På begäran
Postat: 14 jul 2018 19:30
Klockan är ett och det är dags för sommarprataren. Mannen stryker sig över sitt tredagars skäggstubb, tar sen tag i brickan med kaffetermos, kopp, ostmackor, och en liten högtalare som han skall koppla mobilen i fickan till, och knallar ut i sommarvärmen. Mitt på dagen är det alldeles för varmt för hans smak, men hängmattan är hängd i skuggan under träden och det brukar komma en frisk fläkt från fälten nedanför. Då han fått hängmattan ordentligt i våg, lagt kudden till rätta och då den melodi som ger mer sommarkänsla än någon annan strömmar ur den lilla högtalaren känner han att saker är där de borde vara.
Det är nån konstnär, som protesterar mot allt möjligt, och jepp, hans föräldrar har varit lagom flummiga akademiker, ingen tanke på att jobba åttatillfem där. Han gonar in sig mysande i sin harmsenhet över denna världens orättvisa som drabbat honom, denne stackars ingenjör som livet tuktat så hårt. Fyller på i koppen med en känsla av att se det alla andra inte ser.
Men sen blir det småtråkigt. konstnären pratar om sin konst, långt ovanför hans lilla nördhuvve, och musiken är trist. Lite paltkoma också och han slumrar till, som han ofta gör.
Då han slår upp ögonen upptäcker han att han är vänd mot den stora, bängliga hagtornshäcken, och att någon betraktar honom genom en glipa i det glesa från andra sidan häcken. Han är lite förvirrad efter att ha varit i sömnens värld, blinkar till ett par gånger och då är ögonen borta. Det tar några sekunder, men snart är han klarvaken. Det borde inte vara någon där. Grannarna, ett par som bor i ett lika litet hus som hans på en lika stor och ovårdad tomt är bortresta, han ser till deras blommor och håller lite allmän koll. Semester och sommarstugor och sånt är inget för honom, och han hjälper gärna sina mer resglada grannar. Han stänger av konstnären och reser sig.
En bit bort är det ett hål i häcken, grannsämjan är god och man vill kunna komma till varandra. Han hukar sig ner, tar sig igenom hålet och står på grannens gräsmatta, ser sig om. Ser ingen. han går runt huset, känner att allt är låst. Han måste ha drömt. Återvänder till sin tomt, hängmattan, konstnären och tar belåtet en tugga på en ostmacka. What a wonderful world är tydligen Konstnärens sista låt. Såå jävla originellt.
Dagen går, han rotar med lite allt möjligt. Läser lite filosofi och lagar en fågelholk som ramlat ned. Googlar lite efter nåt roligare jobb än det han nu har. Allt möjligt, och så småningom blir det kväll. Ser ett avsnitt av en blodig actiontvserie på Netflix, men tröttnar då det börjar bli framåt tio. Kanske man skulle höra en konstnär till? Eller en låtskrivare, världsförbättrare eller entrepenör. Kvällen är ljum och han älskar att ligga i hängmattan då det blir kväll. Det har precis blivit augusti och kvällarna börjar bli lite mörka, något han gillar. Nu är det te i termosen istället, skit detsamma att det är lite kaffesmak kvar, och nu plockar han med sig ett levande ljus.
Till hans förvåning visar sig bimbon med modebloggen som han trodde skulle vara ett riktigt kräkmedel av självbelåtenhet och världsvana vara en bright tjej, och han lyssnar uppmärksamt. Kvällen är fantastisk, ljuset på det gamla trädgårdsbordet bredvid hängmattan fladdrar bara lätt, lätt och han kan ser resterna av solnedgången mellan fötterna, ner mot fältet. Sid Vicious My Way, får honom att nynna med, sånt har han inte slutat gilla. Han kör till och med lite luftgitarr medan låten dör ut. Sen blir det tyst. Och då hör han ett prassel från häcken. Och hinner precis se ett par ögon som drar sig undan. Och nej nu jävlar har han inte drömt nåt. Han reser sig ur hängmattan och beger sig till hålet i häcken.
Trädgården badar nu i dunkel. Men han märker att det är stearinljus tända på altanen, 6-7 stycken. Och sittande på räcket till altanen med benen dinglande, otäckt högt över backen sitter det en dam i en märklig utstyrsel, upplyst av en lykta hon har bredvid sig på räcket. Han går närmare och undrar om det är en livs levande häxa som kommit på besök. En svart klänning som går ända ner till fötterna trots värmen. Armlös, men en underlig batikmönstrad t-shirt under, mest i orange. Det är väl ingen häxmössa men hon har nån underlig svart kreation på huvudet, och under den väller ett svart, krulligt hårsvall ut. Hon plirar på honom och det är nåt bekant med henne.
