittrare ton gentemot I Ching.

Allra tydligast uttryckte han sin desillusion i en intervju omkring 1976, där han deklarerade att han slutat använda oraklet helt och hållet. Dick beskriver då I Ching nästan som en svekfull gammal vän som inte går att lita på:

“No. I don’t use the I Ching any more, because the I Ching told me more lies than anybody I’ve ever known. The I Ching has a personality that is very devious and very treacherous: it feeds you just what you want to hear… It’s a crock, is what it is.” 

Han jämförde I Ching med inställsamma hovnarrar som bara säger det kungen vill höra, istället för att säga sanningen . En sann vän, menade Dick, skulle tala klarspråk även om det gjorde ont – men I Ching viskade bara förföriska halvsanningar i örat på den som frågade . Vid ett tillfälle blev han så misstänksam att han ställde en provokativ fråga till oraklet: “Är du Djävulen?” – och tolkade svaret som ett “ja” . När han sedan frågade “Talar du för Gud?” blev svaret “nej”, vilket i hans ögon innebar att I Ching erkände sig vara en lögnare på det metafysiska planet . Naturligtvis är även detta en tolkning – ett annat sätt att läsa hexagrammen kunde kanske gett mildare svar – men för Dick blev det spiken i kistan. Oraklet hade bränt honom för många gånger. “I think it is an evil book, and I no longer use it,” sade han frankt 1976 och avrådde andra från att fatta viktiga beslut baserat på I Ching .

Detta radikala avståndstagande står i bjärt kontrast till den nyfikne, sökande Dick som ett decennium tidigare hyllade oraklet som en källa till taoistisk visdom. För att förstå denna förändring kan man se till Dicks personliga utveckling. Under 1970-talet upplevde han en rad mystiska och religiösa visioner (bland annat den berömda “rosa strålen” 1974) och hans intresse svängde över till kristen gnosticism och andra förklaringsmodeller för verkligheten. I Ching framstod då för honom mer som en farlig lockelse till falska insikter än som en pålitlig ledsagare. I den ovan nämnda essän från 1965 hade Dick faktiskt redan varnat för risken att “base all decisions on the I Ching” – han liknade det vid ett schizofrent beteende att ge upp sin egen viljekraft och låta en yttre slumpgenerator styra ens liv . Ironiskt nog talade han då delvis om sig själv, eftersom han vid den tiden gjorde just detta. Så småningom insåg han det själv och slog bakut.

Samtidigt kan man se en viss försoning i hans senare kommentarer: han kallade I Ching “bedrägligt” och “lögnaktigt”, men implicit erkände han också att det säger användaren det användaren vill höra . Oraklet fungerade som en spegel för Dicks eget undermedvetna begär och rädslor. När han i början av 60-talet sökte en mening med tillvaron, gav I Ching honom mening (synkronicitet). När han senare var fast i paranoia och mörker, reflekterade oraklet tillbaka just det mörkret. Dicks resa med I Ching speglar på så vis hans resa inåt i psyket och utåt i det metafysiska.

I Chings påverkan på Dicks teman: verklighet, öde och historia

Philip K. Dicks författarskap kretsar kring ett antal återkommande teman – främst verklighetens natur, idén om multipla eller alternativa verkligheter, och frågan om människans fria vilja kontra ödet. I Ching kom att påverka alla dessa områden i hans verk på ett påtagligt sätt.

Verklighetens natur och alternativa världar:

Dick är känd för att i sina berättelser underminera läsarens förtroende för vad som är “verkligt”. I Ching passade perfekt in i detta projekt. Genom oraklet introducerade Dick idén om synkronicitet – att händelser kan hänga samman meningsfullt utan linjär kausalitet. I The Man in the High Castle är I Ching själva nyckeln som öppnar dörren till en alternativ värld: oraklet avslöjar att romanens verklighet är falsk och att en annan historisk sanning existerar parallellt  . Detta grepp – att en “text i texten” avslöjar en djupare verklighet – blev ett av Dicks mest briljanta sätt att utforska parallella universa. Kritiker har påpekat att I Ching fungerar som ett bokstavligt verktyg för att “explore the boundaries of text and world, their overlappings and multiplicities”, dvs. hur berättelsen och verkligheten speglar och korsar in i varandra . Oraklet tillåter karaktärerna (och läsaren) att skymta bakom kulisserna på tillvaron. Detta motiv – att det finns lager av verklighet, och att vi kan få glimtar av dem genom mystiska insikter – återkommer även i andra Dick-verk, om än i annan form (t.ex. genom droger, gudar, eller hallucinationer). I Ching var det tidiga 60-talsverktyget som förde in denna dimension av meta-verklighet i Dicks arsenal.

