Är detta konst eller bara konstigt?

[Viola]

Jag tillhör den skara som tycker att konst ska vara tilltalande psykologiskt hellre än filosofiskt/politiskt osv. Medger dock att de senare ofta går hand i hand med det psykologiska, om än i varierande utsträckning.

Eh bien? Qu'importe l'araignée?

För min del är det skillnad på vad jag kan gå på en konstutställning och
titta på och vad jag kan tänka mig ha på väggen hemma.
På en konstutställning kan det få vara sånt som upprör och engagerar
på ett obekvämt sätt - det jag har hemma på väggen ska vara
psykologiskt tilltalande - skönt och vackert att se på.

Agnostica

[CoDx]

Jag tycker att den var väldigt fin.. jag har mestadels bodybuilders, elvis och bilar på mitt rum, men skulle absolut vilja ha den hängande på väggen

[Nikolaj]

Att fråga sig vad som är konst är ungefär som att fråga sig vad Hfarmajgsal är för något.

För mig är konst samma svar som frågan på "Vad är skönhet" ger.

Jag håller inte med om detta. Visst kan konst vara subjektivt och det ÄR subjektivt. Men ändå finns en ledande syn ovanifrån om vad konst är och vilken konst som får plats. Vi får inte välja vilken konst vi vill se på lättaste sätt. I kultur-TV (Kobra mm) väljer man samma typ av konst som visas på de stora fina salongerna. "Vanligt folks" smak ger man blanka fan i - för det ska vara fint och obegripligt som poesi. Helt utan rim och reson. Detta diskuteras förvisso under en annan tråd men...nåja! Tack för era synpunkter.

Själv tycker jag konst i första hand ska tala till ögat. För mig är konst en visuell upplevelse - som helst skall föda tankar...dvs kommunicera! Alltså bör konsten ha ett innehåll! Om än dolt...

(IMG-länk till bilden av Ann Edholm bortediterad. Klicka på den här länken i stället http://www.omkonst.com/edholm.html )

Fråga:
Är detta gjort av...
a) en 5-årig pojke?
b) en konstnär & professor?
c) en maskin?

Tillägg: Är detta konst?

Rätt svar är...

[Thimmy Bågfeldt]

Jag gissar på en konstär och professor som använt sig av en maskin.

Tillägg: Enligt ordboken: ja. Enligt mig: nej.

[archaxe]

Jag gissar på en femårig konstnär och professor som använt sig av en maskin. Helgardering, liksom.

[cogito]

Tillägg: Är detta konst?

I varje fall är det ett visuellt verk med estetiska kvaliteter.
Så kriterierna för god design är uppfyllda. Säkert också kriterierna för konst i mening "är det värd att ställas ut" för dagens konstpublik.

"Stor" konst är det dock inte, tycker jag, om det är ett nutidsverk. Det skulle förtjäna beteckningen "banbrytande" om det är tillkommen i början av 1900-talet, för det hade haft betydelse för konsten som kulturyttring. Men stor konst måste inte vara banbrytande. Det är konstnärens förmåga att "synliggöra" mera än en motsvarande illustration åstadkommer som gör det "stort". Synliggörandet skall dock ej förväxlas med att förmedla ett budskap.

Är alstret av dagens datum har det i den meningen mera betydelse för konstnären själv än för publiken. Det är då inte banbrytande utan mera ett objekt för konstkonsumtion - man bestämmer själv om och hur mycket man kan njuta av det. Uppskattningen åtföljer betraktarens egna värderingar: det lockar till eftertanke, det känns harmoniserande, kul att ha på väggen etc.

mvh/ cogito

[Marty on mariba]

Om de två bruna fläckarna är konst?...nja jag tycker inte att det är vackert, det krävs ingen talang för att göra det och jag skulle bli lite besviken om jag gick till en konst utställning och fick se detta men jag tror nog ändå att jag skulle kalla det konst, men konst på låg nivå inget mästerverk direkt.

