Början på en bok

[Anne]

Vill ni höra mer? Ja, det finns mer jag har skrivit, men olyckligtvis har jag en minnesförlust i o m ECT:n så jag minns inte riktigt hur jag tänkte. Jag har bara början här:

---

Marianne hade inte haft det alltför lätt efter skilsmässan. Hennes badrumsskåp var fyllt av kartonger och burkar med piller och kapslar. Vissa tabletter skulle göra henne lugnare, andra göra henne piggare. Hon svalde lydigt dessa, men inte mådde hon bättre för det. Dessutom led hon av en horribel huvudvärk som endast kunde mildras med treo.

Räkningshögen växte, aptiten var obefintlig. När hon ställde sig på vågen upptäckte hon att hon att hon hade gått ner sju kilo, men det gjorde henne inte vackrare. I det härjade ansiktet hade rynkorna kommit för att stanna, men mannen som hon delat sitt liv med i 22 år skulle inte återvända.

Barnen hade fullt upp med sina liv. Marianne gjorde sitt yttersta för att vara förstående. Men djupt därinne gnagde det allt att de sällan hade tid att träffa henne. Malin var nyförälskad. Peter hade knappt någon ledighet. Marianne hade försökt förklara för honom att det inte var nyttigt att arbeta på det viset, men Peter hade bara ryckt på axlarna och sagt att det var så i IT-branschen. Marianne hade snäst att det i så fall var dags för honom att byta bransch. Det ledde till en stormig diskussion. Nu hade det gått två veckor utan att han hade hört av sig och när hon ringde honom var han kylig och avståndstagande i tonen. Marianne hade svårt att tackla det här. Han var ju trots allt hennes son och hon ville hans bästa. Finns väl inte en mor i världen som vill se sina barn slösa bort sitt liv.

Malin var nästan aldrig hemma. Mariannes lycka när dottern äntligen svarade i telefonen förbyttes snabbt till en kakafoni av mindre trevliga känslor när hon fick höra att den eventuellt blivande svärsonen kom från USA.
"Men det har du ju inte..." utbrast Marianne förvånat och tillade oroligt "Han pratar väl svenska?"
"Ja, lite" svarade Malin glatt.
"Han är väl..." Marianne svalde innan hon fullbordade meningen "...vit?"
Det var tyst alldeles för länge innan Malin svarade. Sedan slängde hon på luren.

Vad var det där för attityd?! Slänga på luren och skrika åt sin mor?! Och sällskapa med en... en neger! Hennes dotter! Hon som hade alla förutsättningar här i livet. Skulle hon... Nej, Marianne kunde inte acceptera detta. Att den där negern var advokat var totalt ovidkommande. Hon visste nog hur det fungerade där borta på andra sidan Atlanten. Diplomen delades ut till höger och vänster. Betygen kunde för den delen mycket väl vara förfalskade. Ja, det var till och med troligt. Varför skulle han annars inte ta en anställning i hemlandet? Negerpappan hade väl tjänat en hacka på olagliga substanser. Heroin och kokain, det var sånt de sysslade med. Och mutor förstås. Marianne fnös.

Marianne rätade på ryggen. Hennes eget liv kanske var utom hopp, men barnens... Nej, Malin skulle ICKE fortsätta träffa den där mannen. Peter skulle inte jobba ihjäl sig. Marianne reste sig upp ur IKEA-fåtöljen, gick fram till fönstret och ryckte bort ett par vissna blad från fikusen. Hon såg på mannen som stod nere på trottoaren. Instinktivt drog hon sig undan bakom spetsgardinen varifrån hon fortsatte att betrakta honom. Det var en stilig karl. Han hade ett välansat, grånande skägg och en välstruken lavendelblå skjorta. Marianne synade hans håriga underarmar och det glänsande armbandsuret. Hon hade inte sett honom tidigare, det skulle hon ha kommit ihåg.

---

Halvliggandes i soffan följde Mia ointresserat den amerikanska komediserien. Hon rörde inte en min när studiopubliken gapskrattade. Nej, det var verkligen inte roligt. Det var inte mycket som var roligt. Lägenheten var försummad. Fönstrena var solkiga av barnafingrar, kläder och leksaker låg utspridda över det fiskbensmönstrade parkettgolvet. Sandra var inne i en trotsperiod. Mia var så trött att hon var tacksam om hon förskonades från gnället och gråtandet, om det så bara var för en kort stund. Robert var inte till mycket hjälp. De bråkade oftare och älskade mer sällan. Ja, älska och älska... Det var länge sedan de älskade. Efter en kort mekanisk stund brukade Robert vända sig om och börja snarka medan Mia låg och stirrade upp i taket med en inre tomhet som var så påtaglig att den syntes i hennes blick. Ibland undrade hon om Robert var otrogen. Hur hon kände inför tanken varierade från dag till dag. Ibland sved tårarna och svartsjukan klöste inombords. Ibland kände hon ingenting, möjligtvis ett uns lättnad.

