Hur kan konstsynen räddas? Vad tycker du?

[Nikolaj]

Konst är ingen konst att prestera längre. Hantverksskickligheten har försvunnit i havet av all banal kontig konst som ställs ut och visas i de finare salongerna. Vad tycker du att man borde göra för att de skickliga konstnärerna ska få komma fram igen? De finns ju - men ratas av etablissemanget.
Vad ska göras? Vem ska göra det? Är det lönt? Eller är det (hemska tanke) rätt att vad som helst (jo, det är faktiskt så illa) ska kallas konst - istället för att det som få klarar att prestera kallas konst?

[Johan Ågren]

Gott hantverk tycker inte jag är likvärdigt med god konst, men det gäller min defenition av konst. Konst ska ha en transformerande funktion för att var något utöver design. Ett fotografiskt målat porträtt kan således vara konstnärligt värdelöst, likaså en ergonomisk skruvmejsel.

Enligt min definition så är stor konst som den framställs i kollektiva sammanhang sådan konst som har en omfattande påverkan på kollektivets riktning och utformning. Sådant visar sig oftast i efterhand. När konsten inställer sig som en del av vår funktionella vardag så har den även tappat sin betydelse som konst enligt min definition. Det betyder inte att den är betydelselös som konst för enskillda individer - endast som kollektiv transformerande funktion.

Beroende på vilken filosofisk grundsyn man har så får vi olika perspektiv på hur vi ska förhålla oss till denna utvecklingsprocess. Existerar den goda utvecklingen så finns det naturligtvis en anledning att konsten ska belysa dessa utvecklingsmöjligheter. Om något sådant inte existerar så är det upp till var och en att försöka övertala oss andra om sin vision. Någon god konst existerar då inte som begrepp, utan tilldelas ett existensialistiskt värde alltefter enskilda individers genomslagskraft. Några goda motiv existera inte heller, så jag är inte intresserad att diskutera detta ämne utifrån en sådan syn - allt blir lika rätt.

Ska ner till Art Fair i Sollentuna i morgon.

Johan

[Nikolaj]

Hej Johan!
Vore intressant om du kunde ge några exempel på stor konst - som haft omfattande påverkan på kollektivets riktning och utformning.
Vi har ju uppenbarligen inte samma filosofiska grundsyn - men det kvittar ju.
Har sällan eller aldrig hört en bra motivation till storheten i de konstverk man ser på Moderna Musèet och Liljevalchs för att ta två exempel. ("Sådan" konst gör mina elever på grundskolan bättre...)

[Johan Ågren]

Nikolaj,

Så uppenbart är det väl inte att vi har olika filosofik grundsyn. Min filosofiska grundsyn har jag inte klarlagt i denna tråd, men vi kan också gå in på hur jag betraktar konsten ur just mitt filosofiska perspektiv. Konsten får olika betydelse beroende på hur man betraktar verkligheten och de mänskliga förutsättningarna.

Har varit inne på detta ämne förut, och jag hittade en text (skriven av mig) som jag klistrar in:

Som vanligt är det oftast inte frågan om vem som är bäst utan om den som haft mest inflytande. Konst är ju en av livets avarter som i sig inte har något värde utan får ett värde i sin terapeutiska process. När den gjort sitt jobb saknar den värde. Ungefär som en kniv som inte längre har något att skära i.

Sedan har vi det estetiska uttrycket som är en mer universell företeelse, men inom konsten får alltid det estetiska uttrycket stryk av originalet, och är ur terapeutisk och revoltär synvinkel intetsägande så länge det inte läggs in andra aspekter. Därför är detta inte så intressant inom konstvärlden idag. Men det är naturligtvis imponerande att se människor med öppna ögon för det estetiska uttrycken. Salvador Dali är ett bra exempel på en person som kombinerade det estetiska uttrycket med ett på den tiden revolterande ämne. En person som gör det i högre grad i dag är HR Gieger, men ämnet är inte lika laddat idag. Därför blir Gieger trots sin enorma estetiska förmåga en "B-konstnär".

Hieronymous Bosch var ett geni före sin tid, och ingick inte i en revolutionerande rörelse. Ur estetisk synvinkel var han naivist, men hans totala frigjordhet och öppenhet inför sitt eget själslivs dilemman i kombination att han även uttryckte detta i bild är ett verk av ett geni eller galning. Sett ur en sådan synvinkel är hans prestation vida mycket större än Dalis.

