Johan Ågren skrev:Kan man verkligen kalla avsaknad av stilideal för ett stilideal i sig? Definitionen av ett stilideal är att det har fasta regler, postmodernismen har det inte. Det är inte ens en regel att det måste saknas regler, och om du är klassicist och vill kalla dig postmodernist så kan du göra det. Du är då en klassicist som kallar dig postmodernist, och det som då gör det hela postmodernistiskt är just att du kallar dig det. Varför frågar folk då, och så kan du beskriva varför, eller säga kuckeliku, gaba mums. Och så säger dom att du är dadaist i stället. Nej; postmoderist, svarar du.
Om man vill kunna säga "postmodernism" och överhuvudtaget göra sig förstådd så menar jag att det ÄR ett stilideal. Men gränsen mellan ett stilideal och en absolut avsaknad av stilideal är inte skarp. Det ligger i själva order "stilideal". Jag ska försöka måla upp en skala:
Någonstans långt till... höger, till exempel, återfinner vi klassicismen. I den högra extrempunkten finns total ordning, en mängd formella, ordnade system med tydliga regler. I den vänstra extrempunkten finns den raka motsatsen till detta. Eftersom den inte låter sig beskrivas tänker jag avstå från att försöka, det går dock utmärkt att säga att det är motsatsen till ordningen på samma sätt som bakgrunden till ett träd är motsatsen till trädet (lägg märke till att vi inte kan karakterisera bakgrunden i sig självt, utan får helt enkelt säga "det som inte är trädet").
Var ska vi nu placera postmodernismen? Är postmodernismen likt bakgrunden till trädet, något som inte kan beskrivas i sig självt? Det kan vi mycket väl säga, men i så fall kan vi inte gå omvägen baklänges och säga "Detta är inte postmodernt". Vi kan däremot säga "Detta är ett träd" eller "Detta är klassicism" men inte "Detta är inte bakgrunden till ett träd" eftersom något sådant bara kunde definieras negativt, inte positivt (ja - det finns mängder som är beskaffade så). Allting blir i så fall postmodernt, vilket är detsamma som att inte ge ordet någon innebörd alls. Jag är den mest postmoderna konstnären av dem alla - för jag är inte ens en (postmodern) konstnär. Hela mitt liv är en postmodern installation. Det är så äkta det kan bli. Vad är mest postmodernt, en mustasch eller skapelseberättelsen?
För att istället kunna ge "postmodernism" en betydelse så eftersöker jag några gemensamma riktlinjer. Man kan exempelvis bestämma en tidpunkt och säga att känd konst efter 1950 och framåt utgör postmodern konst. En närliggande synonym blir då "samtida konst". Sedan kan man försöka känneteckna den - kanske strävar den efter att väcka uppseende eller bryta mot tidigare konventioner. Ändå är det inte särskilt postmodernt att skita på kontorsgolvet och ta inträde för att folk ska få beskåda härligheten - främst därför att ingen ännu gjort det. När en tillräcklig mängd kulturella förståsigpåare får för sig att en ny trend nu gjort sitt intåg i den civiliserade världen och att postmodernismen är lika ute som hockeyfrillan och NKOTB - då kan vi titta tillbaka och säga
detta var postmodernismen!
Man kan då tänka sig att detta nya måste skilja sig från postmodernismen och i detta uppenbarar sig postmodernismens väsen - nämligen, vad det
inte är. De postmoderna påstår ju att de åtminstone
inte är vad som tidigare varit (klassicism etc.), även om de själva kan vara postmodernister i klassisk klädnad (kanske rent av hela livet). Det enda som skiljer är egentligen tidsepoken. Möjligen skiljer sig även subjektets betraktelsesätt, men här måste vi börja bli tydliga för att alls kunna säga något om postmodernismen. Betrakta exempelvis:
1) "Hovnarr (1450-1536) målade religiösa motiv och hör till de stora klassiska målarna".
2) "Hovnarr (1981-2074) målade religiösa motiv i klassisk stil men vidhöll hela sitt liv att han var postmodernist. Han såg denna motsägelse som sitt bidrag till den postmoderna vågen".
3) "Hovnarr (1981-2074) målade religiösa motiv och vidhöll hela sitt liv att han var en klassik målare. Han förkastade öppet och ofta postmodernismen, som var den rådande kulturriktningen under epoken, och han tillhör seklets mest kritikerrosade målare inom sin stil. Efter hans död tillkännagav dock hans vän Ågren att Hovnarr hela tiden varit postmodernist och vigt hela sitt liv till att dra det kulturella etablissemanget vid näsan. Det är idag ännu oklart om Hovnarr skall räknas som klassiker eller postmodernist."
Personligen drar jag gränsen mellan 2) och 3). Hovnarr (3) är inte postmodern, oavsett vad Ågren säger efter hans död (dvs. i så fall är han inte mer postmodern än någon annan). En Hovnarr som beter sig enligt 2) är dock postmodern. Men jag skulle ändå tycka att han gav uttryck för en ganska ointressant konst, på samma sätt som jag tycker att de som tvivlar på att de har fötter ger uttryck för ett ganska ointressant tvivel.
Sammanfattningsvis gör jag denna inskränkning: Vi kan tala om postmodern
konst, men vi kan inte påsta att
postmodernismen är särskilt postmodern.
/Gaba Mums, den ofrivillige postmodernisten
