Vilka ”svåra” filosofiska böcker har ni läst…

[David H]

Är tautologiskt syfte detsamma som hemeneutiskt syfte?

Spontant skulle jag svara nej på den frågan. Tautologi handlar om upprepning, medan hermeneutik handlar om tolkning. En likhet kanske kan sägas vara att i båda fallen handlar det i något avseende om att inte tillföra något nytt.

[Algotezza]

Är tautologiskt syfte detsamma som hemeneutiskt syfte?

Spontant skulle jag svara nej på den frågan. Tautologi handlar om upprepning, medan hermeneutik handlar om tolkning. En likhet kanske kan sägas vara att i båda fallen handlar det i något avseende om att inte tillföra något nytt.

Mekanisk upprepning kan väl inte ge så mycket, måste det inte till ett moment av förståelse för att det ska bli meningsfullt? Jfr hermenutisk cirkel.

Från wikipedia

Den hermeneutiska cirkeln
Ett viktigt begrepp inom hermeneutiken är "den hermeneutiska cirkeln" eller "den hermeneutiska spiralen", som syftar på att tolkningen växer fram i en cirkulär rörelse mellan individens förförståelse och möten med nya erfarenheter och idéer, vilket leder till ny förståelse som i sin tur blir förförståelse i kommande tolkningsansatser. Cirkelmetaforen kan vara missledande då den är sluten, dvs förståelseprocessen synes leda tillbaka till samma punkt där den började. Spiralmetaforen visar istället på att förståelsen ständigt förändras och aldrig kan återgå till en tidigare punkt, däremot kan förståelsen antingen bli djupare (spiralen går nedåt) eller nå nya höjder (spiralen går uppåt). Denna process kan också ses som en pulserande rörelse mellan en inre reflekterande och yttre prövande dialog i utvecklingen av den individuella förståelsehorisonten.

[Anders]

Men då är det inte andrahandsinformation, det här med att W i T utvecklar det som sedan benämnts bildteori. Det står att läsa, och är en av de delar som kommit tillbaka till mig. Googlade lite och Tractatus och bildteori gav sannerligen träffar. Just de kapitlen i T tycker jag är mycket läsvärda. Inte lika smakiga som då han sätter filosoin på plats, utan bara klart och redigt. Sedan om det som nu kallats bildteori är nåt annat, så kan det vara, men som W angriper ”bilden” tycker jag är fruktsam.

När jag först läste detta blev jag upprörd. Nu har jag läst om det du skrivit, och kan då känna mer förståelse. Det du skriver behöver inte tolkas förolämpande som jag först tyckte, men jag tycker fortfarande inte det du skriver är oproblematiskt.

Så länge du inte utgår från vad W själv sagt eller skrivit kan du inte hävda förstahandsinformation, vill jag betona. Och vill du använda dig av förstahandsinformation krävs det i princip att du citerar W och anger kontrollerbar referens för citatet.

Tractatus kapitel 2, 3-3.01

[David H]

Mekanisk upprepning kan väl inte ge så mycket, måste det inte till ett moment av förståelse för att det ska bli meningsfullt? Jfr hermenutisk cirkel.

Från wikipedia

Den hermeneutiska cirkeln
Ett viktigt begrepp inom hermeneutiken är "den hermeneutiska cirkeln" eller "den hermeneutiska spiralen", som syftar på att tolkningen växer fram i en cirkulär rörelse mellan individens förförståelse och möten med nya erfarenheter och idéer, vilket leder till ny förståelse som i sin tur blir förförståelse i kommande tolkningsansatser. Cirkelmetaforen kan vara missledande då den är sluten, dvs förståelseprocessen synes leda tillbaka till samma punkt där den började. Spiralmetaforen visar istället på att förståelsen ständigt förändras och aldrig kan återgå till en tidigare punkt, däremot kan förståelsen antingen bli djupare (spiralen går nedåt) eller nå nya höjder (spiralen går uppåt). Denna process kan också ses som en pulserande rörelse mellan en inre reflekterande och yttre prövande dialog i utvecklingen av den individuella förståelsehorisonten.