Jag tror att konst är att bringa en inre bild (alltså en bild fån huvet eller kanske själen) in i verkligheten. Om resultatet inte blir vackert så kan det ändå vara frigörande och nyttigt för den som gör det men det är inget som är intressant för mig. Och om världens skickligaste konstnär skulle göra en ren avbilning t.ex. måla av ett porträtt foto så är det inte konst enligt mig, men dock ett fantastiskt hantverk och ett sådant kan också vara värt ganska mycket tycker jag.
För att konst ska tilltala mig ska det helst vara en inre bild som konstnären haft, den bilden ska också vara intressant. Man bör måla/skapa det man känner och inte det man tror skulle sälja bäst. Jag tycker inte att ett budskap är nödvängt men skadar absolut inte. Jag tycker att verket ska vara en upplevelse och gärna ha en stämning som man känner av. Och konstnären måste vara skicklig- för att kunna framställa den inre bilden så att den blir vacker. Det som bestämmer en konstnärs (handverksmässiga) skicklighet är hans/hennes visuella/spatiala intelligens och man blir även skickligare genom träning.

Spatial intelligens är en av de 6 till 8 olika intelligens typer som man brukar mäta på iq-test. Den spatiala intelligensen är förmågan att förstå rummet, att uppfatta avstånd och proportioner korrekt, att kunna tänka sig hur föremål ser ut ur olika vinklar osv. Inte alltid men det är vanligt att man ligger ganska jämnt över de olika intelligens typerna så den som är väldigt skicklig målare eller skulptör är ganska ofta intelligent även på andra områden. Under rennesansen så var alla konstnärer skickliga till skillnad från idag, och det är därför Leonardo da Vinci och grabbarna ofta var duktiga även på vetenskap och likn.

Kolla gärna på min tråd "Detta är konst och detta är dess mening enligt Bruce Lee" oavsätt man håller med om hans definiton på konst eller ej så är det en del intressanta påståenden. Det skulle vara roligt att höra vad ni tyckte om hans definition, det skulle även vara kul att höra vad ni tyckte om min definition här

[Nikolaj]

Detta är inte vad det ser ut att vara: bajs kletat på ett ark eller möjligen färg tömd ur två uppochnedvända burkar i en färghandel. Det är heller inget man absolut vill veta då man ser det. Tavlan lockar inte - om man säger så. Den talar inte. Den finns inte - helt enkelt. Ridå!

Hade detta varit gjort av en 5-årig pojke hade jag nästan velat kalla det för konst. Dvs något som är avancerat och bra gjort för att vara av en 5-åring - alltså en konst! Nja, säg av en 4-åring så. Symmetrin hade varit bra av en 4-åring.

Tavlan är naturligtvis skapat av en konstnär & professor. En svensk sådan och tillika respekterad i konstkretsar. Antar jag. Tavlan är, för er som nämnt detta, skapad i nutid, dvs på senare år och har precis som ni säger ingen som helst betydelse för en publik. Men det är ju precis det som vi i publiken ALLTID möts av - ointressanta skapelser som sedan kallas konst bara för att de placerats i en stor konstsalong. All skit som finns i en konstsalong är konst - om man ska tro herrar och damer Von Oben. Ställ den här bajstavlan i ett trapphus och någon slänger den i sopcontainern. Ställ den vid garageuppfarten och någon kommer ha den att meka på....

Konst kan inte skapas av en maskin. Maskiner tillverkar produkter.

Är detta konst? Rätt svar är naturligtvis nej! Det som inte är en konst att skapa är heller ingen konst i ordets mening. Varför hävdar jag då detta? Jo, jag vill vinna tillbaka konstbegreppet...och få det till nåt upphöjt och positivt igen. Nåt att sträva mot...nåt att se upp till...inte nåt att reta sig på...

Tavlan är ett hån.

[Stefan]

Nikolaj/ Jag håller med dig i i stort sett allt. Min enda invändning är att jag tycker att det är svårt att veta hur man bör svara på frågan "är det här konst?" Vad är kriterierna för att något är konst? Innan man vet det är det omöjligt att svara på frågan. Jag tycker att bättre och mer väldefinierade frågor är: "Är det här bra?" eller "Är det vettigt att människor ägnar sig åt detta?". Svaret på detta är naturligtvis två rungande nej.

Flera av konstarterna har tyvärr förfallit å det grövsta. Jag kan mycket lite om bildkonst, men det verkar vara samma utveckling som inom litteraturen (som jag iofs inte heller vet mycket om). Själv skulle jag vilja tillbaka till det harmoniska idealet. I litteraturen tycker jag att Tolstoj är en förebild. Han är inte sentimental men lyckas ändå måla en fundamentalt skön och helgjuten bild av världen. Vad har du själv för konstideal?

