Förlorande bidrag i tidskriften Skrivas tävlingar

[Algotezza]

Ja, vi gjorde en massa ihop, jag och min kompis.. Byggde trummor. Diskuterade precis allt. Vi var båda thinkers och doers. Han blev målare till yrket. Jag lärare. Vi hade känt varandra i femtio när han dog.

Det är väl stoff som sådant som föder eller ger näring till religiösa liv? Ur sorgen och mörkret stiger minnen av liv och ljus..

Snarare så att jag minns våra stunder tillsammans som ljus och glädje och hans död som mörker och sorg. Ur livets kontraster kan födas dynamik och kreativitet. I den mån man inte kan hantera sin sorg, kan det hända man söker tröst åt något religiöst hål, kanske i tron att t.ex. kyrkans representanter är något slags experter på existentiella problem som gäller sorg, liv och död, men det är inte alltid fallet. Jag har mött empatiska präster och ytterst osympatiska, precis som hos befolkningen i övrigt.

[klorofyll]

Algotezza

Håller med dig. Har också stött på osympatiska präster. Man lär sig av elände att inte vara självupptagen.

[Algotezza]

Algotezza

Håller med dig. Har också stött på osympatiska präster. Man lär sig av elände att inte vara självupptagen.

Ja, bl.a.

[Pilatus]

Min bror blev musiker och instrumentbyggare, inom musikarkeologi.

Såg Åke och hans instrument i Vetenskapens värld i kväll. Intressant, att människan själv kunde skapa ljud med hjälp av ihåliga ben och rör, det måste ha varit fascinerande, det blev tekniskt mer komplicerat då strängar skulle spännas. Försöket vid Ales stenar lät kanske inte helt övertygande, men på något sätt måste man ju ha frambringar ljud tillsammans. Kanske var det mer av rytm, kanske läste någon ett kväde med invävda strofer om gudar och världens, ättens historia? Det var, skulle jag tro, meningsskapande snarare än någon slags underhållning. Det var i alla fall trevligt att se Åke, en speciell människa.

[Algotezza]

Min bror blev musiker och instrumentbyggare, inom musikarkeologi.

Såg Åke och hans instrument i Vetenskapens värld i kväll. Intressant, att människan själv kunde skapa ljud med hjälp av ihåliga ben och rör, det måste ha varit fascinerande, det blev tekniskt mer komplicerat då strängar skulle spännas. Försöket vid Ales stenar lät kanske inte helt övertygande, men på något sätt måste man ju ha frambringar ljud tillsammans. Kanske var det mer av rytm, kanske läste någon ett kväde med invävda strofer om gudar och världens, ättens historia? Det var, skulle jag tro, meningsskapande snarare än någon slags underhållning. Det var i alla fall trevligt att se Åke, en speciell människa.

Tyvärr missade jag det programmet. Får leta upp det på nätet. Tack för tipset!

[Algotezza]

Ännu en novell som inte vunnit i en Skrivas novelltävlingar

En olidligt het sommardag. Vi var på väg till en äldre släkting för att städa och gå och handla livets nödtorft. Råkor och kajor låg i gräset bredvid vägen med vingarna utbredda och näbbarna kippande efter luft. Strax före järnvägsbron kom vi att bråka om vilken väg vi skulle ta. Värmen gjorde att vi pumpade upp bagatellen till apokalyptiska dimensioner. Jag blev handgripligen utslängd på trottoaren och fick ta mig hem för egen maskin. Min sambo for iväg med en rivstart. Det luktade bränt gummi.

Pank – och hemma var inte nästgårds precis. Jag krafsade igenom fickorna och fann ett busskort jag hoppades det skulle finnas pengar på. Döden vore en befrielse, tänkte jag, en hugsvalelse, för dagen var helvetisk. Och vår relation vore möjligtvis värt ett billigt ståuppskämt.

Tankarna tog slut. Ekande tomhet i mitt inre. Indolens. Indifferens. Apati. Jag kollade mobilen. 11.15.

