Kära kritikerkår!

[Avantgardet]

Tack för att ni tar er tid... ska försöka få ihop nåt mer så småningom, men jag har ju en massa tider att passa också, vilket inte passar mig och som jag följdaktligen inte förmår passa, men nåt ska jag väl kunna få ihop så småningom.

[magicadehex]

Den var fin, men påminner lite om Cheers i början.

[Avantgardet]

Har ni tid över? Skyll er själva! Men likväl, lyssna gärna: Här

[Ling]

Lyssnade och fastnade på stycket" skit ner dig"...vilken titel!! Men jag gillade den. Även den som var under, kommer inte ihåg vad den hett...vill ha dom i min ipod..

[Avantgardet]

Det kan ordnas, fast jag hade ju också kunnat lira in nåt nytt. Ge mig en idé bara, nånstans att börja.

[Ling]

Personligen älskar jag gitarrens slingor, vemodigheten ligger mig varmt om hjärtat. Det lite ensamma, vemodiga, tankvärda stroferna.
Vad tros?

[Rising]

Oj... Sanslöst bra, Avant. Varje låt har sin egen identitet och sitt eget lilla universum. Ofta något som låter helt säreget, dessutom.
Vill rentutav säga att "skit ner er" fångar det mesta jag önskar av en låt. Orgasmiskt bra.

[Avantgardet]

Jo, är helt med dig där. Problemet är att den dimensionen av spelandet är så svåråtkomligt i en artificiell situation (som kommunikationen mellan jag och min dator), det ska finnas levande element runt omkring en som man kan re-agera på. Så jag är lite anti mot att spela in gitarrer, jag tycker mycket bättre om mitt eget spel (det är mycket mer fantasifullt och inspirerat) när jag spelar för någon annan, eller för mig själv men riktar mig till denne. Men det är ju vad jag tycker allra bäst om att göra, flumma på gitarren, gräva i själens mörka katakomber och ställa fram mina demoner mitt framför den som sitter där, men därigenom också ge den en yttre gestalt av att vara "ett spöke", eller något övernaturligt, varför de förlorar greppet om mig. Och ska jag spela riktigt djävla bra så måste jag må skiiiiiiit. På botten når tonerna oanade höjder.

Dock brukar jag slita så våldsamt i känslolivet att, om stämningen är gemytlig och det inte är för mycket liv, både jag själv och lyssnaren lockas till tårar. Hade velat få ge er den sidan av mig själv, men jag hittar ingen lösning. Improvisationen har den där slagkraften, eftersom den kan livnära sig av lyssnaren, göra honom eller henne till en direkt medskapande kraft och blir därför så mycket mer angeläget också för denne, och jag hittar verkligen inget smidigt sätt att lösa det rent tekniskt. Försöker jobba på det där. Hade ju varit kul att hooka upp med ett bra band också, men jag har så dåligt om tid (säger jag som dräller här!), på allvar, ser ingen ljusning just nu åtminstone.

Improvisationens problem är ju att det är snudd på nödvändigt, åtminstone av allra största vikt, att man är just inspirerad när man spelar, annars kommer avsmaken för det uttryckta skina igenom i improvisatörens eget uttryck (det blir så att säga ett lager ovanpå - samma lager ovanpå det första kan förövrigt skapa musikaliska ironier, genom att spela nånting gravallvarligt med överdrift så att det blir löjligt osv. -, och eftersom dessa lager är samtidiga så blir alltså det färdiga uttrycket ett motsägelsefullt uttryck, vilket innebär att det inte är övertygande - det är emellertid den musikaliska ironin, så till vida den inte var oavsiktlig, men då blir uttrycket snarare dråpligt). Misstag är annars musikerns bästa vän. Regeln lyder: "om du spelar fel, spela samma fel igen". Varför skulle man vilja göra det? Jo, för att vi därigenom upplever en struktur, vi upplever felspelandet som meningsfull och övertygande, eller med andra ord: vi upplever det som rätt. Slentrian är också något som utmärker ens spelande när man inte är inspirerad. Man tillgriper allehanda "fraser" som man har nånstans i muskelminnet, klämmer in dem över musiken. Den totala steriliteten hos samplingar (ljudfiler) och sequencers (mjukvarusynthar och sånt där), ger ju inte heller de där subtila nyanserna som gör något organiskt och levande, så den bidrar inte till inspirationen direkt, anser jag. Det är helt enkelt inte samma sak att prata med en dator som att prata med människor, eller djur (katter älskar att lyssna när man spelar) för den delen.

Men vad tänker du dig för typ av sound? Vemod. Men lite mer specifikt. Kanske en bild du föreställer dig?

