Vilka ”svåra” filosofiska böcker har ni läst…

[Anders]

… och tycker ni skulle vara intressanta att diskutera? I grupp här eller över PM?

Skulle gärna diskutera Sein und Zeit och Tractatus. De var båda tuffa att ta sig igenom men intressanta. De kommer tillbaka till mig. En annan slags komplexitet har väl typ ”on denoting” även om den inte var så svår. Men den lämnade ingenting efter sig mer än självklart skall man vara noga med hur man uttrycker sig. Och lite känslan av att ha löst en sudoku.

[David H]

Själv har jag svårt att förstå vad som skulle vara svårt med Tractatus. Kanske det är svårt att förstå att Tractatus är likt Kejsarens nya kläder. I sagan kunde människorna inte acceptera att Kejsarens nya kläder i själva verket inte var några kläder alls. Och är det inte likt som med Wittgensteins tautologier, att dess läsare inte vill acceptera satserna som innehållslösa, trots att Wittgenstein själv säger att de är innehållslösa? Wittgenstein själv uttryckte sig vid ett tillfälle så här:

What makes a subject difficult to understand — if it is significant, important — is not that some special instruction about abstruse things is necessary to understand it. Rather it is the contrast between the understanding of the subject and what most people want to see. Because of this the very things that are most obvious can become the most difficult to understand. What has to be overcome is not difficulty of the intellect but of the will.

Även fast kejsaren går runt naken, så inbillar sig folket en avancerad klädedräkt. Folket ser helt enkelt vad de vill se, och de kommer därför inte lägga märke till kejsarens nakenhet, så länge de inte vill se kejsarens nakenhet.
När man väl fattat den grejen har jag lite svårt att förstå vad mer intressant det finns att säga om Tractatus - men kanske nån annan har nåt annat att tillägga?

Carl Jungs bok Psychological types är ett bra exempel på en filosofisk bok som är svår, men intressant. Jag håller på med min fjärde genomlyssning av den nu, och tycker att det klarnar en del, men fortfarande är det delar som jag tycker är svårgreppbara.
Annars har jag tänkt pröva på att läsa nåt av Hegel. Ingen större förhoppning om att jag kommer finna det särskilt intressant, men om inte annat kan det kanske bidra till allmänbildning och förbättrad förståelse för andras perspektiv tänker jag.

[Anders]

"An expression in brackets whose terms are propositions I indicateif the order of the terms in the bracket is indierentby
a sign of the form (ξ). ξ is a variable whose values are the
terms of the expression in brackets, and the line over the variable
indicates that it stands for all its values in the bracket.
(Thus if ξ has the 3 values P, Q, R, then (ξ) = (P, Q, R).)
The values of the variables must be determined.
The determination is the description of the propositions
which the variable stands for.
How the description of the terms of the expression in brackets
takes place is unessential.
We may distinguish 3 kinds of description: 1. Direct enumeration. In this case we can place simply its constant values
instead of the variable. 2. Giving a function fx, whose values for
all values of x are the propositions to be described. 3. Giving......"

Hela boken igenom. Kanske enkelt för dej, inte enkelt för mej.

[xion]

Annars har jag tänkt pröva på att läsa nåt av Hegel. Ingen större förhoppning om att jag kommer finna det särskilt intressant, men om inte annat kan det kanske bidra till allmänbildning och förbättrad förståelse för andras perspektiv tänker jag.

Lin Yutang hade inga högre tankar om Hegel. Så här skriver han på slutet i sin bok:

"...Endast en sjuk hjärna kan upphöja staten till gud och göra den till en fetisch, som slukar individens rätt att tänka, att känna och att sträva efter lycka.
Kommunism och fascism är samma andas barn. Som Albert Pauphilet säger: "Ingen åskådning är så lik den yttersta högern som den yttersta väntsern."
Karakteristiskt för båda dessa styrelsesätt och ideologier är för det första en blind tro på makt och styrka, som jag betraktar som det dummaste och mest inskränkta utslag av västerländsk anda som finns och för det andra tron på en logisk nödvändighet.
Ty när allt kommer omkring är fascismen lika väl som kommunismen baserad på marxistisk dialektik, som i sista instans bygger på Hegels logik....."