Framme vid sjukhuset där flera busslinjer strålade samman, satte jag mig ner på en hård träbänk. Mitt emot låg en kyrkogård med björkar och cypresser. Grå och vita duvor flaxade omkring. Jag kollade klockan bredvid busskylten. 11.15.

Jag kände mig orättvist behandlad. Missförstådd, kränkt. Och så var det hettan. Luften stod stilla. Vibrerade över asfalten. Strupen som ett torrt läskpapper. Säkert var min sambo lika kränkt och upprörd, när hon nu ilade vidare med nedhissade bilrutor i vår AC-lösa skorv. Men henne ville jag inte tänka på då.

11.50 skulle min buss komma. Det var bara att gilla läget och vänta. Tung i sinnet satt jag och spann min självömkande väv. Hade jag kunnat välja att dö nu, hade jag gjort det, tänkte jag. Ja, jag är beredd att dö här på bänken, tillbringa evigheten här, sitta här för alltid. De kommer att hitta mitt lik medan jag själv sitter i en evig värld som ser likadan ut. En evig väntan i limbo.

Jag sneglade mot klockan. 11.15. Plötsligt men självklart kom en svalkande fläkt från vänster till höger, medan en vibration som liknade värmevågor över asfalt men som var vinkelrät mot vägen, lika självklart passerade från samma håll. En röst eller insikt dök upp i mitt medvetande: Vi är här nu. Nu har vi kommit till denna värld. Nu är det fullbordat. nu.

Gröna, röda och blå bilar for åt båda hållen, liksom svarta och vita. En ambulans kom tyst glidande. Bussar passerade, några stannade. Men inte min. Klockan var 11.15.

En moder på en bänk till vänster ammade sitt lilla barn. Duvorna flög stillsamt bland träden tvärs över vägen. Några råkor, kråkor och kajor. En av dem landade precis framför mig, lade huvudet på sned, betraktade mig och sa kort och stillsamt: ”Krax.”

Då är jag väl död, tänkte jag. Jag har accepterat att tillbringa evigheten på detta sätt. En evig sensommardag framför en kyrkogård där jag troligen kommer att begravas fast i den värld jag lämnat. Bara sitta så här. Medan duvorna flyger bland cederträden. En moder ammar sitt barn. Bilar som kommer och går. Svårare än så här var det inte att dö. Eller vara död.

Jag sneglade på klockan. 11.15. Min buss skulle komma 11.50.

Gröna, röda och blå bilar for åt båda hållen, liksom svarta och vita. En ambulans kom tyst glidande. Bussar passerade några stannade. Men inte min. Klockan var 11.15. Modern hade ammat sitt barn färdigt och nynnade rofyllt för sig själv och den lilla.

En råka landade precis framför mig. lade huvudet på sned, betraktade mig och sa kort och stillsamt: ”Krax.”

Så kom bussen. Min buss. Jag köpte biljett med busskortet och åkte hem.

Köksklockan visade 11.15.

Den här novellen utgår från vad jag upplevde i augusti 2011, så även denna har verklighetsbakgrund, även om jag gjutit det i en litterär form.

[klorofyll]

Ännu en novell som inte vunnit i en Skrivas novelltävlingar

En olidligt het sommardag. Vi var på väg till en äldre släkting för att städa och gå och handla livets nödtorft. Råkor och kajor låg i gräset bredvid vägen med vingarna utbredda och näbbarna kippande efter luft. Strax före järnvägsbron kom vi att bråka om vilken väg vi skulle ta. Värmen gjorde att vi pumpade upp bagatellen till apokalyptiska dimensioner. Jag blev handgripligen utslängd på trottoaren och fick ta mig hem för egen maskin. Min sambo for iväg med en rivstart. Det luktade bränt gummi.

Pank – och hemma var inte nästgårds precis. Jag krafsade igenom fickorna och fann ett busskort jag hoppades det skulle finnas pengar på. Döden vore en befrielse, tänkte jag, en hugsvalelse, för dagen var helvetisk. Och vår relation vore möjligtvis värt ett billigt ståuppskämt.

