Vad är konst?

[Jupiter]

Min tolkning är att det är ett språk som alla kan beröras av och så som i ett fritt flytande språk av annat slag så finns det element som är lämnade för fritolkning, det är där konst kommer in och ger alla tänkande en möjlighet att känna av det universiella språket som ligger undertryckt bakom det kännbara: konst.

[Anna Sara]

Kan t.ex. vara så att eftersom det bygger på en dualitet, kommer från två delar av något ofullständigt som vi riktat vår uppmärksamhet på.. strävandets myt och historia plus det som "blir över" när det inte längre personligen är en del utav oss, det blir så graciöst som möjligt. Det finns inget som "estetisk idealism" som ett skällsord i någon miljö som handlar om på dynamisk evolution, eftersom vi tvingas till ett odefinierat mönster när det gäller våra känslor, tillfällen i rörelsen.


Bara därför...

<object width="480" height="385"><param name="movie" value="http://www.youtube.com/v/ZZQdnc0weKY?fs=1&amp;hl=sv_SE"></param><param name="allowFullScreen" value="true"></param><param name="allowscriptaccess" value="always"></param><embed src="http://www.youtube.com/v/ZZQdnc0weKY?fs=1&amp;hl=sv_SE" type="application/x-shockwave-flash" allowscriptaccess="always" allowfullscreen="true" width="480" height="385"></embed></object>

[Anna Sara]

Hittade en sak jag skrev för 2 år sen. Psykisk sjukdom hade för mig i tonåren en "estetisk/mental laddning" i och med min privata känsla av alienation. Är estetisk idealism att romantisera sin egen förlust? När är det vi kallar någon för patetisk när den är självmordsbenägen? Blir vi självdestruktiva när vi blir rädda för det morbida?

Du kan inte se dig själv -och jag tror det är detta som det handlar om när vi dör.

Vad är "seperation"? Seperationsångest!


Funderade på min upplevelse av livet. Det är en central smärta, och den vill jag bli av med -en "mental smärta".

Jag förstod att den egentligen är känslomässig och att det är det jag måste förstå/känna (jag lever alltså i en dualism mellan känsla/tanke: i en identifikation). Jag kan inte bevara något av det här! Det är DÄRFÖR jag blivit så otroligt ambitiös; för att hitta en roll, i framtiden (genom dåtiden-framtiden).

Jag föreställde mig vad "smärta" skulle vara, vad det skulle vara att möta MIG SJÄLV: när känslorna kommer mot mig med jagets attack totalt. Jag inser nu att det jag förstår är -utan att förstå det: att alla är samma sak, att ALLTING är SAMMA SAK; samtidigt som jag lever i ...nästan total... RELATIVITET: och mitt JAG söker sig upp i denna aktivitets urstruktur/form; för att ge sexuellt ljus åt själen, och krossa "fördommar".

Det här är alltså: Längtan efter människan.


Sorgen uppstod direkt vid första mötet med "det falska jaget", en struktur av relativ VÄRDERING (erbjudande/inbjudande, av deras kärlek), i "föräldrarna", scheman, samhällsrörelser, matematik.



-

Jag vet inte hur jag ska förklara eller förstå min "störning". Jag har förstått att jag MÅSTE återfödas, och att jag inte kan ta naiva försök in i en jord brevid mig med autistisk intention; för "autismen" är "utan tid", utan friktion; gud/livet förklarat, och i sinnesvärlden -ägt. Detta är underlaget till "den totala smärtan" -som kan skapa vad som helst! Jag har förstått att det finns en MENING med min "halvautism", och mina komplikationer på jorden, hittils.

Jag har funderat på om jag är Schizofren, då jag har börjat förstå vad det innebär. Det är en slags "uppmärksamhetstörning" i beroendegestaltning, där man samtidigt söker perfektion, genom "kritik" som ges överväldigande i ett försök att "isolera homogen relatering till själv" i androgyna former av tillvaro/ting i känslor (inre relation/estetisk bild) för att känna sig trygg; alltså baserat på "extremt trauma". Sökandet efter intensitet, utan anspråk/eget själv -man måste hitta en "yttre" mening i realiserandet av jaget genom totalt offrande och förlösande dedikation till något och/eller någon annan; och det är enormt svårt att balansera dessa behov, eftersom ett stort "tomrum" hela tiden finns och attackerar -det ligger alltså alltid en slags Borderlinestörning under det Schizofrena. Att skapa relation är samtidigt "omöjligt" eller extremt svårt, och kräver offrande, eftersom "profilen" skapar extrem egoism -OCH sentimental ESTETISK idealism; eftersom ingen förstår de sentimentala "kraven" förvrids martyrens infallsvinklar utåt, och skapar paranoia (kontrolltvång i det "allmänt avvikande": personligt förfall).