[Anders]

Annars har jag tänkt pröva på att läsa nåt av Hegel. Ingen större förhoppning om att jag kommer finna det särskilt intressant, men om inte annat kan det kanske bidra till allmänbildning och förbättrad förståelse för andras perspektiv tänker jag.

Lin Yutang hade inga högre tankar om Hegel. Så här skriver han på slutet i sin bok:

"...Endast en sjuk hjärna kan upphöja staten till gud och göra den till en fetisch, som slukar individens rätt att tänka, att känna och att sträva efter lycka.
Kommunism och fascism är samma andas barn. Som Albert Pauphilet säger: "Ingen åskådning är så lik den yttersta högern som den yttersta väntsern."
Karakteristiskt för båda dessa styrelsesätt och ideologier är för det första en blind tro på makt och styrka, som jag betraktar som det dummaste och mest inskränkta utslag av västerländsk anda som finns och för det andra tron på en logisk nödvändighet.
Ty när allt kommer omkring är fascismen lika väl som kommunismen baserad på marxistisk dialektik, som i sista instans bygger på Hegels logik....."

Hegel blev aldrig av och tveksamt om han kommer bli av. Får räcka med lite sekundärlitteratur. Han är ju ändå inspirationskälla för så många. Och så många irriterar sig på honom så han måste hittat nåt som berör. Dialektiken, mänsklighetens utveckling. Han känns lite "end of history", det man läser om honom i sekundärlitteraturen. De här tankarna på människans utveckling, tänkandets utveckling, finns det någon filosof eller filosofiskt intresserad som inte faschineras av det? Även om man har var sin uppfattning om hur det gått till eller inte gått till?

Det är ett skäl till att jag gillar att läsa såna som Platon och Nietzsche, de är liksom ganska öppna för hur samhället runtikring dem fungerar, man får en ögonblicksbild. Grekland under antiken, självklarheten med krig, har man inte en arme värd namnet bli man självklart dödad eller slav. En massa sånt.

[David H]

"An expression in brackets whose terms are propositions I indicateif the order of the terms in the bracket is indierentby
a sign of the form (ξ). ξ is a variable whose values are the
terms of the expression in brackets, and the line over the variable
indicates that it stands for all its values in the bracket.
(Thus if ξ has the 3 values P, Q, R, then (ξ) = (P, Q, R).)
The values of the variables must be determined.
The determination is the description of the propositions
which the variable stands for.
How the description of the terms of the expression in brackets
takes place is unessential.
We may distinguish 3 kinds of description: 1. Direct enumeration. In this case we can place simply its constant values
instead of the variable. 2. Giving a function fx, whose values for
all values of x are the propositions to be described. 3. Giving......"

Hela boken igenom. Kanske enkelt för dej, inte enkelt för mej.

Frågan jag ställde gällde huruvida det är svårt att förstå något som det inte finns något att ”förstå” i. T ex stycket

Thesl meavemsthons blerue g ma th d agrangrdis owepary we im oitod withesome whitorthe us the tamepe. there ruerever the, r h s indknd t whenaran ond sthilshotuio obus hesorurcke thaththauselepofr conwoun'thotumacthalar dile thorthe o trenthea hegrdks o arus wep; anofasly, ms m: suzz'ses trntithoube ff s uenothuby und hamo propirolll; t pe s, t ththe ran ans, se n le d whawe the t s de af thert tho t wr, anse, terer le, he ar ndrat des wivepisishaly an: e s thilond aghanole thallea cotre te offafo

Är det också svårt att förstå?

Jag säger inte att det Wittgenstein skriver i Tractatus är meningslöst på samma sätt. Men jag menar att det Wittgenstein skriver i Tractatus är meningslöst på ett annat
sätt. Och det är inget jag säger för att förolämpa Wittgenstein, utan jag tror att W skulle vara benägen att själv hålla med.

Den som vill förstå Wittgenstein behöver först och främst förstå andan han skriver i, tänker jag. Att söka sig till det ”svåra”, eller tänka sig att det han skriver är svårt, i det han skriver hjälper knappast för att förstå den andan. Så här kommenterar Wittgenstein själv den som försöker ta sig an hans texter med vetenskapsmannablick:

It is all one to me whether or not the typical western scientist understands or appreciates my work, since he will not in any case understand the spirit in which I write.

