Ranelid pratar ranelidska

[Algotezza]

http://filosofiforum.com/gallery/displayimage.php?album=lastup&cat=10004&pos=0

/Algotezza

PS Jag är förstås bara avundsjuk på honom och hans berömmelse och position i media och i pottklippta tanters medvetande. DS

[Morningstar]

---

[Algotezza]

Såg tv4, Anna Anka och Ranelid i samma fåtölj, när det gick över till honom kunde man se hans pompösa inställning, och hans nya boks viktighet.

Jag har en kluven inställning till honom. Jag både gillar honom för den han är men samtidigt har jag svårt för hans sätt att uttrycka sig och hans tillgjorda hitte-på-dialekt. Har försökt läsa hans böcker men efter ett par meningar står de mig upp i halsen. Hans självbiografi fhar jag nästan-läst ör jag ville veta lite om bakgrunden till hans tinnitus och svullna läpp.

Jag har hört honom live ett par gånger och i tv flera gånger och jag kan inte undgå slutsatsen när han "talar utan manus" att det bara är inlärd  utantilläxor.

Han hade sitt vanliga pompösa mässande på Kuturen föra sommaren när det var Litterturbar. Jag snackade med honom off stage för jag hade upptäckt en Ranelid-twitter på nätet och undrade omd en var hans. Då var han naturlig och avslappnad och mycket sympatisk. Trist han tror han msåte han det där uppsvullna, svulstiga  posen när han uppträder som "sig den store författaren som aldrig fått Piraten-P priset".

Men jag ogillade hans bittra aggressivitet i Stjärnorna på slottet i julas när hans skulle "bryta ryggraden symboliskt" av sina kritiker.

Lägg märke till i början av min lilla komposition att han inte kan sin läxa perfekt. Han säger nämligen att "Kärleken är den största och den största atombomben". Det ena av dessa  "största" skall förstås vara vara "första".

Men jag kanske har hört fel.

/Algotezza

[Morningstar]

---

[Zokrates]

Ranelid
"Amelie är en pågående kontinent i en tämligen kort skugga, när Den Dagens första sol gäller och hon hotas och jagas av virologer och filologer så länge språket om henne inte lever hos de många."

Min tolkning av Ranelidskan

Amelie har en pågående inkontinens, en tämligen kåt sugga, det Duggar under hennes första kjol som gnäller och hon jagas av gynekologer med filofaxer så länge stråket kring henne levereras med manga.

[Justin Case]

Jag har hört honom live ett par gånger och i tv flera gånger och jag kan inte undgå slutsatsen när han "talar utan manus" att det bara är inlärd  utantilläxor.

Det kan jag. Jag tycker inte alls att det är konstigt om han improviserar. Det är inte konstigare än att en del riktigt bra jazzmusiker kan improvisera på motsvarande nivå. Men improvisation - både inom musik och talkonst - består förstås nästan alltid av många korta "utantilläxor" lagda på rad efter varandra, så att det enda som inte är planerat i förväg är vilka av dessa utantilläxor som ska användas och i vilken följd efter varandra de som används ska användas. Ranelid har säkert noga tänkt ut i förväg mycket av vad han säger, både i stora drag och detaljer, men inte nödvändigtvis med sikte på just det tal han sedan håller, utan kanske i vissa fall många år tidigare, och inte nödvändigtvis så att ordningsföljden på det han säger är något han planerat i förväg. Han är i så fall att likna vid en jazzimprovisatör. Om varje "utantilläxa" i hans improviserade tal bestod av endast ett ord, skulle det odiskutabelt vara fråga om improvisation, ty det är inte rimligt att kräva att en talimprovisatör, för att förtjäna att kallas talimprovisatör, ska under talets gång uppfinna de enskilda ord han använder. Om de flesta av "utantilläxorna" består av ett ord vardera men några av dem består av en hel mening vardera, är det då fortfarande improvisation? Om varje "utantilläxa" är 2-3 meningar lång, är det då fortfarande improvisation? Hur man definierar improvisation, och vad som ska vara uppfyllt för att man ska få kalla någons enligt honom själv improviserade tal för "bara utantilläxor", kanske är en smaksak.

[Algotezza]

Jag har hört honom live ett par gånger och i tv flera gånger och jag kan inte undgå slutsatsen när han "talar utan manus" att det bara är inlärd  utantilläxor.