- Goddag, jag är grannen. Brukar hålla koll åt Harald och Boel då de är ute och reser, vattna och så.
- Och nu tror du att jag är nån slags inkräktare? Hon låter både förnärmad, retsam, vaksam och lite intresserad samtidigt.
- Nej, nej, men jag brukar kolla lite, så där...
- Syns det vems syster jag är?
Hon har avbrutit honom och stirrar uppfordrande. Han harklar sig, överrumplad, men han är ingen som gillar tjusigt småprat, så han tittar lite närmare, nyfiket.
Då hon säger det så ser han att hon är lik Harald. Samma ståtliga näsa, som på en karl ser distingerad ut. Men på henne understryker det häxlikheten, lika mycket som de vidöppna ögonen med mycket ögonskugga och de intensivt lilamålade läpparna. Eller han tror det är lila, det syns lite illa i lampskenen. Men lite häftigt är det.
Han säger att han förstår att det är Haralds syster han har ovanför sig, och hon ser ned på honom nöjd.
- Blev du stressad av att jag kollade in dej lite?
Hon låter som en tonårstjej, men kan inte vara en dag yngre än 40. Undrar om hon inte är 42, förresten, Harald har nämnt sina syskon och åldersdifferensen. Lite sladdis, samma som med hans egen syster som också måste vara i häxans ålder.
- Närå, men jag undrade lite. Hade du nåt emot det?
- Att du ligger i hängmattan? Näppeligen! Jag blev imponerad. Trodde bara folk hade hängmattor uppsatt liksom som idé.
- Joo, det ligger väl lite i det. Men jag använder min.
- Såg det. Det såg faktiskt riktigt mysigt ut, nu med ljuset, och du sjöng.
Hon fnissar, och han undrar om hon är riktigt riktig. Men så drar han sig till minnes att Harald nämnt att hon är nån slags forskare, tydligen en expert inom något obskyrt biologiskt. Kanske en sån där konstnärstyp? Ja jävlar. Bara surra på här.
- Tja, jag trodde väl ingen lyssnade. Och jag gillade punk.
- Då det begav sig. Inte som brorsan, som bara lyssnar på klassiskt.
- Jo, Harald är lite finsmakare så.
- Skojar du. Då jag spelade för högt var det han som röt åt mej.
Han skakar på huvudet och småler. Vilken dialog. Och vilken skillnad mot den så korrekte och charmerade brodern. Han ser lite nyfiket på henne. Blicken går ner över henne, och han anar att hennes kropp, under den märkliga utstyrseln är ganska så rejält kurvig...
- Du skall nog gå nu! Jag håller koll på deras hus!
- Okej, okej...
Han drar sig tillbaka, kryper ner i hängmattan igen. Men sjunger inte mer.
Dagen efter vaknar han med fönstret uppsatt och ljudet av sommarregn. Det första på veckor, tänker han nöjt då han går upp och drar till fönstret.
Efter morgonens obligatoriska löptur duschar han som vanligt, tar te och mackor och kryper ned i sängen. Läser både nyheter, skönlitterärt och lite Sein und Zeit som han gett sig fan på att komma igenom. Regnet upphör framåt elvadraget, och han går upp. Lite tvätta, laga grejer, kolla mail och fejan. Och de suspekta forum han frekventerar. Han knallar ut i trädgården och konstaterar nöjd att det redan börjar bli en aning mer grönt i den förut så gula gräsmattan. Bara inte mördarsniglarna vaknar...
Han går runt och ser belåtet hur regnet gett fukt till alla hans planteringar, även de han misskött och inte vattnat lika frekvent som morötterna, blåklinten och potatisarna. Då han står och funderar på om det är dags att skörda morötter hör han hur det prasslar till vid häcken, och Systern tittar fram. Ett leende spelar på hennes läppar som faktiskt gör mirakel med hennes ansikte, lite som hon som har bokprogram och är i spanarna, Jessika nånting.
Han hejar glatt, och hon kommer fram. För dagen iförd en orange klänning med långa armar och lika fotsid som gårdagens. Ingen huvudbonad men håret är som ett garnnystan på huvudet, lite slarvigt uppsatt.
Hon stannar någon meter in på hans tomt och ser sig om. Nickar.
- Jag gillar din tomt, säger hon med så pass hög röst att han skall höra.