Naturligtvis är Dali endast ett ansikte för surrealismen. I själva verket var denna revolution under 30-40talet en kollektiv process. Det var en respons på dadaismen (med Tristan Tzara i spetsen) som i sin tur var konstlivets respons på 1:a världskriget. Dadaismen bröt upp konsten med rötterna och surrealismen lappade ihop fragmenten igen genom att fånga in det nödvändiga för att människan skulle finna mening. Man fann inspiration i Freud och Jung, och Andre Breton stod för den intellektuella inriktningen. Dali var en konstnär som i sitt konstnärsskap anammade dessa strömningar. Både Dali och Duchamp kom att ingå i samma arbetsgrupp under ledning av Andre Breton. Kriget utgjorde tesen, dadaismen antitesen genom sin reaktion på kriget med en konst "värdig världen" och surrealismen syntesen; ropet efter en ny grund i djupet hos människan när alla normer trasats sönder. Dali kom att utgöra "skyltfönstret" för denna process.

Johan

[Nikolaj]

Jag tror nog vi skiljer oss ganska rejält ändå. För mig är det estetiska i konsten av stor vikt. Vill man skapa något som inte är estetiskt så är det för att man vill säga något - framföra något som är viktigare än ytan. Detta sätter stor press på konstnären som då måste vara väldigt tydlig för att budskapet ska n¨å fram. Jag har inte ont av den sortens konst - tvärtom, MEN det är ytterst sällan budskapet når fram. Oftast är konst som inte är estetisk (vilket är majoriteten av all konst) gjord på ett så banalt sätt att det inte lockar till sig varken blick, intresse eller undran.

Vill man inte måla vackert (och skickligt avbildande) så gäller det att vara tydlig i sitt budskap, men få konstnärer har den kapaciteten. Det blir varken hackat eller malet...varken estetiskt eller talande. Det blir ingenting.

Det terapeutiska och revoltära som du pratar om, och av någon anledning kallar "originalet" (?) är av intresse endast för de som är inom akademiskt konstnärliga kretsar (där man tycker om att prestera abstrakta ting för varandra) men av mindre intresse för en publik. Det är precis det jag tycker är tragiskt - att konsten vänder sig bort FRÅN publiken.

Jag tror du och fr.a. många inom konstkretsar skjuter sig i foten då ni förbiser det estetiska. Ytterst få klarar att skapa kommunikation mellan konstnär/konstverk och betraktare om de inte använder det estetiska som en del i stt skapande.

Det är min övertygelse.

[Johan Ågren]

Jag motsäger mig inte det estetiska, men det konstnärliga värdet ligger bortom detta. Eller anser du att hötorgskonst har ett viktigt konstnärligt värde? Att konsten är välkammad säger inte något om dess funktion. Det kan vara ett banalt porträtt utan konstnärligt värde. Det blir då mer: "- Titta vad jag kan!" och "- Åh, vad du är duktig att måla!".

Konstlivets pedagogiska aspekt är viktig, men ska inte nödvändigtvis belasta konstnärerna. Detta har varit ett återkommande problem när jag gjort utställningar tillsammans med konstnärer. Ofta hamnar konstnären i dilemmat att åt ena sidan vara trogen sin idé och uttryck och åt andra sidan att fria till publiken. Jag har i sådana lägen alltid uppmuntrat konstnären att vara självständig och konsekvent. I stället satsade vi på en konstpedagog som kunde leda in publiken i utställningarna. Jag är själv också mer eller mindre verksam som konstnär så jag har ganska bra inblick i de olika lägren efter att ha jobbat på en kommunal konsthall. Även riktigt bra och substansfyllda utställningar förkastades ibland av publiken, och i dessa fall så anklagar jag inte konstnärerna utan publikens förmåga. I dessa fall har det inte varit konstnärens avsikt att ta avstånd, och i många fall existerar inget förakt för publiken utan reaktionen blir en sorgsenhet att det inte finns tid och kunskap att ta till sig nya intryck. Det är oftast dessa konstnärer som kompromissar med sin idé. De gör det för att leda in publiken och skapa ett möte. När man till och med gjort detta och mötet uteblir så reagerar många konstnärer med sorg, inte förakt. Även om man har accepterats av det akademiska konstlivet så finns detta beteende bland vissa konstnärer; en vilja till kommunikation även med dem som inte har samma verktyg att ta till sig konsten.

Jag tycker det är fel att kräva av konsten att den ska vara populistisk/kommersiell som den framställs på konsthallar. Vi måste tillåta den att inte vara det; att vara fri, annars går det väldigt snett åt andra hållet. Det akademiska konstlivet behövs, annars så skulle våra konsthallar fyllas av hötorgskonst. Det handlar trotts allt om förmedlande av kunskapskapital och då kan man inte förvränga kunskapen för att den bättre ska vara anpassad till en publik. Där kommer pedagogiken in som med allt annat.

