Att spela för döda hemlösa

[Videkvist]

När jag först kom till Toronto i september 2008 så gick jag omkring i staden, tog bilder och gjorde mig hemmastad i mitt nya hem. En dag gick jag förbi kyrkan ”Chruch of the Holy Trinity”, en liten kyrka belägen precis bredvid ett stort köpcentra täckandes en yta mellan två tunnelbanestationer. Utanför kyrkan så fanns det en skylt uppsatt där alla hemlösa som dött på gatan genom åren fanns listade och de kallade platsen för ”The Homeless Memorial”, de hemlösas minnesplats. Upplevelsen fick mig att tänka en gång extra på hemlöshet och hur man hamnar i den situationen, så jag skrev en låt om det. Jag har spelat låten på flera shower här i Toronto och berättar alltid om de arbete de lägger ned på ”The Homeless Memorial” i samband med låten.

Igår bestämde jag mig för att skicka låten till kontaktpersonen för ”The Homeless Memorial” så att de kunde använda den på vilket sätt de än såg intressant. Jag fick svar från Tanya som frågade om jag kunde komma och spela låten live på ceremonin imorgon klockan 12 på dagen och såklart kunde jag det.
Jag vandrade ned till kyrkan utan några förväntningar på vad som skulle möta mig. Väl där träffade jag Tanya och några av de som höll i ceremonin. Den började och de kallade upp familjemedlemmar och vänner till de som gått vidare att prata om sina minnen, rörande historier om verkliga personer som haft sina liv på gatan. De bad sedan mig att gå upp och framföra min låt för dem så jag gick upp och satte mig på det översta trappsteget framför alla människor som jag aldrig sett förut men som nu lyssnade på mina ord. När jag hade börjat spela såg jag en tjej gråtandes, hon kollade rakt in i mina ögon med tårarna rinnandes, röda och fyllda med känslor. Det var en mycket rörande stund att se in all dessa ögon som med tyngda blickar såg rakt in i mina medan jag sjöng min låt om en man som levt på gatan och sedan dött, något som var väldigt i nuet för dessa själar.

Medan jag spelade så kom ett litet kryp flygande och satte sig på en av mina fingrar som spelade på gitarren och ville inte flyga vidare och när jag kom till refrängen kom solen fram ur de grå molntäcket och spred sina strålar på människorna som lyssnade, grät och kom ihåg. Det kanske låter fånigt, men det kändes magiskt på något sätt, fyllt med energi som gick att ta på.

Efteråt när låten var slut och jag gick för trapporna så såg jag en ensam fjäder från en fågel på det nedersta trappsteget. Jag plockade upp den och sparade den som ett minne från upplevelsen. I slutet av låten sjunger jag om hur ”hans själ vandrat vidare till en plats han kan kalla sitt hem, flyg hem, flyg hem” och fjädern fann direkt mening i de orden; en efterlämnad ensam fjäder från fågeln som flugit hem.
Det var väldigt rörande för mig, tänk att en lunch på en tisdag kan innehålla så mycket känslor.
Folk kom fram och tackade mig efteråt för att jag spelat låten för dem och jag fick erbjudandet att ha med sången i en dokumentär om hemlösa här i Toronto. Jag känner mig naturligtvis lyckligt lottad att kunna få bidra till att medvetenheten om de hemlösas situation ökar.

Mvh, Vide

PS: Låten heter "Fly Home" och finns för gratis nedladdning här om någon skulle vara intresserad: http://www.videwiberg.net/

[Avantgardet]

Grattis, Vide, du har lyckats förvandla riktiga människor och riktigt mänskligt lidande till ett fantasiobjekt i en sång, komplett med en självförhärligande presentation. Istället för att göra dessa människor en verklig tjänst, så sitter du och mjölkar deras anhöriga (lika stor svin, som inte heller gjort det rätta utan distanserat sig) på uppskattning. Fy fan vad jag hatar när musiker ska leka nåt slags "världssamvete", istället för att ge ett handtag och riskera skita ner sig. Men visst, allt blir så mycket enklare om det inte är på riktigt, utan bara ett föremål i en sång. Vem vill ha med en hemlös att göra på riktigt? Nej, fan, heller, det går ju inte, det innebär ju en massa uppoffring och problem för egen del...

[Videkvist]

Avantgardet, vad tråkigt att du totalt missförstår mina ord...

Var det fel av mig att skriva en låt om hemlösa? Att skriva om det berör en är väl det viktigaste du kan göra?

