Musik och extas

[Jonas Nystrom]

Hej. Här är en text jag skrev för ett tag sedan till en tidskrift med temanummer om musik och extas. Kanske kan den vara av intresse eller väcka frågor och synpunkter:





Musik och extas
© 2003



den heliga pulsen
Från den samiska nåjdens monotona trolltrumma till våra dagars technoraves går det en obruten linje av andlig strävan. Det som nåjden i Lappland, schamanen i Sibirien, medicinmannen i Amerika och de utvalda och invigda i alla ursprungliga, naturnära kulturer världen över eftersträvar medvetet genom berusning med hjälp av primitiva droger och primitiv musik är samma sak som vår tids ungdomskultur omedvetet eftersträvar genom sofistikerat syntetiska kemikaliedroger och sofistikerat syntetisk elektronmusik. Genom att ge sig hän till den monotona pulsen kan man försättas.

Initiation och psykos
Men när nåjden eller schamanen genomgår sin initiation "vet" hans folk vad han gör och ger det sitt stilla stöd även när han genomgår faser av vad som idag skulle betraktas som psykos och vansinne. Och hans lärare och föregångare ger honom noggrann vägledning från relevant plan. När dagens ungdomar genomgår samma faser hamnar de i en psykiatrisk vård som ställer sig komplett oförstående till det patienten faktiskt eftersträvar, om än med ofullständiga medel och farligt ofullständig kunskap. Och några erfarna lärare i denna typ av initiation finns det ont om på våra psykiatriska kliniker. Istället "botas" sökanden och lämnas med en dubbel personlighet - en som är anpassad till samhällets materialistiska värderingar och en som hela tiden fintas till att inte få svar på sina frågor om varifrån och varthän. Behovet att lämna vardagslivets begränsningar för att få ett större perspektiv på tillvaron uppfylls skenbart av internet och television. Spiritual Reality har omärkligt ersatts av Virtual Reality och sökandet efter den egna livsuppgiften har ersatts av sökandet efter kickar.

Rotlöshet
I dokumentärfilmen om den historiska rockfestivalen i Woodstock i delstaten New York 1969 ser vi hur närmare en halv miljon unga människor möts och grips av den gemensamma känslan: nu! Här är det! Vi står på tröskeln till det förlorade paradiset! Genom drogerna och den extatiska musiken öppnade sig en dimension för en hel generation västerlänningar men eftersom ett eget inre arbete måste till för att vidmakthålla och befästa denna dimension i själen så ebbade allt ut igen och lämnade efter sig en karikatyr av nyschamansk, dionysisk andlighet i vars spår den inre misären och rotlösheten fick starkare fäste än någonsin förr.

Dubbelt medborgarskap
Man har fått en fläkt av Andra Sidan, så man känner sig inte längre hemma på jorden, samtidigt kommer man inte in med hela sitt jag utan fastnar i en mellanvärld och vill bara fly. Istället för att bli myndig medborgare i två världar blir man ovälkommen flykting i båda.

Uppvaknanden
För några år sedan kom det en film som handlade om en epidemi av sömnsjuka under 30-talet. En hel generation av människor i en viss stad hamnade på hospitalet utan minne av sin härkomst eller egentliga identitet. Så på 60-talet kom där en läkare (Robin Williams) som var egensinnig och modig nog att prova nya grepp: han tänkte i helt nya banor och utvecklade en medicin, en drog, som fick patienterna att vakna upp och minnas vilka de var. En efter en vaknade upp (filmen heter Uppvaknanden) och de möttes på tröskeln till sitt en gång förlorade paradis i känslan av euforiskt återseende. Men ack, det vita pulvret behövdes i allt högre doser och till slut hjälpte det inte längre. Patienterna somnade in igen en efter en och livet på hospitalet återgick till sin vanliga lunk.

Somna om
Filmen ska vara baserad på en verklig händelse men denna händelse är i så fall vad man kallar en realsymbol. Parallellerna till hippievågen är slående. Extasen, lämnandet av det vardagliga tillståndet, är per definition inte bestående. Återgången till det vanliga livet upplevs som ett dystert nederlag och man avfärdar lätt de forna flykterna som fåfänga drömmar och ungdomliga illusioner.

Uppvakningspiller?
Frågan blir då: finns det någon metod, eller hur kan jag för egen del utveckla en metod varmed jag verkligen kan bli fullvärdig medborgare i båda världar? Vilken relevans har trolltrumman? Vilken relevans har ravemusiken? För att inte tala om drogerna - är det bättre med svampar än med piller eller duger båda? Eller är alla former av artificiell, tillfällig medvetandeförändring kontraproduktiv? Vad är isåfall alternativet? Dessa frågor måste besvaras av individen innan han blir för gammal!