Öde och fri vilja:

Genom att låta karaktärer överlåta sina beslut till I Ching ställer Dick implicit frågan: styrs våra liv av oss själva eller av någon yttre makt (ödet, gud, slumpen)? I The Man in the High Castle ser vi personer som ödmjukt underkastar sig svaren de får från oraklet, oavsett om svaren förefaller irrationella. Detta speglar Dicks egen fascination för om det kanske finns en förutbestämd ordning eller dold plan. Samtidigt finns ett understråk av ironi: genom I Ching’s inblandning blir flera händelser i romanen acausala – de sker utan uppenbar logisk orsak, annat än att “oraklet ville det”. Detta belyser hur skör idén om absolut fritt val kan vara. Dick lekte ofta med tankeexperiment där fria viljan ifrågasätts (t.ex. människor styrda av förprogrammerade förutsägelser i Minority Report, eller av yttre tvång som i Adjustment Team). I Ching gav honom ett mer positivt (först) verktyg att utforska ödet: karaktärerna väljer att följa ödet genom oraklet. Här kan man se en taoistisk understräng – att följa Dao, flödet, snarare än att streta emot. Under en period trodde Dick genuint att I Ching kunde vägleda honom till ett harmoniskt liv i linje med Tao. Som han sade 1974: “If you use the I Ching long enough and continually enough, it will begin to change and shape you as a person. It will make you into a Taoist” . Denna idé om att underordna sig en större ordning syns hos flera av Dicks protagonister som kämpar mot system utom deras kontroll. I slutänden blev dock Dicks eget förhållande till öde kontra frihet kluvet – han slog sig fri från I Ching just för att återerövra sin egen vilja.

Historien och dess alternativ:

I Ching’s kanske mest konkreta påverkan är på temat alternativ historia, särskilt i The Man in the High Castle. Genom att använda oraklet som ett plotskapande redskap kunde Dick låta riktiga historiska skeenden brytas mot fiktiva. Oraklet i romanen hjälper inte bara karaktärerna; det formar själva historien de lever i. I det verkliga livet användes I Ching aldrig för att avgöra utgången av andra världskriget – men i Dicks roman känns det nästan så. Man får intrycket att slumpens kast (mynt eller stjälkar) lika gärna hade kunnat avgöra historiens gång, vilket i förlängningen är en kommentar på hur skör historien är. Små skiftningar, “meningsfulla tillfälligheter” på avgörande punkter, hade kunnat ge en helt annan värld. Dicks intresse för “tänk om”-historier fick här en filosofisk tyngd tack vare I Ching: han skrev inte bara en alternativhistorisk roman, utan en roman om själva konceptet alternativ historia. Som en forskare uttrycker det, “Dick’s treatment of the uchronie (alternate history) genre” i High Castle utmärker sig genom att I Ching skapar synkronistiska mönster och symmetrier i berättelsen  . Det vill säga, romanens struktur efterliknar ett spel med historien, där oraklet lägger ut tolv konsultationer under handlingens gång som knyter ihop karaktärernas öden på ett subtilt sätt .

Även i andra verk kan man ana att I Ching’s koncept – att framtiden inte är fast utan kan skifta – influerat Dick. I romanen The Game-Players of Titan (1963) låter han t.ex. en grupp människor spela ett brädspel om makt och territorier, där tärningskast och telepati avgör framtiden; slump och försyn flätas ihop likt I Ching-kast. Och i Ubik (1969) får karaktärerna kryptiska meddelanden (om än från en sprayburk!) som påminner om orakelsvar i deras opålitliga verklighet. Även om I Ching inte direkt nämns i dessa verk, är andan – att framtiden är föränderlig och verkligheten flerskiktad – starkt närvarande, något som Dick till stor del kan ha utvecklat tack vare sina år med oraklet.

Slutsats

Philip K. Dicks relation till I Ching var mångfacetterad och sträcker sig från inspiration till besvikelse. I början berikade oraklet hans liv och verk: det gav honom kreativ skjuts att skriva mästerverket The Man in the High Castle, och det trängde djupt in i romanens struktur och tema. I Ching blev en spegel för Dicks egna funderingar om vad som är verkligt, om ödet går att fånga på något sätt, och om det finns parallella världar därute. Genom intervjucitat, brev, essäer och inte minst hans skönlitterära texter kan vi följa hur Dick först omfamnade oraklet med nästan barnslig tilltro – “I never let it out of my sight”  – för att sedan ta avstånd och kallt döma ut det – “The I Ching told me more lies than anybody I’ve ever known” .

