Anders skrev:Han hjälper mig med. Men jag har hela tiden sen jag stötte på honom och Russell för 6-7 år sen haft känslan av att de var föregångare till de krafter som velat dra filosofin mot att vara sig själv tillräcklig, vilket också tycker jag har skett med det jag ser av akademisk filosofi. Och som velat dra filosofin mot det här "piecemeal" som Russell talade om och som jag ser mycket av i T (OBS att jag inte läst PI! Det jag hör av den känns som fruktsamt, som något som utvecklats efter den legovärld som jag får bilden av då jag läser T). Man kan roa sig med att ställa frågor i reddits askPhilosophy där akademiska filosofer svarar, och fråga hur den akademiska filosofins koppling mot andra vetenskaper och världen utanför akademin ser ut, de svar man får är ganska vaga.
Men W själv ville inte vara någon sådan föregångare, tror jag. Vad han ville förmedla var det som jag kommit att kalla det "tautologiska", det redan sagda, det redan kända (kan dock medge att jag skapar mig en lite egen betydelse av begreppen tautologi/tautologisk).
Alla liknelser om något "konkret" kan då bli problematiskt i detta sammanhang. Om du tänker bort allt lego, om du tänker bort alla "krafter", vad blir då kvar? Bara tom luft? En ande? I så fall ande som inte ens fysiskt existerar.
Och T och PI skiljer sig inte nämnvärt i detta avseende, menar jag. I T är intentionen mer grumlig, och i PI är intentionen mer klar men jag uppfattar det som intentionen i grunden är densamma i båda alster.
Och jag tänker också att det är helt okej att släppa detta, lägga det åt sidan (hur man nu gör när man släpper och lägger en icke-existerande ande åt sidan).
Att det är viktigt att också blicka vad som händer i världen utanför håller jag med om. Krig och hot om nya krig, regeringsskifte, växthuseffekt osv. Vi behöver hela tiden mata in ny information i våra tankesystem. Kanske man kan relatera till det Algotezza citerade om hermeneutiska cirklar här, om att ta in ny information och sedan jämföra det med det redan kända i en slags tolkningsprocess.
Filosofiska rummet på SR har på sistone mer och mer tagit upp dagsaktuella frågor, om kriget i Ukraina, Sveriges politiska partier etc, och det tycker jag verkligen är hedervärt. Men det gäller också att inte tappa denna metodologiska kompetensen och klarsynthet, väckande till liv av det redan kända/sagda, som jag menar exempelvis går att utveckla genom läsning av W. Det ena behöver absolut inte utesluta det andra, och mest intressant blir det ofta när båda aspekter kombineras. Och då tycker jag t ex en som Bourdieu är intressant att han verkligen kunde kombinera metodologisk insikt/kunskap/kompetens med infallsvinklar om nya dagsaktuella frågor. Nu är ju dock Bourdieu död och kan tyvärr inte längre vara dagsaktuell för det nya århundradet. Vad har vi då istället att ta till? Alexander Bard? Han är OK, tycker jag. Men Bard har inte lika mycket av denna inre klarsyntheten uppfattar jag det som.
