Sida 2 av 2

Re: Tips på poesi!

Postat: 20 feb 2018 11:49
av Esther
Keats’s speaker opens the poem with an address to the goddess Psyche, urging her to hear his words, and asking that she forgive him for singing to her her own secrets. He says that while wandering through the forest that very day, he stumbled upon “two fair creatures” lying side by side in the grass, beneath a “whisp’ring roof” of leaves, surrounded by flowers. They embraced one another with both their arms and wings, and though their lips did not touch, they were close to one another and ready “past kisses to outnumber.” The speaker says he knew the winged boy, but asks who the girl was. He answers his own question: She was Psyche.


In the second stanza, the speaker addresses Psyche again, describing her as the youngest and most beautiful of all the Olympian gods and goddesses. He believes this, he says, despite the fact that, unlike other divinities, Psyche has none of the trappings of worship: She has no temples, no altars, no choir to sing for her, and so on. In the third stanza, the speaker attributes this lack to Psyche’s youth; she has come into the world too late for “antique vows” and the “fond believing lyre.” But the speaker says that even in the fallen days of his own time, he would like to pay homage to Psyche and become her choir, her music, and her oracle. In the fourth stanza, he continues with these declarations, saying he will become Psyche’s priest and build her a temple in an “untrodden region” of his own mind, a region surrounded by thought that resemble the beauty of nature and tended by “the gardener Fancy,” or imagination. He promises Psyche “all soft delight” and says that the window of her new abode will be left open at night, so that her winged boy—”the warm Love”—can come in.

Re: Tips på poesi!

Postat: 20 feb 2018 11:50
av Esther
Ode to Psyche
BY JOHN KEATS
O Goddess! hear these tuneless numbers, wrung
By sweet enforcement and remembrance dear,
And pardon that thy secrets should be sung
Even into thine own soft-conched ear:
Surely I dreamt to-day, or did I see
The winged Psyche with awaken'd eyes?
I wander'd in a forest thoughtlessly,
And, on the sudden, fainting with surprise,
Saw two fair creatures, couched side by side
In deepest grass, beneath the whisp'ring roof
Of leaves and trembled blossoms, where there ran
A brooklet, scarce espied:

Mid hush'd, cool-rooted flowers, fragrant-eyed,
Blue, silver-white, and budded Tyrian,
They lay calm-breathing, on the bedded grass;
Their arms embraced, and their pinions too;
Their lips touch'd not, but had not bade adieu,
As if disjoined by soft-handed slumber,
And ready still past kisses to outnumber
At tender eye-dawn of aurorean love:
The winged boy I knew;
But who wast thou, O happy, happy dove?
His Psyche true!

O latest born and loveliest vision far
Of all Olympus' faded hierarchy!
Fairer than Phoebe's sapphire-region'd star,
Or Vesper, amorous glow-worm of the sky;
Fairer than these, though temple thou hast none,
Nor altar heap'd with flowers;
Nor virgin-choir to make delicious moan
Upon the midnight hours;
No voice, no lute, no pipe, no incense sweet
From chain-swung censer teeming;
No shrine, no grove, no oracle, no heat
Of pale-mouth'd prophet dreaming.

O brightest! though too late for antique vows,
Too, too late for the fond believing lyre,
When holy were the haunted forest boughs,
Holy the air, the water, and the fire;
Yet even in these days so far retir'd
From happy pieties, thy lucent fans,
Fluttering among the faint Olympians,
I see, and sing, by my own eyes inspir'd.
So let me be thy choir, and make a moan
Upon the midnight hours;
Thy voice, thy lute, thy pipe, thy incense sweet
From swinged censer teeming;
Thy shrine, thy grove, thy oracle, thy heat
Of pale-mouth'd prophet dreaming.

Yes, I will be thy priest, and build a fane
In some untrodden region of my mind,
Where branched thoughts, new grown with pleasant pain,
Instead of pines shall murmur in the wind:
Far, far around shall those dark-cluster'd trees
Fledge the wild-ridged mountains steep by steep;
And there by zephyrs, streams, and birds, and bees,
The moss-lain Dryads shall be lull'd to sleep;
And in the midst of this wide quietness
A rosy sanctuary will I dress
With the wreath'd trellis of a working brain,
With buds, and bells, and stars without a name,
With all the gardener Fancy e'er could feign,
Who breeding flowers, will never breed the same:
And there shall be for thee all soft delight
That shadowy thought can win,
A bright torch, and a casement ope at night,
To let the warm Love in!

Re: Tips på poesi!

Postat: 20 jan 2022 21:37
av David H
Albatrossen (av Charles Baudelaire)

Ibland, för nöjes skull, matroser pläga fånga
en albatross, som följt med skeppet på dess färd
fram över salta djup. Så samla de sig många
kring denna vilsna gäst ifrån en högre värld.