Han knallar bort till henne.
- Tack ska du ha. Ja, det här med välansat är inte min smak.
- Som du kanske misstänker, inte min heller, hörru du!
Hon kapar småpratet och kommer till ärendet i samma mening, han kan bara ja-a-a lätt överrumplad.
- Jag betedde mig lite som en asshole igår, vill du inte komma över och ta en fika fram i eftermiddag?
- Jo tack, gärna!
Och för en gångs skull är han uppriktig då han tackar ja till en inbjudan. Såna här människor träffar man inte varje dag.
Klockan fyra, som avtalat tar han sig genom häcken och knallar bort mot huset
- Här!
Hon sitter i en av syrenbersåerna i skuggan av ett jättelikt äppelträd, och har dukat upp ett dignande fikabord. Det tjusigaste porslinet som Harald och Boel har, linneduk och ett riktig Afternoon-tea servering med fat i flera våningar. Nybakade scones och en massa nybakade kakor.
Hade det varit för nån mainstream hade det nog varit lite too much, men han är inte mainstream och han gillar nybakt. Han märker att hon märker det och han märker att hon ler lite lättad.
- Ta för dig, du ser utsvulten ut.
- Ja, jag fick inte i mig mer än lite gårdagskroppkaka till lunch, säger han samtidigt som han nappar åt sig en scones. underbart varm, smöret smälter och han kan välja mellan jordgubbssylt, ost och flera slags marmelad.
Hon verkar vara lika utsvulten och de bara äter en bra stund, ger varandra gillande små ögonkast. Inget småpratande.
Men då hon tryckt i sig sin tredje scones lutar hon sig tillbaka i den vackra gamla rottingstolen. Det knakar lätt.
- Jag är ledsen för i går, som sagt.
Han ser på henne, samtidigt som han tar en tugga av en härlig nybakt bondkaka. Han skulle kunna komma med nåt ingen orsak-artad, men det här är ingen man behöver gå som katten kring het gröt med.
- Sorry om jag kollade för indiskret.
- Du såg att jag har kurvor.
Han rycker på axlarna.
-Ja.
- Jag har lite svårt för det. Eller ganska mycket svårt. Jag gillar inte att karlar stirrar, typ.
- Typ.
Hon tar sig en bondkaka, tar ett bett, men hennes blick lämnar inte honom.
- Du verkar vara en av de där man kan prata med.
- Du med.
- Jag gillar inte terapeuter och sånt, de är för påflugna och sliskiga samtidigt.
Okej.
- Okej.
- Skrämmer jag bort dig nu?
- Inte än.
- Jag vet ju inte om jag gillar karlar egentligen.
- Inte jag heller.
Hon flinar åt hans nonchalanta svar, och det har känts naturligt med det svaret. Men vad gillar hon då? Tjejer?
- Alltså, nu skrämmer jag kanske bort dej. Men jag måste chansa.
- Shoot.
- Jag råkade ut för ett par våldtäkter då jag gick i högstadiet. Inga bra grejer
Oj. Men hon ser så genuint ledsen ut, att han glömmer det obehag han känner av hennes öppenhjärtighet.
- Jävla svin.
- Skojar du. Men i alla fall... jag lovade mig själv att ingen man skulle få ta i mig igen. Och det har jag hållt på.
Nu är det nog bäst att vara tyst ett tag tänker han. Och kvinnan verkar inte riktigt veta var hon skall ta vägen med samtalet.
- Ja, så då karlar glor på mig som du gjorde igår så behöver jag skydda mej.
Han funderar lite.
- Men har du inte mött nån schysst kille?
- Vaddå schysst?
- Nån som... ja fa fan... som har lärt dig att knulla på riktigt?
- Nä, jag vågar inte lita på någon.
- Joorå, en sån som jag, Mig kan du lita på.
Nu är det hon som blir tyst. Och han håller tyst.
- Så jag kan det?
- Jajamen!
- Och ... så jag är inte för ful då?
- Ä ru vet, ja å Schlobban, vi går på andrasorteringa!
Hon kastar huvudet tillbaka och ger till ett gapskratt.
- Hur kunde du veta att jag sett den?
Han bara ler.
- Men då måste vi ha lite sprit först, annars vågar jag inte.
Öhh... vänta lite nu. Nu pratar vi inte teoretiskt här...
- Så... du vill?
- Jag sa att jag hade svårt med tillit, inte att jag var velig.
- Så... du litar på mej?
Hon petar sig på näsan lite.
