Är detta konst eller bara konstigt?

[Stefan]

Intressant och kul debatt. Själv tycker jag inte att postmodernismen är särskilt "demokratisk". De flesta människor förstår sig inte alls på postmodern konst, medan de utan problem kan ta till sig äldre tiders konst.

Den klassiska litteraturen, bildkonsten och musiken uppstod i ett fruktansvärt orättvist klassamhälle, det är sant. Men jag tycker inte att vi ska bedöma vad Johan kallar "klassicism" utifrån detta, utan snarare utifrån hur bra konsten faktiskt är.

Sen tycker inte jag heller att man ska gå tillbaka till nationalromantik, religiös kitsch mm. Jag kan uppskatta vissa bisarra inslag. Bl a tycker jag att Kubricks "2001: A Space Odyssey" är en mycket bra film, trots att jag inte begriper den något vidare, och trots att den är ganska abstrakt. Men konsten får inte bli för privat. Allt kan inte lämnas till mottagarens "tolkning", som jag tycker att föreliggande konstverk gör. Detta gäller även t.ex. poesin. Visst kan man använda svåra och avancerade metaforer, men man får inte använda metaforer som är i princip omöjliga att begripa.

Jag tycker inte heller att samhället är så ruttet idag, eller att det moderna samhället och människan är kafkalik. I vilket fall har detta tema blivit otroligt uttjatat. Å andra sidan gillar jag inte "feel good"-konst heller. Vad som behövs, enligt min mening, är en rejäl realistisk konst (inte endast bildkonst) som detaljerat, uppmärksamt och framförallt klart och tydligt skildrar en komplex verklighet. Detta snarare än en deprimerande och alltid luddig postmodernism. Men det är jobbigt att vara klar och tydlig, och är man det utsätter man sig för möjligheten till kritik, eftersom det är lättare att ge bra argument mot det som är begripligt. Detta gäller f ö inte endast konsten, utan även t ex filosofin och vetenskapen.

[Marty on mariba]

Det finns en hemsida som försöker hålla det klassiska måleriet vid liv. Där finns oerhört många konstnärers tavlor att se, och all konsten där är skapad med en oerhörd skicklighet. De försöker samla alla tiders (även de nu levande) genier inom konsten. Och där finns många artiklar som visar deras negativa syn på modernismen.

De skriver bl.a.

For over 90 years, there has been a concerted and relentless effort to disparage, denigrate and obliterate the reputations, names, and brilliance of the academic artistic masters of the late 19th Century. Fueled by a cooperative press, the ruling powers have held the global art establishment in an iron grip. Equally, there was a successful effort to remove from our institutions of higher learning all the methods, techniques and knowledge of how to train skilled artists. Five centuries of critical data was nearly thrown into the trash. It is incredible how close Modernist theory, backed by an enormous network of powerful and influential art dealers, came to acquiring complete control over thousands of museums, university art departments and journalistic art criticism. We at the Art Renewal Center have fully and fairly analyzed their theories and have found them wanting in every respect, devoid of substance and built on a labyrinth of easily disproved fallacies, suppositions and hypotheses. If, dear reader, you are not already one of their propaganda successes, I encourage you to read on.

www.artrenewal.org är adressen, det är värt ett besök om du gillar konst skapad av skickliga konstnärer.

[Nikolaj]

Tack Stefan!
Håller med dig fullständigt! Och vem vet...kanske bottnar postmodernismen i en syn på världen som rutten? Den känslan har slagit mig på både en och två utställningar...

Naturligtvis kan och ska abstrakta inslag vara med - annars blir det ju banalt. Men som det är nu har det gått till överdrift. Men Johan har väl en poäng i att det är naturligt på nåt vis - att det blir så tills vi kräks och sedan kommer ett nytt och mer balanserat synsätt. Att världen är rutten håller jag definitivt inte med om - men nog finns det gott om ruttna fläckar!