Robert satte på duschen och började sjunga. Irriterat höjde Mia volymen på TV:n. Det kliade överallt. Kunde det aldrig vara tyst någon jävla gång?! Det förbannade, tillgjorda TV-skrattet gjorde nästintill tillvaron outhärdlig.

Vattnet strilade över Robert. Det var närapå för kallt, men han behövde piggna till. Först närmare halv elva på natten hade han kommit hem med en dundrande huvudvärk. Och vad möttes han av när han kom hem? Förståelse? Knappast. Mia hade mött honom i hallen med sin suraste min. Innan han hade fått av sig ytterkläderna hade hon fräst att han var en egoist, en usel pappa, ja, en usel man överhuvudtaget. När Robert hade fräst tillbaks att han faktiskt hade jobbat, att han hade slitit häcken av sig för att göra ett avslut i tid, men det trodde inte Mia en sekund på. Hon trodde att han hade varit ute med grabbarna och varit otrogen. Robert hade varit tvungen att bita sig i tungan. Här slet han allt vad han orkade för att ge sin familj en dräglig tillvaro. Han förtjänade iallafall en tillstymmelse av tacksamhet. Fick han det? Fick han det någonsin? Han var så trött på att aldrig få gå ut med grabbarna utan att det skulle bli ett sådant rabalder. Han var så trött på att Mia inte brydde sig om att han ville se sporten i lugn och ro. Och framförallt var han trött på hennes paranoida svartsjuka. Visst hände det att han spanade in tjejer ibland och det hände att han flörtade på jobbet, men vad fan, det var ju bara på skoj. Det var ju bara normalt.
Det glittade till i det grå.
Medan han tvålade in sin kropp kom han att tänka på den nya städerskan, hur hennes höfter vickade under de tajta jeansen. Robert drog efter andan när pulsen slog hårdare. Han sköljde snabbt av sig och torkade sig slarvigt.

Mia stod vid fönstret och följde fåglarna med blicken. Det var med vemod hon betraktade dem. En duva slog sig ner på hennes fönsterbleck. Fågeln vred sin regnbågsfärgade hals innan den flaxade iväg. Mia såg mannen som kom gående längs gatan, klädd i en fräsch, blå skjorta och ljusa chinos. Mia kunde inte låta bli att sucka. Varför kunde inte Robert fräscha upp sig så, ibland iallafall. Hon var så less på hans urtvättade jeans och slitna gympadojjor. Gubben där nere kunde vara gammal nog att vara Roberts pappa, men ändå gav han ett fräschare intryck.

Robert såg henne stå vid fönstret. Hennes blonda hår gnistrade i solen. När hon böjde sig lite framåt gled linnet upp och visade några centimeter av hennes hud vid ryggslutet. Genom de ljusa byxorna kunde han se konturerna av hennes små trosor. Han la sina armar runt henne, tryckte sig mot henne.
"Lägg av!" sa Mia.
Han försökte övertala henne genom att låta händerna glida upp mot hennes bröst. Hon slet sig loss ur hans grepp och drämde igen köksdörren efter sig. Robert ilsknade till. Han tog stöd mot fönsterbrädan och vilade huvudet mot glaset. "Fan, fan, fan..." mumlade han tyst för sig själv och såg ointresserat på gubben på trottoaren nedanför. Robert rynkade pannan. Gubben stod och stirrade upp mot fönstret under honom. Han hade en portfölj. Robert svor till, slängde sig fram till TV:n och stängde av den.

---

Gunnel rättade till sitt pärlhalsband och granskade nöjt sin spegelbild. Ja, nu var hon nöjd. Det senaste ansiktslyftet gjorde att hon såg betydligt yngre ut än sina 61 år. Hon plockade bort ett par dammpartiklar från sin skräddarsydda kjol. Med kritisk blick granskade hon renoveringen av lägenheten. Det var sobert, elegant - precis som Gunnel själv. I samråd med en feng shui-konsulent hade hon format sin lägenhet med lämpliga material och färger. Var sak hade sin plats och ingenting var slumpartat placerat. Gunnel visste precis vad hon ville ha och såg alltid till att få det. Hon kände hur chi svävade harmoniskt i lägenheten, i synnerhet efter att hon hade låtit flytta den stora kinesiska golvurnan några centimeter. Egentligen hade hon först varit tveksam till en lägenhet inne i stan, men det var närmare till jobbet och som VD ville hon ha full insyn och kontroll så allt sköttes exemplariskt.