- Ja, du är knäpp nog.
Han skakar på huvudet. Det här är Crazy.
Men, de dricker ett par GT, hon hittar ett par tonic och han har gin som han hämtar. De pratar fullständigt nonsens, på ett sätt som får dem att slappna av, och spänningen mellan dem ökar.
- Lova att du är försiktig. Bryter du min karma skall jag bryta av saker på dej. Så lova det!
Hon pekar uppfordrande på honom
- Inte med vad jag säger.
- Ha, nä det är nog omöjligt. Nej bara du håller tassarna i styr... jag har en idé!
- Vadå?
- Vänta bara, jag tror du kommer gilla det.
- Säger du det, så.
Och för att hoppa över lite preludier har de en stund senare, lite lulligare, hamnat i det gästrum som hon inrett i sin mycket underliga smak. Stearinljus överallt, hon har tydligen haft med sig gardiner i nåt svart spetstyg. Och en massa underliga glasföremål.
Han ser sig om, rätt faschinerad, men vill inte slösa tid på slöprat.
- Jaha, och vad var den fantastiska iden nudå?
- Klä av dig naken först.
Jaha. En kvinna som tydligen aldrig haft ihop det med en karl ber honom i vardaglig ton att ta av sig naken. Hon har fan haft karlar förr. Nåja, inget läge för tjafs. Utan omsvep, han är inte det minsta blyg av sig. Men hon går liksom vid sidan av honom och studerar på ett sätt som får honom att undra om hon inte pratar sant i alla fall. Det är som om hon inte sett en naken karl på decennier.
- Jaha bra. Stå still nu.
Hon går runt honom ett varv, sen bakom honom bort till en byrå.
- Inte titta.
Nähä. Han hör hur hon slamrar med nåt. Sen kommer hon in bakom honom.
- Mmm du är en riktig karl, du. Räck mig dina händer.
Han räcker henne händerna bakom sig, men känner hur kallt stål sluts om sina handleder och det rasslar till. Tanten har satt handbojor på honom. Han snor runt, men hon står bara och ser mycket nöjd ut.
- Nu vet jag att du håller händerna i styr, snuskgubbe.
Han har flera irriterade kommentarer, men tänker efter. Varför inte? Om det får henne att känna sig lugnare, så.
- Men då blir det du som får sköta ruljangsen.
Hon nickar.
- Det blir bra det. Då kan jag ta det här liksom lite i min takt.
Hon ser upp på honom. Det finns ändå en hel del nervositet i hennes blick. Men sen kommer det något både retsamt och beslutsamt över henne.
- Hopp i säng nu, gubbe.
Han krånglar sig upp i den rättså breda gästsängen. Sätter sig med ryggen mot sänggaveln. Hon står med händerna på höfterna och nickar nöjt. Går sen bort till byrån igen, plockar fram tändstickor och tänder de stearinljus som ännu inte tänts. Går omkring, ställer ett par på nattduksbordet. Ordnar de andra på golv och bord, så att hon belyses från alla håll då hon ställer sig mitt i rummet, mitt i hans synfält. Nynnar med oväntat melodisk, djup stämma, en suggestiv melodi. Vaggar sakta och graciöst. Han kommer att tänka på nornor, vestaler, geishor. Och bäst det är så liksom rinner bara kläderna av henne. Antagligen är det nån slags specialare med kläderna, men det ser jäkligt magiskt ut. Och hennes nakna kropp uppenbaras för honom.
- Holy moses.
- Jag är lika helig som jag heter Moses.
Hon löser upp hårets uppsättning, har en kam i sin hand, var nu den kom ifrån, och hon kammar ut det svarta håret. Faschinerad kan han se hur långt det är, går ända ned till höften på henne. Och då det kammas ut blir det märkvärdigt vackert, från att ha varit ett råttbo tidigare. Faller i mjuka vågor. Han kommer att tänka på VRIL, en mystisk förening som fanns i Tyskland, konstig historia som sägs skall ha inspirerat Hitler. Bara kvinnor, och deras långa hår påstod de gjorde att de kunde komma i telepatisk kontakt med Arier på nån planet på Andromedagalaxen. Hon tittar hela tiden, småleende men lätt frånvarande ned i backen. Tills hon anser sig klar med hårets utkamning. Då ser hon upp, möter frågande hans blick, nervös. Men spricker upp i ett sånt där Jessicaleende då hon ser hans ohämmade faschination. Och släntrar fram till sängen.
- Maka på dej, gubbjävel.