Bara för att man kört vilse längs vägen behöver man ju inte börja om i garaget.

Ska kika på din adress Marty...låter intressant!

[Johan Ågren]

Jag tycker också den postmodernistiska konsten är "rutten". Den speglar på olika sätt trender, och förtydligar dessa så vi kan se skeenden i ett nytt sken. Kan man inte se värden idag som poststrukturell i sig, och konsten som en reflektion av detta? Postmodernismen var från början modernismens uppbrott. Modernismen var väldigt enkelriktad utifrån strikta ramar om konsten och arkitekturens inriktning, en funktionalism många idag tycker är ful, eller åtminstone själlös. Även om man tycker om funktionalismen/modernismen, så tycker nog de flesta att det är skönt att det tack vare postmodernismen finns andra möjligheter idag till tänkande och tyckande. Postmodernismen innebär en frihet, och möjligheter till mångfald - modernismen gjorde det inte. Men denna postmodernistiska frihet innebär också problem; ett sökande och experimenterande som inte ger oss några definitiva svar, utan tjänar endast som ett utforskande av livsrummet.

Personligen tycker jag inte alls om när man placerar ut något rosa postmodernistiskt konstverk gjort i glasfiber i stadsmiljön eller naturen. Det säger sig själv att det blir disharmoniskt, och visar på att man inte förstått vad det handlar om. Men postmodernismen är vad som speglar vår samtids sökande, och ett handfast alternativ vore förhastat. Jag kan i alla fall jag inte kan tänka mig att skriva ett allomfattande manifest om hur vi tillsammans ska forma vår värld. Och jag skulle bekämpa den grupp som ville införa en klassisk konst och arkitektur, och förbjuda mångfalden av sökande.

Varje människa som kan uppvisa att de gjort en stor ansträngning i sitt sökande, kan dokumentera detta och teoretisera över detta, förtjänar att höras (ställas ut på en konsthall). Att man bara kan måla realistiska tavlor har inget mervärde i sig, och är ingen nyhet. Vi har redan massor av sådana tavlor på våra museum och som är mycket skickligare utförda än dagens nyproducerade. Inte heller dessa kan hjälpa oss ut ur det postmodernistiska dilemmat. Vad som krävs är ett paradigmskifte på bred front, och alla vetenskaper måste jobba på detta.

Betrakta därför inte postmodernistiska verk med samma par glasögon som ni använder när ni ser på klassisk konst. Ni måste också studera konstnärens kontext, och se vilket ämne han/hon avhandlar.

Ett annat exempel på postmodernism är Salman Rushdies Satansverser. Vi har ett perspektiv medan den muslimska världen har ett annat. Att förespråka klassicism låter i mina öron som att förespråka en religiös fundamentalism som förbjuder en undersökande mångfald. Klassicismen är stort representerad i konsthistorien på samma sätt som de stora religionerna. Postmodernismen har funnit i några årtionden, och aldrig tidigare har vi ställt så absurda frågeställningar och haft så pass alternativa tolkningar av verkligheten. Ge detta utrymme i stället för att återgå till någon naiv, romantisk klassicism. Det är inte bättre än att återgå till en kristen fundamentalism.

Konsten har alltid relaterat till sin samtids dynamik, varför ska vi plötsligt börja använda den som en verklighetsflykt? Jag har svårt att förstå människor som hävdar att världen är självklar, och att det finns färdiga värderingar och en moral att falla tillbaka på. Än så länge avvaktar jag och hoppas på att mitt sökande ska få tydligare resultat, och på samma sätt så är jag tillåtande när det kommer till andra människors sätt att utforska sin värld. Detta är det centrala - och goda - i postmodernismen. De som säger att postmodernistisk konst är "samma skit" har både rätt och väldigt fel. Det går att dra all postmodernism över samma kam eftersom den inte grundar sig i någon fundamentalism vi känner, men den är endå en mångfald i sitt spretiga sökande. Att inte kunna se detta visar på fördommar.