Den "mekaniska" upprepningen tänker jag tjänar vissa syften. T ex påminna om något som glömts bort eller medvetandegöra en tanke tidigare inte var aktiverad. Ibland kan det handla om behov att så att säga "banka" in något, likt att slå upprepade slag med en hammare.

Hermeneutisk cirkel har inte samma botten som tautologins slutsats uppfattar jag det som. En logisk slutsats är definitiv. Har jag exempelvis löst ett mattetal, så är jag färdig med mattetalet sen. Jag behöver då inte vrida och vränga på det mer, utan jag lägger det åt sidan och ta mig an nästa tal istället. Den hermeneutiska cirkeln eller spiralen uppfattar jag lite som motsats till detta, här nöjer man sig inte med någon botten, utan gräver hela tiden djupare?
Det står om hermeneutiska cirkeln/spiralen att förståelseprocessen aldrig leder tillbaka till punkten där den började, men i tautologin är det väl just vad den gör? Tautologin är verkligen en upprepning, upprepning av något känt/sagt sedan innan.
Vi kan se dessa frågor från olika perspektiv, olika nivåer/dimensioner, så helt självklart enkelt menar jag inte att det är att tala om skillnader mellan hermeneutik och tautologi...Jag anser mig inte ha någon närmare förståelse för hermeneutik heller, har aldrig själv jobbat med hermeneutiska cirklar, det är bara något jag läst flyktigt om i diverse metodkurser. Men vissa skillnader mellan hermeneutik och tautologi tycker jag mig ana i alla fall. Och Wittgenstein associerar jag spontant mer till tautologier än hermeneutiska cirklar.

Edit: Ni kan nog förresten bortse från det mesta jag skrivit i detta meddelande. Jag anser mig inte ha tillräckligt bra koll på vad hermeneutik och hermeneutiska cirklar handlar om. Någon annan får gärna vidareutveckla.

[David H]

Men då är det inte andrahandsinformation, det här med att W i T utvecklar det som sedan benämnts bildteori. Det står att läsa, och är en av de delar som kommit tillbaka till mig. Googlade lite och Tractatus och bildteori gav sannerligen träffar. Just de kapitlen i T tycker jag är mycket läsvärda. Inte lika smakiga som då han sätter filosoin på plats, utan bara klart och redigt. Sedan om det som nu kallats bildteori är nåt annat, så kan det vara, men som W angriper ”bilden” tycker jag är fruktsam.

När jag först läste detta blev jag upprörd. Nu har jag läst om det du skrivit, och kan då känna mer förståelse. Det du skriver behöver inte tolkas förolämpande som jag först tyckte, men jag tycker fortfarande inte det du skriver är oproblematiskt.

Så länge du inte utgår från vad W själv sagt eller skrivit kan du inte hävda förstahandsinformation, vill jag betona. Och vill du använda dig av förstahandsinformation krävs det i princip att du citerar W och anger kontrollerbar referens för citatet.

Tractatus kapitel 2, 3-3.01

Jag ser fortfarande ingen förstahandsinformation som motiverar användandet av begreppet "bildteori", och var det inte det som frågan gällde här?

Jag antar du syftar till dessa paragrafer:

3 The logical picture of the facts is the thought.
3.001 "An atomic fact is thinkable" means: we can imagine it.
3.01 The totality of true thoughts is a picture of the world

Här nämner W vid upprepade tillfällen ordet "bild", men han skriver inte något om någon "teori". Du kan välja att tolka denna text som en teori om du vill, men då är det också just en tolkning, menar jag, och inte någon förstahandsinformation som kommer från W själv.
Och hur ska du då motivera denna tolkning, om en bildteori, kan man fråga sig. Tror du att W skulle hålla med om att han ger uttryck för en bildteori här? Om om du inte tror att W skulle hålla med, tycker du det är okej att ändå kalla detta för en bildteori? Har inte författarens syfte/intention betydelse?