Man kan alltså inte se sig själv.

[Anna Sara]

Hur jag ska formulera mig för att föra fram budskapet.. Jag fattar verkligen nu. Påminde mig om mitt utbenade av kosmos grundläggande avståndsnatur, som jag skrev för ett tag sen.


Alla bör förstå detta -och ja, jag råder er att begripa tillvarons mönster utifrån det linjär perspektivet. Vet ni vad? Saken är den att våra existensiella tolkningar -speciellt de som är fixerade i strukturer -obarmhärtigt bjuder in den vilsna eleven i något mycket stort och ganska riskabelt.

Det är alltså att känna DEN känslan som delas av alla individer i mänskligheten, men det är INGEN individuell känsla.. (En medvetenhet som är mycket central i artistiskt/konstnärligt/poetiskt utövande.)

Anar ni dualismens "pre/post-religiösa" inflytande här? Med förståelse för den centrala väg denna flod väcker.


I min abstrakta penetration och djupa begrundande av TILLVARONS väsen (som enda personifierade intresse) -har jag gett bort kärleken. Det gränsöverskridande, upplösta "duets" intellektuella närvaro i den inre dualismen -detta helvetetsromantiska patos / Gudssökande: Det är mitt SJÄLV jag studerar! Genom "hål" i mitt medvetandefilter där mitt undermedvetnas förmuleringar lyser mig med sina former. Som någonting ogreppbart och samtidigt komplext absolut/strukturerat -"bortom" mig själv (som här blir bakvänt -och alltså INTE transcendentalt -filosofiskt följsamt i sin beröring, utan trotsigt.) Vilken enorm handling -för raffineringen skull, sökandet bort från det vulgära eller begränsande i överlevnadens syfte.

Minnet som återstår när den bortträngda TIDEN samlas; är ren KUNSKAP, och produkten av koncentrationens meningsfrånvaro i det råa ansvaret över den familjära mänskligheten, som inte kan upplevas i sin observation av värdelöshet.

Allt är jag, jag har fortfarande i stunde lite svårt att bearbeta det här -det är dags att vända på fängelsekontexten igen. Allting inordnar sig bara när man söker svaret utifrån hjärtat.

Jag skrev, fortfarande på ett absurt sätt:

I mina funderingar och i kreativitetens sökande efter "alla svaren" -vet jag allting om Gud, utan att kunna uppleva det. Jag har hittat alla verkliga svar själv -inspirerats till frågor genom att KÄNNA IGEN MIG i det etablerade kunskapen. Alla är lika mycket själ, kropp, ande -jag syftar på ett principiellt tillstånd.

-Någon?





"Konstens substans" är det som ligger i gränsen till reflektion till det avantgardiska -som blir det opersonliga eftersom en "praktisk värdelöshet" tvingas in i sin motsats, det utmanar, tar in kollektivet och är presentationen som inte alla i dramat kan ta ansvar för. Galenskapen är kontaktlösheten, det blir alltså distanserat; vilket lutar oss tillbaka på "genuinitet", en krasch/klyvning; leken när vi förenar bedömning och värdering genom privat projektion. På något sätt vet vi nästan inte skillnad mellan oss själva och andra eftersom frånkopplingen tillslut blir för stark/opersonlig, uppmärksamheten/uppfattningen spräcks, vi blir hatiska och har "spridit ordet"/expanderat utan att landa förutom i en vridning till framtiden, vi kanske "vet" att vi hatar vår egen närvaro men förbrukas av livstörsten i alla fall.