Och sen utforskar hon gubbjäveln, upptäcker hon att karlar inte behöver vara fullt så jävliga som de svin hon stötte på. Inte jävliga alls faktiskt.
Det är nån konstnär, som protesterar mot allt möjligt, och jepp, hans föräldrar har varit lagom flummiga akademiker, ingen tanke på att jobba åttatillfem där. Han gonar in sig mysande i sin harmsenhet över denna världens orättvisa som drabbat honom, denne stackars ingenjör som livet tuktat så hårt. Fyller på i koppen med en känsla av att se det alla andra inte ser.
Men sen blir det småtråkigt. konstnären pratar om sin konst, långt ovanför hans lilla nördhuvve, och musiken är trist. Lite paltkoma också och han slumrar till, som han ofta gör.
Då han slår upp ögonen upptäcker han att han är vänd mot den stora, bängliga hagtornshäcken, och att någon betraktar honom genom en glipa i det glesa från andra sidan häcken. Han är lite förvirrad efter att ha varit i sömnens värld, blinkar till ett par gånger och då är ögonen borta. Det tar några sekunder, men snart är han klarvaken. Det borde inte vara någon där. Grannarna, ett par som bor i ett lika litet hus som hans på en lika stor och ovårdad tomt är bortresta, han ser till deras blommor och håller lite allmän koll. Semester och sommarstugor och sånt är inget för honom, och han hjälper gärna sina mer resglada grannar. Han stänger av konstnären och reser sig.
En bit bort är det ett hål i häcken, grannsämjan är god och man vill kunna komma till varandra. Han hukar sig ner, tar sig igenom hålet och står på grannens gräsmatta, ser sig om. Ser ingen. han går runt huset, känner att allt är låst. Han måste ha drömt. Återvänder till sin tomt, hängmattan, konstnären och tar belåtet en tugga på en ostmacka. What a wonderful world är tydligen Konstnärens sista låt. Såå jävla originellt.
Dagen går, han rotar med lite allt möjligt. Läser lite filosofi och lagar en fågelholk som ramlat ned. Googlar lite efter nåt roligare jobb än det han nu har. Allt möjligt, och så småningom blir det kväll. Ser ett avsnitt av en blodig actiontvserie på Netflix, men tröttnar då det börjar bli framåt tio. Kanske man skulle höra en konstnär till? Eller en låtskrivare, världsförbättrare eller entrepenör. Kvällen är ljum och han älskar att ligga i hängmattan då det blir kväll. Det har precis blivit augusti och kvällarna börjar bli lite mörka, något han gillar. Nu är det te i termosen istället, skit detsamma att det är lite kaffesmak kvar, och nu plockar han med sig ett levande ljus.
Till hans förvåning visar sig bimbon med modebloggen som han trodde skulle vara ett riktigt kräkmedel av självbelåtenhet och världsvana vara en bright tjej, och han lyssnar uppmärksamt. Kvällen är fantastisk, ljuset på det gamla trädgårdsbordet bredvid hängmattan fladdrar bara lätt, lätt och han kan ser resterna av solnedgången mellan fötterna, ner mot fältet. Sid Vicious My Way, får honom att nynna med, sånt har han inte slutat gilla. Han kör till och med lite luftgitarr medan låten dör ut. Sen blir det tyst. Och då hör han ett prassel från häcken. Och hinner precis se ett par ögon som drar sig undan. Och nej nu jävlar har han inte drömt nåt. Han reser sig ur hängmattan och beger sig till hålet i häcken.
Trädgården badar nu i dunkel. Men han märker att det är stearinljus tända på altanen, 6-7 stycken. Och sittande på räcket till altanen med benen dinglande, otäckt högt över backen sitter det en dam i en märklig utstyrsel, upplyst av en lykta hon har bredvid sig på räcket. Han går närmare och undrar om det är en livs levande häxa som kommit på besök. En svart klänning som går ända ner till fötterna trots värmen. Armlös, men en underlig batikmönstrad t-shirt under, mest i orange. Det är väl ingen häxmössa men hon har nån underlig svart kreation på huvudet, och under den väller ett svart, krulligt hårsvall ut. Hon plirar på honom och det är nåt bekant med henne.
- Goddag, jag är grannen. Brukar hålla koll åt Harald och Boel då de är ute och reser, vattna och så.
- Och nu tror du att jag är nån slags inkräktare? Hon låter både förnärmad, retsam, vaksam och lite intresserad samtidigt.
- Nej, nej, men jag brukar kolla lite, så där...
