Zizek - Irak - Inledning + Non penis a pendendo

[Logos]

Ok, då drar jag igång en tråd här som utlovat, fastän jag inte är helt klar själv. Fri diskussion här, fast försök att undvika att diskutera appendix I+II (om någon nu händelsevis har läst lite längre än avtalat), dessa tar vi i senare trådar, om 1-2 veckor. Jag ska själv försöka posta mina reflektioner lite senare idag.

[Logos]

Ok... Zizek då. Jag vet inte riktigt i vilken ände jag ska börja, så jag skriver ned lite lösa funderingar kring boken. Zizek menar i inledningen att boken framförallt kommer att behandla tre "sanna anledningarna" till kriget, nämligen

(den ideologiska tron på den västerländska demokratin- Bushs "demokrati är Guds gåva till mäsnligheten"; hävdandet av USA:s hegemoni i den nya världsordningen, de ekonomiska intressena - oljan)

Det som Zizek gör här, Hegelian som han är, är ju förstås att inte söka efter vilken av dessa som är den "riktiga" orsaken utan att istället se att sanningen är

snarare själva skiftet av perspektiv dem emellan

Och däri ligger att hans bok inte handlar om Irak i sig, lika lite som kriget handlar om Irak i sig. För krig är ju aldrig bara krig, utan även ett budskap, ett skrivande av verkligheten i sig, ett ordnande av sakernas ordning och ett tolkningsföreträde par excellence. Jag tänker osökt på Baudrillards "The Gulf war did not take place" (om det första kriget mellan USA-Irak), som säkert även Zizek har läst:

We should have been suspicious about the disappearance of the declaration of war, the disappearance of the symbolic passage of the act, which always presaged the disappearance of the end of hostilities, then of the distinction between winners and losers (the winner readily becomes the hostage of the loser: the Stockholm syndrome), then of of operations themselves. Since it never began, this war is therefore interminable. By dint of dreaming of pure war, of an orbital war purged of all local and political peripeteias, we have fallen into soft war, into the virtual impossibility of war which translates into the paltry fantasia where adversaries compete in de-escalation, as though the irruption or the event of war had become obscene and insupportable, like every real event moreover. Everything is therefore transposed into the virtual, and we are confronted with a virtual apocalypse, a hegemony ultimately much more dangerous than real apocalypse

Återkommer senare med mer.

[J R Auk]

Boken på ingång, glömde bort den, men kommer nog ikapp då jag har dagarna fyllda av glömsk och drömskt flanerande. Har du beställt från Vertigo? Stod inget om tid för dem att skicka boken.

[Logos]

Jag beställde från Bokus, men jag har tidigare beställt från Vertigo och då var de rätt snabba...

[Avantgardet]

Fråga (har funderat en hel del på denna): hur tecknar man bäst skillnaderna mellan just Baudrillard och Zizek? Och är det inte lite konstigt att kopplingen inte görs oftare - tänker t.ex. på Baudrillard poststrukturalistiska standardtänk ("formen [i]är[/] innehållet"), som visar sig inte minst när det blir tal om förortskravaller (och där är Zizeks tolkning likadan vad jag förstår).

[Fry]

Har visserligen inte läst hela första delen ännu, men jag försöker mig på en kommentar ändå.

Tycker först och främst att du tar fasta på viktiga saker Logos, och jag skulle vilja lägga till det Zizek skriver precis i slutet på inledningen:

Om Rumsfeld tror att de största farorna i konfrontationen med Irak ligger i det ”okänt okända” – de hot från Saddam som vi inte ens misstänker finns – så bör vi svara att de största farorna tvärtom består av det ”okänt kända”, de förnekade övertygelser och antaganden som vi inte ens själva är medvetna om att vi står fast vid. Dessa icke vidkända övertygelser och antaganden – det som amerikanarna (den amerikanska politiska eliten) inte kontrollerar, eftersom de är omedvetna om själva deras existens – är det yttersta ämnet för denna bok.

Sen tycker jag mig se en röd tråd i att Zizek angriper argument som fokuserar på fel saker i ”kriget mot terrorismen”, och sen argumenterar han träffsäkert för vad vi bör fokusera på istället. Denna passagen illustrerar detta:

[…]Vi bör därför noga se till att inte utkämpa falska slag: debatterna om hur ond Saddam var, liksom de om krigets pris och så vidare, är villospår. Fokus borde ligga på det som verkligen händer i våra samhällen, på vilken typ av samhälle som håller på att växa fram här och nu som ett resultat av ”kriget mot terrorismen”. Det yttersta resultatet av kriget kommer vara en förändring av vår politiska ordning.