Tankarna tog slut. Ekande tomhet i mitt inre. Indolens. Indifferens. Apati. Jag kollade mobilen. 11.15.

Framme vid sjukhuset där flera busslinjer strålade samman, satte jag mig ner på en hård träbänk. Mitt emot låg en kyrkogård med björkar och cypresser. Grå och vita duvor flaxade omkring. Jag kollade klockan bredvid busskylten. 11.15.

Jag kände mig orättvist behandlad. Missförstådd, kränkt. Och så var det hettan. Luften stod stilla. Vibrerade över asfalten. Strupen som ett torrt läskpapper. Säkert var min sambo lika kränkt och upprörd, när hon nu ilade vidare med nedhissade bilrutor i vår AC-lösa skorv. Men henne ville jag inte tänka på då.

11.50 skulle min buss komma. Det var bara att gilla läget och vänta. Tung i sinnet satt jag och spann min självömkande väv. Hade jag kunnat välja att dö nu, hade jag gjort det, tänkte jag. Ja, jag är beredd att dö här på bänken, tillbringa evigheten här, sitta här för alltid. De kommer att hitta mitt lik medan jag själv sitter i en evig värld som ser likadan ut. En evig väntan i limbo.

Jag sneglade mot klockan. 11.15. Plötsligt men självklart kom en svalkande fläkt från vänster till höger, medan en vibration som liknade värmevågor över asfalt men som var vinkelrät mot vägen, lika självklart passerade från samma håll. En röst eller insikt dök upp i mitt medvetande: Vi är här nu. Nu har vi kommit till denna värld. Nu är det fullbordat. nu.

Gröna, röda och blå bilar for åt båda hållen, liksom svarta och vita. En ambulans kom tyst glidande. Bussar passerade, några stannade. Men inte min. Klockan var 11.15.

En moder på en bänk till vänster ammade sitt lilla barn. Duvorna flög stillsamt bland träden tvärs över vägen. Några råkor, kråkor och kajor. En av dem landade precis framför mig, lade huvudet på sned, betraktade mig och sa kort och stillsamt: ”Krax.”

Då är jag väl död, tänkte jag. Jag har accepterat att tillbringa evigheten på detta sätt. En evig sensommardag framför en kyrkogård där jag troligen kommer att begravas fast i den värld jag lämnat. Bara sitta så här. Medan duvorna flyger bland cederträden. En moder ammar sitt barn. Bilar som kommer och går. Svårare än så här var det inte att dö. Eller vara död.

Jag sneglade på klockan. 11.15. Min buss skulle komma 11.50.

Gröna, röda och blå bilar for åt båda hållen, liksom svarta och vita. En ambulans kom tyst glidande. Bussar passerade några stannade. Men inte min. Klockan var 11.15. Modern hade ammat sitt barn färdigt och nynnade rofyllt för sig själv och den lilla.

En råka landade precis framför mig. lade huvudet på sned, betraktade mig och sa kort och stillsamt: ”Krax.”

Så kom bussen. Min buss. Jag köpte biljett med busskortet och åkte hem.

Köksklockan visade 11.15.

Den här novellen utgår från vad jag upplevde i augusti 2011, så även denna har verklighetsbakgrund, även om jag gjutit det i en litterär form.

Den här var också oerhört bra. Tråkigt att säga 'oerhört' hela tiden. Jag har alltid uppfattat mig som kräsen. Antagligen är jag narcissist. Om du skulle skriva en roman, vad skulle den handla om då, i stora drag? Jag är intresserad av handlingar för jag tycker att de är svåra att komma på. Ofta är ju handlingen lika viktig som skrivkonsten. Handlingen var ju väldigt bra i Jesus-novellen. Men det var inget fel på den här handlingen heller eftersom du skriver så bra! Vad tycker du själv om din text? Tycker du att bidragen borde vunnit? Det tycker jag.