Om det faktiskt var så som du säger så hade väl alla där kastat äpplen på mig, eller? Och vad vet du om mitt arbete med hemlösa öht?

Det kanske var plumt av mig att vilja sprida en händelse om rörde mig djupt, jag skall tänkte två gånger innan jag gör det nästa gång...

[Avantgardet]

Nej, det är inte specifikt din låt jag vänder mig mot, utan hela djävla företeelsen. Formen på det hela. Att skriva en låt om hemlösa är en klen djävla ursäkt för att inte själv ställa sig till förfogande för dem, att vara ett reellt stöd för dem genom att umgås med dem. Jag förstår att det rörde dig djupt, men jag kan inte annat än betrakta det som en typ av borgerligt självförhärliga självömkande. Än har jag inte stött på en enda hemlös som blivit hjälpt genom en låt, utan endast genom att riktiga människor funnits där och delat deras liv med dem. Och ja, de dör, som flugor faktiskt, och detta delvis till följd av att folk så mycket hellre ser dem på film, eller fäller krokodiltårar för dem i toner, än faktiskt är där på plats med dem.

Jag har fått intrycket av att du är en vettig person, hoppas därför att du också ser det vettiga i det jag här säger, och hur något synbarligen rätt faktiskt snarast kan vara fel. Att fälla några tårar till musik, känna sig ren i själen, för att sen låta det hela falla in i glömska med gott samvete. Det som behövs är handling, inte begråta bristen av den.

[Videkvist]

Det var nog första gången jag kopplades till borgerlighet...

Så enligt dig kan man inte skriva en låt OCH umgås med eller på andra sätt hjälpa hemlösa? Trist...

Om syftet med låtskrivande endast var till för att hjälpa andra så vore antalet musiker vara rätt små, men nu är det så att det mesta som jag skriver om är sådant som kommer ur mina känslor eller för att skapa förståelse för något. Jag skrev en låt om Palestina också, men jag har inte varit där, betyder det jag är en borgerlig jävel, eller är det kanske så att det berör mig och jag vill uppmärksamma andra om det som händer. Det i sig betyder inte att jag inte stöder, hjälper till osv också. Jag skriver absolut inte musik för "självförhärligande självömkan", det blir jag ledsen av att höra...

Tycker du verkligen att vi skall sluta skriva musik, göra filmer etc. om sådant som behöver uppmärksammas? Det tror jag inte, du är vettig du också har jag för mig och det skulle för mig verka konstigt om du tror att handling tillsammans med musik/film inte kan hjälpa... det är inte svart eller vitt, antingen eller.

Det som behövs är handling OCH medvetenhet!

[Advocate]

Än har jag inte stött på en enda hemlös som blivit hjälpt genom en låt, utan endast genom att riktiga människor funnits där och delat deras liv med dem.

Där tror jag du ändå begår lite våld på realiteten. Tänk bara på människor som Johnny Cash, Cornelis Vreejswik etc. Att deras låtar inte skulle ha kunnat hjälpa någon tvivlar jag starkt på. Om de befriade någon av de utstötta från sin misär vet jag inte, men sådana karismatiska människor kunde sprida en medvetenhet, uppenbara det orättvisa, ge luft åt missnöje etc.

[Avantgardet]

Så enligt dig kan man inte skriva en låt OCH umgås med eller på andra sätt hjälpa hemlösa? Trist...

Samtidigt så är det ju helt uteslutet, försåvitt du inte umgås med hjälp av musiken (och då börjar vi komma in på vad jag betraktar som det intressanta med den), eller med andra ord: att du sätter dig och jammar med de hemlösa. Finns mången vass bluesräv som är hemlös, och tänk att kunna slå två flugor i en smäll.

För den med filosofisk böjelse och som inte vill missa någon nyans så slänger in ett par feuerbachteser här, vilket torde göra min ståndpunkt mer lättöverskådlig. Å ena sidan femman: "Feuerbach, som inte är tillfredsställd med det abstrakta tänkandet, vill nå den sinnliga åskådningen; men han fattar inte det sinnliga som praktisk, mänskligt-sinnlig verksamhet", det räcker inte med sympatier, grovt talat; och å den andra elvan: "Filosoferna har bara tolkat världen på olika sätt; vad det gäller är att förändra den", vilket är självevident, men det kan tilläggas att det att endast tänka världen (eller sjunga om den) är detsamma som att "förändra" den, till det den redan är, det vill säga att återskapa samma djävla skit om och om igen.