Det råder ingen tvekan om att I Ching lämnade ett djupt avtryck i Philip K. Dicks konstnärliga universum. Även efter att han själv slutat kasta mynt kom ekot av I Ching att höras i hans fortsatta utforskande av osäkra verkligheter och gäckande sanningar. Kanske kan man säga att Dick behövde I Ching under en period – som bollplank, musa och filosofiskt prisma – men att han till slut växte ifrån det. Kvar står vi läsare med de fascinerande verk som föddes ur denna märkliga symbios mellan en science fiction-författares sinne och ett 3000 år gammalt kinesiskt orakel. Genom dem kan vi själva reflektera över slump och öde, illusion och sanning, i genuin Philip K. Dick-anda.

Källor:
• Intervjuer med Philip K. Dick (Science Fiction Review, ca 1976; Vertex Magazine, 1974)     .
• Philip K. Dick, The Man in the High Castle (1962) – romantext, utdrag  .
• Philip K. Dick, essän “Schizophrenia and the Book of Changes” (1965)  .
• Brev och anteckningar återgivna i The Dark-Haired Girl (1970-tal) .
• Paul Williams, “The Author and the Oracle” i Science Fiction Studies #55 (1991) – analys av I Ching i High Castle  .
• Paul Mountfort, “The I Ching and Philip K. Dick’s The Man in the High Castle”, Science Fiction Studies 43(2), 2016 – litteraturstudie  .

[Anders]

”Klass I Sverige” författad av bl.a. Suhonen. Stel men intressant. Handlar väldigt mycket om, förutom vetenskapliga klassanalyser om hur sossarna borde vinna tillbaka SD-röster. Lider lite av att ingen av författarna tycks komma från arbetarled. Alla uppenbart GAL som funderar på vad TAN borde göra.

”Svensk Idehistoria 1900 och framåt” av Svante Nordin. Mycket behaglig läsning om Heidenstam, Strindberg, Key… nu framme vid första världskriget.

[xion]

just nu läser jag i en fattig "munk från Skara"; (GF)

Och människan vandrar på jorden om
och ingen vet varifrån hon kom
och ingen vet vart leden bär
och ingen vet vad livet är
Men fram genom långliga strider
det dagas väl bättre tider
då ingen är ond och ingen är god
men bröder som kämpa i ondskans flod
och räcka varandra handen
att hjälpa fram till stranden
....

[Algotezza]

just nu läser jag i en fattig "munk från Skara"; (GF)

Och människan vandrar på jorden om
och ingen vet varifrån hon kom
och ingen vet vart leden bär
och ingen vet vad livet är
Men fram genom långliga strider
det dagas väl bättre tider
då ingen är ond och ingen är god
men bröder som kämpa i ondskans flod
och räcka varandra handen
att hjälpa fram till stranden
....

Min ungdoms svenska favoritpoeter var först Bo Setterlind och sedan Fröding och Ferlin. På senare år Tranströmer och Lugn.

Setterlind uppträdde i tv i början av 60-talet i basker och slängkappa och kallade sig Poeten. Mycket imponerande. Han upptäckte det lyriska underbarnet Ylva Nilsson (Eggehorn).

[Anders]

just nu läser jag i en fattig "munk från Skara"; (GF)

Och människan vandrar på jorden om
och ingen vet varifrån hon kom
och ingen vet vart leden bär
och ingen vet vad livet är
Men fram genom långliga strider
det dagas väl bättre tider
då ingen är ond och ingen är god
men bröder som kämpa i ondskans flod
och räcka varandra handen
att hjälpa fram till stranden
....

Min ungdoms svnbska favoritpoeter var först Bo Setterlind och sedan Fröding och Ferlin. På senare år Tranströmer och Lugn.

Setterlind uppträdde i tv i början av 60-talet i basker och slängkappa och kallade sig Poeten. Mycket imponerande. Han upptäckte der lyriska underbarnet Ylva Nilsson (Eggehorn).