[Pilatus]

Den här novellen utgår från vad jag upplevde i augusti 2011, så även denna har verklighetsbakgrund, även om jag gjutit det i en litterär form.

Jag blev inte riktigt klok på den inledande konflikten. Och så dyker frun opp i sin bil med skrikande däck.
Det är väldiga kontraster mellan händelserna. Kanske tyckte jag mera om de stillsamma avsnitten. Tankarna som kommer efter ett trauma.

[Algotezza]

Den här novellen utgår från vad jag upplevde i augusti 2011, så även denna har verklighetsbakgrund, även om jag gjutit det i en litterär form.

Den här var också oerhört bra. Tråkigt att säga 'oerhört' hela tiden. Jag har alltid uppfattat mig som kräsen. Antagligen är jag narcissist. Om du skulle skriva en roman, vad skulle den handla om då, i stora drag? Jag är intresserad av handlingar för jag tycker att de är svåra att komma på. Ofta är ju handlingen lika viktig som skrivkonsten. Handlingen var ju väldigt bra i Jesus-novellen. Men det var inget fel på den här handlingen heller eftersom du skriver så bra! Vad tycker du själv om din text? Tycker du att bidragen borde vunnit? Det tycker jag.

Min första roman, kortroman eller lång novell,handlade om en författare som var inlåst i en grå cell och bara skrev och skrev. Det var första delen. I andra delen sker en process som gör att han dras in i och blir en del av sin egen fantasivärld. I del tre blir hans fantasivärld verklighet. Michael Endes Den oändliga historien har ett liknande tema men då är det en läsare som dras in i boken han läser. Jag har publicerat den här på FF. Sök på TAUTOLOGI (Skapelsen).

Skulle jag skriva något längre idag skulle det antingen vara fantasy, SF eller baserat på mitt eget liv.

Jag är nöjd med alla texter jag skrivit och publicerat för jag har lagt ner tid och tankemöda på dem, kort sagt min själ och mina förmåga. Jag har insett att det inte är det slags noveller jag skriver som man vinner tävlingar med. Det ska vara mer slimmat och ligga mer i tiden.

Självklart tycker man att de egna bidragen ska vinna; det är ju därför man öht är med och tävlar. Jag tycker dock inte de vinnande bidragen håller högre kvalitet litterärt och språkligt än mina men inser varför de tilltalat juryn.

[Algotezza]

Den här novellen utgår från vad jag upplevde i augusti 2011, så även denna har verklighetsbakgrund, även om jag gjutit det i en litterär form.

Jag blev inte riktigt klok på den inledande konflikten. Och så dyker frun opp i sin bil med skrikande däck.
Det är väldiga kontraster mellan händelserna. Kanske tyckte jag mera om de stillsamma avsnitten. Tankarna som kommer efter ett trauma.

En väldigt simpel vardagskonflikt om val av vettigaste vägen som växte sig stor. Jag sitter ju i bilen sambon kör, det blir konflikt och jag blir utkastad ur bilen, sambon sticker iväg.


Citat: "Jag blev handgripligen utslängd på trottoaren och fick ta mig hem för egen maskin. Min sambo for iväg med en rivstart. Det luktade bränt gummi."

Jag använder ofta kontrastverkan när jag skriver, mellan personer, mellan händelser, stämningslägen... och när jag gör bilder och musik...

[Pilatus]

Jag använder ofta kontrastverkan när jag skriver, mellan personer, mellan händelser, stämningslägen... och när jag gör bilder och musik...

ok, då förstår jag bättre. Här på forumet har du gett mig intrycket att vara en väl samlad och balanserad person som inte dras med i några känslomässiga konvulsioner. Men i novellerna kommer det fram drag som inte i förstone är uppenbara. Bipolariteten har aldrig varit något som jag stört mig på, kort sagt du är en person som verkar mycket sansad.