Vad jag tycker är tokigt i världen är att människor är för entusiastiska att följa sina ogrundade övertygelser. Det är inte tid för handling utan för eftertanke, meditation och forskning. Endast en sådan fördjupning kan ta oss ur dilemmat, men det är inte säkert.

Johan

[hovnarr]

Och jag skulle bekämpa den grupp som ville införa en klassisk konst och arkitektur, och förbjuda mångfalden av sökande.

Jag vill flytta till ett land som inte tar emot några invandrare

Nu skojar jag med dig, Johan

Det postmoderna välkomnar alltså mångfalden med öppna armar. Är enfalden också en del av mångfalden?

Det är naturligtvis en sak att bekämpa sådant som hotar mångfalden, och en annan att bekämpa sådant som inte är "mångfaldigt", dvs. mainstream eller klassiskt. Men även om man bara bekämpar det likriktade eller "det fundamentala" osv, har man då inte satt upp en ny dogm? "Nu är det mångfald som gäller, så kom inte här och kom med dina regler!" Det får mig att tänka på Nietzsche som uppmanade folk att tänka själva och fatta egna beslut...

Det tycks mig att även detta postmoderna förkastande av regler sker enligt vissa regler. Är det detta som är det post-postmoderna (hörde termen på vårt senaste VVS)? Inte att sätta upp inte-regler, utan att inte sätta upp några regler. Man gör inte saker (konstverk) för att bryta mot regler, för att följa dem, provocera, uppröra, röra eller beröra - man gör inte saker för att någonting. Man bara gör dem. Sen kan ju någon bedöma dem, om vederbörande nu gör det.

§

[Nikolaj]

Att man bara kan måla realistiska tavlor har inget mervärde i sig, och är ingen nyhet.

Varför måste det var något nytt för att det ska fungera i en konsthall? Det är väl där problemet för dagens konstmäsnniskor ligger - att de hela tiden ska vara nåt nytt och annorlunda? Det är det sättet att tänka och styra konsten vi måste sätta stopp för.

Konst kan vara både gammal och ny, klassisk eller abstrakt eller båda delar, MEN DEN MÅSTE HA ETT SPRÅK! Obegriplig är den värdelös!

Och precis så är nutida konst - dvs i de fina salongerna.

[Johan Ågren]

Berätta för mig då varför jag ska tala det klassiska språket?

Det behöver inte vara nytt, med betoning på det nya, som visas i konsthallarna, men det måste väl ända ha en dynamik, något att tillföra. Problemet är bara att det inte finns något självklart att tillföra, och därför blir konsten inget språk i den bemärkelsen. Postmodernismen kännetecknas av att man talar det man tänker och har en impuls för, det går inte att härleda det till en färdig modell. Hela vårt samhälle bygger på impulser från media och rotlösa kommersiella trender, detta är också postmodernism. Men den postmodernistiska konsten belyser de postmodernistiska trenderna.

Hovnarr,

enfalden är en del av mångfalden, men enfalden måste ha en laddning utifrån de rådande trenderna i postmodernismen. Så länge förespråkare av den klassiska konsten inte har några argument för att vi alla ska ägna oss åt detta i stället för att virra omkring så kommer ingen att ta det på allvar. Klassicismen blir en droppe i havet bland alla andra ismer och smaker i den postmodernistiska turbulensen, och är fortfarande överrepresenterad. Att visa 1% klassicistisk konst på våra konsthallar skulle vara en överepresentation bland den mångfald av bizarra ideer som finns idag som inte är klassicism. Innom postmodernismen existerar det otaligt med påståenden undersökningar och förhållningssätt, och den klassicistiska är bara en av dessa. Skillnaden är dock att klassicisterna tror att deras påstående är mer giltigt än andra påståenden eftersom den varit så starkt representerad i historien.