Visst, vill du imponera på andra vetenskapsmän kanske du kan få ut nåt av vetenskapsmannaläsning av W, men det imponerar knappast W själv och de som bryr sig om att försöka förmedla W:s andemening

[Anders]

Andan han skriver i tycker jag mig förstå. Ingenjören som gått mot filosofin. Ibland är det nästan programkod i Tractatus. Och just bilden av världen som små fakta som man sätter ihop med AND och OR....

[David H]

Andan han skriver i tycker jag mig förstå. Ingenjören som gått mot filosofin. Ibland är det nästan programkod i Tractatus. Och just bilden av världen som små fakta som man sätter ihop med AND och OR....

Att Tractatus liknar en slags ingenjörsanda eller dataprogramkod, kan jag hålla med om. Men om det är programkod som skrivs i Tractatus, vad kommer det då för utdata därifrån? Vad händer när man kör programmet, vad ger det för resultat? Snarast är det väl så att programmet ger resultatet = 0. Och jag tror att det är något som kan förvirra många. Man vill inte acceptera "ingenting", tvärtom ser man ju en massa ord och då tänker man det måste göra anspråk om "någonting". Just betydelsen av en negation kan nog vara väldigt svårgreppbar. Det är väl också något som är centralt i Kants "Kritik", att det är just "INTE"/"negerandet" som är nyckel till förståelse, och det är alldeles för otillfredsställande för de som vill få ut något mer konkret av sin läsning. De som missförstår vill leta syntetiska a priori i buskarna, eller åtminstone spekulera kring om det kanske finns syntetiska a priori i buskarna, och försöker åberopa Kant som en slags beskyddare för sådan spekulation.

Sen kan man väl också fråga sig om detta ingenjörsaktiga i Wittgenstein var Wittgensteins egen anda, eller om det inte snarare var tidens och omgivningens anda? Wittgenstein föddes i Wien, den stad där logiska positivismen växte fram, pådrivet av medlemmarna i den så kallade Wienkretsen (se https://sv.wikipedia.org/wiki/Wienkretsen). Och Wienkretsens tankar/idéer spreds från Österrike till England, vid ungefär samma tidpunkt som Wittgenstein själv flyttade från Österrike till England. Jag tror det inte är fel att säga att hela Wittgensteins tillvaro var genomsyrad av en slags ingenjörstänk/vetenskapstänkande och det vore nog närmast oundvikligt för W att inte själv bli påverkad av detta. När Wittgenstein kom till England fanns där en stark vetenskapsvurm. Självklart anpassade sig Wittgenstein efter sin omgivning. Men lika viktigt menar jag då att påpeka att det inte var Wittgenstein som själv drev på för denna utveckling. Han själv var inte medlem av Wienkretsen, och han skrev inte själv under på Wienkretsens ideal. För att förstå W:s roll i detta så menar jag att han snarare var en slags motpol, en som gick i polemik med sin omgivning.

Rudolf Carnap, en av Wienkretsens medlemmar, och personligen vän/bekant med W beskrev W så här: “[Wittgenstein’s] point of view and his attitude toward people and problems, even theoretical problems, were much more similar to those of a creative artist than to a scientist; one might almost say, similar to those of a religious prophet or seer.” Eller hur Bertrand Russell beskrev W: “His disposition is that of an artist, intuitive and moody.”

Låter detta som en ingenjörstyp? Knappast. Men för att passa in i sin omgivning var det nog inte så konstigt att W ändå försökte använda en slags ingenjörspråk/vetenskapsspråk. Det var något som låg i tidens anda, och andan bland de han umgicks med. I samband med att W blev mer bekväm i sin roll, och inte hade samma påtryckningar utifrån kunde han mer och mer frångå detta. I senare texter hittar W ett uttryckssätt som passar honom bättre, menar jag. Men samtidigt så är det inte utan att han tagit lärdom från människor som han umgåtts och pratat med tidigare. Även fast W inte själv var medlem av Wienkretsen bär han med sig deras insikter.

[Anders]

Andan han skriver i tycker jag mig förstå. Ingenjören som gått mot filosofin. Ibland är det nästan programkod i Tractatus. Och just bilden av världen som små fakta som man sätter ihop med AND och OR....