[Nikolaj]

Håller med dig! Ordet konst, eller att fråga om något är konst - är ett dilemma idag. Jag tycker det är skandal att allt blivit konst. Inom allt utom just konst används ordet konst då någon presterat något utöver det vanliga - då någon är lite extra avancerad. En cykelspark t ex.

I konstvärlden råder djup inflation. Ordet konst saknar totalt värde.

Jag upprepar att det som är konst är det som är svårt att skapa. Allt som är en bedrift att skapa är gjort av en konstnär - oavsett om det handlar om måleri, skulptering eller isdans.

Men det är ju min personliga syn.

[Johan Ågren]

Existerar inga värden så uppstår det inflation.

Jag kan sitta stilla på en stol i en vecka och stirra in i väggen - det är en bedrift, men har det något värde för andra? Eller så kan jag färglägga 100.000 tändsticksaskar röda, och det är också en bedrift. Jag kan måla en tavla i skiktmåleriteknik som för de flesta liknar en målning av Jan van Eyck, det tar bara en jäkla tid, men har det något värde för andra?

All konst måste ses i sin kontext och vilken påverkan den har på sin samtid. Att måla gråtande barn eller ägna sig åt ett innehållslöst renässansmåleri saknar ett konstnärligt värde idag då det inte har någon påverkan på sin samtid. Ingen berörs av det (om man nu inte har ett naivt förhållande till konst). Vi lever nu i en postmodernistisk era, och det existerar inga allmänna värden som berättigar en genuin konst som det fanns under antiken ETC. Förpackningen är allt och innehållet inget. Utifrån detta söker konsten nya genuina grunder, men kräva att vi ska återgå till en klassisk konst i en form av ny renässans saknar helt grunder. Det finns inget som skulle motivera en konstnär i den riktningen så länge det inte finns ett värde i det. Visst är det tungt och förvirrande att leva i postmodernismen, men tekniskt kunnande har inget med den konstnärliga processen att göra så länge detta inte görs till ett värde i sig. Som jag ser det är det ett naivt uppdrag för konstnären att göra detta till ett värde, och är något som redan gjorts. Det skulle inte ta oss någonstans, och inte befria oss ur postmodernismens förvirring. Hur ska man kunna kräva något av konsten vi inte kan kräva ur livet i övrigt?

Bättre då att det existerar en (demokratisk) mångfald av experiment, snarare än ett enkelriktat omotiverat värde. Se inte den postmodernistiska konsten som ett representerande av något gott, utan just experiment där vi lär oss mer om oss själva.

Idag finns det inget som "är konst", endast trender och nycker i ett ständigt utforskande av konstens möjligheter. Det centrala är dock att man försöker teoretisera om sin egen konsts inriktning; vilken avsikt den har. Ingenting kommer att vara "bra" så länge det inte existerar ett allmängiltigt kontext konsten förmår reflektera och samtidigt utveckla. Konsten har i själva verket löst upp sig själv, och det är endast en handfull godtyckliga regler som fortfarande håller ihop scenen. Modernismen var den sista allmängiltiga konsttrenden som var resultatet av upplysningen och industrialiseringen. Idag har vi ingen allmängiltig grundlinje konsten kan uppstå ur. Så det här snacket om "vad konst är" avslöjar endast en vilja att ha en allmängiltig grund.

Behovet att kunna måla realistiskt/naturalistiskt försvann i takt med kamerans utveckling, och vi fick impressionism. Alltefter det har konsten varit experimentell och ett redskap i människans sökande. Att börja måla realistiskt/naturalistiskt igen ger oss inte några svar, eller tillför något i huvudtaget utom en ytlig beundran för förmågan som självändamål. Det är en ytterst isolerad företeelse, ungefär som att man skulle ägna sig åt bodybuilding utan att man blev starkare, friskare. Skönheten hos en muskelbyggare ligger just i att det har ett mervärde, att det visar på en kontext av hälsa och vitalitet, och detta är ytterligare länkat till andra värden. Att man kan måla en tavla realistiskt säger ingenting mer än just detta, och att ha det som enda kriterium är ytligt. Mervärdet av denna förmåga försvann med kameran, och det var därför som impressionismen började utvecklas; att konstnären kunde uttrycka något förmer än det perfekta kopierandet av naturen.