[Skrev föresten detta nedan en dag efter en LSA-tripp, liksom reflekterar över det första citatet innan trippar och lite andra droger. Jag saknar en kärlek till min verklighetsbild eller vad jag ska säga, som jag hade då, har känt det ganska mycket, att jag minns ingenting, utan profil; "ser igenom" mig själv. Vadå psykos som man relaterar till psykadelika, önskar att någon kunde förklara detta på riktigt. Har tänkt en del på hur jag "missbrukat kunskapens makt" i schabloner baserat på fasta system, funderar på om det blir såhär pga en brist på värdegrunder som är helt "transparent" för mig, det är ungefär som någon frågar om jag kan ge dem en kaka.]

Förut skulle jag nog börjat skriva om "opersonligheten" i allting, eftersom ingenting sitter ihop för mig men samtidigt är fragment till sin identitet. Alla upptäcker kanske att det känns lite "äckligt och besviket" (i synen på människorna som grupp) att definiera frånkoppling men man har väl inget annat val, kanske är det faktiskt exakt där dualiteten går ihop/upphör. Alltså, hur skulle saker kännas utan galenskap? Fattar nu att det är därför jag alltid sett just galenskap med rosa glasögon frånbörjan rent estetiskt/romantiskt -och det är därför människan har starka känslor för "konstighet", eftersom kärnan av galenskap i fast form är det som kastar skuggor på skönheten och samtidigt objektifierar skönhetens begrepp till upplösning, och därför "äger" det (i sin kontaktlöshet) något på ett abstrakt plan, man kan säga att de känslor av opersonlig kärlek vi har i vårt hjärta inte kan rubba sina mål, eller sin historia -men samtidigt står vi separerade ifrån det/den. Ande/materia -inkl själ. Någon som hänger med? Kontakt är alltid intelligens, perversion är att deklarera mening.

[Anna Sara]

"-Har du någon kaka att bjuda på? Jag gillar kakor" sa en kille till mig som har sökt upp mig direkt varje gång jag loggar in med en ny användare på en viss sida eftersom han är online hela tiden verkar det som. När jag prostituerade mig var det en kille från darkside som skickad en slavansökan till mig tidigare, tror han sökte en flickvän, som sen hittade mig och sen ställde in och sa att han hade världens bästa tjej och ångrade sig. Jag stöter bort situationer som uppstår lika psykiskt sjukt som jag själv känner mig, i sig som en pervers tillfredsställelse.

Vissa människor säger "lägg dig inte i" -hela världen. Stress.

Ibland känns det som om hela omgivningen försöker tilldela mig en psykos av hälsoskäl, alltså jag menar inte så, och jag överdrev bara för att se att jag strävar efter 'motpolariteten' av den arketyp jag försöker värdera. Men det är ju samtidigt allt det jag pratar om. Närvaro är det som andra talar om för oss att vi är.



Den sak jag tänker på.. eftersom detta är en tråd om konst. Jag har inte läst igenom hela, och jag är en förvirrad människa. Ni ser de här inläggen som om jag kanske inte är klok haha.

Jag tycker det är frustrerande när upphöjdhetens hyckleri blir bekväm i sin 'patologiskt patetiska' renässans-idealism. Ett personifierat patos för dess egen skull identifierat med sin lag men inte sanning. Därför är det ingen skada att uttrycka detta, eller säga att folk inte känner till sina roller, omkastar sig själva till bristen med vad de står ut med och utger sig för att vara barn. Jag menar, jag är ju ett barn eftersom jag lever paranoiskt. Jag tror många definierar den här konflikten som manschauvinistisk eftersom det är en kraftig projicering och det är något vi relaterar till kvinnor eller femininet.

Det rubbar en mer flytande och enkel kommunikation. Ser ofta hur t.ex. jag linjärt typ beskriver något eftersom jag följer min tankebana, ser att jag glömmer relativiteten och att det hela tiden skulle ta väldigt lång tid att sammansätta, vilket gör att läsaren kan missförstå mig. När någon tar ut frågan som poängen när det man söker handlar om en annan sorts dialog skapas det väldigt mycket av barnet och den vuxna (etc) utan någon egentlig mening, det faller tillbaka på en större problematik som sorterar den större kontexten. Meningsfullhet och gud är samma sak.