Att Tractatus liknar en slags ingenjörsanda eller dataprogramkod, kan jag hålla med om. Men om det är programkod som skrivs i Tractatus, vad kommer det då för utdata därifrån? Vad händer när man kör programmet, vad ger det för resultat? Snarast är det väl så att programmet ger resultatet = 0. Och jag tror att det är något som kan förvirra många. Man vill inte acceptera "ingenting", tvärtom ser man ju en massa ord och då tänker man det måste göra anspråk om "någonting". Just betydelsen av en negation kan nog vara väldigt svårgreppbar. Det är väl också något som är centralt i Kants "Kritik", att det är just "INTE"/"negerandet" som är nyckel till förståelse, och det är alldeles för otillfredsställande för de som vill få ut något mer konkret av sin läsning. De som missförstår vill leta syntetiska a priori i buskarna, eller åtminstone spekulera kring om det kanske finns syntetiska a priori i buskarna, och försöker åberopa Kant som en slags beskyddare för sådan spekulation.

Sen kan man väl också fråga sig om detta ingenjörsaktiga i Wittgenstein var Wittgensteins egen anda, eller om det inte snarare var tidens och omgivningens anda? Wittgenstein föddes i Wien, den stad där logiska positivismen växte fram, pådrivet av medlemmarna i den så kallade Wienkretsen (se https://sv.wikipedia.org/wiki/Wienkretsen). Och Wienkretsens tankar/idéer spreds från Österrike till England, vid ungefär samma tidpunkt som Wittgenstein själv flyttade från Österrike till England. Jag tror det inte är fel att säga att hela Wittgensteins tillvaro var genomsyrad av en slags ingenjörstänk/vetenskapstänkande och det vore nog närmast oundvikligt för W att inte själv bli påverkad av detta. När Wittgenstein kom till England fanns där en stark vetenskapsvurm. Självklart anpassade sig Wittgenstein efter sin omgivning. Men lika viktigt menar jag då att påpeka att det inte var Wittgenstein som själv drev på för denna utveckling. Han själv var inte medlem av Wienkretsen, och han skrev inte själv under på Wienkretsens ideal. För att förstå W:s roll i detta så menar jag att han snarare var en slags motpol, en som gick i polemik med sin omgivning.

Rudolf Carnap, en av Wienkretsens medlemmar, och personligen vän/bekant med W beskrev W så här: “[Wittgenstein’s] point of view and his attitude toward people and problems, even theoretical problems, were much more similar to those of a creative artist than to a scientist; one might almost say, similar to those of a religious prophet or seer.” Eller hur Bertrand Russell beskrev W: “His disposition is that of an artist, intuitive and moody.”

Låter detta som en ingenjörstyp? Knappast. Men för att passa in i sin omgivning var det nog inte så konstigt att W ändå försökte använda en slags ingenjörspråk/vetenskapsspråk. Det var något som låg i tidens anda, och andan bland de han umgicks med. I samband med att W blev mer bekväm i sin roll, och inte hade samma påtryckningar utifrån kunde han mer och mer frångå detta. I senare texter hittar W ett uttryckssätt som passar honom bättre, menar jag. Men samtidigt så är det inte utan att han tagit lärdom från människor som han umgåtts och pratat med tidigare. Även fast W inte själv var medlem av Wienkretsen bär han med sig deras insikter.

Wittgenstein läste, liksom jag, på teknisk högskola. Och även om han inte , som en av Österrikes rikaste arvtagare jobbade som anställd civilare, som Einstein , så gjorde han ingenjörsuppgifter. Han blev inte bara påverkad av, han var ingenjör. Möjligen var det så att han via matten hamnade i logiken och vidare in i Frege und so weiter. Och det är ingalunda så, att ingenjörer bara springer omkring och tänker ettor och nollor. Man kan fundera på lite allt möjligt, men t.ex. den hyllningsvåg som Gödel,Edser, Bach fick då jag läste till ingenjör ger mig samma vibbar som Tractatus ger mig. Lite sudokulösning för att visa människovärde. Och han hade ju löst alla filosofiska problem då det var färdigskrivet...

Om man tror att man lösa svåra matteproblem utan intuition så har man nog inte löst så många svåra matteproblem. Kanske så, att man behöver omvärdera sin syn på vad en ingenjör är. Och tro mig, en programmerare av klass ser sig som en artist. Och är det imho.