Det är som att säga att "den sagan är bra" efter man läst den tusen gånger och är utled på den. Det som inte tillför något av värde är inte längre bra. Eller som att säga att Picassos analytiska kubism fortfarande är bra efter hundra år av abstrakt varierande. Det var bra DÅ, för att det förde in konsten på ett område den ALDRIG tidigare berört och gav människor nya tankar och ideer som fick dem att utvecklas. Hur intressant är det egentligen med en målning som t.ex. Ma Jolie idag?

Johan

[Druiden]

Fråga:
Är detta gjort av...
a) en 5-årig pojke?
b) en konstnär & professor?
c) en maskin?

Tillägg: Är detta konst?

Rätt svar är...

Var jag den enda som fick en upplevelse av det här verket?

Känslan jag får av bilden påminner otroligt starkt om en känsla jag bär inom mig och som strömmar upp till ytan då och då. Och även känslor jag får av världen utanför mig.

En känsla av sönderfall, och själslig blödning.

Jag tycks kunna applicera den här känslan på mycket omkring mig.
Ta det här filosoferandet till exempel. Vi drar in språkliga termer och begrepp, analyserar sönder dem tills vi inser att de i själva verket inte tycks kunna ha någon egentlig betydelse trots allt. Och ju mer vi analyserar ju mer tycks den där hela och självklara bilden av världen falla sönder.
Eller ta oss människor. Från början unga och vitala. Sedan tids nog med åldern allt knotigare och tröttare. Tillslut försvinnande i senilitet och sedan död.
Eller se på universum. Illustrerad Vetenskap tog för några nummer sedan upp hur allt vandrar mot kaos. Att allt tids nog måste sluta i förfall.

.

Rätt svar på den första frågan tycks vara b, en konstnär och professor.
Närmare bestämt Ann Edholm.
Målades 1994 då hon var 41 år gammal.

Den postade jpg filen hette "daimonium.jpg" så jag gjorde en sökning på google efter daimonium och hittade följande sida om henne;
http://www.omkonst.com/edholm.html

På den andra frågan skulle jag svara ja. Jag uppfattade utan att tveka bilden som konst. Förmodligen eftersom jag fick en stark känsla av den. Gemensamt för det jag ser som konst är att det kommunicerar en känsla av igenkänning och förståelse till mig, gärna sublimt och inte uppenbart.

Vilket får mig att tänka på ett citat min filosofilärare på gymnasiet tog upp, dessvärre är jag inte 100 på varken vem som sa det eller att de gick exakt så här men iaf;

"Dolt samförstånd klingar bättre än öppet"

Om det nämnda och andra dylika verk kommenteras som följer på sidan jag hittade;

Det personliga tilltalet gör bilderna träffande och djupt angelägna, men i vissa fall också smärtsamma att ta till sig. Hon har funnit en botten i sig själv och utgår från att den också återfinns i andra. Denna botten eller trasighet, som kanske retar ordningssinnet hos renläriga konstruktivister, ger Edholm en stor uttrycksmässig frihet. I vissa fall, framför allt i 90-talsmåleriet, kunde hon låta en cirkelform delvis lösas upp för att blotta en sårighet, där färgmassa kan rinna ut.

Fastnar på "Hon har funnit en botten i sig själv och utgår från att den också återfinns i andra"... En begåvad konstnär tycks för mig vara en människa som har en talang för att finna dessa bottnar och sedan använda sig av dem i sitt skapande.

[Nikolaj]

Att måla gråtande barn eller ägna sig åt ett innehållslöst renässansmåleri saknar ett konstnärligt värde idag då det inte har någon påverkan på sin samtid. Ingen berörs av det (om man nu inte har ett naivt förhållande till konst).

Påverkan på sin samtid? Vad är det för skitsnack? Hur mycket av dagens konst påverkar sin samtid? Det är ju precis det som saknas. Den är ju stendöd och innehållslös och föreställer ingenting. Den som berörs av dylikt är väl naiv om någon? Vem berörs av Ann Edholm mer än hon själv och galleristen som ställer ut henne - han som seglar på den postmoderna vågen...

"Demokratisk mångfald av experiment" kallar du det. Det råder ingen demokratisk mångfald - det är det som är problemet. Det är enbart postmodernism som gäller. Överallt. I små gallerier och stora gallerier - i press och media och på sjukhusets väggar, det sistnämnda en stel och kall miljö där postmodernism förvisso gör sig bra. I konstens värld får experimenterandet för stor plats. Eller så är det konstnärerna som är för ointressanta. De tycks utnyttja situationen - vem skulle inte göra det då det äntligen finns det plats för vad som helst.