[David H]

Detta om att i bild föreställa sig språkliga uttryck (bildteori), samt uppmärksamma olika syften vi använder språket till (språkspel), uppfattar jag som viktiga teman hos Wittgenstein. Om W skulle ha något att invända mot detta vore det kanske att han inte skulle vara så förtjust i att det han skrev kommit att kallas för "bildteori". Wittgenstein tog avstånd från teorier i sitt filosoferande, exempel citat "[We] may not advance any kind of theory. There must not be anything hypothetical in our considerations" (Philosopical Investigations) och jag kan tänka mig att han skulle invända om han noterade att andra kallade det han själv skrev för teorier. Men huruvida det W skrev var teorier eller inte beror väl också på vad man menar med "teori". Anledningen till att W tog avstånd från teorier tänker jag har och göra med att han skrev med tautologiskt syfte, han avsåg bara påminna om sådant som är känt sedan innan, och inte komma med något nytt. Den som gör en teoretisk eller hypotetisk tolkning har då inte uppfattat den avsikten.

Man kan tala om synsätt i ställer för teorier. Att tala om språket som bildförmedlande (verklighetsanknutet) blir då en variant av det övergripande synsättet språkspel.

Det kan jag instämma i.

Här är ett citat där W förklarar mer utförligt om varför han anser det problematiskt att tala om teorier i filosofi,

If there were theses in philosophy, they would have to be such that they do not give rise to disputes. For they would have to be put in such a way that everyone would say, Oh yes, that is of course obvious. As long as there is a possibility of having different opinions and disputing about a question, this indicates that things have not yet been expressed clearly enough. Once perfectly clear formulation – ultimate clarity – has been reached, there can be no second thoughts or reluctance any more, for these always arise from the feeling that something has now been asserted, and I do not yet know whether I should admit it or not. If, however, you make the grammar clear to yourself, if you proceed by very short steps in such a way that every single step becomes perfectly obvious and natural, no dispute whatsoever can arise. Controversy always arises through leaving out or failing to state clearly certain steps, so that impression is given that a claim has been made that could be disputed.

[Anders]

När jag först läste detta blev jag upprörd. Nu har jag läst om det du skrivit, och kan då känna mer förståelse. Det du skriver behöver inte tolkas förolämpande som jag först tyckte, men jag tycker fortfarande inte det du skriver är oproblematiskt.

Så länge du inte utgår från vad W själv sagt eller skrivit kan du inte hävda förstahandsinformation, vill jag betona. Och vill du använda dig av förstahandsinformation krävs det i princip att du citerar W och anger kontrollerbar referens för citatet.

Tractatus kapitel 2, 3-3.01

Jag ser fortfarande ingen förstahandsinformation som motiverar användandet av begreppet "bildteori", och var det inte det som frågan gällde här?

Jag antar du syftar till dessa paragrafer:

3 The logical picture of the facts is the thought.
3.001 "An atomic fact is thinkable" means: we can imagine it.
3.01 The totality of true thoughts is a picture of the world

Här nämner W vid upprepade tillfällen ordet "bild", men han skriver inte något om någon "teori". Du kan välja att tolka denna text som en teori om du vill, men då är det också just en tolkning, menar jag, och inte någon förstahandsinformation som kommer från W själv.
Och hur ska du då motivera denna tolkning, om en bildteori, kan man fråga sig. Tror du att W skulle hålla med om att han ger uttryck för en bildteori här? Om om du inte tror att W skulle hålla med, tycker du det är okej att ändå kalla detta för en bildteori? Har inte författarens syfte/intention betydelse?

2.1 We make to ourselves pictures of facts.
2.11 The picture presents the facts in logical space, the existence and
non-existence of atomic facts.
2.12 The picture is a model of reality.
2.13 To the objects correspond in the picture the elements of the
picture.
2.131 The elements of the picture stand, in the picture, for the objects.
2.14 The picture consists in the fact that its elements are combined
with one another in a denite way.
2.141 The picture is a fact.
2.15 That the elements of the picture are combined with one another
in a denite way, represents that the things are so combined
with one another.

Und so weiter....

Och sen ja, som fortsättning kommer de kapitel du refererar ovan.

Från Wikipedia:
Den tidige Wittgenstein
” Språkets gränser är världens gränser. „
– Ludwig Wittgenstein
Ludwig Wittgensteins verk delas ofta upp mellan hans tidiga period, som exemplifieras av Tractatus, och hans senare period, som förenas i Filosofiska undersökningar. Den tidiga delen med boken Tractatus Logico-philosophicus (1922) består av sju aforismer och kommentarer till dessa och kommentarer till kommentarerna och så vidare. I yttersta korthet rör sig aforismerna från världen till världens beståndsdelar till medvetandet till språket till språkets delar till språkets form och slutligen till vad vi inte kan tala om. Centralt i Tractatus är dess bildteori som Wittgenstein senare kom att ta avstånd från...

