Okunnig skrev:Jag tycker att en konstnär ska få ungefär samma mängd pengar för sitt verk, som den tid det har tagit honom/henne att skapa konstverket.
Hur skulle det gå till? Enligt vilka kriterier skulle konstnärers liv delas in i "tid av arbete" och "inte tid av arbete" så att betalningen blir rättvis? Det är i de flesta fall väldigt godtyckligt hur mycket tid en konstnär ska anses ha lagt på att skapa ett givet verk!
Anta att en konstnär går/reser runt och insuper inspiration på olika sätt, under en veckas tid, utan att komma på någon bra idé till något konstverk och utan att uppenbart arbeta med något alls, och så plötsligt efter en vecka av till synes total improduktivitet får han en idé och gör, utifrån den idén, ett konstverk, vilket tar en timme från kläckt idé till färdigt konstverk. Konstverket blir så bra att konstnären utan problem kan sälja det för 10.000 kronor. Sedan kan det gå antingen minuter, timmar, dagar, veckor eller månader igen innan nästa bra idé dyker upp, och den idén kan ge upphov till ett jättemycket bättre konstverk än det förra, eller till ett sämre, eller till vad som helst däremellan. Och så vidare. Låt oss återvända till det första konstverket jag nämnde, som gav 10.000 kronor vid försäljning. Under vilken eller vilka delar av sin tid "skapade" konstnären det verket? Under den vecka av inspirationsinsupande som föregick "skapandet" av verket, eller bara under den timme det tog från kläckt idé till färdigt konstverk? Om han bara ska ha betalt för den sistnämnda tiden, en timme, ska han då verkligen bara ha en ungefär likadan timpenning under den timmen som vilken annan arbetare som helst? Då skulle han inte ha råd att gå runt och insupa inspiration i en vecka först, när han ska skapa ett sådant verk som det nämnda. Kanske var den där inspirationen avgörande för att han skulle kunna skapa nämnda konstverk (eller något liknande). Eller kanske inte. Det vet han kanske inte ens själv, och än mindre kan någon annan veta det. Det går varken att bevisa eller utesluta. Som vi ser finns det inget icke godtyckligt och uppenbart "rätt" sätt att avgöra hur mycket pengar - ens på ett ungefär - man ska låta konstnären få för sitt konstverk, när man försöker komma fram till det utifrån "hur mycket tid han lagt ned på att skapa sitt konstverk". Den mängden tid kan ju anses vara vilken som helst, från en sekund till ett helt människoliv, eftersom allt eller inget (eller vad som helst däremellan) som en konstnär gör under sitt liv kan sägas (kanske, eller kanske inte, eller allt däremellan) inspirera/förbereda/programmera honom (i hur stor eller liten grad som helst) till skapandet av det eller det konstverket.
Alltså måste man använda någon annan metod. En åtminstone rimligare metod är väl då att han får betalt vad högstbjudande är beredd att betala för hans konstverk? Minus skatt och socialavgifter förstås. Det är fullt möjligt att han tillför samhället mer av värde sammantaget genom att gå runt och bara insupa inspiration i veckor eller månader, och så ibland skapa ett eller annat jättebra konstverk, än vad han skulle ha gjort om han hade försökt arbeta (alltså "uppenbart arbeta") heltid, som de flesta andra människor, med konst eller med något annat. Kanske han i det sistnämnda fallet aldrig hade fått någon vidare inspiration till riktigt stor konst, eller kanske hade han det. Han har själv möjlighet att prova båda "arbetssätten" och ta reda på vilket av dem som tycks ge upphov till bäst konstverk eller andra former av samhällsnytta eller nöje för andra, och han kan då låta sina inkomster avgöra vilket av livssätten som är mest "samhällsnyttigt" (men denna metod är tyvärr inte särskilt tillförlitlig eftersom ingen dag, vecka, månad, etc, är den andra lik (vad gäller hur mycket inspiration man får till t.ex. konstnärligt skapande). Eller så kan han, som de flesta genuina konstnärer, lita mer på sin egen känsla för vad som är god konst och vad som är mindre god konst. Köpare av hans konst som lever nu under hans livstid kanske inte förstår att uppskatta hans konst för vad den är, eftersom han kanske är "före sin tid". En del av de nu för länge sedan döda konstnärer som idag betraktas som de allra största i världen var under sin livstid inte alls lika omhuldade och kunde inte alls få så bra betalt för sin konst då som säljare av den får nu. Med andra konstnärer är det tvärtom. Detta, att man kan vara "före sin tid", alltså underskattad av sin samtid, eller motsatsen: obefogat högt värderad av sin samtid, gör att inte heller den mängd pengar man kan få för sina verk, av högstbjudande, under sin levnad, är någon självklar måttstock eller något givet bästa kriterium för hur mycket pengar man "egentligen är värd", eller bör (objektivt moraliskt bör, om det finns något sådant) tjäna på sitt skapande. Men en fri marknad har nog ändå så pass konstruktiva effekter på samhällsutvecklingen, att fri marknad är att betrakta som en bra lösning tills vidare (för konstnärer liksom för andra). Alltså att man (om man vill) kan ta betalt för sina alster eller sina tjänster vad högstbjudande erbjuder sig att betala. Det håller världen relativt fri från "snyltare" (i form av bl.a. självutnämnda "konstnärer" som aldrig skapar något av värde men framställer sig som att de gör det), och det gör också att det kan löna sig - för en och annan riktigt bra konstnär, av den sort som skapar fantastiska verk stötvis snarare än kontinuerligt - att ta risker i form av att t.ex. "insupa inspiration" under lång tid, även om det av en oförstående omvärld kan se väldigt improduktivt ut innan det resulterande fantastiska konstverket blivit ett faktum. Båda dessa effekter av fri marknad för konstnärer gör nog att konstkonsumenterna får bättre konst för pengarna än med något annat känt system. Fri marknad ger nog alltså, här som i andra sammanhang, större samhällsnytta än om man försöker få igenom att folk (bl.a. konstnärer) ska få betalt per (vad "man"/någon - ja, vem? och enligt vilka kriterier? - uppfattar som) tid nedlagd på "arbete" (enligt någon godtyckligt godtycklig definition av "arbete").
Inte grundat på antalet sålda kopior med andra ord.
Att "sälja kopior" är kanske på väg bort, i och med möjligheten till gratis fildelning. Jag skulle därför hellre se att man gick över till att belöna de kulturkreatörer, som förtjänar belöning för sitt skapade, efter förtjänst, genom skattemedel.
Jag förespråkade i ett tidigare inlägg internetskatt för ändamålet, men vid närmare eftertanke tror jag det är bättre att alla medborgare, även de som inte har internet, är med och betalar. Alla medborgare får nämligen nytta av att de som lyssnar på musik lyssnar på musik. Kultur sprider glädje. Sådant må vara svårt att mäta exakt, men det ser jag inte som något avgörande problem. Om man krävde att alla effekter av all politik måste kunna mätas exakt, skulle man få lägga ned allt vad politik heter.
Det är vår tid och energi vi ska få betalt för, inte huruvida våra verk är populära eller ej. För vem kan påstå att ett verks grundläggande konstnärliga värde är exakt samma som dess popularitet?
Av det faktum att ett verks grundläggande konstnärliga värde inte är exakt samma som dess popularitet följer inte att det är vår tid och energi vi ska få betalt för! Jag tror att ett verks grundläggande värde kommer tillräckligt ofta i tillräcklig grad till uttryck i verkets popularitet, för att det ska vara bättre att låta verkets popularitet (och dess konsumenters betalningsvilja) styra priset hellre än att låta den nedlagda mängden tid (som som sagt inte kan icke-godtyckligt fastställas när det gäller konstnärligt skapande) avgöra priset.
Det vore inte alls bra om självutnämnda "konstnärer" kunde fakturera staten för heltidsarbete som konstnärer, om de verk de skapade inte upplevdes som värdefulla av någon, eller av mycket få. Bara för att någon ägnar en massa tid åt att skapa ska han/hon väl inte automatiskt ha betalt för det! Eller tycker du verkligen det - oavsett vilken kvalitet det är på det vederbörande skapar?
såfall vore hissmusik det mest värdefulla som fanns.
Jag tror att orsaken till att hissmusik oftast är så dålig som den är, är att de företagsledare som bestämt att den ska finnas där bara har fått för sig att den ska finnas där och är för korkade för att ens komma att tänka på att de kanske slänger pengar i sjön för något ingen vill ha. Fri marknad kan inte åtgärda människors dumhet och obegåvning, däremot kan den begränsa de negativa effekterna av den. Skulle vi ha något annat än fri marknad, t.ex. kommunistisk diktatur, skulle det mycket väl kunna finnas hissmusik av ännu mer olidligt slag i hissarna. Det skulle då kunna vara en strategi från de styrandes sida att hålla folket deprimerat så att det inte orkar tänka tanken att göra revolution. Till exempel.