[dokido]

Konst är en lögn tyvärr. semikolon. punkt. Om jag ser konst jag gillar tycker jag konst är bra. Eller vice versa. Nu pratar jag iofs om bilder. Om det är konst vet jag inte eg. De kallas för konst i varje fall. Konstbilder. ARt. lart. köpte en gammal paletten. bra bilder där. som konst känns de som en spark i röven mot etabliss. om det nu finns nåt etabliss. jo , kanske, de som gör som man ska göra, ibland. så bra konst är rövkickar bilder helt enkelt. nej, men nåt sånt också. det var lättare att sparka när man var ung, nu sparkar man mest sig själv. ha ha.

undrar om inte folk missförstod pissoaren, el snarare flasktorkaren. eller glömde historien. eller inte. ?  grejjen var ju att en i juryn som valde ut konstverk själv hade gjort konstverket men lämnade in det med pseudonym och ingen ville ha den. när han sen avslöjade sig ville alla ha med den. vilket...

ursäkta, blev avbruten

-hur skriver man tired?
-te i red...
-te?
-te i ärr e de...
-te?
-fan nu blev jag avbruten, jag håller ju på skrive här, hallå
-måste du bli så arg
-ja ja

äh, skit, tappa tråden...

[Anna Sara]

Elvis är död. Jesus är bullshit.

[dokido]

aha  :lol:

[RichardDanielson]

Jag kan känna en företeelses konstnärliga värde inte höjs av att tilldelas "bakrundsinformation" och kontextuella fakta.
Den behöver inte stå i relation till något allmänt (även om den kan det) för att klargöra sig.

Jag tycker att all konst, hur trivial den än är, bara genom sin faktiska existens skaffat ett existensberättigande och därmed också ett värde. Heldre en värld med en gammal pissoar i en utställningshall än en värld utan en gammal pissoar i en utställningshall...

Vilkorslös kärlek.

[Rorschach]

Jag kan känna en företeelses konstnärliga värde inte höjs av att tilldelas "bakrundsinformation" och kontextuella fakta.
Den behöver inte stå i relation till något allmänt (även om den kan det) för att klargöra sig.

Jag tycker att all konst, hur trivial den än är, bara genom sin faktiska existens skaffat ett existensberättigande och därmed också ett värde. Heldre en värld med en gammal pissoar i en utställningshall än en värld utan en gammal pissoar i en utställningshall...

Vilkorslös kärlek.

Ah, men visst kan en företeelses konstnärliga värde höjas av kontextuella fakta? En gammal pissoar upplevs antagligen av de flesta som mer konstnärligt intressant i en utställningshall än inne på herrarnas på krogen efter ett antal öl.

[Anna Sara]

Tycker allt det jag summerat är distanserat i konsten, uppstår som det fula och i tiden bryts saker med fantasin, som om allt är påhittat och drömmen, det inga kan förstå, mardrömmen ger tillkänna det fula ånyo där fantasin bygger på ondska.

[Zokrates]

http://www.hrgigermuseum.com/index.php    apropå mardrömmar och morbida inslag.

<iframe width="480" height="390" src="http://www.youtube.com/embed/8FivCBymwu4?rel=0" frameborder="0"></iframe>

[lärling]

Vad är konst ja. Frågan är befogad nu för tiden och det finns många aspekter på detta dilemma. Konst för vem? Den som vill kalla sig konstnär och sedan skapar något som den vill kalla konst kan idag göra just detta. Sedan är det konst -skapat av en konstnär. Detta är ett faktum.
Men samtidigt ett mycket tragiskt faktum.

Marchel Duchamps pissoar? I mina ögon är detta ej konst - i andras är det till och med intressant konst. Det beror lite på syftet med pissoaren. Om den är skapad i ironisk anda för att håna just den typen av konst så är det lysande. I annat fall är det bara ännu ett verk i mängden av alla konstigheter som idag fyller de "fina" salongerna världen över.

En stol, en TV, en film om ingenting. Sedan inget mer. Jaha?

En vit vägg, en vit kvadrat i en vit duk. Sedan inget mer. Jaha?

En sal, en hög med plaströr, en skrivmaskin... Magnifikt!

Ibland skäms jag för att jag kallar mig konstnär. Jag är ju inte kapabel att
skapa det som idag kallas konst, men visst vore det en utmaning att lära sig måla ingenting eller att uttrycka sig med hjälp av papiljotter,
metallspån och spenat.

Konsten som hantverk, skapad med talang och skicklighet dog i samband med Malevitj och modernismen som följde därefter. Konst för konstens skull (Art Pour L'art) är en ofta använd och idag högst aktuell klyscha
- och många häpna människor undrar vad som kan kallas konst. Precis som du.