Det litterära då. Njea, det är ju inte mycket idé att säga så mycket, du tycker själv att det du skriver är ok, tycker kanske om romantiken som stilidéal - nej, eller de unga arga? Var det inte på 60-talet det gjordes ett antal radiopjäser som ofta handlade om mycket intensiva uppgörelser, långt innan Lars Norén.

[klorofyll]

Min första roman, kortroman eller lång novell,handlade om en författare som var inlåst i en grå cell och bara skrev och skrev. Det var första delen.

Okej. Hur tänkte du då? Vad symboliserar det?

I andra delen sker en process som gör att han dras in i och blir en del av sin egen fantasivärld.

Okej. Då undrar jag varifrån det behovet kommer?

I del tre blir hans fantasivärld verklighet.

Okej. Vad för fördelar kommer ut av det?

Michael Endes Den oändliga historien har ett liknande tema men då är det en läsare som dras in i boken han läser.

Jag har inte läst den, men har du läst "Momo eller kampen om tiden" av samma författare (det har jag)?

Jag har publicerat den här på FF. Sök på TAUTOLOGI (Skapelsen).

Tack, jag ska läsa den!

[Algotezza]

Jag använder ofta kontrastverkan när jag skriver, mellan personer, mellan händelser, stämningslägen... och när jag gör bilder och musik...

ok, då förstår jag bättre. Här på forumet har du gett mig intrycket att vara en väl samlad och balanserad person som inte dras med i några känslomässiga konvulsioner. Men i novellerna kommer det fram drag som inte i förstone är uppenbara. Bipolariteten har aldrig varit något som jag stört mig på, kort sagt du är en person som verkar mycket sansad.

Det litterära då. Njea, det är ju inte mycket idé att säga så mycket, du tycker själv att det du skriver är ok, tycker kanske om romantiken som stilidéal - nej, eller de unga arga? Var det inte på 60-talet det gjordes ett antal radiopjäser som ofta handlade om mycket intensiva uppgörelser, långt innan Lars Norén.

Alla har vi väl ett emotionellt-kognitivt-perceptuellt-kreativt register att spela på... Och flera stämmor att ta till på medvetandets synth eller kyrkoorgel... Vissa har få oktaver och stämmor, andra fler...

Idealet när det gäller mitt filosoferande är just förnuft och balans - så tar jag ut svängarna mer när det gäller min kreativa treenighet, ordet, bilden, tonen-ljudet...

Norén började som prosaförfattare på 60-talet med böcker som Stupor som han kallade schizz-poesi, med ohämmade ordflöden... Han gjorde stort intryck på mig när jag gick på gymnasiet. Ville skriva i samma stil. Då i alla fall... Han är ju född i mina hemtrakter, Genarp... Var tvungen att skaffa glasögon för att kunna läsa hans senaste, Dagboken.

[Algotezza]

Min första roman, kortroman eller lång novell,handlade om en författare som var inlåst i en grå cell och bara skrev och skrev. Det var första delen.

Okej. Hur tänkte du då? Vad symboliserar det?

I andra delen sker en process som gör att han dras in i och blir en del av sin egen fantasivärld.

Okej. Då undrar jag varifrån det behovet kommer?

I del tre blir hans fantasivärld verklighet.

Okej. Vad för fördelar kommer ut av det?

Michael Endes Den oändliga historien har ett liknande tema men då är det en läsare som dras in i boken han läser.

Jag har inte läst den, men har du läst "Momo eller kampen om tiden" av samma författare (det har jag)?

Jag har publicerat den här på FF. Sök på TAUTOLOGI (Skapelsen).

Tack, jag ska läsa den!

Det handlar om att i ord skapa ett slutet, självgenererande kretslopp. Idén viktigare än innehåll och personer. En formel i ord.

[klorofyll]

Det handlar om att i ord skapa ett slutet, självgenererande kretslopp. Idén viktigare än innehåll och personer. En formel i ord.

För att en författare ska uppnå ett sådant flöde i sitt berättande så tror jag att han samtidigt måste uppnå motsvarande flöde i sitt eget liv, i annat fall lär berättelsen bli krystad.