I film och musik är experimenterandet smalt. Där lyckas man inte nå fram om man bortser från kommunkationen med publiken. I konsten har kommunikationen dött. Om mötet inte uppstår så dör konsten. Jag upprepar: om mötet inte uppstår så dör konsten.

Det finns inget som skulle motivera en konstnär i den riktningen så länge det inte finns ett värde i det.

Konstnärer styrs väl inifrån får man hoppas - inte av påhittade värden, som nu? "Behovet att kunna måla realistiskt/naturalistiskt försvann i takt med kamerans utveckling" säger du. Jag känner många kreatörer som aldrig tappat det behovet. Vems behov var det då som försvann? Publikens? Knappast. Konstbranschens? Ja, troligen. De är ju otroligt naiva och opportunistiska. De tävlar...på konstbegreppets kostnad. På publikens bekostnad också - men främst bidrar de till en stor allmän skepscis mot begreppet konst.

En liten grupp i konstens dominerande skikt är av sådan åsikt och det är tyvärr de som styr, genom att välja vad som ska exploateras. Inte publiken eller den breda massan av konstnärer. Näe. Udda är bra. Smalt är bra. Måleri, konst eller poesi spelar ingen roll. Bara det avviker så är det intressant. Men det är INTE intressant bara för att det avviker. Så enkelt är det sannerligen inte. Detta är väl ett skapat värde om något?

Det är som att säga att "den sagan är bra" efter man läst den tusen gånger och är utled på den. Det som inte tillför något av värde är inte längre bra.

Det betyder ju inte att det blir bättre per automatik då man plockar fram en ny saga. Det beror ju på vad den sagan handlar om...

Skulle man jämföra detta med nutida konst så handlar "sagorna" inte om någonting. Oftast har de inte ens ett språk så att man vet hur man ska kunna förstå. Det går nog fortfarande skapa på de gamla traditionella premisserna. Det hänger bara på att kunna balansera fantasi och verklighet - en konst i sig. För mycket av det ena och det blir fjantigt. För mycket av det andra och det blir tråkigt.

[Johan Ågren]

Nikolaj,

det är ingen som väljer att vi idag har uttömt det sista av allmängiltiga värden i konsten. Postmodernismen är ytlig, men har inget annat sätt att förhålla sig i sitt sökande. Av samma anledning har vi i dag media och kommersialism som högsta styrande princip, utan några andra värdegrunder än förpackningar och nycker. Det är drygt och tragiskt, men att bli klassicist igen vore att dra täcket över huvudet.

Det råder en mångfald inom postmodernismen. Den är väldigt spretig och motsägelsefull. Att återgå till en klassicism, eller modernismen för den delen, vore däremot att ge konsten ett enhetligt och allmängiltigt värde. Är det DET som du vill? Utifrån vilka motiv? En tävling i tålamod att måla tavlor som tar flera år, och med ett penselhår, som van Eyck? Vilket otroligt slöseri med liv skulle jag säga. En sådan konsttradition uppstod utifrån en borgarklass som ville ha något att skryta med på väggen - ett värde, men är det ett sådant värde vi bör sträva efter idag. Den postmodernistiska konsten gör inte anspråk på att VETA, utan den gräver där den står utifrån enskilda mänskliga impulser. Det är inte meningen att vi ska se på den postmodernistiska konsten som något allmängiltigt, utan som en process som ska leda till något nytt. Den ska inte accepteras, utan den ska kritiseras utifrån vad den avser att uppvisa. Men för att kunna göra det så måste man ha en viss kunskap.

Sedan är världen rutten, men den kanske inte kan bli något annat än rutten. Det mest rationella agerandet är kanske det vi ser i världen idag, men jag hoppas på något trevligare. Men för den sakens skull så tänker jag inte gå tillbaka till någon form av klassicism, och klistra ett stort leende i ansiktet. Låt därför postmodernismen verka fullt ut, och spegla sin samtids nycker, för att vi kanske ska finna nya värdeförankrade och rationella konstinriktningar. Jag mår inte heller bra som det är nu. Värdet i konsten idag är mångfalden som inte kan härledas till en central värdegrund. Den skapar sina egna referenser i ett komplext utforskande.

