Vilka ”svåra” filosofiska böcker har ni läst…

[Algotezza]

I distansfilosofikursen jag håller i går sista frågan ut på att jämföra bildteorin med begeppet språkspel. Vad är skillnaden och vad är gemensamt? Förmodligen gör frågan inte Wittgenstein rättvisa och därmed inte heller den tolkning jag har till grund för frågorna kring hans texter. Min utgångspunkt är att Wittgenstein i båda fallen är inne på dels vad som ger ord och satser mening, dels vilka satser som det är meningsfullt att tala om i filosofi.

[Anders]

Om man slår upp ordet aforism så betyder det ungefär tankespån, lösryckta avbrutna tankar.
Alltså inget som är konkret och slutfört.
Tao Te Ching som skrevs av Lao Tse brukar beskrivas som aforismer.
Mycket njutbar läsning i mitt tycke. texterna sätter igång tankar. Ibland är dom lätta att förstå, ibland dunkla.
Filosofi i poesiformat.
Tractatus kan tänkas vara menat som något liknande. Tyvärr saknas poesin som sammanhållande element i texten. Jag kom inte mer än några sidor innan jag tröttnade. Läsning ska vara njutbart och det här var enbart förvirrande.
Poesi måste ha ett ramverk och regler, rim och eller rytm om jag ska gilla den
Musik måste ha takt och melodi. (Rapmusik hatar jag.)
Algotezza tycker i alla fall om Tractatus så den tilltalar tydligen somliga.

Aforismer kan tillsammans utgöra en helhet även om varje del blott är ett enskilt tankekorn.

Rap har väl rytm - är den mer än rytm? Men det är sällan mycket till melodi i textdelen.

Rappa Tractatus, du
(Ja, ja MA Numminen)

[David H]

Troe vi måste vara lite Wittgensteinig här och reda ut några språkliga missförhållanden. Till att börja med så, som förstainlägget indikerar, saknar inte Tractatus attraktion, för mej. Sedan är det just T som kändes eerily ingenjörsmässig, jag kan inte säga så mycket om W i övrigt. Har W skrivit något som skulle kunna kallas estetiskt? Han försökte ju vara arkitekt ett tag också(med tveksamt resultat), på tal om hans yrken, men åstadkom han något ”humaniora?”. Som du skriver Rekoj så kan det väl finnas både latinare och realare i de flesta, var kommer latinaren i W fram? Lite varför jag uppskattar T är nog just för den mekanistiska världssynen den för mig förmedlar, det ingenjöriga jag uppfattar funkar på ingenjören i mig. Har mycket svårt att tro att W hade några poetiska ambitioner med T.

Wittgenstein ägnade sig åt filosofi, och själv menade han att det är viktigt att inte ha andra ambitioner inom andra genrer när man skriver filosofi. Till exempel skrev han vid ett tillfälle att ett filosofiskt verk kan vara fullt med skämt, men ambitionen ska då inte handla om att vara rolig. På liknande sätt kan jag hålla med om att det vore fel att anta att W hade poetiska ambitioner med T eller någon annan av hans texter. Men det förhindrar dock inte andra från att göra poetiska tolkningar av W.

Huruvida W åstadkom något inom humaniora? Då tänker jag snarast tvärtom... att är inte just inom humaniora som W är allra mest populär? Terry Eagleton uttryckte det så här:

Frege is a philosopher’s philosopher, Sartre the media’s idea of an intellectual, and Bertrand Russell every shopkeeper’s image of the sage [...]. But Wittgenstein is the philosopher of poets and composers, playwrights and novelists

Kanske är det sant att många vill ringa in W som en typisk "realare". Men hur populär är då W själv bland realarna? Min uppfattning är då snarast att dessa personer antingen kritiserar W, säger sig inte förstå W, eller har en slags allmänt reserverad hållning gentemot W, om de ens bryr sig. För att hitta personer som är verkliga Wittgenstein-entusiaster är det snarast inom humaniora som du behöver leta. Inom humanistiska ämnen blir W ibland omnämnd i kurslitteraturen, men samma tror jag inte gäller för tekniska/naturvetenskapliga ämnen.