- Syns det vems syster jag är?
Hon har avbrutit honom och stirrar uppfordrande. Han harklar sig, överrumplad, men han är ingen som gillar tjusigt småprat, så han tittar lite närmare, nyfiket.
Då hon säger det så ser han att hon är lik Harald. Samma ståtliga näsa, som på en karl ser distingerad ut. Men på henne understryker det häxlikheten, lika mycket som de vidöppna ögonen med mycket ögonskugga och de intensivt lilamålade läpparna. Eller han tror det är lila, det syns lite illa i lampskenen. Men lite häftigt är det.
Han säger att han förstår att det är Haralds syster han har ovanför sig, och hon ser ned på honom nöjd.
- Blev du stressad av att jag kollade in dej lite?
Hon låter som en tonårstjej, men kan inte vara en dag yngre än 40. Undrar om hon inte är 42, förresten, Harald har nämnt sina syskon och åldersdifferensen. Lite sladdis, samma som med hans egen syster som också måste vara i häxans ålder.
- Närå, men jag undrade lite. Hade du nåt emot det?
- Att du ligger i hängmattan? Näppeligen! Jag blev imponerad. Trodde bara folk hade hängmattor uppsatt liksom som idé.
- Joo, det ligger väl lite i det. Men jag använder min.
- Såg det. Det såg faktiskt riktigt mysigt ut, nu med ljuset, och du sjöng.
Hon fnissar, och han undrar om hon är riktigt riktig. Men så drar han sig till minnes att Harald nämnt att hon är nån slags forskare, tydligen en expert inom något obskyrt biologiskt. Kanske en sån där konstnärstyp? Ja jävlar. Bara surra på här.
- Tja, jag trodde väl ingen lyssnade. Och jag gillade punk.
- Då det begav sig. Inte som brorsan, som bara lyssnar på klassiskt.
- Jo, Harald är lite finsmakare så.
- Skojar du. Då jag spelade för högt var det han som röt åt mej.
Han skakar på huvudet och småler. Vilken dialog. Och vilken skillnad mot den så korrekte och charmerade brodern. Han ser lite nyfiket på henne. Blicken går ner över henne, och han anar att hennes kropp, under den märkliga utstyrseln är ganska så rejält kurvig...
- Du skall nog gå nu! Jag håller koll på deras hus!
- Okej, okej...
Han drar sig tillbaka, kryper ner i hängmattan igen. Men sjunger inte mer.
Dagen efter vaknar han med fönstret uppsatt och ljudet av sommarregn. Det första på veckor, tänker han nöjt då han går upp och drar till fönstret.
Efter morgonens obligatoriska löptur duschar han som vanligt, tar te och mackor och kryper ned i sängen. Läser både nyheter, skönlitterärt och lite Sein und Zeit som han gett sig fan på att komma igenom. Regnet upphör framåt elvadraget, och han går upp. Lite tvätta, laga grejer, kolla mail och fejan. Och de suspekta forum han frekventerar. Han knallar ut i trädgården och konstaterar nöjd att det redan börjar bli en aning mer grönt i den förut så gula gräsmattan. Bara inte mördarsniglarna vaknar...
Han går runt och ser belåtet hur regnet gett fukt till alla hans planteringar, även de han misskött och inte vattnat lika frekvent som morötterna, blåklinten och potatisarna. Då han står och funderar på om det är dags att skörda morötter hör han hur det prasslar till vid häcken, och Systern tittar fram. Ett leende spelar på hennes läppar som faktiskt gör mirakel med hennes ansikte, lite som hon som har bokprogram och är i spanarna, Jessika nånting.
Han hejar glatt, och hon kommer fram. För dagen iförd en orange klänning med långa armar och lika fotsid som gårdagens. Ingen huvudbonad men håret är som ett garnnystan på huvudet, lite slarvigt uppsatt.
Hon stannar någon meter in på hans tomt och ser sig om. Nickar.
- Jag gillar din tomt, säger hon med så pass hög röst att han skall höra.
Han knallar bort till henne.
- Tack ska du ha. Ja, det här med välansat är inte min smak.
- Som du kanske misstänker, inte min heller, hörru du!
Hon kapar småpratet och kommer till ärendet i samma mening, han kan bara ja-a-a lätt överrumplad.
- Jag betedde mig lite som en asshole igår, vill du inte komma över och ta en fika fram i eftermiddag?
- Jo tack, gärna!
Och för en gångs skull är han uppriktig då han tackar ja till en inbjudan. Såna här människor träffar man inte varje dag.
