Lärande via film

[David H]

Går det att lära sig något viktigt om livet av att se på film? Kan ni ge exempel på någon film som påverkat er, t ex ändrat er syn på livet på något sätt, och i så fall hur?

[Anders]

Tja, man kan väl säga att alla filmer liksom alla skönlitterära böcker vidgar ens vyer en del. Och alla sätter nog sina spår. Kanske inte de som är rena filmatiseringar på böcker jag redan läst.

Men om man bara tar en från högen - "Mitt Afrika" (Meryl Streep och Robert Redford) - dels gav de en hel del helt enkelt bilder av Afrika. Både natur, en farm, Muthaiga Club(till vilken ett besök är obligatoriskt om jag en gång till i livet skall åka till tropikerna). Uppmuntrade redan då jag såg den strax efter premiären, långt innan webben, till att läsa lite vidare om Afrika. Då jag köpte den på CD det här milleniet och kollade om blev det en hel del googlande.

Det är som en appetizer för vidare utforskning, skulle jag säga. Och i och med att det är lättare tillgängligt än en bok blir det mer av det.

Sen kan man ju se rena dokumentärer, det är ju som vilken faktabok som helst.

Ändra syn på världen... kommer inte sådär spontant nån enskild som rubbat världen.

[David H]

Tja, man kan väl säga att alla filmer liksom alla skönlitterära böcker vidgar ens vyer en del. Och alla sätter nog sina spår. Kanske inte de som är rena filmatiseringar på böcker jag redan läst.

För mig är det nästan tvärtom angående film. Oftast är det film som är baserad på böcker som jag redan läst som har lättast att väcka mitt intresse, och som gör intryck på mig. Det är alltid intressant att se hur de framställer bokens innehåll på film, tycker jag, och ibland har det gett nya infallsvinklar, fått mig att uppmärksamma nya aspekter. Och filmer som är baserade på böcker kan ibland vara mer sevärda, tycker jag, eftersom om någon tagit sig tid att skriva en bok innan är det mer troligt att det finns någon mer genomtänkt idé bakom.

Rent allmänt är jag nog annars ett ganska dåligt/tråkigt filmsällskap. Det finns nästan ingen film som jag tycker om att titta på,, jag tycker oftast att det bara känns fejk och det tråkar ut mig. Men det finns vissa undantag.

När jag ser på tv/film föredrar jag då ofta "reality", t ex Robinson eller Farmen, där det är personer som är sig själva och inte skådespelar så mycket. Men även denna genre har jag noterat drar mot mindre äkthet och mer skådespeleri...jag såg exvis några avsnitt av en serie som heter "The Mole" på Netflix, som presenteras som ett reality-program, men ändå känns allting extremt fejkat. De tar in ett gäng som ser ut att vara fotomodeller/skådisar som byter kläder och frisyr var femte minut och som påstås hålla på med tävlingar men det finns nästan ingen logik i hur de beter sig i dessa tävlingar. Inget känns äkta över det. Kanske kan man börja tala om ett amerikanskt Wrestling-syndrom i reality-världen? https://en.wikipedia.org/wiki/Professional_wrestling