Inläggav Avantgardet » 13 okt 2008 10:55
Nja, jag tänker mer på bluesen i bluesen. Givetvis också på "den svarta diasporan". Mycket av det du kallar blues betraktar jag som att kalla Obama för "svart", helt enkelt bullshit! Jag talar om att känna blues, att känna sig nere och ha ångest, du vet. Den biten. Slentrianrunkandet uppe på scenerna ger jag inte mycket för. Blues finner man mycket av i norrländsk folkmusik och norrländskt sinnelag.
Men visst finns det en djävla massa duktiga bluesgitarrister, helt klart. Det jag hävdar är dock att inte allt de spelade var blues bara för att det gick under den genrebeteckningen. Det är skillnaden mellan att runka och knulla, för att vara brutalt ärlig. Det är nånting mystiskt med det där. När man är riktigt djävla på botten, och brutalt uppriktig, då händer det. Men bara då. Alla fraser är borta, man har inte någon ork att gripa efter något alls. Helt djävla tomt och öde. Men som för att hålla kvar en i livet bara en liten stund till så skänker livet en denna sista gåva. Skönhet. Skönhet rakt av. Kompakt sorg och ångest, med absolut ödmjukhet. När jag får ta del av nåt sånt, då känner jag mig djävligt speciell. När jag får ge det själv till någon så vet jag att jag gett dem det absolut bästa som kan tänkas. Men det är inget som kan tvingas fram, och det går inte "spela", det måste levas. Scenartister är "skådisar", och de vet precis som jag att det inte kan hända nån magi där (annat än undantagsvis), de tjänar brödfödan.
Vet inte om du fattar det här, känner mig som gammelgubben i "Corssroads".
Men du har också rätt i att det finns en annan sida till bluesen, en mer "firande" sida. Men det betraktar jag mer som stammandes från gospeln och negro spiritual. Finns inga vattentäta skott mellan alla dessa, men jag anser att mitt bruk av genrebeteckningarna tar fasta på något mycket viktigt.
En god vän om mig: "Inte ens hans egen mor tycker om honom!"