Klockan fyra, som avtalat tar han sig genom häcken och knallar bort mot huset
- Här!
Hon sitter i en av syrenbersåerna i skuggan av ett jättelikt äppelträd, och har dukat upp ett dignande fikabord. Det tjusigaste porslinet som Harald och Boel har, linneduk och ett riktig Afternoon-tea servering med fat i flera våningar. Nybakade scones och en massa nybakade kakor.
Hade det varit för nån mainstream hade det nog varit lite too much, men han är inte mainstream och han gillar nybakt. Han märker att hon märker det och han märker att hon ler lite lättad.
- Ta för dig, du ser utsvulten ut.
- Ja, jag fick inte i mig mer än lite gårdagskroppkaka till lunch, säger han samtidigt som han nappar åt sig en scones. underbart varm, smöret smälter och han kan välja mellan jordgubbssylt, ost och flera slags marmelad.
Hon verkar vara lika utsvulten och de bara äter en bra stund, ger varandra gillande små ögonkast. Inget småpratande.
Men då hon tryckt i sig sin tredje scones lutar hon sig tillbaka i den vackra gamla rottingstolen. Det knakar lätt.
- Jag är ledsen för i går, som sagt.
Han ser på henne, samtidigt som han tar en tugga av en härlig nybakt bondkaka. Han skulle kunna komma med nåt ingen orsak-artad, men det här är ingen man behöver gå som katten kring het gröt med.
- Sorry om jag kollade för indiskret.
- Du såg att jag har kurvor.
Han rycker på axlarna.
-Ja.
- Jag har lite svårt för det. Eller ganska mycket svårt. Jag gillar inte att karlar stirrar, typ.
- Typ.
Hon tar sig en bondkaka, tar ett bett, men hennes blick lämnar inte honom.
- Du verkar vara en av de där man kan prata med.
- Du med.
- Jag gillar inte terapeuter och sånt, de är för påflugna och sliskiga samtidigt.
Okej.
- Okej.
- Skrämmer jag bort dig nu?
- Inte än.
- Jag vet ju inte om jag gillar karlar egentligen.
- Inte jag heller.
Hon flinar åt hans nonchalanta svar, och det har känts naturligt med det svaret. Men vad gillar hon då? Tjejer?
- Alltså, nu skrämmer jag kanske bort dej. Men jag måste chansa.
- Shoot.
- Jag råkade ut för ett par våldtäkter då jag gick i högstadiet. Inga bra grejer
Oj. Men hon ser så genuint ledsen ut, att han glömmer det obehag han känner av hennes öppenhjärtighet.
- Jävla svin.
- Skojar du. Men i alla fall... jag lovade mig själv att ingen man skulle få ta i mig igen. Och det har jag hållt på.
Nu är det nog bäst att vara tyst ett tag tänker han. Och kvinnan verkar inte riktigt veta var hon skall ta vägen med samtalet.
- Ja, så då karlar glor på mig som du gjorde igår så behöver jag skydda mej.
Han funderar lite.
- Men har du inte mött nån schysst kille?
- Vaddå schysst?
- Nån som... ja fa fan... som har lärt dig att knulla på riktigt?
- Nä, jag vågar inte lita på någon.
- Joorå, en sån som jag, Mig kan du lita på.
Nu är det hon som blir tyst. Och han håller tyst.
- Så jag kan det?
- Jajamen!
- Och ... så jag är inte för ful då?
- Ä ru vet, ja å Schlobban, vi går på andrasorteringa!
Hon kastar huvudet tillbaka och ger till ett gapskratt.
- Hur kunde du veta att jag sett den?
Han bara ler.
- Men då måste vi ha lite sprit först, annars vågar jag inte.
Öhh... vänta lite nu. Nu pratar vi inte teoretiskt här...
- Så... du vill?
- Jag sa att jag hade svårt med tillit, inte att jag var velig.
- Så... du litar på mej?
Hon petar sig på näsan lite.
- Ja, du är knäpp nog.
Han skakar på huvudet. Det här är Crazy.
Men, de dricker ett par GT, hon hittar ett par tonic och han har gin som han hämtar. De pratar fullständigt nonsens, på ett sätt som får dem att slappna av, och spänningen mellan dem ökar.
- Lova att du är försiktig. Bryter du min karma skall jag bryta av saker på dej. Så lova det!
Hon pekar uppfordrande på honom
- Inte med vad jag säger.