Jag skulle skrivit 2.1, inte 2.

[Vertumnus]

Ordet teori har ändra betydelse, gränsen mot ordet hypotes har blivit otydlig. Sven-Eric Leidman skriver om uppfattningen om det teoretiska hos Platon och Aristoteles som något av människor opåverkbart. Teorin var således målet snarare än vägen och sorterades direkt till episteme eller det rena skådandet.

[David H]

2.1 We make to ourselves pictures of facts.
2.11 The picture presents the facts in logical space, the existence and
non-existence of atomic facts.
2.12 The picture is a model of reality.
2.13 To the objects correspond in the picture the elements of the
picture.
2.131 The elements of the picture stand, in the picture, for the objects.
2.14 The picture consists in the fact that its elements are combined
with one another in a denite way.
2.141 The picture is a fact.
2.15 That the elements of the picture are combined with one another
in a denite way, represents that the things are so combined
with one another.

Här citerar du Wittgenstein, dvs du presenterar förstahandsinformation, och det nämns inte något om någon teori.

Från Wikipedia:
Den tidige Wittgenstein
” Språkets gränser är världens gränser. „
– Ludwig Wittgenstein
Ludwig Wittgensteins verk delas ofta upp mellan hans tidiga period, som exemplifieras av Tractatus, och hans senare period, som förenas i Filosofiska undersökningar. Den tidiga delen med boken Tractatus Logico-philosophicus (1922) består av sju aforismer och kommentarer till dessa och kommentarer till kommentarerna och så vidare. I yttersta korthet rör sig aforismerna från världen till världens beståndsdelar till medvetandet till språket till språkets delar till språkets form och slutligen till vad vi inte kan tala om. Centralt i Tractatus är dess bildteori som Wittgenstein senare kom att ta avstånd från...

Jag skulle skrivit 2.1, inte 2.

Här citerar du Wikipedia, och fetar ordet "BILDTEORI", men detta är ju då andrahandsinformation, dvs något som skapats av annan person som tolkat W. Det var inte detta som diskussionen gällde, diskussionen gällde huruvida det finns förstahandsinformation om en bildteori.

Redan i Tractatus skrev ju W i proposition 4.112. "philosophy is not a theory". Borde inte detta vara tydligt nog för att dra slutsatsen att W inte ville ge uttryck för någon "bildteori"?

Utifrån min läsning av W kan jag hitta stöd för uttrycket "bildmetod" eller "bildnarrativ", men jag ifrågasätter om det finns förstahandsinformation som ger stöd för användandet av uttrycket "bildteori".
Om man börjar tolka det W skriver som "teorier" går hela poängen med vad ville förmedla förlorad, är jag benägen att säga, och därför menar jag också att denna fråga är viktig.

[David H]

När W skrev T var fortfarande hans tankar ganska grumliga. Det är viktigt att komma ihåg att detta var ett förstlingsverk, och som W själv skrev hade han mycket svårt att hitta ord för vad han ville förmedla. Ibland lyckades han ganska bra, ibland blev hans formuleringar desto mer problematiska. Det ser jag också som huvudsakliga skälet till att T är mer svårläst än hans senare texter, det är väldigt lätt att "feltolka" - dvs tolka på sätt som inte är i linje med författarens intentioner. Att läsa W:s senare texter blir då lite som att titta i "facit", uppfattar jag det som. Jag får där se en tydligare bild, som gör det lättare för mig att förstå vad W ville förmedla i T. Bilden som förmedlas är i princip densamma, uppfattar jag det som, men med skillnad att i T är bilden mer grumlig.