[David H]

Wittgenstein läste, liksom jag, på teknisk högskola. Och även om han inte , som en av Österrikes rikaste arvtagare jobbade som anställd civilare, som Einstein , så gjorde han ingenjörsuppgifter. Han blev inte bara påverkad av, han var ingenjör. Möjligen var det så att han via matten hamnade i logiken och vidare in i Frege und so weiter. Och det är ingalunda så, att ingenjörer bara springer omkring och tänker ettor och nollor. Man kan fundera på lite allt möjligt, men t.ex. den hyllningsvåg som Gödel,Edser, Bach fick då jag läste till ingenjör ger mig samma vibbar som Tractatus ger mig. Lite sudokulösning för att visa människovärde. Och han hade ju löst alla filosofiska problem då det var färdigskrivet...

Om man tror att man lösa svåra matteproblem utan intuition så har man nog inte löst så många svåra matteproblem. Kanske så, att man behöver omvärdera sin syn på vad en ingenjör är. Och tro mig, en programmerare av klass ser sig som en artist. Och är det imho.

Kan du då ge något konkret exempel på filosofiskt problem som Wittgenstein ansåg sig ha löst? Lanserade han en teori om någonting? Vad kom han fram till om det såkallade människovärdet? Hur kunde han härleda människovärde genom att lösa en sudoku? Vilken sudoku var det som Wittgenstein lyckades lösa, eller ansåg sig ha löst? Kan du berätta lite om den sudokun, kanske visa med en bild?
Är det inte snarare så att den sudokun aldrig existerade, och det du skriver om det är nonsens? Har du eller ingen annan något konkret att komma med, betonar ytterligare hur suspekt det är tycker jag. Blir det inte likt att kritisera kejsarens nya kläder, utan att konkret kommentera något enda klädesplagg kejsaren har på sig? Är det inte mer rimligt att säga rakt ut att kejsaren förefaller naken, tänker jag.

Att Wittgenstein var ingenjör kan jag hålla med om. På liknande sätt jag kan hålla med om att Wittgenstein var en soldat, trädgårdsmästare, skollärare, affärsman, sjukvårdsanställd mm. Hade han ingenjörspersonlighet? Tycker du att Carnaps och Russells beskrivningar ger uttryck för det, så visst, då kan jag hålla med.
Att ingenjörsyrket rymmer mycket betvivlar jag inte, det är inte min avsikt att mindervärdera det yrket. Men jag tänker att en stereotypisk ingenjör beskrivs inte direkt som en religiös profet. I slutändan är vi väl dock bara människor och jag tänker det ena inte behöver utesluta det andra. Så länge du kallar Wittgenstein en ingenjörstyp utan att exkludera något annat med det, har jag inget att invända.

[Anders]

Det bara dräller av såna här

They all signify formal concepts and are presented in logical symbolism by variables, not by functions or classes (as Frege and Russell thought).

I Tractatus. Men jag har bara läst i beskrivningar av honom att han ansåg sig ha löst alla filosofiska problem med sin T.

Med sudoku menar jag ”tankenöt” - då själva lösningen, bedriften att lösa ett problem nästan överglänser problemet självt. Lite som just uppgifterna i mattetentorna man löste på högskolan. Det var naturligtvis vikigt, inte bara för Wittgenstein, kanske mindre viktigt för honom som inte var ekonomiskt beroende av att framstå intelligent. Kant och Nietzsche förstod verkligen att höja sina verk till skyarna. Ok, det kanske är så att jag, då jag läste T alltför ofta fick den här Sudokukänslan då jag läste T. Men det var en salig röra av det och en hel del klokskap. Men framför allt hela angrepssättet, att ungefär göra, lite överdrivet, filosofin till logik, inte en Ingenjör som kommer på det? Vovon man nich sprechen kann? Det som kan kodas känns tryggt och bra. Så ingenjörigt… har aldrig sett något sånt från typ Sartre.

Att jag kallar honom ingenjörstyp exkluderar självklart det som man normalt inte inkluderar i ingenjörstypsbegreppet.

Och eftersom jag, motvilligt måste erkänna att jag trots allt är lite ingenjör själv, trots att jag kände mig som en latinare bland realarna, så är väl min uppfattning om Tractatus lite ingenjörig den också.