Här är en artikel av Dawn Wilson som jämför W:s syn på filosofi, W:s filosofiska metod, med skönlitteratur:
Reading literature and doing philosophy - http://www.dawn-wilson.co.uk/files/Read ... osophy.pdf

De som är entusiastiska läsare av W:s texter (framför allt W:s senare texter) är ofta också entusiastiska läsare av (skön)litteratur, och Wilson hjälper ge en förklaring till den kopplingen.

Sedan har jag fortfarande inte förstått : ”Själv har jag svårt att förstå vad som skulle vara svårt med Tractatus”. Tror inte jag stött på någon som inte funnit T enkel? Som i lättläst? Låter som om man läser T som en kioskdeckare, och inte fattar att alla gör det. Återigen språk och säkert jag som missuppfattar. Vad var lätt med T?

Hm..ja, nog kan det handla en del om språk och missförstånd. Jag anser mig inte förstå allt som W skriver i Tractatus. Jag har läst igenom T, men aldrig studerat den boken närmare. Om jag verkligen tog tid att studera T kanske jag kunde säga sen att jag förstår boken, inklusive dess kontext och referenser osv, men det har helt enkelt inte intresserat mig (då föredrar jag att fördjupa mig i hans senare texter som jag menar är mer intressanta). Något som jag däremot menar mig förstå är detta W skriver om det som inte går att tala om, det som inte menas etc.
Minst 10 gånger om har jag väl upprepat detta om "kejsarens nya kläder", men det är aldrig något som du själv kommenterat. Säger dig inte den liknelsen någonting? Det handlar om förståelse för negationen. Vad som inte sägs. Jag tycker det är lätt att förstå vad som inte sägs i Tractatus, på liknande sätt som att jag tycker det är lätt att förstå vilka kläder som kejsaren inte har på sig. De som jag menar har missförstått W har tolkat in saker som han inte sagt / inte menat.

Ta exempelvis citatet: "What we cannot speak about we must pass over in silence"
Vill du kritisera det påståendet behöver du först säga något som vi inte kan säga något om som vi inte måste vara tysta om, men så fort du sagt något som du menar vi inte måste/borde vara tysta om - så har du ju därmed visat att vi visst kunde tala om det, och då behöver vi inte heller hålla tyst om det, enligt propositionen. Påståendet kan förstås som en så kallad tautologi, en sats som i själva verket är innehållslös, en sats som säger ingenting. Det är likt Vertumnus sats "fakta är fakta" eller Cirkus Miramar som sjunger "en ros är en ros är en ros"...det är upp till var och en om de vill läsa in något konkret innehåll i dessa satser, men det är tämligen meningslöst att argumentera för eller emot den som skriver tautologier, så länge den som skrivit satsen insisterar om satsens avsett tautologiska innebörd. Och enligt W är alla logiska propositioner per definition tautologier. Å ena sidan innebär det då att det inte finns något att argumentera emot, å andra sidan innebär det att inget konkret heller har blivit sagt. Det är lätt att förstå tycker jag, håller du inte med?

[Anders]

När det blir en tystnad säg vid ett fikabord, och nån harklar sig och säger jaha ja…. Men sen inte kommer på så mycket mer att säga och tystnaden fortsätter. Då har han(har aldrig hört en kvinna säga så) då sagt något han inte borde ha sagt? I och för sig säger han väl typ ”nu är det jobbigt att det är tyst”. Vovon mann nicht sprechen kann… (pass in silence är verkligen lame) - vad kan man egentligen säga om något som man inte kan säga om något? Antar att man här touchar det ”språkspel” som han tydligen lät Anscome och Wrignt skriva om?