Att påstå att allt som jag inte kan ta till mig är dåligt är att inte vilja erkänna sina egna brister. Ibland är konsten verkligen dålig, men ofta är den bra även om den inte uppskattas av den breda publiken. Det är inte alltid den ska vara njutningsfull heller utan är just transformerande. Detta kan vara smärtsamt, men man ska inte kalla all smärta dålig. Ofta är en stark avsky ett tecken på att konsten har en verklig funktion. Likgiltighet kan vara ett tecken på att den inte har någon funktion, men inte nödvändigtvis; det kan också vara bristande fördjupning.

Jag kan säkerligen hålla med dig vad gäller vissa strömningar inom dagens konstliv. Det finns en desperation och en hopplöshet. Detta speglar sig i samhället som helhet. På så sätt kan konstlivet bli en spegel. Vi kanske inte får mer än vad vi förtjänar. Avstånden i det mänskliga dilemmat har blivit så stora att konsten inte förmår överbrygga dem, och allt självklart blir bara självklarare och tråkigare. Transformationens uppgift är att levandegöra men när människan inte förmår bryta igenom ytterligare skikt i sina föreställningsvärldar så upphör både transformationen och det som levandegör oss. Konstnärerna ska vara pionjärer men de kanske också misslyckas.

Johan

[Fann]

Ja Johan det är viktigt att peka på skillnaden mellan hantverksbeundran och konstnärlig.. Inte för att det är så lätt alla gånger men visst är det skillnad... Nikolaj argumenterar med exempel från musiken och säger något om hur tokigt det skulle vara om de som vi lyssnar på skiva och framträdanden av andra slag var taffliga musiker och om det var så att det fanns många som var mycket skickligare som vi aldrig fick höra. Jag kan inte upppfatta det på annat sätt än att hantverksskicklighet är ett medel inget annat. Cornelis Wreesvijk var ingen supergirarrsit men inte blev vi "lurade" för att vi lyssnade på honom trots att det finns bättre gitarrister? Nog hade det ett värde att han kompade sig själv (man kunde ju ha bett honom låta bli att spela gitarr, men å andra sidan finns det ju även teknikst skickligare sångare så...) Jag förstår inte tanken.

Att det är ett stort problem för konstnärer att nå ut och att det som du sagt tidigare Johan, det är inte förrän efter bra många år som vi kan bedöma vad som var betydelsefullt är lika sant.

Nikolaj du tycks likställa "estetiskt värde" med "fotografiska framställningar" eller något i den vägen. Det är en konstig definition. Det kan vara en värdering, men knappast en definition. Anser du att persiska mattor är oestetiska? Det finns dessutom massor av sk abstrakt konst som anklagas för att bara bry sig om de estetiska värdena fö så här behövs en annan precisering av begreppen...

[Nikolaj]

Jag kanske missat att konsthallarna ställer ut populistisk/kommersiell konst - som du kallar den. Min erfarenhet är precis den motsatta - att man tagit steget FÖR långt åt det abstrakta och svåråtkomliga hållet. men det finns säkert konst som är för mycket åt båda håll.

Ditt inlägg/svar var mycket bra och jag förstår att enbart skönmålade tavlor är för simpla för att få plats i större sammanhang, det var inte riktigt så jag menade. Naturligtvis måste det finnas ett djup - om inte i verket så i idèerna bakom det. Men det är just det jag saknar. Konstverken är ju bara halvsanningar oavsett vad de föreställer (såvida de inte är fotografiska avbildningar och inte lämnar något övrigt alls åt hjärnkontoret).

Konstpedagoger är en bra uppfinning och förhoppningsvis räcker det en bit på vägen OM diverse kreatör verkligen har något intressant att berätta. Men här har vi ett dilemma till. Det är sällan (min uppfattning) de har något av värde att förmedla. Det är platt. Som betraktare vill man förstå, annars hade man inte ens gått in...men konsten idag är ofta överdrivet konstlad (tror det har gått överstyr lite) och i mitt tycke icke genomtänkt och frågan är om NÅGON kunnat förklara på ett sådanst vis att man som okunnig och utomstående kan förstå.

Det pratas ofta om att vissa konstnärer är "före sin tid". De flesta av de man syftar på är nog snarare dagsländor som rider på vågen av alltings möjlighet och är med största säkerhet bortglömda om några år.

Min poäng är att det finns en gräns (möjligen en fast sådan!?) över hur långt utanför det estetiska rummet man kan gå innan man är offside - om man säger så. Sedan spelar det ingen roll hur man försöker förklara eller hur många år som går. En liten ynka brun fläck på en vit duk kan aldrig bli intressant ur ett konstperspektiv. Lika lite som en hög färgglada eller inte färgglada papiljotter i ett plaströr. Det är liksom fel redan på idèstadiet.

Men estetiskt kan det ju vara ändå.

/Nikolaj