Varför ratades van gogh

[Johan Ågren]

Där tror jag att det räcker. Ska städa upp i den här tråden i kväll. Hade tänkt dricka lite vin och se på pink floyd the wall. Hoppas på en trevlig Fredag.

[kort]

Jag har vägrat medicinering, just av den anledningen att jag ser det som ett förklarligt tillstånd med en förklarlig lösning, och jag vill inte grumla till den potentiella lösningen.

Förr trodde jag som du, att mediciner grumlar sinnet, jag ansåg det till och med vara en omoralisk handling "att på det sättet förstöra sin potential". Det stämmer inte. Mediciner möjliggör en förhöjning av medvetandet och kapaciteten. De är sofisistikerade och gör en skärpt. De som äter de senaste medicinerna kan känna sig utvalda för de är framtagna just för dem. Det är inte så att man lever i en låtsasvärld för att man äter mediciner. För hundra år sedan dog människor av sina psykiska åkommor, vred sig bland smutsen i galenskapens plågor. Det är underbart att sådana människor idag kan bidra till samhället. När sjömännen för länge sedan reste över haven utan att veta att man måste få i sig C-vitamin så fick de skörjugg. Likadant är det med mediciner och psykiskt sjukdom, medicin är en del av kosten.

Reagerar negativt på flera saker du skriver här, och det stärker snarare min ståndpunkt.

När min egen far till slut körde sitt liv i botten och blev "utbränd" så fick jag en kontakt med honom som jag inte fått förut. Han var svag och känslosam, och uppvisade något annat än det skal och jargong han annars uppvisar. Naturligtvis så var han tvungen att bota detta svaga tillstånd med piller, så att han kunde fortsätta på sin inslagna bana. Som jag ser det kan dessa piller missbrukas på så sätt att en människa blir stark och handlingskraftig, när personen egentligen borde stanna upp, vara svag, och fundera över var livet är på väg. Det finns således en orsak till att vi mår dåligt, och den orsaken försvinner inte bara för att man skyler över den. Min kropp är ett känsligt instrument som ska vägleda mig i mina val. Den besitter den enda genuina intelligens som jag har att förhålla mig till i livet. Om jag börjar manipulera med den utifrån existentialistiska villkor så har jag avsagt mig denna möjlighet. Så låt mig vara, om så krävs, den sista omedicinerade människan på jorden. Jag bär då lidandet med stolthet för jag vet att det vittnar om allt det som är fel i världen. Jag bär allt ert lidande om så krävs. Får ni ångest i det här samhället och medicinen gör att ni "kan bidra till samhället" igen, ja då finns det all anledning att tänka till. Tror säkert att tankarna inte känns grumliga med medicin, men det finns många nivåer av medvetenhet, och om något blir klarare på bekostnad av att något annat viktigare hämmas så är det inte bra.

Jag vet självklart inte hur medicin påverkar alla människor i alla livssituationer. Men jag tror att det är stor skillnad mellan många av de äldre medicinerna och dagens. Jag tror inte att dagens medicin förändrar personligheten. Om man har en bild av mediciner som något som helt bedövar och tar bort alla känslor och gör en till en robot så förstår jag vad du menar. Men det är just där våra åsikter går isär, jag menar att det oftast inte är så. Det du berättar om din far Johan, att han blev mer känslosam, det är viktigt, att må dåligt ger ofta insikt, så jag håller delvis med. Gillar tex inte när föräldrar exempelvis köper en glass åt barnen varje gång de blir griniga istället för att undersöka orsaken, som ett plåster på såren, det är ju den ensidiga bilden av mediciner. Men mediciner är ju också något i sig självt.

[Johan Ågren]

Jag har vägrat medicinering, just av den anledningen att jag ser det som ett förklarligt tillstånd med en förklarlig lösning, och jag vill inte grumla till den potentiella lösningen.

Förr trodde jag som du, att mediciner grumlar sinnet, jag ansåg det till och med vara en omoralisk handling "att på det sättet förstöra sin potential". Det stämmer inte. Mediciner möjliggör en förhöjning av medvetandet och kapaciteten. De är sofisistikerade och gör en skärpt. De som äter de senaste medicinerna kan känna sig utvalda för de är framtagna just för dem. Det är inte så att man lever i en låtsasvärld för att man äter mediciner. För hundra år sedan dog människor av sina psykiska åkommor, vred sig bland smutsen i galenskapens plågor. Det är underbart att sådana människor idag kan bidra till samhället. När sjömännen för länge sedan reste över haven utan att veta att man måste få i sig C-vitamin så fick de skörjugg. Likadant är det med mediciner och psykiskt sjukdom, medicin är en del av kosten.