Reglerna är att det inte finns några regler, men det innebär inte att man kan sätta upp en regel som ikullkastar denna regel. Jag kan påstå att det inte finns någon sanning, och att detta är sant utan att mitt påstående ikullkastar sin egen sanning. Det kan ju faktiskt vara en sanning att det inte finns någon sanning, och då kan något plötsligt inte gå att bli sant för då var sanningen inte en sannning som jag sa att det var, jag hade fel.

Nietzsche är i allra högsta grad skyldig, och hans övermänniskoideal är postmodernismens banemän. De som har kapital och övertalningsförmåga att styra världen efter sina egna impulser. Men poängen är att impulserna är fria, och alla är berättigad till en röst och kan arbeta på den tills den hörs. Konsten är unik på så sätt att den är skild från kapitalet fortfarande, och mer baserar sig på att just tillåta en mångfald av uttryck. Dessa kan då reflektera över dominanta trender och bestjäla dem på sin magi. Det kan också vara så att någon påstår att postmodernismen ska innehålla regler, men då blir den något annat.

Inte att sätta upp inte-regler, utan att inte sätta upp några regler. Man gör inte saker (konstverk) för att bryta mot regler, för att följa dem, provocera, uppröra, röra eller beröra - man gör inte saker för att någonting. Man bara gör dem. Sen kan ju någon bedöma dem, om vederbörande nu gör det.

Detta är postmodernism, någon post-post behövs inte. Några regler existerar inte i postmodernismen eftersom inget finns som kan sätta reglerna. Ur ett sådant perspektiv är en bra regel att kritisera de som hävdar att det finns regler. Se i stället allt som uppslag och impulser och ett utforskande. Baksidan är en handlingskraftig makt som är omotiverad och skadlig sett ur en framtida mer rationell värld. En bra regel i en värld som saknar regler är att tillse att skapa en grund för att man så snabbt som möjligt finner rationella regler (om de finns).

Själv arbetar jag på en väg ut ur postmodernismen, men det är inte en väg tillbaka till någon romantisk nyrenässans. Jag tror på en rationell grund, men tänker inte slå någon näve i bordet och sopa bort postmodernismen innan jag själv är säker, och har försäkrat mig om att jag är säker, typ

Min fru blev fotad idag av en yngre släkting som går sista året på konstakademin; hon skulle visst vara med i en postmodernistisk kokbok. Kläderna var visst viktiga, och maten underordnad Vi får väl höra hela historien sen.

Johan

[Nikolaj]

Berätta för mig då varför jag ska tala det klassiska språket?

Jag sa just det, att "konst kan vara både gammal och ny, klassisk eller abstrakt eller båda delar"...

Konstnären får prata vilket språk han/hon vill - bara det finns en rimlig chans att förstå. Men det finns det sällan idag - och finns det så framkommer det inte då konstnärer ofta lämnar betraktaren åt sitt öde inför ett fullkomligt abstrakt verk. Bara ordet abstrakt är elakt...

Problemet är bara att det inte finns något självklart att tillföra.

Det finns väl obegränsat att tillföra? Däri ligger utmaningen...

[Nikolaj]

Min fru blev fotad idag av en yngre släkting som går sista året på konstakademin; hon skulle visst vara med i en postmodernistisk kokbok. Kläderna var visst viktiga, och maten underordnad.

Tja, varför inte? Frågan är hur en sådan bedöms. Vad är det man ser efter då man väljer vad som ska få ställas ut? Vad är det fotografen vill ha sagt? Att ytan spelar större roll än innehållet? En spegling av den värld vi lever i? Funkar bättre än ett akvarium med sönderklippta negativ - som ingen kan begripa - vilket därför blir värdelöst...

[Johan Ågren]

Nikolaj,

det brukar finnas information runt verket; skrivna texter som kan belysa vad konstnären avser att gestalta. Under modernismen skrevs det bättre manifest än vad det görs idag. Men de hade då också en positivistisk syn på sina verk att den verkligen skulle föra människan mot ett tydligt mål. De hade en objektivistisk grundsyn, och handlade inte utifrån impulser (om de nu inte kom från det undermedvetna).