Det kan jag. Jag tycker inte alls att det är konstigt om han improviserar. Det är inte konstigare än att en del riktigt bra jazzmusiker kan improvisera på motsvarande nivå. Men improvisation - både inom musik och talkonst - består förstås nästan alltid av många korta "utantilläxor" lagda på rad efter varandra, så att det enda som inte är planerat i förväg är vilka av dessa utantilläxor som ska användas och i vilken följd efter varandra de som används ska användas. Ranelid har säkert noga tänkt ut i förväg mycket av vad han säger, både i stora drag och detaljer, men inte nödvändigtvis med sikte på just det tal han sedan håller, utan kanske i vissa fall många år tidigare, och inte nödvändigtvis så att ordningsföljden på det han säger är något han planerat i förväg. Han är i så fall att likna vid en jazzimprovisatör. Om varje "utantilläxa" i hans improviserade tal bestod av endast ett ord, skulle det odiskutabelt vara fråga om improvisation, ty det är inte rimligt att kräva att en talimprovisatör, för att förtjäna att kallas talimprovisatör, ska under talets gång uppfinna de enskilda ord han använder. Om de flesta av "utantilläxorna" består av ett ord vardera men några av dem består av en hel mening vardera, är det då fortfarande improvisation? Om varje "utantilläxa" är 2-3 meningar lång, är det då fortfarande improvisation? Hur man definierar improvisation, och vad som ska vara uppfyllt för att man ska få kalla någons enligt honom själv improviserade tal för "bara utantilläxor", kanske är en smaksak.

Jag har hört honom live flera gånger här i Lund och sett honom på tv åtskilliga gånger. Det är vad jag grundar mitt omdöme på, empiri. Det han säger på sina framträdanden är tämligen likartat, även om han skryter med att han kör utan manus. Detta gäller även en del av det som finns på Youtube. Hans text om kärleken som den första atombomben fanns på en utställning med Fredrik Reuterswärds konst - det var en text till dennes bilder.  Detta var i Borstahusen i den nya konsthallen där för några år sedan. Det var första gången jag mötte den.  Lät tämligen likt det han säger på Youtube om kärleken, det som jag lekt lite med. Han kör inte med fraser i olika ordning som en jazzmusiker utan tar det i samma ordning. Inte så konstigt eftersom hans texter utgör ett slags sammanlänkade framställningar där det ena följer på det andra enligt en inbördes logik så han kan inte ta dem i vilken ordning som helst, som när det gäller musik, för då blir det mest nonsens.

Improvisation för mig är att ha tänkt igenom sitt ämne i förväg men inte de exakt formuleringarna i detalj i yttre talade ordformer. Man kan ha tänkt ut en rad nyckelord i förväg och i vilken ordning olika delar skall komma men man kör inte med färdiga formuleringar vid sina framträdanden, vilket Ranelid gör. Han upprepar nästan ordagrant vad han säger vid olika tillfällen. Det enda som skiljer dem åt är om han råkar ta fel ord så det blir lite nonsensartat.

Hade han varit en improvistaör hade han inte kört med färdiga yttre ordformer  utan litat till att de bakomvarande tankarna och idéernaa som han sedan i stundens ingivelse klätt i de yttre ordfomrer som passar, i relation till vilken publik det är och hur de reagerar och  betingat av vilken kontakt han har med densamma och det gensvar han får från publiken. Detb är en svår konsta att avläsa en publik och i någon man anpassa sig eller närma sig den utan att man förlorar sig själv och det man vill säga. Det är att tala med bönder på bönders vis och med  lärde män på latin, ty det viktiga är att det är samma tankar som ges olika form betingat av situation och publik. Ranelid kör med samma yttre ordformer oavsett publik, tillfälle och situation. Han talar likadant hos Skavlan som när jag hört honom live. Hos  Skavlan satt han kommunikationslös i sin bubbla och kom med sin vanliga retorik utan känsla för de övriga i  talkshowen och vad de hade att säga.

/Algotezza

[Algotezza]

Ja, han försöker göra sig en person kanske.
Märker orden om "anti-intellektualitet", "kroppen som tempel" osv... men tycker det är lösa knep för att skyla en naken hud. Eller är det bara påklistrade ordtungor som inte har särskilt djup behäftelse på hans varelse? Det skapar nån slags ytlighet i det hela..

Tycker det inte var särskilt Jesuslikt att lossa ryggraden på media. Han vänder koskiten med fingret. Men det blir så, när man sätter fokus på fel ställe.