Reagerar negativt på flera saker du skriver här, och det stärker snarare min ståndpunkt.

När min egen far till slut körde sitt liv i botten och blev "utbränd" så fick jag en kontakt med honom som jag inte fått förut. Han var svag och känslosam, och uppvisade något annat än det skal och jargong han annars uppvisar. Naturligtvis så var han tvungen att bota detta svaga tillstånd med piller, så att han kunde fortsätta på sin inslagna bana. Som jag ser det kan dessa piller missbrukas på så sätt att en människa blir stark och handlingskraftig, när personen egentligen borde stanna upp, vara svag, och fundera över var livet är på väg. Det finns således en orsak till att vi mår dåligt, och den orsaken försvinner inte bara för att man skyler över den. Min kropp är ett känsligt instrument som ska vägleda mig i mina val. Den besitter den enda genuina intelligens som jag har att förhålla mig till i livet. Om jag börjar manipulera med den utifrån existentialistiska villkor så har jag avsagt mig denna möjlighet. Så låt mig vara, om så krävs, den sista omedicinerade människan på jorden. Jag bär då lidandet med stolthet för jag vet att det vittnar om allt det som är fel i världen. Jag bär allt ert lidande om så krävs. Får ni ångest i det här samhället och medicinen gör att ni "kan bidra till samhället" igen, ja då finns det all anledning att tänka till. Tror säkert att tankarna inte känns grumliga med medicin, men det finns många nivåer av medvetenhet, och om något blir klarare på bekostnad av att något annat viktigare hämmas så är det inte bra.

Jag vet självklart inte hur medicin påverkar alla människor i alla livssituationer. Men jag tror att det är stor skillnad mellan många av de äldre medicinerna och dagens. Jag tror inte att dagens medicin förändrar personligheten. Om man har en bild av mediciner som något som helt bedövar och tar bort alla känslor och gör en till en robot så förstår jag vad du menar. Men det är just där våra åsikter går isär, jag menar att det oftast inte är så. Det du berättar om din far Johan, att han blev mer känslosam, det är viktigt, att må dåligt ger ofta insikt, så jag håller delvis med. Gillar tex inte när föräldrar exempelvis köper en glass åt barnen varje gång de blir griniga istället för att undersöka orsaken, som ett plåster på såren, det är ju den ensidiga bilden av mediciner. Men mediciner är ju också något i sig självt.

Bra. Det som jag tror särskiljer mig, och som gör att jag tänker som jag gör om mediciner, är att jag känner att livet är så subtilt och känsligt, och när man börjar finlira (och om man är objektivist som mig) så har man inte råd med att se världen genom några som helst filter. Det är svårt nog att se igenom det buller som redan finns. OM medicinen verkligen tystar rätt sak, och hjälper oss att lyssna efter rätt sak, ja då är medicinen av godo, men inte annars. Om medicinen trollar bort problemet, och det inte finns något problem kvar, ja då är medicinen av godo också.

Många mår t.ex bättre av att sätta sig framför TVn när de kommer hem efter en jobbig arbetsdag, och att de fortsätter med intrycken. Om det är så att TVn  skyler över några jobbiga känslor som skulle komma smygande annars, då är TVn kanske inte ett bra alternativ, även om det är en form av alternativ.

[Skogsälvan]

Jag håller i stort med signaturen kort. Jag tror inte du är så insatt i hur dagens psykofarmaka fungerar, Johan, men rätta mig om jag har fel. Tror Haralds info kring psykofarmaka är lite out of date också, men rätta mig om jag har fel. Tycker ni att en människa med fysiska sjukdomar bör avstå läkemedel?

I Sverige finns det en 70-årig preskriptionsgräns för psykjournaler. Jag vet inte hur det ser ut i Nederländerna, eller var det nu var van Gogh levde, men någon måste väl ändå ha intresserat sig djupt för hans sjukdomshistorik och antagligen i samband med hans konstnärliga uttryck och skrivit om det?

[kort]

Bra. Det som jag tror särskiljer mig, och som gör att jag tänker som jag gör om mediciner, är att jag känner att livet är så subtilt och känsligt, och när man börjar finlira (och om man är objektivist som mig) så har man inte råd med att se världen genom några som helst filter. Det är svårt nog att se igenom det buller som redan finns. OM medicinen verkligen tystar rätt sak, och hjälper oss att lyssna efter rätt sak, ja då är medicinen av godo, men inte annars. Om medicinen trollar bort problemet, och det inte finns något problem kvar, ja då är medicinen av godo också.