[Avantgardet]

Oj... Sanslöst bra, Avant. Varje låt har sin egen identitet och sitt eget lilla universum. Ofta något som låter helt säreget, dessutom.
Vill rentutav säga att "skit ner er" fångar det mesta jag önskar av en låt. Orgasmiskt bra.

Kul. Spelade ju in skiten enbart för ert höga nöjes skull.

Har blivit en per dag. Det är ju bara svammel liksom, visst finns det en del "bra" grejer i dem, det tycker jag med (vissa partier i skit ner er är riktigt grymma, andra betydligt sämre, men det är sånt man får ta när man bara kastar sig ut i det hela och ser vart man landar så småningom, men det är ju inte ens ett slut på den "låten"...). Önskar jag kunde kirra tid till att bara ägna mig åt musiken ett tag, men jag har andra troféer och skalper att inhösta nu.

[Sartre]

mmm, det är alltid lika kul att få höra din röst, söta lilla norrlänning!

hmm, jag vet vad du ska spela in... en låt som ska symbolisera maffiaspelet, som ska ge uttryck för varje enskild karaktär...

(förövrigt, du måste lägga av med den dåliga vanan att hela tiden ursäkta dig för det du spelat in. du är bra, kan du inte fatta det någon gång!)

[Ling]

Men vad tänker du dig för typ av sound? Vemod. Men lite mer specifikt. Kanske en bild du föreställer dig?

Jag har en mycket stark dragning till månen, den utstrålar vemod, ensamhet, men också det mystiska. De stunder när jag känner störst vemod är just på natten, kan jag dessutom sitta vid havet i stillhet....ja, då är jag lycklig (knepig motsägelse).

Svårt att säga egenligen vilket sound, men jag tycker om det stilla, ljuset blandat med svärta och kraft.....förstår du vad jag menar?

[Skogsälvan]

Ja, där hör du, avant! Det är en toppenlåt, det hör fler än mig och Ling tycker ju precis som mig att du får ju för 17 byta titel på den! Jag förstår inte varför du inte kan hantera något vackert, utan måste nödvändigtvis smutsa ner eller förlöjliga det. Det är ett genomgående beteende för dig.

Mvh
Mamsen

[Avantgardet]

mmm, det är alltid lika kul att få höra din röst, söta lilla norrlänning!

hmm, jag vet vad du ska spela in... en låt som ska symbolisera maffiaspelet, som ska ge uttryck för varje enskild karaktär...

(förövrigt, du måste lägga av med den dåliga vanan att hela tiden ursäkta dig för det du spelat in. du är bra, kan du inte fatta det någon gång!)

Jag vet att jag är bra, men det betyder inte att jag är nöjd med allt jag gör. Och hur seriös kan man vara om man kastar ihop sina alster över en lunch liksom. Jag vill ta det på allvar nån gång, ska göra det (drömmer kälkborgerliga drömmar om ett hus i skogen med egen liten studio). Jag är bara uppriktig. Visst får ni tycka om grejer jag gör som jag inte själv tycker om, det är helt okej för mig, men jag måste väl ha rätt till en egen åsikt?

Sen behöver jag kritiken, och har alltid varit min egen största kritiker, vilket också är vad som slaviskt drivit mig vidare. Jag är en självplågare.

Hmmmm... ska fundera på det, men frågan är om jag är så bra på porträtt...

[Avantgardet]

Men vad tänker du dig för typ av sound? Vemod. Men lite mer specifikt. Kanske en bild du föreställer dig?

Jag har en mycket stark dragning till månen, den utstrålar vemod, ensamhet, men också det mystiska. De stunder när jag känner störst vemod är just på natten, kan jag dessutom sitta vid havet i stillhet....ja, då är jag lycklig (knepig motsägelse).

Svårt att säga egenligen vilket sound, men jag tycker om det stilla, ljuset blandat med svärta och kraft.....förstår du vad jag menar?

Ja, jag tror jag anar vad du är ute efter.

Har alltid använt naturen som inspirationskälla. Man blir less att "uttrycka" sig hela tiden, man blir less sitt eget babblande, men naturen den kan man insupa, bara sitta och äta den med sinnena.

[Avantgardet]

Ja, där hör du, avant! Det är en toppenlåt, det hör fler än mig och Ling tycker ju precis som mig att du får ju för 17 byta titel på den! Jag förstår inte varför du inte kan hantera något vackert, utan måste nödvändigtvis smutsa ner eller förlöjliga det. Det är ett genomgående beteende för dig.

Mvh
Mamsen

Jag vet att det är det, jag har alltid attraherats av kontraster. Tror också att det är nåt slags försvarsmekanism hos mig, vill inte vara för allvarlig - till och med bakom gråten så ska man le.