Om syftet med låtskrivande endast var till för att hjälpa andra så vore antalet musiker vara rätt små, men nu är det så att det mesta som jag skriver om är sådant som kommer ur mina känslor eller för att skapa förståelse för något. Jag skrev en låt om Palestina också, men jag har inte varit där, betyder det jag är en borgerlig jävel, eller är det kanske så att det berör mig och jag vill uppmärksamma andra om det som händer. Det i sig betyder inte att jag inte stöder, hjälper till osv också. Jag skriver absolut inte musik för "självförhärligande självömkan", det blir jag ledsen av att höra...

Jag är oerhört noga med att skilja syftet med låtskrivande från syftet med musik. Jag skulle, i en mening, rent av vilja påstå att de är motsatser. Att produkten tar död på just det som är musik i musiken. Låtskrivande har uppstått endast i avsikt att kunna tjäna pengar på musiken, att sen det finns godhjärtade hedervärda människor som skriver låtar är en annan sak. Det är ju heller inget skamligt i att tjäna sitt levebröd, det måste ju göras, men likväl får man inte förväxla musiken som sådan med låtskrivandet, då det är fullkomligt åtskilda fenomen (rent av motsatser som jag hävdar).

Tycker du verkligen att vi skall sluta skriva musik, göra filmer etc. om sådant som behöver uppmärksammas? Det tror jag inte, du är vettig du också har jag för mig och det skulle för mig verka konstigt om du tror att handling tillsammans med musik/film inte kan hjälpa... det är inte svart eller vitt, antingen eller.

Filmen, som konstform, är tyvärr allt för snärjd i produkten (som mål och mening med verksamheten) för att kunna bli en "levande" konstform på samma sätt som musiken. Med teatern är det dock annorlunda, och bättre ställt. Ibland kan jag faktiskt tänka att det vore fan det bästa som kunde hända om folk slutade skriva musik/böcker, göra filmer osv. för vi då skulle konfronteras med en situation i vilken konsten antingen måste dö eller resa sig på nytt, fullt ut levande som aldrig förr. Vi ställs med andra ord först då inför en situation när konsten för första gången skulle bli tagen på allvar, inte som ett tidsfördriv eller hobby, utan som något förutan vilket allas våra liv, inte bara "konstnärernas" skulle vara ödsligt tomma och meningslösa. Så tänker jag om saken. Därför är jag djävligt ambivalent, vill å ena sidan inte bidra till den företagshydra som plågar min älskling, samtidigt som situationen är sådan att hon redan ligger i respirator och det är hemskt sällan hon vaknar upp ur koman för att umgås, så vill man se henne får man lov att sitta där vid sjukhussängen. Försöker prata förstånd med personalen, får hoppas att det ger resultat förr eller senare...

[Avantgardet]

Än har jag inte stött på en enda hemlös som blivit hjälpt genom en låt, utan endast genom att riktiga människor funnits där och delat deras liv med dem.

Där tror jag du ändå begår lite våld på realiteten. Tänk bara på människor som Johnny Cash, Cornelis Vreejswik etc. Att deras låtar inte skulle ha kunnat hjälpa någon tvivlar jag starkt på. Om de befriade någon av de utstötta från sin misär vet jag inte, men sådana karismatiska människor kunde sprida en medvetenhet, uppenbara det orättvisa, ge luft åt missnöje etc.

Vad gäller kåkfararmusiker och slikt, så är jag övertygad om att det inte är när de spelat roller av artister som de gjort störst nytta för sina bröder och systrar, utan i helt andra sammanhang. Och i den mån de kunnat föra dessas talan - något som i strikt mening är omöjligt - så är det just för att de aldrig lämnat den miljön, utan för att de stått kvar och bevittnat saker ur det perspektiv som de också gör anspråk på.

Medvetenhet i sig är inte tillräckligt. Det är som med faddergalor. Hjälper det eller lindrar det och dövar det bara det smutsiga samvetet hos den skyldiga parten?