Det som den här Eagleton skrev, kan förstå det på sätt och vis. Har alltid varit en ordvrängare. Poesi fanns inte på radarn i min uppväxtmiljö, men jag har alltid gjort låttexter, och skrivit prosatexter. Och det är lite av ett ordhantverk. Men i den häraden blir orden snarast ett instrument, kanske inte i Rappen(att försöka skriva raptexter är skoj), men säg i en opera eller en Status Quotext, är den är mer ett instrument, och skall inte uttrycka så mycket. Och poesi är väl konsten att prata i skägget, fast vackert? Skulle säga att det jag läst, förutom T bara On Certainty, mest gynnar en forskare som skall skriva en avhandling och behöver vara mycket precis i sitt språk.

Åsa Wikforss, som jag haft lite kontakt med, är ju Wittgensteinare, och det jag orkat läsa av hennes papers är i den häraden, lite som On Denoting, vad kan man säga om vad typ, men hon skriver också sånt som Alternativa Fakta och är ofta med i Filosofiska rummet då något kontroversiellt skall sägas. Skulle snarare säga att W är en filosof för experter och politiker

Tror inte Howling Pelle om det nu var han, fick så mycket inspiration av W då han skrev texten till den här….

[David H]

När det blir en tystnad säg vid ett fikabord, och nån harklar sig och säger jaha ja…. Men sen inte kommer på så mycket mer att säga och tystnaden fortsätter. Då har han(har aldrig hört en kvinna säga så) då sagt något han inte borde ha sagt? I och för sig säger han väl typ ”nu är det jobbigt att det är tyst”. Vovon mann nicht sprechen kann… (pass in silence är verkligen lame) - vad kan man egentligen säga om något som man inte kan säga om något? Antar att man här touchar det ”språkspel” som han tydligen lät Anscome och Wrignt skriva om?

Jag tycker det verkar som att du har svårt att acceptera detta om "ingenting", att en tautologi inte är avsedd att betyda någonting. Det är klart att vem som helst kan alltid ta och vrida och vränga på orden i en avsedd tautologi, och skapa sig diverse olika tolkningar om innebörd, men det har då inget att göra med tautologins syfte. Acceptans för en tautologi kräver en slags frivilligt samarbete, menar jag, det är upp till var och en om den accepterar detta samarbete eller inte.

Det som den här Eagleton skrev, kan förstå det på sätt och vis. Har alltid varit en ordvrängare. Poesi fanns inte på radarn i min uppväxtmiljö, men jag har alltid gjort låttexter, och skrivit prosatexter. Och det är lite av ett ordhantverk. Men i den häraden blir orden snarast ett instrument, kanske inte i Rappen(att försöka skriva raptexter är skoj), men säg i en opera eller en Status Quotext, är den är mer ett instrument, och skall inte uttrycka så mycket. Och poesi är väl konsten att prata i skägget, fast vackert? Skulle säga att det jag läst, förutom T bara On Certainty, mest gynnar en forskare som skall skriva en avhandling och behöver vara mycket precis i sitt språk.

Artisteri och konstnärskap kan ha olika inriktningar. Enligt Carl Jung är det ett gemensamt kännetecken för de "irrationella" personlighetstyperna, dvs typer som antingen är dominanta i sinnesförnimmelse eller dominanta i intuition, att ha en naturlig artistisk läggning. De sinnesförnimmande och de intuitiva är dock också varandras motsatser, så det genererar två helt olika typer av artister. De som använder ord som instrument och fokuserar på intonation rytm osv är mer troligt sinnesförnimmande artister, här kan säkert Status Quo och Howlin Pelle passa in, eller beatnik poeter som Jack Kerouac och de han skrev om, medan de som mer använder fantasi/idérikedom i sin skapandeprocess är mer troligt intuitiva artister, t ex DiLeva eller Harald Davidsson eller JK Rowling skulle jag gissa är mer intuitiva. Det verkar som att du har mer dragning åt det sinnesförnimmande artisteriet, medan Wittgenstein hade mer dragning åt det intuitiva artisteriet. Visst finns gemensamma drag - men också radikala motsatser, är jag benägen att säga.