Det magiska livet
I annat fall återstår bara det uppgivet borgerliga livet med sina hobbies, sitt yttre anseende och sina förströelser. Eller boklig lärdom, vilket är ett torftigt surrogat för det fullödigt magiska liv man sökte och kanske kände en fläkt av i sin ungdom. De som på äldre dagar ändrar sitt liv radikalt har oftast gjort radikala förändringar redan som unga och ”vet hur man gör” även efter en kanske lång period av inre stagnation.

Sex
Sex n' drugs n' rocknroll - nästa fråga blir då: vilka möjligheter finns i den sexuella kraften? I den indiska tantratraditionen, liksom även i mer eller mindre utrotade fornnordiska traditioner (exempelvis Nertuskulten) används den kraft som vanligtvis begränsar sig till könsdriften. Tantratraditionen, i alla fall i sitt sammanhang, tar fasta på de extatiska möjligheterna i könskraften och ger dem en specifik riktning mot det medvetet andliga. Detta förutsätter en oerhörd disciplin och man är hela tiden utsatt för de illusioner med vilka de karmiska makterna lurar in oss i sitt ödesnät. Använder man sexualiteten som vanligt, till fortplantning, psykisk avlastning och förlustelse så räknar man med att den utgör det vilda hörnet av trädgården men använder man sexualiteten som i den tantriska traditionen får det vilda i oss flytta någon annanstans. Det gör det vilda inte gärna och en inre konflikt uppstår lätt.

Guru och moral
Den typen av överinseende och vägledning från en auktoritativ guru som tarvas för att hålla illusionerna i schack är svår att ta för en västerlänning med självaktningen och den personliga integriteten i behåll. Man vill ta ansvar för sina egna handlingar och inte inlåta sig på handlingar för vilka man inte är i stånd att ta ansvar utan måste överlåta detta ansvar till sin guru. Alternativet är att experimentera med dessa krafter på egen hand liksom många i sin ungdom experimenterar med droger och detta leder inte sällan till psykiska och sociala komplikationer efter den tillfälliga känslan av befrielse. Framför allt: Frågorna om min livsuppgift här på jorden lämnas obesvarade.

Extas
Innan vi undersöker saken vidare bör vi titta lite på fenomenet extas som sådant. Vad är extas? Vad vill man med att försätta sig? Varför är det härligt att dansa vilt, supa och slåss och knulla och trumma och sjunga för full hals, heja på ett fotbollslag eller gå på rockkonsert? Vad har dessa verksamheter gemensamt?

Tyst kunskap
Man blir mer eller mindre utom sig. Sedan återvänder man till sina sinnen och vet något man inte visste förut, man har en erfarenhet. Eventuellt baksmälla, värk i kroppen och skamkänslor (herregud vad gjorde jag egentligen igår...) men man har också fått något med sig som gör att man tydligen är beredd att betala priset. Ofta är det inget man kan artikulera men så kallad tyst kunskap kan vara förutsättningen för all möjlig kunskap och klokskap.

Transcendens
Det hette om trubaduren Fred Åkerström att han "kunde konsten att försätta sig". Hans sätt att försätta sig, när han gjorde sin musik, fick andra att försätta sig också. Vad är det som händer då? En gräns brister, man befrias från sina vardagliga begränsningar ett ögonblick och upplever att man glömmer in sig i något större, man vidgas. Extas är att växa utöver sina gränser och omfatta mer än man vanligen gör - genom att omfattas av mer. Man grips av något, man blir en smula besatt.

Den dionysiska vägen
Vad är denna frivilliga, efterlängtade besatthet? I de gamla dionysiska mysterierna skilde man mellan tre stadier. Det första stadiet kallades orgie. Orgie betyder ungefär att vara i det som är. Alltså att i det rituella tidsrummet släppa alla principer, alla handlingsplaner och i förväg uttänkta eller inlärda förhållningssätt, alla hämningar, och låta den inre naturen, på och bortom gott och ont, få råda fritt. Det är det orgiastiska stadiet. Det andra stadiet kallades extas. Ex stas, alltså att lämna sitt stasis, sin statiska sfär och helt ge sig in i rörelsen, låta sig gripas av rörelsen. Smärta och njutning smälter här samman och man befrias från sina vanliga reaktionsmönster och instinktivt inprogrammerade åsikter: allt är gott. I den villkorslösa bejakelsen av alla förnimmelser finns ett välbehag på ett plan man vanligen inte har tillgång till. Gråt och skratt, stillhet och konvulsioner, allt smälter samman i ett enda orgasmiskt nu. Det tredje stadiet kallades entheos, alltså entusiasm i ursprunglig mening. Theos betyder gudaväsen, entheos betyder att vara uppfylld av ett gudomligt väsen. Genom "orgie" via "extas" till "entusiasm". Det var den dionysiska vägen. Och den var i det grekiska samhället erkänd och respekterad som en insiktsväg vars resultat gagnade hela folket.