- Ha, nä det är nog omöjligt. Nej bara du håller tassarna i styr... jag har en idé!
- Vadå?
- Vänta bara, jag tror du kommer gilla det.
- Säger du det, så.
Och för att hoppa över lite preludier har de en stund senare, lite lulligare, hamnat i det gästrum som hon inrett i sin mycket underliga smak. Stearinljus överallt, hon har tydligen haft med sig gardiner i nåt svart spetstyg. Och en massa underliga glasföremål.
Han ser sig om, rätt faschinerad, men vill inte slösa tid på slöprat.
- Jaha, och vad var den fantastiska iden nudå?
- Klä av dig naken först.
Jaha. En kvinna som tydligen aldrig haft ihop det med en karl ber honom i vardaglig ton att ta av sig naken. Hon har fan haft karlar förr. Nåja, inget läge för tjafs. Utan omsvep, han är inte det minsta blyg av sig. Men hon går liksom vid sidan av honom och studerar på ett sätt som får honom att undra om hon inte pratar sant i alla fall. Det är som om hon inte sett en naken karl på decennier.
- Jaha bra. Stå still nu.
Hon går runt honom ett varv, sen bakom honom bort till en byrå.
- Inte titta.
Nähä. Han hör hur hon slamrar med nåt. Sen kommer hon in bakom honom.
- Mmm du är en riktig karl, du. Räck mig dina händer.
Han räcker henne händerna bakom sig, men känner hur kallt stål sluts om sina handleder och det rasslar till. Tanten har satt handbojor på honom. Han snor runt, men hon står bara och ser mycket nöjd ut.
- Nu vet jag att du håller händerna i styr, snuskgubbe.
Han har flera irriterade kommentarer, men tänker efter. Varför inte? Om det får henne att känna sig lugnare, så.
- Men då blir det du som får sköta ruljangsen.
Hon nickar.
- Det blir bra det. Då kan jag ta det här liksom lite i min takt.
Hon ser upp på honom. Det finns ändå en hel del nervositet i hennes blick. Men sen kommer det något både retsamt och beslutsamt över henne.
- Hopp i säng nu, gubbe.
Han krånglar sig upp i den rättså breda gästsängen. Sätter sig med ryggen mot sänggaveln. Hon står med händerna på höfterna och nickar nöjt. Går sen bort till byrån igen, plockar fram tändstickor och tänder de stearinljus som ännu inte tänts. Går omkring, ställer ett par på nattduksbordet. Ordnar de andra på golv och bord, så att hon belyses från alla håll då hon ställer sig mitt i rummet, mitt i hans synfält. Nynnar med oväntat melodisk, djup stämma, en suggestiv melodi. Vaggar sakta och graciöst. Han kommer att tänka på nornor, vestaler, geishor. Och bäst det är så liksom rinner bara kläderna av henne. Antagligen är det nån slags specialare med kläderna, men det ser jäkligt magiskt ut. Och hennes nakna kropp uppenbaras för honom.
- Holy moses.
- Jag är lika helig som jag heter Moses.
Hon löser upp hårets uppsättning, har en kam i sin hand, var nu den kom ifrån, och hon kammar ut det svarta håret. Faschinerad kan han se hur långt det är, går ända ned till höften på henne. Och då det kammas ut blir det märkvärdigt vackert, från att ha varit ett råttbo tidigare. Faller i mjuka vågor. Han kommer att tänka på VRIL, en mystisk förening som fanns i Tyskland, konstig historia som sägs skall ha inspirerat Hitler. Bara kvinnor, och deras långa hår påstod de gjorde att de kunde komma i telepatisk kontakt med Arier på nån planet på Andromedagalaxen. Hon tittar hela tiden, småleende men lätt frånvarande ned i backen. Tills hon anser sig klar med hårets utkamning. Då ser hon upp, möter frågande hans blick, nervös. Men spricker upp i ett sånt där Jessicaleende då hon ser hans ohämmade faschination. Och släntrar fram till sängen.
- Maka på dej, gubbjävel.
Och sen utforskar hon gubbjäveln, upptäcker hon att karlar inte behöver vara fullt så jävliga som de svin hon stötte på. Inte jävliga alls faktiskt.
. Det svåraste kommer där du slutar,att skildra sexet mer ingående.
ingen hade skildrat det som dig och det är väl coolt?! Du har en intressant mix av saga och realism, lite råare realism. Den erotiska laddningen/attraktionen når mig inte riktigt, men en aning av det. Men hey! Det är inte så att jag tror att jag kan göra det bättre själv