Vet inte riktigt varför lyrik aldrig fångat mej. Vers och rim, absolut, att höra Hellström plåga versmått är en styggelse. Men att förstå vad folk menar med nåt nudge nudge say no more är inte min kopp te. Är det knoppar som brister är jag med på båten, men blir det mer metaforiskt eller insnärjt känner jag mig bara som en introvert jocke med taskigt socialt kapital, Vilket i och för sig stämmer. Får bara prestationsångest, kommer jag fatta vad dom menar?

Kan man komma runt det? Eller är det avsikten? Att vara lite ekokammare för de med stark höger hjärnhalva och rätt familjebakgrund?

[xion]

just nu läser jag i en fattig "munk från Skara"; (GF)

Och människan vandrar på jorden om
och ingen vet varifrån hon kom
och ingen vet vart leden bär
och ingen vet vad livet är
Men fram genom långliga strider
det dagas väl bättre tider
då ingen är ond och ingen är god
men bröder som kämpa i ondskans flod
och räcka varandra handen
att hjälpa fram till stranden
....

Min ungdoms svnbska favoritpoeter var först Bo Setterlind och sedan Fröding och Ferlin. På senare år Tranströmer och Lugn.

Setterlind uppträdde i tv i början av 60-talet i basker och slängkappa och kallade sig Poeten. Mycket imponerande. Han upptäckte der lyriska underbarnet Ylva Nilsson (Eggehorn).

Vet inte riktigt varför lyrik aldrig fångat mej. Vers och rim, absolut, att höra Hellström plåga versmått är en styggelse. Men att förstå vad folk menar med nåt nudge nudge say no more är inte min kopp te. Är det knoppar som brister är jag med på båten, men blir det mer metaforiskt eller insnärjt känner jag mig bara som en introvert jocke med taskigt socialt kapital, Vilket i och för sig stämmer. Får bara prestationsångest, kommer jag fatta vad dom menar?

Kan man komma runt det? Eller är det avsikten? Att vara lite ekokammare för de med stark höger hjärnhalva och rätt familjebakgrund?

Jag tycker inte man behöver analysera poesi.
Man kan göra det om man vill och försöka se det med poetens ögon.
Men viktigare är vad poesin slår an för toner i den som hör eller läser, och det kan lika gärna vara något helt annat och personligt.
Poesi är som musik och ofta blandas de två till en totalupplevelse.

[Algotezza]

just nu läser jag i en fattig "munk från Skara"; (GF)

Och människan vandrar på jorden om
och ingen vet varifrån hon kom
och ingen vet vart leden bär
och ingen vet vad livet är
Men fram genom långliga strider
det dagas väl bättre tider
då ingen är ond och ingen är god
men bröder som kämpa i ondskans flod
och räcka varandra handen
att hjälpa fram till stranden
....

Min ungdoms svnbska favoritpoeter var först Bo Setterlind och sedan Fröding och Ferlin. På senare år Tranströmer och Lugn.

Setterlind uppträdde i tv i början av 60-talet i basker och slängkappa och kallade sig Poeten. Mycket imponerande. Han upptäckte der lyriska underbarnet Ylva Nilsson (Eggehorn).

Vet inte riktigt varför lyrik aldrig fångat mej. Vers och rim, absolut, att höra Hellström plåga versmått är en styggelse. Men att förstå vad folk menar med nåt nudge nudge say no more är inte min kopp te. Är det knoppar som brister är jag med på båten, men blir det mer metaforiskt eller insnärjt känner jag mig bara som en introvert jocke med taskigt socialt kapital, Vilket i och för sig stämmer. Får bara prestationsångest, kommer jag fatta vad dom menar?

Kan man komma runt det? Eller är det avsikten? Att vara lite ekokammare för de med stark höger hjärnhalva och rätt familjebakgrund?

Det är väl bara att känna efter om orden slår an några toner inom en, om det ger resonans eller ej. Gör det inte det, ja, då är det väl bra med det.

Jag giller lyrik, inte all men en del, liksom jag gillar musik, inte all, men en del, gillar litteratur, inte allt, men en del.

Överklassen läser väl ingen lyrik? Det ger ju inga pengar.

Det är väl den bildade medelklassen som läser mest, förr dock i hög grad även den bildade arbetarklassen. Lyrik kan klinga i båda hjärnhalvorna. Tranströmers metaforer är rätt mycket matematisk precision.

Det var inte mycket lyrik när jag växte upp. Det var min egen grej.

[Algotezza]

Min ungdoms svnbska favoritpoeter var först Bo Setterlind och sedan Fröding och Ferlin. På senare år Tranströmer och Lugn.