[David H]

Det bara dräller av såna här

They all signify formal concepts and are presented in logical symbolism by variables, not by functions or classes (as Frege and Russell thought).

I Tractatus. Men jag har bara läst i beskrivningar av honom att han ansåg sig ha löst alla filosofiska problem med sin T.

Jo, visst finns det sådana formuleringar i Tractatus. Men det som kännetecknar är väl just att han försöker reda ut missförstånd, t ex här i kritik mot Frege och Russell, inte att han försöker lansera någon egen teori. Det nämns inte här om något filosofiskt problem, eller att han skulle funnit lösning på något filosofiskt problem.

Jag är benägen att säga att de som påstår att Wittgenstein ansett sig löst alla filosofiska problem, har antingen missförstått, eller så har de tolkat det som att Wittgensteins hållning om att det inte finns några större specifika/logiska problem inom filosofi - var Wittgensteins sätt att "lösa" dessa problem. Men man kan då fråga sig, är det verkligen ett sätt att "lösa problem", genom att mena att "problemen" aldrig existerat? Är det inte då snarare en fråga om "upplösning" av problem snarare än lösning? Och sen en till viktig fråga, vad menade W med att det inte finns några större specifika/logiska problem inom filosofi? Ett par citat som kanske kan sprida en del ljus på de frågorna:

Roughly speaking, according to the old conception – for instance that of the (great) western philosophers – there have been two kinds of problems in fields of knowledge: essential, great, universal, and inessential, quasi-accidental problems. And against this stands our conception, that there is no such thing as a great, essential problem in the sense of “problem” in the field of knowledge

och:

Unrest in philosophy comes from philosophers looking at, seeing, philosophy all wrong, i.e., cut up into (infinite) vertical strips, as it were, rather than (finite) horizontal strips. This reordering of understanding creates the greatest difficulty ... But then we'll never get finished with our work! Of course not, because it doesn't have an end.

Dessa citat kan såklart tolkas på olika sätt, och missförstås på många sätt. Nyckel till att förstå tänker jag återigen är att inse vad det är han inte säger, vad han inte utgår från, vad han inte förespråkar etc. Sista meningen i andra citatet tycker jag också uttrycker ganska tydligt att han inte anser att filosofernas arbete någonsin kommer bli färdigt, så det borde väl kunna slå död på myten om att W ansåg det skulle vara möjligt att bli klar med filosofin.

Med sudoku menar jag ”tankenöt” - då själva lösningen, bedriften att lösa ett problem nästan överglänser problemet självt. Lite som just uppgifterna i mattetentorna man löste på högskolan. Det var naturligtvis vikigt, inte bara för Wittgenstein, kanske mindre viktigt för honom som inte var ekonomiskt beroende av att framstå intelligent. Kant och Nietzsche förstod verkligen att höja sina verk till skyarna. Ok, det kanske är så att jag, då jag läste T alltför ofta fick den här Sudokukänslan då jag läste T. Men det var en salig röra av det och en hel del klokskap. Men framför allt hela angrepssättet, att ungefär göra, lite överdrivet, filosofin till logik, inte en Ingenjör som kommer på det? Vovon man nich sprechen kann? Det som kan kodas känns tryggt och bra. Så ingenjörigt… har aldrig sett något sånt från typ Sartre.

Jo, visst kan jag förstå att du inte bokstavligt menade en "sudoku", men det jag då ifrågasatte var om det Wittgenstein skrev är lämpligt att jämföras vid sudokus över huvud taget. En tankenöt är en slags problem som går att lösa logiskt. Men Wittgenstein menade däremot inte att det finns några filosofiska problem (dvs problem som inte bara är missförstånd) som går att lösa logiskt, och därför haltar liknelsen, menar jag.

Att jag kallar honom ingenjörstyp exkluderar självklart det som man normalt inte inkluderar i ingenjörstypsbegreppet.

Men menar du då att i ingenjörtypsbegreppet ingår det att vara mer som en kreativ konstnär/artist än en vetenskapsman? Brukar man normalt inkludera i ingenjörstypbegreppet att vara siare och religiös profet? Eller menar du att Russell och Carnap bara pratade i nattmössan när de beskrev W i sådana termer?