Åsa Wikforss, som jag haft lite kontakt med, är ju Wittgensteinare, och det jag orkat läsa av hennes papers är i den häraden, lite som On Denoting, vad kan man säga om vad typ, men hon skriver också sånt som Alternativa Fakta och är ofta med i Filosofiska rummet då något kontroversiellt skall sägas. Skulle snarare säga att W är en filosof för experter och politiker

Vad Wikforss intresse för Wittgenstein grundar sig i har jag ganska svårt att förstå. Mitt intryck är att det finns väldigt få likheter mellan hennes sätt att resonera, och det W skriver. Samma gäller Russells On Denoting. Jag ser inte mer likheter mellan Wikforss/Russel och Wittgenstein, än vad jag ser likheter mellan säg Howlin Pelle och Tomas Dileva. Visst för att det är personer som är kända inom samma område (i ena fallet filosofer, i andra fallet artister), men jag uppfattar det som de snarast tillhör motsatta läger.

[Algotezza]

Vilket syfte har en tautologi, rekoj?

Har alla tautologier samma syfet eller kan det skifta beroende på vem som levererar den?

[Algotezza]

Om man slår upp ordet aforism så betyder det ungefär tankespån, lösryckta avbrutna tankar.
Alltså inget som är konkret och slutfört.
Tao Te Ching som skrevs av Lao Tse brukar beskrivas som aforismer.
Mycket njutbar läsning i mitt tycke. texterna sätter igång tankar. Ibland är dom lätta att förstå, ibland dunkla.
Filosofi i poesiformat.
Tractatus kan tänkas vara menat som något liknande. Tyvärr saknas poesin som sammanhållande element i texten. Jag kom inte mer än några sidor innan jag tröttnade. Läsning ska vara njutbart och det här var enbart förvirrande.
Poesi måste ha ett ramverk och regler, rim och eller rytm om jag ska gilla den
Musik måste ha takt och melodi. (Rapmusik hatar jag.)
Algotezza tycker i alla fall om Tractatus så den tilltalar tydligen somliga.

Aforismer kan tillsammans utgöra en helhet även om varje del blott är ett enskilt tankekorn.

Rap har väl rytm - är den mer än rytm? Men det är sällan mycket till melodi i textdelen.

Rappa Tractatus, du
(Ja, ja MA Numminen)

Man kan väl rappa, i betydelsen läsa rytmiskt, precis vad som helst... eller? Är rim nödvändiga?

[Algotezza]

[Anders]

Jag gjorde en gris-rap för att irritera dottern då hon var i tonåren. Funkade utmärkt.

[Anders]

När det blir en tystnad säg vid ett fikabord, och nån harklar sig och säger jaha ja…. Men sen inte kommer på så mycket mer att säga och tystnaden fortsätter. Då har han(har aldrig hört en kvinna säga så) då sagt något han inte borde ha sagt? I och för sig säger han väl typ ”nu är det jobbigt att det är tyst”. Vovon mann nicht sprechen kann… (pass in silence är verkligen lame) - vad kan man egentligen säga om något som man inte kan säga om något? Antar att man här touchar det ”språkspel” som han tydligen lät Anscome och Wrignt skriva om?

Jag tycker det verkar som att du har svårt att acceptera detta om "ingenting", att en tautologi inte är avsedd att betyda någonting. Det är klart att vem som helst kan alltid ta och vrida och vränga på orden i en avsedd tautologi, och skapa sig diverse olika tolkningar om innebörd, men det har då inget att göra med tautologins syfte. Acceptans för en tautologi kräver en slags frivilligt samarbete, menar jag, det är upp till var och en om den accepterar detta samarbete eller inte.

Det som den här Eagleton skrev, kan förstå det på sätt och vis. Har alltid varit en ordvrängare. Poesi fanns inte på radarn i min uppväxtmiljö, men jag har alltid gjort låttexter, och skrivit prosatexter. Och det är lite av ett ordhantverk. Men i den häraden blir orden snarast ett instrument, kanske inte i Rappen(att försöka skriva raptexter är skoj), men säg i en opera eller en Status Quotext, är den är mer ett instrument, och skall inte uttrycka så mycket. Och poesi är väl konsten att prata i skägget, fast vackert? Skulle säga att det jag läst, förutom T bara On Certainty, mest gynnar en forskare som skall skriva en avhandling och behöver vara mycket precis i sitt språk.