Att han är duktig på det han gör, är vi medvetna om.

Ja, ingen utom Ranelid kan vara Ranelid.

/Algotezza

[Skogsälvan]

Jag är helt fascinerad av människan, oftast börjar jag skratta av förtjusning när han pratar. Hans böcker däremot är inte min grej, speciellt hans erotiska skildringar är för mig lika långrandiga som Stephen Kings 40 sidor detaljerade beskrivningar om någon som är fastbunden och jag börjar gäspa.

[Justin Case]

Jag har hört honom live flera gånger här i Lund och sett honom på tv åtskilliga gånger. Det är vad jag grundar mitt omdöme på, empiri. Det han säger på sina framträdanden är tämligen likartat, även om han skryter med att han kör utan manus. Detta gäller även en del av det som finns på Youtube. Hans text om kärleken som den första atombomben fanns på en utställning med Fredrik Reuterswärds konst - det var en text till dennes bilder.  Detta var i Borstahusen i den nya konsthallen där för några år sedan. Det var första gången jag mötte den.  Lät tämligen likt det han säger på Youtube om kärleken, det som jag lekt lite med. Han kör inte med fraser i olika ordning som en jazzmusiker utan tar det i samma ordning. Inte så konstigt eftersom hans texter utgör ett slags sammanlänkade framställningar där det ena följer på det andra enligt en inbördes logik så han kan inte ta dem i vilken ordning som helst, som när det gäller musik, för då blir det mest nonsens.

Improvisation för mig är att ha tänkt igenom sitt ämne i förväg men inte de exakt formuleringarna i detalj i yttre talade ordformer. Man kan ha tänkt ut en rad nyckelord i förväg och i vilken ordning olika delar skall komma men man kör inte med färdiga formuleringar vid sina framträdanden, vilket Ranelid gör. Han upprepar nästan ordagrant vad han säger vid olika tillfällen. Det enda som skiljer dem åt är om han råkar ta fel ord så det blir lite nonsensartat.

Det kanske är som du säger. En del klassiska musiker har inställningen att visst ska man spela det som kompositören skrivit, men man ska ändå spela det på ett sådant sätt att det låter som att man improviserar fram det. Om Ranelid bluffar när han säger att han improviserar, kan man kanske se det som att helt enkelt gå ett steg längre i den ädla konsten att ge publiken intrycket att man improviserar: att helt enkelt säga till publiken att man improviserar?

[Algotezza]

Jag har hört honom live flera gånger här i Lund och sett honom på tv åtskilliga gånger. Det är vad jag grundar mitt omdöme på, empiri. Det han säger på sina framträdanden är tämligen likartat, även om han skryter med att han kör utan manus. Detta gäller även en del av det som finns på Youtube. Hans text om kärleken som den första atombomben fanns på en utställning med Fredrik Reuterswärds konst - det var en text till dennes bilder.  Detta var i Borstahusen i den nya konsthallen där för några år sedan. Det var första gången jag mötte den.  Lät tämligen likt det han säger på Youtube om kärleken, det som jag lekt lite med. Han kör inte med fraser i olika ordning som en jazzmusiker utan tar det i samma ordning. Inte så konstigt eftersom hans texter utgör ett slags sammanlänkade framställningar där det ena följer på det andra enligt en inbördes logik så han kan inte ta dem i vilken ordning som helst, som när det gäller musik, för då blir det mest nonsens.

Improvisation för mig är att ha tänkt igenom sitt ämne i förväg men inte de exakt formuleringarna i detalj i yttre talade ordformer. Man kan ha tänkt ut en rad nyckelord i förväg och i vilken ordning olika delar skall komma men man kör inte med färdiga formuleringar vid sina framträdanden, vilket Ranelid gör. Han upprepar nästan ordagrant vad han säger vid olika tillfällen. Det enda som skiljer dem åt är om han råkar ta fel ord så det blir lite nonsensartat.

Det kanske är som du säger. En del klassiska musiker har inställningen att visst ska man spela det som kompositören skrivit, men man ska ändå spela det på ett sådant sätt att det låter som att man improviserar fram det. Om Ranelid bluffar när han säger att han improviserar, kan man kanske se det som att helt enkelt gå ett steg längre i den ädla konsten att ge publiken intrycket att man improviserar: att helt enkelt säga till publiken att man improviserar?

Han är skicklig publikdomptör...

/Algotezza