[Anders]

Här är ett citat där W förklarar mer utförligt om varför han anser det problematiskt att tala om teorier i filosofi,

If there were theses in philosophy, they would have to be such that they do not give rise to disputes. For they would have to be put in such a way that everyone would say, Oh yes, that is of course obvious. As long as there is a possibility of having different opinions and disputing about a question, this indicates that things have not yet been expressed clearly enough. Once perfectly clear formulation – ultimate clarity – has been reached, there can be no second thoughts or reluctance any more, for these always arise from the feeling that something has now been asserted, and I do not yet know whether I should admit it or not. If, however, you make the grammar clear to yourself, if you proceed by very short steps in such a way that every single step becomes perfectly obvious and natural, no dispute whatsoever can arise. Controversy always arises through leaving out or failing to state clearly certain steps, so that impression is given that a claim has been made that could be disputed.

Tycker det här överensstämmer med hans förord, och om man läser hela kapitlen där han behandlar vetenskaper, matematik och försöker stoppa filosofin i ett fack. Det är så mycket realaren som har svårt med det humanistiska, eller snarare den av naturvetenskapliga inspirerade - man får komma ihåg att boken skrevs under modernitetens och vetenskapsvurmandets tid - som har svårighet med människans värld, den oexakthet som präglar den. Och kanske fortfarande lite av den naturvetenskapliga världen för hundra år sedan. Där man inte blott kan säga "Att tänka fritt är stort, att tänka rätt är större"... det finns få "rätt" i människans värld.
Han konstaterar ju just det. Och om man går tillbaka till ffa Platon(Timaios) så var ju även naturvetenskapen ingen som man med någon vidare precision kunde uttala sig om, utan spekulation typ Timaios var det man hade att tillgå. Liksom kroppsvätskor och allt var det var.

Och det blev JOBBIGT för filosofin då filosofin med Bacon mfl gjorde det svårt för sig genom att lägga grunden för de naturvetenskapliga metoderna. Vad Wittgenstein tycks ha glömt och där han biter sig själv i svansen på slutet av citatet är att den naturvetenskapliga metoden i sig inte är nåt litet tänk direkt. Den går i små steg, och små steg ger säkerhet. Men du kan inte ha det ena utan det andra. Läser man Dialogerna, där de inte är rädda för att ta ut svängarna då de tänker på saker, jäklar vad värdefullt det var. Det blir ibland FEL, men det är inte hela världen.

Världen är stor nog både för de små stegen som han beskriver här, och som hans polare Russell skriver om i kriget efter, nästan ordagrant samma, och som jag anser har skapat mycket av problemen för filosofin, framför allt den Analytiska och mer metafysiska tankar. Eller snarare så här : Det är en jäkla tur att den kontinentala filosofin, tänk "existentialism is a humanism" av Sartre eller Nietzsches "Den Glada Vetenskapen" fanns som parallellt spår med en otroliga försiktighet som t.ex. On Denoting ger uttryck för - som är värdefull just för detta "Tänka rätt".

Men, "teori" och "these" säger väl inte samma sak? These är väl mer "sats"? - det är helt rätt att Filosofin inte är en disciplin av faktum, även om man strävar efter kunskap och sanning. På samma sätt som vetenskapen då hypoteser ställs och slutsatser dras. Man måste våga släppa sargen ibland.

[David H]

Tycker det här överensstämmer med hans förord, och om man läser hela kapitlen där han behandlar vetenskaper, matematik och försöker stoppa filosofin i ett fack. Det är så mycket realaren som har svårt med det humanistiska, eller snarare den av naturvetenskapliga inspirerade - man får komma ihåg att boken skrevs under modernitetens och vetenskapsvurmandets tid - som har svårighet med människans värld, den oexakthet som präglar den. Och kanske fortfarande lite av den naturvetenskapliga världen för hundra år sedan. Där man inte blott kan säga "Att tänka fritt är stort, att tänka rätt är större"... men det finns få "rätt" i människans värld.
Han konstaterar ju just det. Och om man går tillbaka till ffa Platon(Timaios) så var ju även naturvetenskapen ingen som man med någon vidare precision kunde uttala sig om, utan spekulation typ Timaios var det man hade att tillgå. Liksom kroppsvätskor och allt var det var.