Dionysos idag
Parallellen är kanske hur vi idag erkänner och respekterar rockstjärnornas vilda leverne (som vi inte tillåter oss själva eller våra barn) eftersom resultaten, musiken vi gillar, gagnar oss och får oss att må bra, stå ut med oss själva och livet. Se hur det gick i det forna Sovjet, där de förståndiga och moraliska ledarna förbjöd extasens uttryck! Ingen dekadent västerländsk rockmusik skulle få förstöra den nya sovjetmänniskan. Att den nya sovjetmänniskan vissnade, skrumpnade, inte ville leva längre, kan ha haft en del med dylikt att göra...

J J J
Våra tre Jn - Janis (Joplin), Jimi (Hendrix) och Jim (Morrison i The Doors) dog alla innan de fyllt 30 av sina vilda, dödsföraktande liv. Men de hann lämna outplånliga intryck på vår kultur. Och i synnerhet Jim Morrison visste vad han gjorde - han betraktade sig som en modern Dionysos, en nietzscheansk schaman beredd att ta oss alla med till Andra Sidan. Och Woodstockfestivalens arrangörer vågade inte ens bjuda in The Doors - de var inte välkomna på festivalen! Men Jim såg också att det var en återvändsgränd, att vägen han gick inte var framkomlig i längden. Han dog för att rocken dog. Och han dog och begravdes i Baudelaires Paris. Spåren av hans framfart finns i alla fall bevarade i form av The Doors inspelningar och vi kan alla få en aning om vilka krafter som åkallades genom deras magiska konserter. Själv menade Jim att han som femåring blev besatt av en hämndlysten navajoschaman som dött i en bilolycka i Arizona som han och hans föräldrar passerade med sin bil utan att stanna och hjälpa till. Och den döde schamanen tvingade en hel generation att dansa efter sin pipa.

Häxans hämnd
Detta är inte unikt. Rockaren och prästsonen Vincent Furnier från Phoenix, Arizona, menar att han under en spiritistisk seans med sina bandmedlemmar fick kontakt med den sista av de häxor som på 1600-talet brändes på bål i Amerika. Hon ska ha lovat honom oväntad framgång om han gick hennes ärende och hämnades på den kultur som tog hennes liv. Han skulle byta namn, även juridiskt, och kalla sig efter henne och under 70-talet chocka världen med en aldrig tidigare skådad mixtur av tidelag, nekrofili, sadomasoschism och avrättningsromantik (ni minns väl giljotinen!) serverad i melodiös, inte oäven form. Häxan i fråga hette Alice Cooper, så även Vincent Furnier. Fenomen som Marilyn Manson vore otänkbara utan hans insatser även om Manson i många avseenden är djupare och mer utstuderad.

Lidelsens lov
För Jim Morrison dog rocken såsom punkrocken tio år senare dog för Sid Vicious. Men så länge våra behov av extas inte tillgodoses på andra sätt kommer rocken alltid att återuppstå. Dö och återuppstå. Den Nye Dionysos är ett osynligt, eteriskt väsen som ser till att ropa till liv allt som dör i hans anda och ärende. Och ärendet är entusiasm, begeistring, andeuppfyllelse. Utan must och glöd är livet inte mycket värt. Lidelsen gör att vi mäktar lidandet. Brinner vi inte för något är vi levande döda och klarar till slut inte minsta motgång eller obehag. Vi försoffas, muras in i vår krympande bekvämlighetssfär, vår stasis, och dör andligen. Hellre då, säger våra tre J'n och hela kören av självantända romantiker, dö kroppsligen i tid och räddas från den andliga döden! Så talar entusiasten.