Det är lite synd, men jag har hittills inte hittat någon punkt alls där man kan kritisera Zizek, utan det jag kan hitta som diskussionsämne är i så fall någon av hans tankar som man kan spinna vidare på. Jag fastnade för en sak i inledningen och det var det här med att den ideologiska kampen inte bara handlar om ord, utan bilden blir en symbol som får stor kraft i media (s. 8 och 9 i boken). Han nämner bilderna av när Saddam skjuter med ett gevär i luften, och här kan man ju tänka sig att sådana bilder får oproportionerligt stor inverkan sett till hur allvarligt det är. Så jag ser en stor fara i det där, speciellt för att det nog fungerar på en subtil nivå. Om det första som dyker upp i huvudet när man hör ”Saddam” eller ”Irak” är en negativt laddad bild, så kan det lätt bli så, tänker jag, att man blir mer välvilligt inställd till kriget på en nästan omedveten nivå.

[Logos]

Jag har lite för dålig koll på Baudrillard för att kunna uttala mig i frågan (har bara läst just den boken), men rent generellt tenderar ju Zizek att behandla både form och innehåll som viktiga delar av samma sak. Men visst finns det likheter. Se på det här citatet från sida 50:

För att uttrycka det i kantska termer: predikatet "islamsk" ger en uppdiktad "schematisering" a den rent formella kategorin "terrorism" och tilldelar den en falsk substansiell densitet. För att uttrycka det på hegelska: sanningen hos en sådan reflexiv bestämning ("islamsk terror") är dess inneboende och oundikliga omkastning till bestämd reflektion: "terroristisk islam", det vill säga terrorism som konstituerande för islams själva identitet

Eller varför inte det här:

När judarna förlorade sitt land och upphöjde det till det stora mytiska förlorade objektet, blev "Jerusalem" till något mycket mer än ett stycke land: det blev en metafor för Messias ankomst, för det metafysiska hemmet, för slutet på det kringflackande som kännetecknar den mänskliga existensen. Mekanismen är välkänd: efter det att ett objekt har gått förlorat, blir det en stand-in för så mycket mer, för allt som vi saknar i våra jordeliv. När en tusenårig dröm till slut är nära at uppfyllas, kan en sådan uppfyllelse endast förvandlas till en mardröm.

Hos Baudrillard var ju Gulfkriget sin form, det var det sätt på vilket det framträdde, och Zizek försöker sig på en liknande analys gällandes "det andra kriget". Han menar att reportage från "inbäddade reportrar" är lika abstrakt och falskt som de som framställde det första Gulf-kriget (vilket ju egentligen är kriget mellan Iran-Irak). Genom fokus på de individuella soldaterna flyttas fokus från krigets totalitet och från en vidare analys, vilket jag ju kan tycka är ett grepp som är som hämtat från en lång tradition av samhällsskildrare, från Dickens till Hollywood. Det övergripande tjänar bara som en bakgrund till det enskilda det, och där ordnar det sig alltid till slut.

Zizek går även, likt Baudrillard, in på förskjutandet av ideologiska positioner och gränser för vad man kan säga öppet i media, hur positionerna kan föflyttas till den grad att republikanska politiker öppet kan förespråka tortyr på Al-Qaida ledare och att utan problem utropa sig som "godhetens försvarare", levandes i sann Fukuyama-anda i den bästa av världar.

[Logos]

Om det första som dyker upp i huvudet när man hör ”Saddam” eller ”Irak” är en negativt laddad bild, så kan det lätt bli så, tänker jag, att man blir mer välvilligt inställd till kriget på en nästan omedveten nivå.

Jo, det är klart, men varför skulle man inte se Saddam som "negativt laddad"? Det gäller ju att tänka i ett vidare spann, vad finns bortom Saddam? Zizek har en intressant idé om invasionen som tjänandes till att hindra ett framtida islamistiskt Irak, vilket ju är en intressant teori av ett mera traditionellt slag (han blandar ju lite, minst sagt) och inte alls omöjligt att tänka sig. Klart är att mycket av utvecklingen återstår att se. USA ha ju ställt till det en del för några a sina traditionella allierade, däribland Turkiet, men frågan är ju om kriget i längden kommer att stärka eller försvaga Irans position? Hur nu den ser ut om några år...

[Minded]

Är den mest 'filosofiskt korrekta' diskursen anarki?

Han fördömer kriget i irak - och förvisso inte utan anledning - men är det inte någon genomgående grej att filosofer generellt går emot vad sas praktikerna (de styrande) gör? Det de ledande gör, är det generellt oförsvarbart, just eftersom att de bara bryr sig om sig själva?

