Pho-ku skrev:Avantgardet skrev:En paus från en själv? Ja, eller ett gott tidsfördriv.
Utveckla lite här, tack.
Ledsen om jag missat och varit lite ouppmärksam, läxorna tornar upp sig medan jag själv varit på drift. Men visst, det kan helt klart utvecklas.
Pho-ku skrev:Riktigt så enkelt är det väl inte, eller? Frågan är ju varför du söker din paus, ditt tidsfördriv i just denna filosofiska litteratur. Den här frågan tåls ju att ge lite fundering.
Nu var ju mitt ursprungliga svar av existentiell karaktär, och i strikt mening inte ens hållbart emedan jag varken omhuldar föreställningen om subjektet som något (personeget) givet, och med strikta gränser, samtidigt som jag faktiskt bekänner mig till det s.k. "utsträckta textbegreppet" (vilket, i princip, säger att, mer eller mindre, allt är att betrakta som text). Det innebär att det inte är en fråga om att läsa eller inte läsa, utan en fråga om vad man läser. Huruvida jag läser reklam, innehållsförteckningar, trafikregler, eller filosofi. Även det egna subjektet är jag alltså beredd att betrakta som text som jag läser. I en mening kan vi rent av säga att denna läsprocess är vad som skapar, och omskapar, subjektet - det du kallar "insikter" i det nedanstående.
Pho-ku skrev:Jag själv. Jag får insikter av att läsa filosofi. På gott och ont. Det ger mig ibland ett lyckorus, ibland det motsatta. Jag känner att jag blir klokare, ibland dummare. Jag känner att jag växer, ibland krymper.
Ja, som att åka berg och dalbana, och samtidigt växa.
För mig handlar det nog mest om utmaning. Ska jag lägga ett pussel så vill jag inte ha ett med bara tre-fyra bitar, utan där skall krävas en ansträngning för att få ihop det, annars finner jag det understimulerande och tråkigt. Nu är situationen den att man måste livnära sig på ett eller annat sätt, och filosofin är något jag hade kunnat stå ut med - i just den existentiella mening som var på tal tidigare, det är en verksamhet som jag kan gå förlorad i och glömma mig själv, varats meningslöshet etc.; men också med en förhoppning om att sätta den i revolutionens tjänst. Alltså, endast i den mån och grad man är medveten om sin fångenskap är man också fri från det. Så skulle jag motivera den filosofiska litteraturens innehåll. Samtidigt vill jag inte överfokusera på denna aspekt - innehållet - emedan vi då allt för lätt skjuter formen (verksamheten som sådan - litteratören) i skymundan, och därigenom glömmer att det rör sig om något som har sitt upphov i vissa specifika betingelser. Låter vi så det första guida vår läsning, och alltjämt håller det andra i åtanke, så kan vi någorlunda övertygande fortsätta drömma sött med gott samvete. Och söka vår tillflykt i filosofisk litteratur som en klen ursäkt till ett fullödigt liv, och där var vi visst tillbaka på ruta ett igen och avrundar således med ett cirkelslut.