Livsfaser
Men varför svalnar entusiasmen, varför falnar glöden med åren? Och varför verkar de överåriga entusiasterna så tappade? Vad är det som är så löjligt med gubbrock egentligen (för det är det ju) och så tråkigt med begynnande flintar (med hästsvans), ölmagar och knarrande röster? Vårt jag har en sida som vetter mot det kroppsliga - mot de fysiska, bioenergetiska och psykoenergetiska kroppar som bär oss genom tid och rum. Men dessutom har jaget en sida som vetter mot det andliga, det essentiella bortom tid och rum. Fram till 28-årsåldern är vi primärt orienterade att söka det andliga genom kroppsliga förnimmelser. Kickar, sensationer, häftiga upplevelser. Det ska kännas ordentligt annars är det inget värt. Mellan 28 och ungefär 35 är vi programmerade att inrikta oss mer mot det förnuftiga, de intellektuella kickarna. Vi söker anden i kluriga insikter, system och aha-upplevelser, vi försöker överlista vårt intellekt med ännu mer intellekt. Musikaliskt: från rock till jazz och vidare in i exempelvis Kroumatas finkulturella slagverkssymfonier. Jaget söker sig inte längre till de starka sinnesretningarna för sin andliga näring, iallafall inte primärt. Jaget orienterar sig inte längre mot sitt kroppsliga underlag utan vilar i sig självt. Vi har kommit in i en annan psykologisk fas, vi har gått från förnimmelseorientering till förståndsorientering. (Se till exempel Bernard Lievegoeds bok Att utvecklas som vuxen) Efter 35 uppnår även denna fas en kritisk massa och vi blir då antingen tråkiga respektive löjliga eller vi finner en ny orientering: det rent andliga, det essentiella blir existentiellt. Man kan leva lika starkt i sitt inre som i sitt yttre liv.

Extas och enstas
Inte konstigt då om extaskulturen befolkas av unga människor. De äldre (och jag som skriver detta är 41) har andra behov, behöver andra former av extas. För extasen är lika nödvändig för själens liv som sin motsats enstasen, det inre försjunkandet, kontemplationen. Båda är nödvändiga för själens liv under hela vårt levnadslopp men kvantitativt är extasen viktigast när man är ung och enstasen när man är gammal. Ett friskt barn leker, befinner sig i mild extas, under det mesta av sin vakna tid. Men då och då försjunker det i några sekunder eller minuter, sällan mer. Det är enstasen. En lätt sinnesfrånvaro, sedan åter till leken. En frisk gamling har det tvärtom. Den mesta tiden tillbringar han i sitt inre. Där finns så mycket att minnas och vila i. Men då och då avbryts kontemplationen av fågelsång eller ett andäktigt uppgående i solnedgången. Eller en nyutslagen ros man själv odlat. Det är extasen. I sin mildaste, renaste form, helt olik ravefestens vilda spasmer men av samma art.

Dionysos möter Apollon
Den psykologiska fas som tar över efter 35 innebär en helt ny möjlighet till självreflektion och besinning. På sätt och vis öppnar sig världen på nytt. Det är som om själva Dionysos har dött och nu återuppstått, nu i renare och ädlare gestalt. Mer kompatibel med sin motsats Apollon, ordningens och ljusets gudom. Plötsligt förstår man de klassiska kompositörerna. Led Zeppelin i all sin glans bleknar i intensiteten av en pianosonat av Beethoven. En Mozarts känslorikedom och komplexitet säger oss plötsligt mycket mer än alla ylande, gnällande eller trånande trubadurer med sina gitarrer. Bach överlistar intellektet mer än någon skicklig Jimi Hendrix. Vi har hittat in i de eviga andarnas värld.

The Machine
Nu lyser varningslamporna: Dras vi obevekligt in i det förgångnas värld allteftersom vi blir äldre?

Bach, Mozart och Beethoven dog ju för hundratals år sedan! Det är inte helt ovanligt att man som äldre utvecklar ett milt överseende förakt mot ungdomskulturens yttringar. Man har inte samma extasbehov och genomskådar mycken ytlighet. Men extasbehovet finns och allt är inte ytligt även om en Beethoven får uppenbara problem att födas i en tid där alla icke önskvärda drivs ut moderlivet med dagen-efter-piller och aborter. Beethoven föddes nämligen till åtta syskon, en försupen far och en lungsjuk mor. Sådant förekommer knappast idag. Vilket tål att tänka på när man undrar varför det inte föds några musiker som kan mäta sig med honom längre. Vi dräper dem redan i moderlivet! Björn och Benny i all ära, vi har avskaffat lidandet och behöver därmed inte längre lidelsen. Så ingen brinner. Men själva ledan är ett lidande. Och bakom denna leda anas ett väsen som av många kallas Maskinen, Systemet, Mammon, Ahriman... de superarga punkarna i bandet Rage Against The Machine tycks ha fattat detta. Man undrar vad de känner inför det faktum att de själva är helt beroende av The Machine för att göra sin musik, och för att nå ut med den! Det kan inte vara lätt att vara ung och arg idag.