Artisteri och konstnärskap kan ha olika inriktningar. Enligt Carl Jung är det ett gemensamt kännetecken för de "irrationella" personlighetstyperna, dvs typer som antingen är dominanta i sinnesförnimmelse eller dominanta i intuition, att ha en naturlig artistisk läggning. De sinnesförnimmande och de intuitiva är dock också varandras motsatser, så det genererar två helt olika typer av artister. De som använder ord som instrument och fokuserar på intonation rytm osv är mer troligt sinnesförnimmande artister, här kan säkert Status Quo och Howlin Pelle passa in, eller beatnik poeter som Jack Kerouac och de han skrev om, medan de som mer använder fantasi/idérikedom i sin skapandeprocess är mer troligt intuitiva artister, t ex DiLeva eller Harald Davidsson eller JK Rowling skulle jag gissa är mer intuitiva. Det verkar som att du har mer dragning åt det sinnesförnimmande artisteriet, medan Wittgenstein hade mer dragning åt det intuitiva artisteriet. Visst finns gemensamma drag - men också radikala motsatser, är jag benägen att säga.

Åsa Wikforss, som jag haft lite kontakt med, är ju Wittgensteinare, och det jag orkat läsa av hennes papers är i den häraden, lite som On Denoting, vad kan man säga om vad typ, men hon skriver också sånt som Alternativa Fakta och är ofta med i Filosofiska rummet då något kontroversiellt skall sägas. Skulle snarare säga att W är en filosof för experter och politiker

Vad Wikforss intresse för Wittgenstein grundar sig i har jag ganska svårt att förstå. Mitt intryck är att det finns väldigt få likheter mellan hennes sätt att resonera, och det W skriver. Samma gäller Russells On Denoting. Jag ser inte mer likheter mellan Wikforss/Russel och Wittgenstein, än vad jag ser likheter mellan säg Howlin Pelle och Tomas Dileva. Visst för att det är personer som är kända inom samma område (i ena fallet filosofer, i andra fallet artister), men jag uppfattar det som de snarast tillhör motsatta läger.

1. Har ju inte läst nån filosofi på universitet. Det jag kan om tautologi är ungefär att ordet basketkorg är en tautolog. men jag anar att du ser tautologi som något annat. Kan du förklara vad du menar med tautologi ovan?
2. Stämmer att musik och sinne ligger nära för mig. Musik är som LSD för mig, man stänger av de högre tankelagren och blir mer fokuserad på sinnesintrycken. Har läst för lite Wittgenstein för att kunna avgöra hur det förhåller sig med honom.
3. Wikforss och Wittgenstein, samma här, jag kan för lite. Russell, det är väl närmast honom som Wittgenstein bygger på då han får sitt intresse för filosofi? Han marscherade ju in hos Russell och berättade för honom hur fel han hade? Och det dräller av referenser till Russell i T. Det är väl med Russell och W som den modala logiken gör sitt huvudsakliga intåg i filosofin, och fokuseringen på språket?

[David H]

Vilket syfte har en tautologi, rekoj?

Har alla tautologier samma syfet eller kan det skifta beroende på vem som levererar den?

Tautologi (grekiska tauto logos, 'samma ord', uttalas /tafto-/)

Tauologi kan sägas handla om "upprepning", t ex upprepning av samma ord, eller något som skrivs om i andra ord, men ger uttryck för samma sak. Syftet med en tautologi tänker jag kan beskrivas som att påminna eller uppmärksamma något som är känt sedan innan, ofta i form av påminnelse/uppmärksammande av tidigare överenskommelse. T ex i ett schackspel kan någon kommentera "du kan flytta hästen (och därmed slå ut damen)", vilket för de flesta bara är upprepning av ett känt faktum, en tautologi, men för den som är mitt i ett schackparti och som inte aktivt tänkt den tanken kan det vara en nyttig påminnelse.