Setterlind uppträdde i tv i början av 60-talet i basker och slängkappa och kallade sig Poeten. Mycket imponerande. Han upptäckte der lyriska underbarnet Ylva Nilsson (Eggehorn).

Vet inte riktigt varför lyrik aldrig fångat mej. Vers och rim, absolut, att höra Hellström plåga versmått är en styggelse. Men att förstå vad folk menar med nåt nudge nudge say no more är inte min kopp te. Är det knoppar som brister är jag med på båten, men blir det mer metaforiskt eller insnärjt känner jag mig bara som en introvert jocke med taskigt socialt kapital, Vilket i och för sig stämmer. Får bara prestationsångest, kommer jag fatta vad dom menar?

Kan man komma runt det? Eller är det avsikten? Att vara lite ekokammare för de med stark höger hjärnhalva och rätt familjebakgrund?

Jag tycker inte man behöver analysera poesi.
Man kan göra det om man vill och försöka se det med poetens ögon.
Men viktigare är vad poesin slår an för toner i den som hör eller läser, och det kan lika gärna vara något helt annat och personligt.
Poesi är som musik och ofta blandas de två till en totalupplevelse.

Nej man behöver inte, men ibland kan det ge en extra dimension att analysera...

[Algotezza]

Läser just nu Svante Nordins Filosofins historia. Det västerländska förnuftet äventyr från Thales till postmodernismen.

Han var min lärare när jag läste filosofi på Lunds universitet på 70-talet. Duktig pedagog, klar och tydlig.

[Anders]

Inte särskilt intensiv filosofisk läsning, tar mig igenom "klass i sverige" som har mycket blandad kvalitet och mysläser Nordins Svenska idehistoria.

Tror jag skall sätta tänderna i Wittgensteins Filosofiska Undersökningar i sommar.

[Algotezza]

Inte särskilt intensiv filosofisk läsning, tar mig igenom "klass i sverige" som har mycket blandad kvalitet och mysläser Nordins Svenska idehistoria.

Tror jag skall sätta tänderna i Wittgensteins Filosofiska Undersökningar i sommar.

Jag skaffade alla Wittgensteins postumt utgivna böcker när jag var utvecklingsledare eller ämnesansvarig i filosofi. När filosofiundervusningen upphörde på skolan rensades filosofiböckerna ut och hamnade i min bokhylla. Bara jag var intresserad av dem. En filosofins guldgruva!

[Anders]

Inte särskilt intensiv filosofisk läsning, tar mig igenom "klass i sverige" som har mycket blandad kvalitet och mysläser Nordins Svenska idehistoria.

Tror jag skall sätta tänderna i Wittgensteins Filosofiska Undersökningar i sommar.

Jag skaffade alla Wittgensteins postumt utgivna böcker när jag var utvecklingsledare eller ämnesansvarig i filosofi. När filosofiundervusningen upphörde på skolan rensades filosofiböckerna ut och hamnade i min bokhylla. Bara jag var intresserad av dem. En filosofins guldgruva!

Nåt i den stilen för mej också. Det är svärmor som är sanslöst beläst och som hade en farsa som var ännu mer beläst, och nu är hon så skröplig så hon fick sälja sitt hus på landet, som var fullt med en massa böcker, så hon har delat ut böcker åt höger och vänster, därför att hon inte hade plats.

[Algotezza]

Inte särskilt intensiv filosofisk läsning, tar mig igenom "klass i sverige" som har mycket blandad kvalitet och mysläser Nordins Svenska idehistoria.

Tror jag skall sätta tänderna i Wittgensteins Filosofiska Undersökningar i sommar.

Jag skaffade alla Wittgensteins postumt utgivna böcker när jag var utvecklingsledare eller ämnesansvarig i filosofi. När filosofiundervusningen upphörde på skolan rensades filosofiböckerna ut och hamnade i min bokhylla. Bara jag var intresserad av dem. En filosofins guldgruva!

Nåt i den stilen för mej också. Det är svärmor som är sanslöst beläst och som hade en farsa som var ännu mer beläst, och nu är hon så skröplig så hon fick sälja sitt hus på landet, som var fullt med en massa böcker, så hon har delat ut böcker åt höger och vänster, därför att hon inte hade plats.

Då plockar du åt dig pärlorna...

[David H]

Ska försöka mig på en mer ordentlig genomläsning av Kants bok Den Eviga Freden. Jag misstänker att det är en bok som starkt präglat hela det västerländska rättssystemet.