Tumregel
Men tillbaka till grundfrågan: finns det någon känd metod för att förvärva sig dubbelt världsmedborgarskap, att bli fullvärdig medborgare i både den fysiska och den andliga dimensionen av verkligheten, eller är vi dömda att bli främlingar i båda om vi försöker? Metoder som gör oss främmande för jordelivet måste vi utesluta: måste jag göra avkall på min myndighet och pålitlighet som jordemänniska för att väcka andemänniskan i mig, då har jag missat poängen och blivit ett socialfall. Finns det någon metod som dessutom inte begränsar sig till en viss psykologisk livsfas eller förändras metoderna allteftersom jag blir äldre?
Det finns ett grundelement i själen som öppnar oss för det användbara och nyttiga i tekniker som annars är farliga och det är vad man i Indien kallar Bhakti Yoga eller i den hermetiska traditionen Vördnadens väg. Det jag kan känna vördnad för har passerat en viss spärr, ett visst skyddsfilter i mig och må gå vidare till ytterligare bedömning. Kan jag inte känna vördnad inför något så är det inget för min andliga utveckling. Kan jag känna vördnad inför det så är det möjligen något för mig. Då talar det till min själ. Om jag lyssnar till vad det har att säga kan jag få vidare antydningar om när, var och hur jag kan använda mig av det. Det blir då en samvetsfråga, en fråga för mitt sammanhangsmedvetande. Till de faktorer som hör till samvetets bedömningsgrund hör: har andra människor uppnått något av värde på denna väg? Väcker dessa människor min vördnad?
En viss typ av lidelse kan väcka vördnad, annan gör det inte. Möjligen är det individuellt vad som väcker vördnad men generellt tycks det vara så att lidelse baserad på inlevelse väcker med vördnad, har mer att säga oss, än lidelse baserad på utlevelse.

Kuggfrågan
Ville man spela med i det extatiska hippierockbandet Santana, som även spelade på Woodstock, så lär Carlos Santana ha ställt en kuggfråga först: Vad tycker du om Elvis? Fnös man år den förlegade femtiotalsikonen så fick man gå direkt. I Santana spelade människor som kunde känna vördnad även för det som inte liknade deras eget.



Vad tycker du om Abba?

--------------------------------------------------------------------
jn

[Hjalmar]

Detta är inte unikt. Rockaren och prästsonen Vincent Furnier från Phoenix, Arizona, menar att han under en spiritistisk seans med sina bandmedlemmar fick kontakt med den sista av de häxor som på 1600-talet brändes på bål i Amerika. Hon ska ha lovat honom oväntad framgång om han gick hennes ärende och hämnades på den kultur som tog hennes liv. Han skulle byta namn, även juridiskt, och kalla sig efter henne och under 70-talet chocka världen med en aldrig tidigare skådad mixtur av tidelag, nekrofili, sadomasoschism och avrättningsromantik (ni minns väl giljotinen!) serverad i melodiös, inte oäven form. Häxan i fråga hette Alice Cooper, så även Vincent Furnier.

Detta är bara en historia som herr Cooper hittat på för att shocka världen. Det finns ett antal andra versioner också på hur han tagit namnet.

[Jonas Nystrom]

Inte för att det ändrar min artikel i sak, men tack för upplysningen. Får jag fråga hur du vet det... eller snarare, skulle jag vara intresserad av att se lite belägg för det du säger. Inte för att jag inte tror dig utan för att jag tydligen haft fel och vill gräva lite i sanningen där, så gott det nu går.

jn

[Hjalmar]

Jag har sett dokumentärer och intervjuer om/med Alice Cooper där detta tagits upp. Annars om du vill läsa lite om honom kan du besöka hans hemsida http://www.alicecooper.com eller bara använda en sökmotor för att hitta bra och mindre bra sidor tillägnade honom.

[A friend of ours]

Invändning. Känslosamheten hos Beethoven har otaligt mycket mer gemensamt med hormonstinna Led Zepelin än med sobra, sterila, och vuxna Sting, så jag förstår inte riktigt hur du resonerar där. Dessutom betraktades Mozarts musik, av sin samtid, som ungdomlig och "barnslig" - vilket hans musik många gånger faktiskt är. Den enda, i trion du nämner, som otvivelaktigt måste ha besuttit en typ av vuxet musikaliskt språk i sitt komponerande, av dessa, är Bach - men då bär hans musik ofta ett kännetecken av slentrian.