rekoj skrev:Jag satt vid ett middagsbord och hamnade i en diskussion om bästa låten under ett visst årtal. Några låtar valdes ut, och alla bads sätta betyg på dessa låtar. De andra satte högsta betyg på en klassisk låt av Bruce Springsteen, men jag ville inte ge den betyg högre än 7/10. Inte för att jag inte tyckte den förtjänade betyg högre än 7/10... men det var som nåt jag sa för att jag egentligen inte ville sätta något betyg alls.
Musik handlar ju så mycket om timing, tänker jag, och en klassisk rocklåt låt kan verkligen ge en wow-känsla, men en annan stund kan den låten bli tråkig och uttjatad... Och någon stans i ett annat hörn av världen är det nån ganska omusikalisk amatör som lyckas förmedla en känsla i en låt som prickar en rakt i hjärtat. Högsta betyg ville jag ge till nån låt som lyste som en klar stjärna under en kort stund, och som därefter slocknade och glömdes bort strax därefter, men jag kunde inte komma på vad det skulle vara för låt. Det här inlägget får bli tillägnat någon underbar okänd låt som jag aldrig fått chansen att höra.
var ute och körde nångång 2002, hörde en riktigt jäkla bra låt, melodisk punk, suggestiv, sångaren hade en jäkla röst. Stannade, försökte memorera text. Men kom sen på att radiokanalen ju visste. Skickade mail dagen efter. Tjejen som svarade var inte alls hjälpsam. Föreslog en massa låtar, som uppenbart var fel. Det är den bästa låt jag hört, och bara en gång.
Annars håller jag inte med dig. De bästa låtarna kan man lyssna på hvergang. Finns låtar från 75 som jag säkert hört tusen gånger, kontinuerligt genom åren, som fortfarande varenda gång skapar riktigt positiva känslor i mig. Inga lugna låtar.
Det är samma med klassiskt. Men där är det intensiteten i musiken som behövs. Det som bara känns skickligt gör inget för mig. Alfven eller Grieg hundra gånger hellre än Mozart. Alfven i manskörssättning eller Söderman för blandad kör, det funkar alltid.