Alla tautologier har samma syfte i avseendet att de inte gör anspråk om att förmedla någon form av ny information. I bildlig bemärkelse kanske man skulle kunna tala om en tautologi som en stege som du kan klättra på för att nå högre insikt, men denna stege är då bara en slags fantasistege som du inte kan använda eller försvara som något konkret fundament. T ex i schackspelet kan du inte skylla på den som fällde kommentaren "du kan flytta hästen" som grund för antagandet om att hästar i schackspel är flyttbara. I alla fall inte så länge du gjort en tautologisk tolkning av kommentaren. Håller du med om det?

Vad som är eller inte är tautologier är inget som går att se i de skrivna orden i sig. Det har och göra med intentioner och tolkningar, tänker jag. W hade ofta tautologiska intentioner, men exempelvis Anders verkar obenägen att göra tautologiska tolkningar - och då blir det svårt att uppnå samförstånd.

[Anders]

Fann det här papret om Wittgenstein och musik, ger faktiskt mersmak.
http://wab.uib.no/agora/tools/alws/coll ... 1.annotate

(Musik var ju en stor del i familjen när han växte upp, de hade en egen konsertsal hemma i kåken, och hans brorsa lirade i konsertklass, om jag minns rätt så fick han ena handen bortsprängd i WWI men spelade konserter med den resterande. Wittgensteins liv är onekligen en spännande historia, har läst mer om den än hans filosofi.)

[David H]

1. Har ju inte läst nån filosofi på universitet. Det jag kan om tautologi är ungefär att ordet basketkorg är en tautolog. men jag anar att du ser tautologi som något annat. Kan du förklara vad du menar med tautologi ovan?

Basketkorg är väl utmärkt exempel på tautologi, menar jag, och det är helt i linje med hur jag ser på begreppet tautologi. Det går att tala om mer komplexa tautologier än bara "basketkorg" men grunden är den samma menar jag. Se inlägg ovan.

2. Stämmer att musik och sinne ligger nära för mig. Musik är som LSD för mig, man stänger av de högre tankelagren och blir mer fokuserad på sinnesintrycken. Har läst för lite Wittgenstein för att kunna avgöra hur det förhåller sig med honom.

Jo, visst var W väldigt musikintresserad. Han betraktade Mozart och Beethoven som gudar (eller i af deras musik som en slags gudaspråk). Just Mozart i af tror jag var en mer intuitiv artist, så nog kan W ha känt visst släktskap där.

3. Wikforss och Wittgenstein, samma här, jag kan för lite. Russell, det är väl närmast honom som Wittgenstein bygger på då han får sitt intresse för filosofi? Han marscherade ju in hos Russell och berättade för honom hur fel han hade? Och det dräller av referenser till Russell i T. Det är väl med Russell och W som den modala logiken gör sitt huvudsakliga intåg i filosofin, och fokuseringen på språket?

Nog kan det ha varit så att Russell väckte W:s intresse för filosofi. Men jag är inte helt med på påståendet om att Wittgenstein "bygger på" Russell, tvärtom är det väl snarare så att W som du också påpekar ansåg att Russell hade totalt fel. Jag tror en viktig skillnad mellan W och R, är att R sökte svar i språket medan W sökte svar med språket. W tog i alla avstånd från själva studerande av språket, språket är avsett som ett verktyg och inte som ett studieobjekt, vilket mer och mer framgick i W:s senare texter. Att söka svar på filosofiska frågor i språket är ett lönlöst projekt, kan man väl ungefär sammanfatta W:s slutsats i Tractatus, och i W:s senare texter var han mer fokuserad just vid att söka svar med språket, dvs med språket som verktyg.

[Algotezza]

Vilket syfte har en tautologi, rekoj?

Har alla tautologier samma syfet eller kan det skifta beroende på vem som levererar den?