Något tänkvärt:

I själva verket hör det till den irrationella systematiken i detta samhälle att det bara är sina trogna medlemmars liv det i någon mån ser till reproducera. Pinnarna på standardstegen motsvarar tämligen exakt graderna av inre samhörighet med systemet hos olika skikt och individer. På managern kan man lita, fortfarande pålitlig är också den lille tjänstemannen, Dagobert, sådan han förekommer både i skämtbladen och i verkligheten. Den som svälter och fryser är stämplad… Han är en outsider, och frånsett mycket svåra brott finns det ingen skuld som väger tyngre än den att vara outsider. På film blir han i bästa fall ett original och objekt för elakt överseende humor; men för det mesta blir han skurken som redan vid sitt första framträdande, långt innan handlingen har kommit igång, identifieras som sådan, så att inte ens temporärt det missförståndet ska kunna uppkomma att samhället vänder sig mot människor med god vilja. Faktiskt förverkligas idag en sorts välfärdsstat på de högre nivåerna. För att hävda de egna positionerna håller man en ekonomi igång, i vilken massorna i det egna landet på grund av den ytterligt uppdrivna tekniken i princip redan är överflödiga som producenter. Det ideologiska kamouflaget vill ha det till att arbetarna, de egentliga försörjarna, i själva verket försörjs av näringslivets ledare, det vill säga de försörjda. Den enskildes ställning blir därmed prekär. På liberalismens tid ansågs den fattige lat, i dag blir han automatiskt misstänkt. Den som man inte sörjer för ute i samhället hör hemma i ett koncentrationsläger, i varje fall i de usla jobbens och slummens helvete. [...] Tonvikten på hjärtat av guld är samhällets sätt att erkänna det lidande det självt skapat: alla vet att de inte längre kan hjälpa sig själva sådant som systemet är, och det måste ideologin rätta sig efter. Utan att på något sätt försöka att helt enkelt dölja lidandet bakom en slöja av hastigt påkommen kamratanda, satsar kulturindustrin tvärtom sin yrkesstolthet på att manligt se det i vitögat och med hårt tillkämpad självbehärskning vidgå dess existens. Den behärskade hållningens patos rättfärdigar den värld som gör denna hållning nödvändig. Sådant är livet, så hårt är det, men därför också så underbart, så sunt. Lögnen ryggar inte tillbaka för tragiken. Liksom det totala samhället registrerar och planerar lidandet bland sina medlemmar istället för att avskaffa det, så förfar också masskulturen med tragiken.

Jo, och ett avslutande (av samma författarpar, i samma verk): "Filmen gör reklam för kulturkoncernen som helhet… "

[Advocate]

Än har jag inte stött på en enda hemlös som blivit hjälpt genom en låt, utan endast genom att riktiga människor funnits där och delat deras liv med dem.

Där tror jag du ändå begår lite våld på realiteten. Tänk bara på människor som Johnny Cash, Cornelis Vreejswik etc. Att deras låtar inte skulle ha kunnat hjälpa någon tvivlar jag starkt på. Om de befriade någon av de utstötta från sin misär vet jag inte, men sådana karismatiska människor kunde sprida en medvetenhet, uppenbara det orättvisa, ge luft åt missnöje etc.

Vad gäller kåkfararmusiker och slikt, så är jag övertygad om att det inte är när de spelat roller av artister som de gjort störst nytta för sina bröder och systrar, utan i helt andra sammanhang. Och i den mån de kunnat föra dessas talan - något som i strikt mening är omöjligt - så är det just för att de aldrig lämnat den miljön, utan för att de stått kvar och bevittnat saker ur det perspektiv som de också gör anspråk på.

Medvetenhet i sig är inte tillräckligt. Det är som med faddergalor. Hjälper det eller lindrar det och dövar det bara det smutsiga samvetet hos den skyldiga parten?

Jag håller med, troligen. Men vilka sammanhang menar du? Jag tänker att utan artistrollen, och utan att kunna förmedla någonting, sätta sina konstverk i dagen och sprida dem, så hade de inte fått mycket till stånd heller. Visst, vem vet vilka andra talanger de kunde ha haft, men man får erkänna att den roll de valt inte alltid varit misslyckad. Musikstycken är inte bara något som de försörjer sig med eller speglar sig i glansen av. Det är just i skapandet av musiken som den ödmjuka inställningen i högsta grad kommer in tycker jag (alltså i de lyckade fallen, idealfallen).

Medvetenhet är nog inte tillräckligt nej, och säkert kommer det in mycket suspekt i sådant där. Men det beror väl på vad man menar med medvetenhet - att lyfta fram synsätt och poänger som inte funnits förr på samma sätt tror jag inte är att underskatta. Sedan tror jag att artister också är speciella på så sätt att de kan skapa värden, framhäva betydelser, tolkningar om rätt och fel. Det som moral mycket handlar om. Vad tror du om detta?