Då Kasimir Malevitjs "Svart kvadrat" accepterades som konstverk
så var den tid definitivt över då ordet konstnär gav en respektabel klang.
Abstrakta, fyrkantiga gossar som Malevitj, Mondrian och efterföljande
likasinnade anade nog inte vilken enorm vikt deras snedsteg skulle få...
En hel konstvärld var för all tid förändrad. Ett sekel har nu gått och
tiden tycks stå still - mördad, förstelnad i en skenande abstraktion.

Vad är konst? Allt är konst. Det är inget speciellt att vara konstnär längre. Det krävs inte talang eller hantverksskicklighet längre. Det räcker att du gått konstfack och lärt dig väcka uppmärksamhet.

De duktigaste konstnärerna är idag okända.

"De duktiga konstnärerna" är enligt mig inte de som är mest begåvade inom själva måleriprocessen utan de som utvecklat nya tankegångar bäst. Ett konstverk måste innefatta ett uttrycket av en idé och givetvis också själva idén. Vad som gör konst till konst är ett uppvaknande av betraktaren. Exempelvis är pissoaren kanske inte vacker att titta på med blotta ögat men att just betrakta den och fråga sig själv vad konstnären vill förmedla. På så sätt älskar jag till en del denna moderna konst. Trots att konstnärens budskap inte alls stämmer överens med din egna tolkning har du funderat och varit minst lika kreativ själv. Och eftersom jag inte vill ha detta "facit-samhälle" då det som står på sista sidan i läroböckerna i boken är rätt tycker jag det är underbart att konstnärerna gör betraktaren frihet att tolka som man vill och jag tror att det är just den fria tolkningen som präglar konsten idag. Vi vill ha många olika svar, många olika versioner och tolkningar. På det viset kan vi lösa problem tillsammans vad jag anser och inte låsas pga ett typiskt sätt att beskåda. Att vara begåvad inom att skapa verklighetstrogna verk tycker jag bara är en typ av redskap för att förmedla konsten den själv och det är inte alltid som det fungerar bäst heller. Målet med konstskapande tycker jag är att ge betraktaren någonting att tolka.

[umee]

Vad är Konst


http://blogg.vk.se/kami/2012/01/20/den-segrande-alienerade-konsten-eller-den-segrande-alienerade-uppfattningen-om-konsten-542052[/code]

[freddemalte]

Ordet konst är lite av samma art* som ordet sjukdom (inga jämförelser i övrigt), dvs det är relaterat till sin kontext och omgivning, tid och syn på saker och ting men har en kärna av specifik betydelse. Man kan alltså vara överens om själva ordets betydelse som sådant, men dock vara oense om vilka fenomen i världen som tillhör den kategori som ordet ringar in eller refererar till (denotationen). Förr i tiden ansågs det t.ex. sjukt att vara nostalgisk eller ha hemlängtan. I vissa amerikanska delstater eller åtminstone i vissa grupperingar av människor anses det vara en sjukdom att ha en viss sexuell läggning etc. Man är alltså överens om vad som menas med ordet sjuk i termer av, anomali, abnormitet, skada, fel, något som möjligtvis kan eller ska botas, mediciners etc, men man är dock inte överens om vilka fenomen i världen som ingår i den beskrivning.  

På samma sätt ser jag det vad gäller ordet konst. Det går att definiera ganska så enkelt som varande "de fenomen eller objekt vilka är skapade av en eller flera människor i syfte att väcka tankar, känslor och reaktioner, men dock inte i sig ha någon praktisk funktion i övrigt". Det råder dock sedan olika meningar om vilka dessa fenomen eller objekt är etc (vad som lever upp till det kriteriet).

*Konnotation, denotation, semantik etc (Ett ord som inte är av denna art är t.ex. ordet "solen", vilket alltid (oavsett kontext) refererar till den stora massan av gaser som jorden snurrar runt. Visst går det att använda ordet solen i andra sammanhang, men det är inte lika problematiskt vad avser konnotationen och denotationen som med orden konst och sjukdom).

http://sv.wikipedia.org/wiki/Konnotation

Jag stannar där så får vi se vilka motfrågor eller argument som dyker upp