Bedömning av vad som ska ställas ut beror på vilken som för tillfället avgör det, och dennes impulser. Men en tendens är att de ställer ut konstnärer som konsekvent arbetar med ett ämne och har gjort det länge, har gedigen utbildning, eller dokumenterat har arbetat med konst länge utifrån ett perspektiv som för närvarannde överensstämmer med utställarens egna postmodernistiska impulser. Viktigt är ockå att konstnären förmår teoretisera eller förhålla sig till sitt konstverk på ett medvetet sätt. Eftersom det är som det är så kan det bli väldigt likriktat inom konstvärlden ändå som med allt annat, då ensamma impulser är svaga impulser. Det är lättare att hålla sig till en trend, och så får denna trend sedan omotiverat slingra sig fram. Konstnärer tenderar också att hålla sig till denna trend för att kunna få hoppa på tåget. Men många utställare är medvetna om detta också och ställer också ut svaga trender, blandat med starka trender, för att även bejaka en kulturell mångfald, och många konstnärer är i sin tur medvetna om detta och håller sig ifrån trender för att öka sin chans att höras. Detta är något bra, som det övriga samhället inte lyckas så bra med. Men i en postmodernistisk era är det något viktigt. Man ska nog inte sattsa alla pengarna på en häst, utan försöka bevara många möjligheter.

Johan

[Nikolaj]

Det brukar finnas information runt verket; skrivna texter som kan belysa vad konstnären avser att gestalta.

Nej, Johan. Det brukar ofta saknas just sådan hjälp. En titel som även den ofta är lika abstrakt som verket brukar möta publiken. Sedan kan det mycket väl vara så att de som känner till konstnären vet vad som syftas - men de är ju en ytterst liten grupp i förhållande till den exponering som bjuds. Eller som du säger...

konstnärer som konsekvent arbetar med ett ämne och har gjort det länge, har gedigen utbildning, eller dokumenterat har arbetat med konst länge utifrån ett perspektiv som för närvarannde överensstämmer med utställarens egna postmodernistiska impulser

Som sagt; utställaren kan nog tänkas begripa konstnären - men utställningarna är ju inte till för galleristerna. Hoppas jag...

Det är just detta jag vänder mig emot, att en förklaring av verket, en nyckel till "språket" som jag kallar det, ofta saknas. Jag har inget emot abstraktionism eller postmodernism i sig. Även klassicism kan vara luddig...och värdelös.

Gedigen utbildning nämner du. Det märks sällan om en konstnär ärutbildad eller inte vilket är lite trist även det. Men eftersom konstnärer skapar fritt oavsett bildning så kanske utbildningen är bortkastad? Kanske är den bara en genväg till media...då utbildade konstnärer har ett mycket tydligt företräde, vilket är synd, då detta inte har ett dugg med kvalitet att göra. Konstens världe borde vara mer demokratisk än så - då vi ändå varit inne på mångfald och demokrati.

Konstnärer tenderar också att hålla sig till denna trend för att kunna få hoppa på tåget. Men många utställare är medvetna om detta också och ställer också ut svaga trender, blandat med starka trender, för att även bejaka en kulturell mångfald, och många konstnärer är i sin tur medvetna om detta och håller sig ifrån trender för att öka sin chans att höras.

Med andra ord kvittar det vilket man gör?

Jag är dock tämligen övertygad om att många utbildade konstnärer rider på den abstrakta vågen...medan de outbildade får hålla sig i bakgrunden.

[Stefan]

För det första: modernism och klassicism är väl knappast samma sak. Modernism förknippas väl snarast med sådant som Joyce, funktionalism, mm, medan klassicismen går längre tillbaka. "Klassicism" tycks iofs vara en väldigt svepande term.