"Demokratisk mångfald av experiment" kallar du det. Det råder ingen demokratisk mångfald - det är det som är problemet. Det är enbart postmodernism som gäller.

Glöm inte att postmodernismen även kan omfatta klassicism, men klassisismen kan inte tolerera mångfalden innom postmodernismen. Det du söker är fasta regler och normer, men det är inte en demokratisk spegling av samtiden. Du tycks klassa allt som inte är klassicism som postmodernism utan att se nyanserna bortom klassicismen. Så fort det inte är realistiska/naturalistiska motiv så är det den där förhatliga postmodernismen! Postmodernism är endast ett brett samlingsbegrepp som förklarar revolt mot alla fastställda värderingar, och samtidigt förutsättningslöst följer individuella impulser. Ytligt blir det, men det är tyvärr det enda vi har att utgå ifrån. Vi har sågat av den gren vi satt på. Att slå något hårt i huvudet och spika fast den igen kanske vore en idé. Låt oss skriva ett manifest om hur saker förhåller sig - och hur vi ska agera - på en gång!

Johan

[Nikolaj]

Det är inte meningen att vi ska se på den postmodernistiska konsten som något allmängiltigt, utan som en process som ska leda till något nytt. Den ska inte accepteras, utan den ska kritiseras utifrån vad den avser att uppvisa. Men för att kunna göra det så måste man ha en viss kunskap.

Jo. Antagligen är vi mitt inne i en övergående process - vilket är olyckligt för undertecknad. *s* Och jag är väl en av de som deltar i den kritik som leder till något...

Vad det är för kunskap du pratar om vet jag inte. Vem ska ha den kunskapen om inte allmänheten - då konstens egna sitter med skygglappar i sin isolerade verklighet? Som bildlärare och utbildare av kreativa elever ser jag mig som kompetent nog att delta i kritiken. Jag ser till och med mina högstadieelever som kompetenta nog - bara de har intresse och engagemang i frågan. De som är intresserade är väl också de som skall delta. Desutom är ju den generationen våra blivande konstnärer...

Att återgå till en klassicism, eller modernismen för den delen, vore däremot att ge konsten ett enhetligt och allmängiltigt värde. Är det DET som du vill? Utifrån vilka motiv?

I jämförelse med dagens konst är svaret obevekligen ja. Det klassiska och till och med det moderna är att föredra framför nutida experiment och motivet är enkelt: konst som ingen förstår fyller ingen funktion. Absolut ingen funktion.

Fasta värderingar ja. Varför inte? De räcker ju tillräckligt långt för att konstnärerna ska kunna skilja sig åt ändå. Alla ska ju ite måla naturen som den är. Man kan skapa konst med målet att kommunicera på ett modernare sätt än så. Det finns tillräckligt med fantasi bara i min skola att skapa inom fasta ramar. Mitt önskemål är ju inte att utplåna det abstrakta - bara att ge den typen av konst lika stor plats i media som den uppskattas förtjäna. Om 80% av publiken skakar på huvudet åt en gul fyrkant eller Edholms bruna bajsfläckar...så ska väl utrymmet för dylikt vara mindre än de salonger de idag får? Till vems glädje och med vilken motivering visas denna bråte upp tror du? Hur tänker konstnären och framför allt: hur tänker utställarna? Tror de i sin vildaste fantasi att deras s.k. kunder, dvs allmänheten, vill se detta?

Nej. De vet väl bättre än så? De väljer väl medvetet den smala, udda, nytänkande (inte nu längre) vägen...bara för att...för att...det är så! För att alla konsthallar och salonger bara gör så. Ska jag vara ärlig Johan så tror jag inte de vet vad de håller på med. De är mitt inne i ett ekorrhjul!

Finns det någon stämma där "konsteliten" diskuterar frågor av denna art?

Det vore både spännande och skrämmande (är jag rädd) att sitta med...
då min bild av dessa människor är att de ser ut, pratar och tänker ungefär som Edholms tavlor.

Är jag fördomsfull? Ja. Har jag någon poäng? Ja, vad säger du? Jag vet bara vad jag ständigt får höra av "alla" man diskuterar konst med och redovisar här det jag upplever som samhällets konstsyn. Jag tycker det är viktigt vad människor tycker och tänker - även de som "inte förstår konst". Intressant är att tankar likt mina råder världen över!