Radio

[Anders]

https://sverigesradio.se/avsnitt/810018
https://sverigesradio.se/play/avsnitt/2044417

Lyssna på de här två radioprogrammen, de är korta, bara fem minuter. 73 emellan. Googla gärna personerna som talar. Vilka tankar får ni?

[David H]

https://sverigesradio.se/avsnitt/810018
https://sverigesradio.se/play/avsnitt/2044417

Lyssna på de här två radioprogrammen, de är korta, bara fem minuter. 73 emellan. Googla gärna personerna som talar. Vilka tankar får ni?

Ferlin-programmet gav mig inga särskilda tankar.

Syo-programmet, var då mer intressant tycker jag. Visst säger hon en del tänkvärda saker, samtidigt som jag också kan tycka det är lite klyschigt. Prat om att uppvärdera vissa yrken exempelvis...har man hört många gånger. Men kan då också påminna om ordspråket "barn gör inte vad vad vi säger, barn gör vad vi gör". Snacka om något utan att göra det själv faller ofta ganska platt.

Jag är allmänt skeptisk till att prata om makt, men ibland tänker jag att problem uppstår på grund av maktstrukturer. Och många som tror det är en bra idé att sträva efter att komma högre upp i dessa maktstrukturer. På mitt jobb exempelvis, kan det sägas finnas en maktstruktur där patienten har minst makt, sen kommer undersköterskan, och därefter sjuksköterskan (sen läkare, chefer osv)...och jag som utbildade mig till specialistsjuksköterska lockas på nåt vis till en maktnivå över de andra sjuksköterskorna. Undersköterskan som får va en slags chef över patienten, och sjuksköterskan som får vara en chef över undersköterskan, och specialistsjuksköterskan får vara chef över sjuksköterskan. Märks exempelvis genom att undersköterskan får vara ombud, sjuksköterskan ombudsansvarig och specialistsjuksköterskan verksamhetsövergripande ombudsansvarig. Men varför denna nivåindelning kan jag undra? Varför kan vi inte alla bara få vara "ombud" och mötas på samma nivå, som i princip jämbördiga med varandra? Ska det vara sådan utstuderad makthierarki, vem vill då egentligen vara längst ner?

Tanken med min specialistutbildning var inte att komma "högre upp" i nån hierarki, tanken var snarare att få en chans att fördjupa mig, men det är som att det finns krafter som pressar en uppåt snarare än inåt. Här blir det inte "hands on", här blir det "hands far away", om jag inte mer aktivt försöker trycka mig inåt och neråt marken. Och det gäller även patienterna jag kommer i kontakt med. Jag vill inte behöva betrakta dem ovanifrån. Jag vill kunna se dem i ögonen, och få vara mig själv, precis som jag vill få vara mig själv med kollegor jag möter. Satt häromveckan på specialistsjuksköterskemöte och försökte förklara detta och märkte då hur jag blev tårögd,, och de andra nickade uppmuntrande, men jag undrar hur mycket de förstod.