Många mår t.ex bättre av att sätta sig framför TVn när de kommer hem efter en jobbig arbetsdag, och att de fortsätter med intrycken. Om det är så att TVn  skyler över några jobbiga känslor som skulle komma smygande annars, då är TVn kanske inte ett bra alternativ, även om det är en form av alternativ.

Jag tror egentligen inte att medicin gör att man ser saker genom ett filter, utan mer att medicinen kanske höjer eller stabiliserar stämningsläget och att detta medför att man naturligt väljer att fokusera på andra saker. Om man är tungen att amputera ett ben så förstår man att man inte kommer att kunna gå i fortsättningen utan protes. När det kommer till hjärnan så tror man lätt att vilka mirakel som helst ska kunna ske där innanför hjärnhinnorna i hjärnbarken, och att synapserna ska göra trapetsvolter. Hjärnan kan vara känslig och jag tror att det som skrämmer folk mest, något obefogat i min mening i de flesta fall, är att medicinen ska påverka ens förmågor på längre sikt även efter att man slutat med medicineringen.

[Andreas]

Det kvinnliga är lojalt med det auktoritära (rådande systemet) och smeker det svaga. Vilka ord som då kommer ur rebellen är oväsentligt, det kvinnliga har inget sådant gehör. Allt gott så.

[Skogsälvan]

Vad sa du, Andreas?

[Andreas]

Att Johan har rätt som vanligt  :wink:

[Skogsälvan]

Ingen regel utan undantag, ursäkta mig högt ärade admin Johan och sällsamt ärevördige lakejen Andreas. Jag tycker om er bägge två. Men ibland har ni fel. Kom inte dragande med att ni inte använder er av medel för att dämpa er psykiska smärta till en hanterlig nivå; ni kanske puffar på, dansar, äter mumsiga godisar, lyssnar på musik som gör er bättre till mods osv. Fördöm då inte den väg andra tar för att stå ut.

[Andreas]

Filosofiforum kan tyckas bättre än den verkligt lyckliga familj vi alla saknar.

[Skogsälvan]

Min familj har skänkt mig så mycket lycka.
http://www.poeter.se/viewText.php?textId=1192856

[Harald Davidsson]

Hade tänkt dricka lite vin och se på pink floyd the wall, säger du..



Även om jag är lika ratad som van gpgh var innan han dog, så känner jag en slags samhörighet med att du ska spela the wall, det är något slags symboliskt där som är viktigt, och kanske är det detta symboliska som är skälet till att jag fortfarande skriver här, jag skulle gärna vilja höra dig berätta om din tid som en ny Jesus, som du sade att du hade känt dig som för 10 år sen eller så, det skulle vara en viktig upplevelse för hela forumet, men att just jag frågar kanske gör det omöjligt för de andra att riktigt gå in i den jesus roll som du en gång  var i.

Jag hoppas du har live-inspelningen i Berlin som kallas Roger waters the wall och den sista låten då alla sjunger med..det är den känslan man vill ha hela tiden.

[Johan Ågren]

Skogsälvan,

Som du ser i mitt senaste inlägg så är det inte locket på helt, utan jag visar den problematik jag har att ta ställning till innan jag själv överväger att ta SSRI. Jag har ett utsatt filosofisk ställningstagande som gör att detta inte är så lätt.

/Johan

[kort]

Alltså det är väldigt svårt för en enskilld individ att säga om det är bra med mediciner. Givetvis skall man inte äta medicin om man inte verkligen behöver det. Egentligen tycker jag att mediciner är överskattade, vissa mediciner har ingen verkan alls på en del människor, men om man mår verkligt dåligt då kan mediciner i bästa fall göra att man kommer upp till en nästintill normal nivå känslomässigt, själva problemen kan ju kvarstå, men de är lättare att hantera och lösa dem då. Problemen kan vara så grundläggande och djupgående att man inte ser dem och behöver hjälp. Jag kan inte detta så bra. Det är ju olika från medicin till medicin, vissa kanske är beroendeframkallande och vissa kanske man är tvungen att äta resten av livet. Men jag skulle tro att de flesta är ganska ofarliga.

[kort]

Men det finns alltid hjälp att få, det handlar bara om att pröva ut rätt mediciner, och då förstår man att de är livsnödvändiga. En person som skulle vara riktigt sjuklig, kan fungera väldigt normalt, må toppen, med medicin.