För det andra: det kommer alltid att finnas stilideal, kalla dem "regler" eller inte. "Klassicism" och postmodernism skiljer sig inte på den punkten. Alla stilideal innebär att man upphöjer vissa saker på andra sakers bekostnad. Inget fel idet: alternativet är helt enkelt inte möjligt för människan. Men det är viktigt att se att det inte går att komma runt detta. Det Johan anklagar klassicismen för är något som gäller för all mänsklig aktivitet: man upphöjer vissa saker på andras bekostnad.

För det tredje: Som Nikolaj säger: Hur demokratiskt är det att producera sådant som är fullständigt obegripligt för alla utan ett fåtal? Här är den klassiska konsten mycket mer demokratisk. Vad svarar du på detta, Johan?

[Johan Ågren]

För det första: modernism och klassicism är väl knappast samma sak. Modernism förknippas väl snarast med sådant som Joyce, funktionalism, mm, medan klassicismen går längre tillbaka. "Klassicism" tycks iofs vara en väldigt svepande term.

Var står det?

Däremot är klassiscism och modernism och alla andra ismer förutom postmodernism enhetliga ideal och ideer, och det är första gången i historien. Det finns inga värden inom postmodernismen, utan den är helt stillös. Den kan vara allt eller inget, och det är vad som utmärker den. Den enda regeln är att den är helt oberoede av något annat än subjektets impuls. Detta är vad som gör den demokratisk i stället för som i alla andra epoker stilar lydit under objektiva ideal.

Det är den skapande processen som är demokratisk. Moderismen var en strikt socialistisk strömmning t.ex. Det var därför som Nazisterna stängde ner Bauhaus och Walter Gropius med flera flydde till USA. Postmodernismen är en reaktion på modernismens enhetliga ideal, och är i stället helt existentiell och innehållslös inriktning. Det är i huvudtaget inget stilideal.

Konstvärlden är ett postmodernistiskt fenomen. Vill du något annat så får du bestjäla detta tåg dess kraft och magi. Det är innehållslöst, men har ändå precis som alla annat postmoderistiska trender skapat sig ett sökande utrymme som sporrat till nya ytterligheter. Att inte alla förstår något som inte går att förstå, bara teoretisera runt, är inte något odemokratiskt. Jag förstår inte alla vetenskaper på denna jord heller som håller på med sitt sökande utifrån sina metoder. Poängen är att det går att sätta sig in i om man har ork och vilja. Det existerar inga svar, men man kan förstå konstnärernas avsikter. Att få en känsla och förståelse för konst kräver något på samma sätt som det krävs något av oss för att lära oss dansa. Inte anklagar vi dansare för att vi inte kan hänga med i svängarna, och att det är odemokratiskt. Så länge du inte kan dansa, så kan du inte förstå dansen heller. Det finns olika sorters kunskap.

Det viktigaste är att alla människor får använda konsten som metod i sitt strävande, och att den inte är bunden som den tidigare varit i historien. Detta är demokratiskt; alla har en röst. Men ska ni höras i konstvärlden, så måste ni spela på samma villkor. Den behöver inte som fri organism acceptera dig, på samma sätt som jag inte behöver släppa in vem som helst i mitt hem. Starta en alternativ konstvärld! Konsthallarna ställer ut vad som intendenterna tycker är intressant - gör er intressanta! Det är postmoderismen. Skiljer sig inte från dokussåporna, eller musiktrender, eller matkultur, you name it. Konstvärlden är inte skyldig dig någonting, varför skulle den vara det. Stäng de kommunala konsthallarna för de lovar något de inte kan hålla, att de ska ge dig tillbaka något för dina skattepengar. Konstvärlden kommer alltid att köra över de kommunala konsthallarna, samtidigt som den kommer att forma konstbegreppet efter sina impulser, som intendenterna i sin tur lyssnar på.