Men Gunnel hade fått ett problem. Hon tog upp telefonboken ur Gucciväskan och den rödmålade nageln gled längs namnen. Gunnel kisade och sträckte lite på sina armar. Ändå kisade hon. Hon snörpte ogillande på munnen. Hon var inte helt fullkomlig och det irriterade henne enormt. De här synproblemen var dessutom en ålderskrämpa och Gunnel tänkte högst ogärna på sin ålder. Hon gick fram till fönstret där ljuset var skarpare. Hon memorerade telefonnumret innan hon slog ihop den monogramförsedda lilla boken. Hon såg hur en gråskäggig man kom gående. Gunilla noterade att han bar en Armaniskjorta. Hon log lätt när hon gick mot telefonen. Det kändes bra att ha propra grannar.

---

Folke satt i rullstolen. Saliven rann ur den halvöppna munnen över de torra läpparna. Efter senaste stroken hade han suttit så med huvudet på sne och tomt stirrande ögon. Ögonbrynen var buskiga och håret tunt. Astrid blängde på honom.
"Ojojoj", mumlade han med darrig röst.
"Vad är det nu då?" frågade Astrid med illa dold irritation. Han var visserligen hennes make, men de tre senaste åren hade han suttit så där med huvudet på sne och saliven droppande nerför hakan, helt oförmögen att sköta någonting på egen hand. Fast sanningen att säga så hade han inte varit något att hänga i julgranen tidigare heller. Astrid hade aldrig haft djupa känslor för sin man. Han hade aldrig gjort henne lycklig.
Visserligen hade han inte gjort henne direkt olycklig heller, men han hade aldrig gjort henne lycklig.

De hade tre barn och fem barnbarn. I närmare sextio år hade de levt sida vid sida, men det vore fel att säga tillsammans. Astrid hade aldrig känt någon gemenskap med sin make. Det skulle förvåna henne storeligen om han hade upplevt det så. Hon hade skött hemmet i alla år, uppfostrat barn och barnbarn. Nu när barnbarnen var stora nödgades hon byta blöjor på sin make och mata honom med pureér. Folke hade inte rört ett finger för att hjälpa till efter han fyllt 65. Han uppfattade det som att han var pensionär då och hade arbetat klart.
Likväl ville han ha sin middag serverad vid samma tidpunkter som vanligt.

Matlagning, tvättning och städning var, och hade alltid varit, fruntimmerssysslor. Astrids mor hade försökt avråda henne från att gifta sig med Folke.
"Är du helt från vettet, flecka?!" hade hon tjutit och vält ut mjölkspannen i ren förskräckelse.

Jo, nog hade hon varit förälskad, det hade hon. Men hon kunde inte förstå det när tittade på spillran till man mittemot henne.
"Ojojoj", mumlade Folke med fånigt stirrande blick. Astrid försökte dölja sitt äckel.
"Ska vi ha lite kaffe, Folke?". När han inte svarade upprepade hon frågan. Den första gången hade hon låtit ointresserad. Nu lät hon direkt otrevlig.
Ibland pratade han, om än inte normalt så fanns det en viss logik i de kommentarerna. Andra gånger fick hon inte kontakt med honom. Om han inte var tyst så malde han "ojojoj" och detta ojande kunde fortgå i all evighet. Nu efter tre års ojande vibrerade hon av irritation.
"Ojojoj... oj"
"Håll käften, gubbstrutt!"

Astrid knep ihop munnen och korsade sina fylliga armar över bomullsklänningen. Var det inte ojandet så var det öltjatandet. Tålmodigt förklarade hon gång på gång att han inte fick dricka för doktorn; en sanning som gav henne viss skadeglädje.

"Vill du ha lite kaffe?" Hennes ton var vänligare nu när hon hade hunnit andas, men hon uppmärksammade tomheten i hans ögon. När de hade den där underliga mattheten kunde hon inte nå honom.
"Jaja", mumlade hon lite uppgivet för sig själv när hon mödosamt reste sig. "Det är härligt väder idag, vänta ska du se."
Det gnisslade när Astrid vred rullstolen. Gatan var nästan öde. En tjusig karl kom gående på gatan utanför.
"Den som ändå vore ung igen" suckade Astrid för sig själv.
"Ojojoj."
"Tyst gubbskrälle!"
"Ojojoj", Folkes röst stegrades och lät mest som en nybörjare på fiol. Astrid skakade när hon gick ut i köket. Hon skramlade med porslinet. Hennes grepp om stekpannan var hårt. Gjutjärnet var tungt i hennes gamla hand, men det var inte därför hon skakade.