Och eftersom jag, motvilligt måste erkänna att jag trots allt är lite ingenjör själv, trots att jag kände mig som en latinare bland realarna, så är väl min uppfattning om Tractatus lite ingenjörig den också.

Att Tractatus är lite "ingenjörig" tror jag många kan hålla med om, men det är långt ifrån detsamma som att säga att W var en ingenjör och inget annat än ingenjör. Inte heller Anders skulle jag hävda är ingenjör och inget annat än ingenjör. Verkligheten är mer komplex än så. Varför välja mellan realare och latinare när det går att vara både och? De som förmår ha en fot inne i båda skolor är väl ofta de som kommer med mest vettiga och intressanta bidrag. Ta Bourdieu exempelvis, realare eller latinare? Både och skulle jag säga, en som skriver inom humaniora, men som inte heller är främmande inför naturvetenskapliga metoder. Jag ser absolut spår av både och inom dig också, och ser inget skäl till varför du ska behöva välja bort det ena eller det andra. Vill du förstå W bättre tror jag det gäller att våga stå mer på din latinarfot.

[xion]

Om man slår upp ordet aforism så betyder det ungefär tankespån, lösryckta avbrutna tankar.
Alltså inget som är konkret och slutfört.
Tao Te Ching som skrevs av Lao Tse brukar beskrivas som aforismer.
Mycket njutbar läsning i mitt tycke. texterna sätter igång tankar. Ibland är dom lätta att förstå, ibland dunkla.
Filosofi i poesiformat.
Tractatus kan tänkas vara menat som något liknande. Tyvärr saknas poesin som sammanhållande element i texten. Jag kom inte mer än några sidor innan jag tröttnade. Läsning ska vara njutbart och det här var enbart förvirrande.
Poesi måste ha ett ramverk och regler, rim och eller rytm om jag ska gilla den
Musik måste ha takt och melodi. (Rapmusik hatar jag.)
Algotezza tycker i alla fall om Tractatus så den tilltalar tydligen somliga.

[Anders]

Troe vi måste vara lite Wittgensteinig här och reda ut några språkliga missförhållanden. Till att börja med så, som förstainlägget indikerar, saknar inte Tractatus attraktion, för mej. Sedan är det just T som kändes eerily ingenjörsmässig, jag kan inte säga så mycket om W i övrigt. Har W skrivit något som skulle kunna kallas estetiskt? Han försökte ju vara arkitekt ett tag också(med tveksamt resultat), på tal om hans yrken, men åstadkom han något ”humaniora?”. Som du skriver Rekoj så kan det väl finnas både latinare och realare i de flesta, var kommer latinaren i W fram? Lite varför jag uppskattar T är nog just för den mekanistiska världssynen den för mig förmedlar, det ingenjöriga jag uppfattar funkar på ingenjören i mig. Har mycket svårt att tro att W hade några poetiska ambitioner med T.

Sedan har jag fortfarande inte förstått : ”Själv har jag svårt att förstå vad som skulle vara svårt med Tractatus”. Tror inte jag stött på någon som inte funnit T enkel? Som i lättläst? Låter som om man läser T som en kioskdeckare, och inte fattar att alla gör det. Återigen språk och säkert jag som missuppfattar. Vad var lätt med T?

[Algotezza]

Om man slår upp ordet aforism så betyder det ungefär tankespån, lösryckta avbrutna tankar.
Alltså inget som är konkret och slutfört.
Tao Te Ching som skrevs av Lao Tse brukar beskrivas som aforismer.
Mycket njutbar läsning i mitt tycke. texterna sätter igång tankar. Ibland är dom lätta att förstå, ibland dunkla.
Filosofi i poesiformat.
Tractatus kan tänkas vara menat som något liknande. Tyvärr saknas poesin som sammanhållande element i texten. Jag kom inte mer än några sidor innan jag tröttnade. Läsning ska vara njutbart och det här var enbart förvirrande.
Poesi måste ha ett ramverk och regler, rim och eller rytm om jag ska gilla den
Musik måste ha takt och melodi. (Rapmusik hatar jag.)
Algotezza tycker i alla fall om Tractatus så den tilltalar tydligen somliga.

Aforismer kan tillsammans utgöra en helhet även om varje del blott är ett enskilt tankekorn.

Rap har väl rytm - är den mer än rytm? Men det är sällan mycket till melodi i textdelen.