Är jag less på det - ja upp över öronen. Jag har egentligen ständigt en existentialistisk ångest då jag vet att världen förhåller sig så här. Jag vill ha en fast grund som alla andra, för hur ska man kunna leva ett vettigt liv utan värderingar och normer som bygger på annat än maktimpulser? Någon ordning och reda får det vara. Men vad får förhoppningsvis framtiden utvisa.

För mer förståelse vad konstvärlden är för ett begrepp så leta upp Arthur Danto.

Johan

[Druiden]

Vem berörs av Ann Edholm mer än hon själv och galleristen som ställer ut henne - han som seglar på den postmoderna vågen...

Jag förmodar att jag är ute och seglar då, vad nu det skulle betyda?

Du nämner om och om igen att postmodernismen skulle vara utan språk och således meningslös. Men uppenbarligen kunde jag inte bara få en upplevelse av Daimonium utan också en som senare då jag letade upp den där sidan verkade överensstämma med vad som var tänkt med den.

Jag vet i stort sett ingenting om konstens historia, jag hade överhuvudtaget inte stött på begrepp som "postmodernism" och "klassicism" inom konsten innan jag började läsa den här tråden och om vi bortser från musikgenreer så känner jag inte att jag skulle påstå att jag satt mig in i några konstnärliga "språk". Den enda konstutställning jag varit på sedan jag var för liten för att ens komma ihåg det var moderna museets Man Ray utställning nyligen.

Ändå tycks det, kunde Daimonium tala till mig direkt, utan "språk" och ändå nå fram med en kommunikation.

Detta står också i stor kontrast till intrycken jag får av din egen målning i första inlägget här. Försöker jag avläsa den som något annat än en estetiskt mycket vacker målning som jag inte skulle ha något emot att ha på väggen för att drömma mig bort i ibland så fastnar jag bara i frågor.

Vad betyder statyn? Varför är stenarna skurna i rutor? Varför håller statyn i ett tygstycke? Vad ska de svepande tygen innebära? Varför står det en blomkruka på stenblocket?

Det verkar tydligt att jag tillhör en minoritet men jag finns jag också.

.

Huvudfrågan här verkar iaf just nu vara huruvida gallerierna ska "skärpa sig" och ställa ut det du (och det du upfattar vara majoriteten) vill istället för det de själva vill.

Det verkar i mina öron vara ett egendomligt krav att ställa. Varför skulle de inte göra som de själva känner för?

Om du och alla de du talar med över hela världen är så säkra på att publiken vill ha något annat... verkar det inte vara en superbra ide att starta upp egna gallerier lite överallt? Succen skulle ju vara given eftersom ni uppenbarligen vet vad folk vill se.

Inom musik som jag anser mig vara skapligt insatt i är det iaf så det fungerar. De stora bolagen slutade sälja musik till förmån för artistkoncept paketerade som strömlinjeformade produkter för länge sedan. Så vad göra? Jo starta egna små bolag, trycka upp 500 vinyler och distribuera bäst det går.

Man kanske inte kan leva på det men att räkna med att kunna leva på sin konst verkar fåfängt för mig. Jag tycker överhuvudtaget att konst och pengar är en tveksam kombination.

Så kom igen nu, action speak louder than words!

Själv har jag ett anspråkslöst personligt konstgalleri som besöks av ca 15 personer varje dag. Det är gratis och finns tillgängligt 24/7 över hela planeten. Välkommen in;

http://iloveduztdruid.deligon.net

Ett annat projekt som jag ännu inte riktigt tagit mig för att göra något ordentligt av men man kan kika på i sitt ofärdiga skick finns här;

http://www.perfectskies.com

Är dessa sidor postmodernistiska och meningslösa? Är de konst överhuvudtaget?

Vore intressant att höra vad ni som är mer bevandrade inom konstvärlden har för tankar, om några.

[archaxe]

Konstvärlden eller konstvärden, vad borde avskaffas?