Och det blev JOBBIGT för filosofin då filosofin med Bacon mfl gjorde det svårt för sig genom att lägga grunden för de naturvetenskapliga metoderna. Vad Wittgenstein tycks ha glömt och där han biter sig själv i svansen på slutet av citatet är att den naturvetenskapliga metoden i sig inte är nåt litet tänk direkt. Den går i små steg, och små steg ger säkerhet. Men du kan inte ha det ena utan det andra. Läser man Dialogerna, där de inte är rädda för att ta ut svängarna då de tänker på saker, jäklar vad värdefullt det var. Det blir ibland FEL, men det är inte hela världen.

Världen är stor både för de små stegen som han beskriver här, och som hans polare Russell skriver om i kriget efter, nästan ordagrant samma, och som jag anser har skapat mycket av problemen för filosofin, framför allt den Analytiska. Eller snarare så här : Det är en jäkla tur att den kontinentala filosofin, tänk "existentialism is a humanism" av Sartre eller Nietzsches "Den Glada Vetenskapen" fanns som parallellt spår med en otroliga försiktighet som t.ex. On Denoting ger uttryck för - Och som är värdefull just för detta "Tänka rätt".

Men, även om jag inte riktigt kan bedöma om "sats" och "these" exakt säger samma sak - det är helt rätt att Filosofin inte är en disciplin av faktum, även om man strävar efter kunskap och sanning. På samma sätt som vetenskapen då hypoteser ställs och slutsatser dras. Man måste våga släppa sargen ibland.

Det du skriver här uppfattar jag ger uttryck för en teoretisk tolkning. Du kan välja att tolka Wittgenstein teoretiskt, men på det sättet kommer du aldrig fatta poängen med vad han ville förmedla menar jag.

[Anders]

Skrev om lite:


Tycker det här överensstämmer med hans förord, och om man läser hela kapitlen där han behandlar vetenskaper, matematik och försöker stoppa filosofin i ett fack. Det är så mycket realaren som har svårt med det humanistiska, eller snarare den av naturvetenskapliga inspirerade - man får komma ihåg att boken skrevs under modernitetens och vetenskapsvurmandets tid - som har svårighet med människans värld, den oexakthet som präglar den. Och kanske fortfarande lite av den naturvetenskapliga världen för hundra år sedan. Där man inte blott kan säga "Att tänka fritt är stort, att tänka rätt är större"... det finns få "rätt" i människans värld.
Han konstaterar ju just det. Och om man går tillbaka till ffa Platon(Timaios) så var ju även naturvetenskapen ingen som man med någon vidare precision kunde uttala sig om, utan spekulation typ Timaios var det man hade att tillgå. Liksom kroppsvätskor och allt var det var.

Och det blev JOBBIGT för filosofin då filosofin med Bacon mfl gjorde det svårt för sig genom att lägga grunden för de naturvetenskapliga metoderna. Vad Wittgenstein tycks ha glömt och där han biter sig själv i svansen på slutet av citatet är att den naturvetenskapliga metoden i sig inte är nåt litet tänk direkt. Den går i små steg, och små steg ger säkerhet. Men du kan inte ha det ena utan det andra. Läser man Dialogerna, där de inte är rädda för att ta ut svängarna då de tänker på saker, jäklar vad värdefullt det var. Det blir ibland FEL, men det är inte hela världen.

Världen är stor nog både för de små stegen som han beskriver här, och som hans polare Russell skriver om i kriget efter, nästan ordagrant samma, och som jag anser har skapat mycket av problemen för filosofin, framför allt den Analytiska och mer metafysiska tankar. Eller snarare så här : Det är en jäkla tur att den kontinentala filosofin, tänk "existentialism is a humanism" av Sartre eller Nietzsches "Den Glada Vetenskapen" fanns som parallellt spår med en otroliga försiktighet som t.ex. On Denoting ger uttryck för - som är värdefull just för detta "Tänka rätt".

Men, "teori" och "these" säger väl inte samma sak? These är väl mer "sats"? - det är helt rätt att Filosofin inte är en disciplin av faktum, även om man strävar efter kunskap och sanning. På samma sätt som vetenskapen då hypoteser ställs och slutsatser dras. Man måste våga släppa sargen ibland.

[Anders]

Vad poängen är låter han i förordet vara ganska fritt för läsaren, skulle jag vilja påstå. Jag har läst, har varit inne på, som han också beskriver i förordet inne på de tankar han för fram i T. Men jag är inte W och jag lever hundra år senare än honom.