[Avantgardet]

Än har jag inte stött på en enda hemlös som blivit hjälpt genom en låt, utan endast genom att riktiga människor funnits där och delat deras liv med dem.

Där tror jag du ändå begår lite våld på realiteten. Tänk bara på människor som Johnny Cash, Cornelis Vreejswik etc. Att deras låtar inte skulle ha kunnat hjälpa någon tvivlar jag starkt på. Om de befriade någon av de utstötta från sin misär vet jag inte, men sådana karismatiska människor kunde sprida en medvetenhet, uppenbara det orättvisa, ge luft åt missnöje etc.

Vad gäller kåkfararmusiker och slikt, så är jag övertygad om att det inte är när de spelat roller av artister som de gjort störst nytta för sina bröder och systrar, utan i helt andra sammanhang. Och i den mån de kunnat föra dessas talan - något som i strikt mening är omöjligt - så är det just för att de aldrig lämnat den miljön, utan för att de stått kvar och bevittnat saker ur det perspektiv som de också gör anspråk på.

Medvetenhet i sig är inte tillräckligt. Det är som med faddergalor. Hjälper det eller lindrar det och dövar det bara det smutsiga samvetet hos den skyldiga parten?

Jag håller med, troligen. Men vilka sammanhang menar du? Jag tänker att utan artistrollen, och utan att kunna förmedla någonting, sätta sina konstverk i dagen och sprida dem, så hade de inte fått mycket till stånd heller. Visst, vem vet vilka andra talanger de kunde ha haft, men man får erkänna att den roll de valt inte alltid varit misslyckad. Musikstycken är inte bara något som de försörjer sig med eller speglar sig i glansen av. Det är just i skapandet av musiken som den ödmjuka inställningen i högsta grad kommer in tycker jag (alltså i de lyckade fallen, idealfallen).

Medvetenhet är nog inte tillräckligt nej, och säkert kommer det in mycket suspekt i sådant där. Men det beror väl på vad man menar med medvetenhet - att lyfta fram synsätt och poänger som inte funnits förr på samma sätt tror jag inte är att underskatta. Sedan tror jag att artister också är speciella på så sätt att de kan skapa värden, framhäva betydelser, tolkningar om rätt och fel. Det som moral mycket handlar om. Vad tror du om detta?

Jag tror, minsann, att det var ett riktigt tänkvärt inlägg. Jag är helt klart med dig i att konsten kan ha den funktionen, funktionen av uppdagare, som bringar något in i sanningens oförborgadhet (för att tala lite heideggerianska). Aletheia, för att tala grekiska. Fast inget hindrar fortfarande att den bara blir till ett slags själens balsam, att den distanserar oss, istället för att mana, eller tvinga, till handling. Att den blir en helt stum läpparnas bekännelse. Att den inte blott renderar åskådning, utan också omformar världen (det är mer eller mindre underförstått att jag skulle vilja läsa om också moralen i mer praktiska termer), det är vad vi bör eftersträva. Här kan jag återigen skönja en begränsning i den institutionaliserade konsten. Den kompromissar verkligheten just genom att ta ett steg tillbaka och betrakta den, samtidigt är det svårt att se hur den alls skulle kunna uttala sig om densamma utan att ta detta kliv.

Vad jag skulle föreslå (och de situationer jag syftar på), är att inte marginalisera konsten (kultur i den "snävare" meningen, med avseende på "kulturprodukter" osv.) genom att avskilja den från allt som har med vardag att göra. Inte separera konst och medmänsklighet. Utan föra dem samman, inte som två olika stycken uppförda efter varandra, utan som två stämmor i kontrapunkt, som dock löper samman i ett och samma dagsverke. Motsättningen ligger implicit just i själva termerna "konstnärsrollen", där en ska arbeta avskilt, eller spela inför publik; och lika mycket i "åskådarrollen", där en ska vara blott passiv betraktare. Båda markerar tillsammans gränserna för ett litet i tid och rum avstyckat område, och sluter sig inom sig självt, och skulle istället öppna upp för det som ligger på dess utsida.

[synkoperad.progress]

Varför bry sig om något så vagt och subjektivt som musik?
Musik är inget mer än en konstform och konstnären i fråga tar helt enkelt en del av hans inspiration, i detta fall hemlösa, och använder det till ett verk.
Jag tycker inte att en konstnär har mer (eller mindre) ansvar är någon annan.