Vilken är essensen i det som ledarna gör, som är fel? Eller, vad ger Zizek rätten att slå ned på nedslåendet?

[Fry]

Om det första som dyker upp i huvudet när man hör ”Saddam” eller ”Irak” är en negativt laddad bild, så kan det lätt bli så, tänker jag, att man blir mer välvilligt inställd till kriget på en nästan omedveten nivå.

Jo, det är klart, men varför skulle man inte se Saddam som "negativt laddad"? Det gäller ju att tänka i ett vidare spann, vad finns bortom Saddam? Zizek har en intressant idé om invasionen som tjänandes till att hindra ett framtida islamistiskt Irak, vilket ju är en intressant teori av ett mera traditionellt slag (han blandar ju lite, minst sagt) och inte alls omöjligt att tänka sig. Klart är att mycket av utvecklingen återstår att se. USA ha ju ställt till det en del för några a sina traditionella allierade, däribland Turkiet, men frågan är ju om kriget i längden kommer att stärka eller försvaga Irans position? Hur nu den ser ut om några år...

Sorry Logos, har missat att svara på detta inlägget. Men har väl inte mycket att tillägga ändå. Du har rätt. Jag uttryckte mig lite dumt - det är klart att Saddam också ska fördömas. Min poäng var mer att något ont inte rättfärdigar något annat ont. Två fel blir inte ett rätt etc.

[Fry]

Är den mest 'filosofiskt korrekta' diskursen anarki?

Han fördömer kriget i irak - och förvisso inte utan anledning - men är det inte någon genomgående grej att filosofer generellt går emot vad sas praktikerna (de styrande) gör? Det de ledande gör, är det generellt oförsvarbart, just eftersom att de bara bryr sig om sig själva?

Vilken är essensen i det som ledarna gör, som är fel? Eller, vad ger Zizek rätten att slå ned på nedslåendet?

Man kan väl tänka sig att maktstrukturer, där vissa är ledare och andra "följeslagare", är förtryckande till sin själva form/natur? Ur den synvinkeln blir väl ledarnas beslut oförsvarbart.

[J R Auk]

Ok äntligen boken levererad. Återkommer senare idag.

[J R Auk]

Blev imorrn istället, men vafan nu är det ju idag som var imorrn så kanske borde jag bara hålla käft.

Till att börja med. Hur relevant är Irak som Irak här?

Jag tycker att det verkar som att vad som verkligen behandlas är ju den nya ordning som upprättas i spåren av kriget och krigets upptakt. Vad händer med oss, hos oss? Och som han rätteligen påpekar, varför verkar det så svårt att rikta det kritiska ögat mot oss själva istället för mot USA?

Som han frågar; är det inte de som ger sig ut för att vara demokratins försvarare som också håller på att undergräva den? Närliggande referens finns ju tillgänglig och det faktiskt
Som parallellen till Marx han gör där, det är inte kommunismen som undergräver familjen, det är kapitalismen som exproprierar majoriteten av befolkningen.

Jag skall citera för att peka på något som exemplifierar kärnan av kritiken som jag förstått den;

"De verkliga farorna är således de långsiktiga. Är vi medvetna om att vi befinner oss mitt i en "mjuk" revolution, där de oskrivna regler som bestämmer den mest grundläggande internationella logiken håller på att förändras? Amerika skällde ut Gerhard Schröder, en demokratiskt vald ledare, för att han stod fast vid en hållning som stöddes av en stor majoritet av hans befolkning (liksom, enligt opinionsundersökningar i mitten av februari 2003, av ca 59 procent av den amerikanska befolkningen - som motsatte sig ett angrepp på Irak utan FN:s stöd). När de ledare som förespråkar kriget ställs inför det brutala faktum att deras politik inte överensstämmer med et som majoriteten av deras befolkning önskar, använder de som utväg, genom en pervers retorisk vändning, den banala lärdomen att "en sann ledare leder, han följer inte" - och detta kommer från väljare som annars är besatta av opinionsundersökningar." (s63)

Att han inte drar in den smygande utilitarismen, som en källa till varför dessa företräden för "ledaren" antas, förstår jag inte. I en komplex värld är det svårare att bedöma konsekvenser, och vi måste överlåta det till experterna, men dessa eftersom de agerar an solitud måste överge det personliga och upprätta idealet som något påtagligt, som en summa, som adderats, och där rätt är den största summan. Och här kan man vidare se på de vanliga ideologiernas död. Eller de icke-konsekventialistiska. Det är det gamla "låt oss vara nyktra" som spökar, som om onykterheten inte redan förutsatte en konsekventialism för att fördömas, ruset, intrinsikalt, eller som fenomen för individen, kan inte sägas vara dåligt förr än det blivit dåligt. Endast om "något annat skall till" bör vi vara nyktra och rediga för det som komma skall, uppgiften för handen.