Tautologi (grekiska tauto logos, 'samma ord', uttalas /tafto-/)

Tauologi kan sägas handla om "upprepning", t ex upprepning av samma ord, eller något som skrivs om i andra ord, men ger uttryck för samma sak. Syftet med en tautologi tänker jag kan beskrivas som att påminna eller uppmärksamma något som är känt sedan innan, ofta i form av påminnelse/uppmärksammande av tidigare överenskommelse. T ex i ett schackspel kan någon kommentera "du kan flytta hästen (och därmed slå ut damen)", vilket för de flesta bara är upprepning av ett känt faktum, en tautologi, men för den som är mitt i ett schackparti och som inte aktivt tänkt den tanken kan det vara en nyttig påminnelse.

Alla tautologier har samma syfte i avseendet att de inte gör anspråk om att förmedla någon form av ny information. I bildlig bemärkelse kanske man skulle kunna tala om en tautologi som en stege som du kan klättra på för att nå högre insikt, men denna stege är då bara en slags fantasistege som du inte kan använda eller försvara som något konkret fundament. T ex i schackspelet kan du inte skylla på den som fällde kommentaren "du kan flytta hästen" som grund för antagandet om att hästar i schackspel är flyttbara. I alla fall inte så länge du gjort en tautologisk tolkning av kommentaren. Håller du med om det?

Vad som är eller inte är tautologier är inget som går att se i de skrivna orden i sig. Det har och göra med intentioner och tolkningar, tänker jag. W hade ofta tautologiska intentioner, men exempelvis Anders verkar obenägen att göra tautologiska tolkningar - och då blir det svårt att uppnå samförstånd.

Tankar om tautologier (de kanske är tuatologa)

Matematik och logik är tautologins vetenskaper.

Logiska slutsatser är också tautologier eftersom slutsatsen inte får innehålla någon ny information som ej ryms i premisserna.

Man kan tala om hermeneutiska cirklar som skall utifrån i o f s redan kända fakta föra upp ens förståelse på en högra nivå.

En tautologi visar alltså vad man redan visste men på ett tydligare sätt.

PS Min först bok hette TAUTOLOGI (skapelsen) Finns länk någonstans i Galleriets kaos. DS

[David H]

1. Har ju inte läst nån filosofi på universitet. Det jag kan om tautologi är ungefär att ordet basketkorg är en tautolog. men jag anar att du ser tautologi som något annat. Kan du förklara vad du menar med tautologi ovan?

Basketkorg är väl utmärkt exempel på tautologi, menar jag, och det är helt i linje med hur jag ser på begreppet tautologi. Det går att tala om mer komplexa tautologier än bara "basketkorg" men grunden är den samma menar jag. Se inlägg ovan.

Jag skulle kunna förtydliga detta en del. Tautologi översätts, som tidigare nämnt, bokstavligen till "samma ord", och basketkorg, skulle kunna kallas tautologi i avseendet att basket = korg på engelska, så basketkorg kan då tolkas som "korg-korg" vilket skulle innebära en tautologi. Men å andra sidan kan det påpekas att ordet "basket" har en annan betydelse på svenska än i engelska. På svenska är "basket" bara en sport, och "basketkorg" är målet i denna sporten, och därmed har vi ingen egentlig upprepning/tautologi i det ordet. Basketkorg är inte heller något begrepp som brukar användas med tautologisk intention.
För att intentionen ska vara tautologisk krävs en avsiktlig upprepning. Det kan vara både en bokstavlig upprepning av något, t ex "fakta är fakta", eller en omskrivning som förmedlar samma sak, t ex "den som håller tyst pratar inte" eller påminnelse om/upprepande av något som är känt/överenskommet sedan tidigare, t ex "fem är fler än fyra" (detta senare fall kanske kan kallas indirekt tautologi, då upprepningen inte finns i samma sats). På wikipedia gör de skillnad mellan tautologier i språkvetenskapen och tautologier inom logiken, men jag uppfattar det som att grundprincipen är densamma, det handlar om en form av upprepning som inte förmedlar ny information.