"This book will perhaps only be understood by those who have themselves already thought the thoughts which are expressed in itor similar
thoughts. It is therefore not a text-book. Its object would be attained
if there were one person who read it with understanding and to whom it
aorded pleasure.
The book deals with the problems of philosophy and shows, as I
believe, that the method of formulating these problems rests on the misunderstanding of the logic of our language. Its whole meaning could be
summed up somewhat as follows: What can be said at all can be said
clearly; and whereof one cannot speak thereof one must be silent."

Men - världen är otydlig, det har inte vetenskapen ändrat på och man måste få famla, prova, våga. Om man tänker på annat än filosofiska problem, snarare på världsliga problem - där filosofin har gjort, och borde fortsätta att göra, landvinningar.

Eller, vad skall man göra med de whereofs som inte är tydliga till sin karaktär?

[David H]

Skrev om lite:


Tycker det här överensstämmer med hans förord, och om man läser hela kapitlen där han behandlar vetenskaper, matematik och försöker stoppa filosofin i ett fack. Det är så mycket realaren som har svårt med det humanistiska, eller snarare den av naturvetenskapliga inspirerade - man får komma ihåg att boken skrevs under modernitetens och vetenskapsvurmandets tid - som har svårighet med människans värld, den oexakthet som präglar den. Och kanske fortfarande lite av den naturvetenskapliga världen för hundra år sedan. Där man inte blott kan säga "Att tänka fritt är stort, att tänka rätt är större"... det finns få "rätt" i människans värld.
Han konstaterar ju just det. Och om man går tillbaka till ffa Platon(Timaios) så var ju även naturvetenskapen ingen som man med någon vidare precision kunde uttala sig om, utan spekulation typ Timaios var det man hade att tillgå. Liksom kroppsvätskor och allt var det var.

Och det blev JOBBIGT för filosofin då filosofin med Bacon mfl gjorde det svårt för sig genom att lägga grunden för de naturvetenskapliga metoderna. Vad Wittgenstein tycks ha glömt och där han biter sig själv i svansen på slutet av citatet är att den naturvetenskapliga metoden i sig inte är nåt litet tänk direkt. Den går i små steg, och små steg ger säkerhet. Men du kan inte ha det ena utan det andra. Läser man Dialogerna, där de inte är rädda för att ta ut svängarna då de tänker på saker, jäklar vad värdefullt det var. Det blir ibland FEL, men det är inte hela världen.

Världen är stor nog både för de små stegen som han beskriver här, och som hans polare Russell skriver om i kriget efter, nästan ordagrant samma, och som jag anser har skapat mycket av problemen för filosofin, framför allt den Analytiska och mer metafysiska tankar. Eller snarare så här : Det är en jäkla tur att den kontinentala filosofin, tänk "existentialism is a humanism" av Sartre eller Nietzsches "Den Glada Vetenskapen" fanns som parallellt spår med en otroliga försiktighet som t.ex. On Denoting ger uttryck för - som är värdefull just för detta "Tänka rätt".

Men, "teori" och "these" säger väl inte samma sak? These är väl mer "sats"? - det är helt rätt att Filosofin inte är en disciplin av faktum, även om man strävar efter kunskap och sanning. På samma sätt som vetenskapen då hypoteser ställs och slutsatser dras. Man måste våga släppa sargen ibland.

These kan i citatet av W översättas till teori, tänker jag. W skriver i citatet om hur det vore om man ägnade sig åt teorier inom filosofi. Han skriver dock inte att filosofer borde ägna sig åt teorier.

Du har valt att göra en teoretisk tolkning av W, uppfattar jag, och betrakta det han skrev som det handlade om något externt. Hade du gjort en tautologisk tolkning hade du istället varit tvungen att "svälja" innehållet, internalisera/inkorporera det. Om du gjort detta hade det sen inte funnits något externt att kritisera. Om du valde att kritisera efter du gjort en tautologisk tolkning, vore det likt att svinga ett svärd i tomma luften, och det är inte vad man normalt sett gör. Jag går exempelvis inte runt och förbannar min mattelärare i grundskolan för att ha hävdat att 7*7 blir 49.