En annan sak jag missat är den ekonomiska aspekten. Det talas visserligen om oljan och om att det kan tänkas vara så att attacken är riktad mot Europa snarare än Irak. Vilket jag kan sympatisera med då exempelvis Zbigniew Brzezinski som hyllats luftat sådana åsikter. Men det är då inte Europa som Europa, utan det är Europa som möjlig förbindelse med Asien som fruktas. Att vi så att säga skall klara oss bra utan Amerika. (Euroasien är trots allt den största kontinenten och den med mest resurser). Vad jag då menar med ekonomiska aspekter är de faktiska aspekterna för de personer som drar ut i krig, som skapar företag för att anställas av staten för att kriga åt dem osv.

Här tycker jag det är viktigt att se den vinkling på kriget man kan göra där det legitimera en viss del av befolkningen i USA att tilldelas resurser från dem andra.

Det talas alltså ofta om hur man stjäl och plundrar dit man drar i krig, men av någon anledning så glömmer man att det kostar att draga ut och det betalas av någon. Så är det i alla krig, kostnaden delas solidariskt bland folket men vinsterna går till (förut adeln som hade officersposter) de entreprenörer som gett anbud för tjänsten de säljer som gör att de tjänar pengar. Jag menar 900 miljarder dollar eller vad det var. Vad annat skulle det amerikanska folket acceptera att man lade så mycket pengar på? De kan ju inte enas om att göra det på sjukvård eller infrastruktur, enbart krig verkar kunna lösgöra dessa summor. Och det skall man heller inte glömma, att även om det var "Bushadministrationen" som drog ut i krig så var det inte dem som kunde ge budget för kriget.

Jag tycker en sådan analys ligger helt i linje med den marxistiska tradition han bygger på, så hade hoppats på att han skulle ta upp den tråden i mer än att han påpekar att soldaten, Jessica Lynch, kommer hem till det hon flydde från, skall vara hjälte för de hon vill slippa. Allt genom den kapitalistiska "exproprieringen" som tidigare talats om.

Skall man se till det normativa, som en möjlig lösning på problemet han utmålat, så tycker jag det är ytterst intressant, och undrar om det han explicit uttrycker ger implicit att det går för "globalismen" eller "EU" osv i stort. Jag tänker på det han säger om Israel och Palestina konflikten, och om hur den enda "vinsten" de kan nå är att ge upp sina anspråk, att för palestinierna att stödja den Israeliska staten. Eller som han säger det "Paradoxen består sålunda av att i hela Mellanöstern är palestinierna, dessa "judar bland araber/arabernas judar", beroende på sin unika situation, den enda kollektiva agent som åläggs rollen som moderniserare och som därmed kan gå vidare till en politisk form bortom den etniska identiteten: den enda sanna, långsiktiga lösningen på Mellanöstern-krisen är att palestinierna träder fram som politiska modernisatörer." Vad modernisatörer skall förstås som framgår i; "För att man skall få till stånd en annan sann händelse i Mellanöstern - utbrottet av en sann politisk universalitet i den paulinska betydelsen "för oss finns det inga judar, inga palestinier"." (s48)Och han har en riktigt bra poäng i det att det inte handlar om en uppoffring den ena parten gör mot den andra utan att det är förlösande för dem båda, givet att de är de här etniska grupperna med de "religiösa" krav som de företräder.

Frågan är kan man tänka sig att "proletäriatet" ger upp sina anspråk på ägande, till företräde för att få sätta moralisk standard. Fattigdomen i väst är ju relativ rikedom.

Och kan man tänka sig att vi som individer ger upp staten som ett skydd för vår individualitet och kräver den på andra grunder, under en eller flera nationsenheter.

Är det en liknande "paulinsk" manöver?

Aja skall inte dra iväg för mycket, men fan vilken spännvidd, måste säga jag är imponerad av honom, vi kan ju diskutera boken i år om vi följer alla trådar.

[Logos]

Jo han är otroligt mångfacetterad, men läser man flera a hans böcker så märker man att han upprepar sig en hel del.

Återkommer så snart jag kan.

[J R Auk]

Jag ser att vi fastnade för lite liknande saker när jag läser dina första kommentarer Logos. Och jag ser också att den normativa sidan verkar komma att utvecklas i de kommande kapitel boken rymmer. Åtminstone om jag vågar anta något om den riktnign, eller tråd jag tycker mig skönja.