Knappt ställd på däcket, ser man fågeln tölpigt skrida
med skamsen hållning fram. Förr var den molnets vän.
Som tunga åror drar den, en på varje sida,
de vita vingarna, som släpa efter den.

Den stolta flygarn går och vacklar som en skugga.
Förr djärv och kungligt skön, nu klumpig, ful och tung.
En sjöman sträcker fräckt mot den sin sura snugga,
en annan haltar fram och härmar rymdens kung.

En skald är fågeln lik, som trotsar alla faror,
som svingar sig mot storm, som pilen ej kan nå;
men, kommen ned på jord bland människors skaror,
hans vingar tynga så, att han ej ens kan gå.

---

tillägnar den användaren Smisk

Re: Tips på poesi!

Postat: 12 mar 2022 13:00
av Anders
rekoj skrev:Albatrossen (av Charles Baudelaire)

Ibland, för nöjes skull, matroser pläga fånga
en albatross, som följt med skeppet på dess färd
fram över salta djup. Så samla de sig många
kring denna vilsna gäst ifrån en högre värld.

Knappt ställd på däcket, ser man fågeln tölpigt skrida
med skamsen hållning fram. Förr var den molnets vän.
Som tunga åror drar den, en på varje sida,
de vita vingarna, som släpa efter den.

Den stolta flygarn går och vacklar som en skugga.
Förr djärv och kungligt skön, nu klumpig, ful och tung.
En sjöman sträcker fräckt mot den sin sura snugga,
en annan haltar fram och härmar rymdens kung.

En skald är fågeln lik, som trotsar alla faror,
som svingar sig mot storm, som pilen ej kan nå;
men, kommen ned på jord bland människors skaror,
hans vingar tynga så, att han ej ens kan gå.

---

tillägnar den användaren Smisk


Istället för att svinga sig mot himlens sky
Kan han gott, då dagen gry
Till kneget vandra
Som oss andra
Poetjäveln

….
Tillägnar den alla som inte växt upp i en omgiving med dagtidsarbete för pengar hela vuxenlivet som en fullständig självklarhet.

Re: Tips på poesi!

Postat: 21 mar 2023 10:14
av David H
Fjärde strofen ur Edith Södergrans dikt Dagen svalnar

Du sökte en blomma
och fann en frukt.
Du sökte en källa
och fann ett hav.
Du sökte en kvinna
och fann en själ –
du är besviken.


Jag tillägnar den Pollen

Re: Tips på poesi!

Postat: 23 mar 2023 09:27
av Anders
Om jag inte arbetade
vad i helvete skulle jag
göra då?
Knarka kanske
Men det är ju också ett jobb
Ett jävla flängande med
inbrott och själva köpandet av
skiten och sen om igen
så det utesluter vi
Jag kunde leva på andra
men risken finns ju
att också det är ett rätt så hårt
arbete
Jag kunde lägga in mig på
sjukhus och bara ligga där
blickstilla
men jag kan ge mej fan på
att det också med tiden skulle kännas som ett
arbete
Så jag arbetar väl på då
Jag har väl inget val
Men någonting säjer mej
att Gud från början
inte alls menade att vi skulle
syssla med nåt satans
arbete

Ulf Lundell, tydligen

Re: Tips på poesi!

Postat: 25 mar 2023 13:48
av hakkapeliitta
Apropå Ulf Lundell.
Han har aldrig haft någon författartalang egentligen. Han försökte härma Jack Kerouac, hela beatnikrörelsen.
Hans roman Jack är ett taskigt försök att efterhärma dessa. Hans musik suger.
Såg en dokumentär om honom, han hängde med i 70-talets alternativrörelse och bosatte sej i ödemarken men några andra vilsna Stockholmare. Blev pannkaka av allt efter några månader. Lundell har levt på detta hela sitt liv, som en outsider fast hans meriter är skrala.
Men han är säkert sympatisk privat.

Kanske OT.

Re: Vad är tid?

Postat: 11 okt 2023 10:10
av Smisk
Inlägg flyttat från annan tråd på trådskapares begäran. ///moderator
xion skrev:
Kom att tänka på en dikt av Lin Yutang:

Det finns dårarnas vishet
de långsammas smidighet,
dumhetens finurlighet,
underlägsenhetens fördel.


Tack för den, mycket fin :)

En till av honom enligt Bing:

Ensamhet

Jag älskar ensamheten
Som en blomma älskar dagg
Som en fågel älskar skyn
Som en våg älskar havet

Jag älskar ensamheten
Som en stjärna älskar natten
Som ett moln älskar vinden
Som en dröm älskar sömnen

Jag älskar ensamheten
Som ett hjärta älskar kärlek
Som ett öga älskar ljus
Som en själ älskar livet