---

Helena sprutade fönsterputs på sitt köksfönster. Den fräna lukten stack i hennes näsa när omsorgsfullt polerade rutan. Hon betraktade ytan noggrannt från varierande vinklar under arbetets gång. Solgasset förblindade henne. Hon avskydde att tvätta fönster, speciellt när det var soligt. Men hon hade inget annat att göra.Allt annat var redan städat och städa, ja det var hon tvungen till när hon mådde dåligt.Hennes t-shirt var genomsvettigt. Nedskärningar, tyvärr tyvärr - vi är sååå ledsna.
"Ledsna, my ass" fräste Helena och sprayade ilsket vidare. Avskedet kom som en total överraskning för henne. Dessutom hade hon bara tre veckor kvar till hon skulle vara berättig till A-kassa. Men, nej tyvärr kunde hon inte få stanna så länge. Den nye ägaren föredrog sitt eget folk. Och hennes projekt - det som hon hade arbetat med nästan ett år. Skulle det bara åka ner i soptunnan nu? Eller skulle någon annan ta åt sig äran? Tankarna gjorde Helena hatisk. Hon hade trivts så bra. Hur kunde hon bara bli utkastad så där? Och vad skulle hon göra nu? Hon sjönk ner på den vita pinnstolen och stirrade på druvorna i skålen med uppgivna ögon. Ja, vad fan skulle hon göra nu? Hon var 22 år gammal, arbetslös och förbannad. Helena nickade tankfullt. Ja, hon var förbannad. Förbannad var bra, betydligt bättre än ledsen. Hon kände suget. Det fanns där hela tiden. Men Helena hade bestämt sig. Det var färdigrökt. Hon öppnade fönstret, men luften som smög sig in var inte svalkande. Helena avskydde att vara så klibbig. Irriterat slet hon av sig jeansshortsen och rättade till troskanten som hade glidit in mellan skinkorna. Stegen utanför fick henne att hajja till. I en sekund stirrade hon på mannen som kom gående på gatan innan hon slängde sig platt på golvet, ryckte åt sig sina shorts och drog på sig dem över de genomskinliga trosorna.

[SigurdV]

Försöker komma på vilka böcker med skära omslag du har skrivit.
Vilka litterära influenser medger du?
Vad anser du förslagsvis om tranströmer och ranelid?
Och hur kunde du skriva det där den första augusti?

[Anne]

Jag tycker väldigt bra om både Tranströmer och Ranelid.
Själv då; tycker du om att göra någon gravid med fjärilar?

[SigurdV]

Jag tycker väldigt bra om både Tranströmer och Ranelid.
Själv då; tycker du om att göra någon gravid med fjärilar?

Jag trodde väl det!
Gissade du att jag framför dem föredrar Edgar Allan Poe?
Fallet Vladimir...öh Valdemar hette vis(s)t novellen.
Dess upplösning...eller vad man ska kalla det,gav mig kalla (K/T)kårar ...

Tills du tipsar mig om sKära böcker jag borde läsa så kommer jag att tjata om fortsättning/förord/sammanfattning/kapitelförteckning/betaversioner och vad mer jag kan komma på angående "Början av en bok".Jag tycker den är spännande!
Visst, kan det hyfsas til lite här och där
men anslaget! Jag menar ANSLAGET...Ett oFullständigt Trettonackord!)

Till min sKatt
förstår du poängen
menar du på ängen
jag menar punkten
jag ser ingen punkt där
tänk fjäril
den fladdrar
tänk håv
den fångar
Se här "."

[cawi]

Och, till detta ditt bjuder jag dig här på en måttfull klunk sanning, pröva istället med att skissera med ditt härnäst Men, förglöm aldrig att uti denna skrift sätts likhetstecknet mellan Dig, och dig själv ~ Tänk..!

[SigurdV]

Och, till detta ditt bjuder jag dig här på en måttfull klunk sanning, pröva istället med att skissera med ditt härnäst Men, förglöm aldrig att uti denna skrift sätts likhetstecknet mellan Dig, och dig själv ~ Tänk..!

Tror ej du fattade att (icke så att x ="x")är en vida spridd feluppfattning.Men när det gäller oss själva verkar det som om upplevelsen av oss själva inte ÄR oss själva...ibland visserligen nästan en fullträff, men målet flyttar sig lite efter att man avlossat skottet "."

[cawi]

Jag tror inte Men, däremot kan jag motvilligt se hur dina vämjeliga ord sprids uti ditt eget skitiga kölvatten..!

[Johan Ågren]

Jag tror inte Men, däremot kan jag motvilligt se hur dina vämjeliga ord sprids uti ditt eget skitiga kölvatten..!

Avstå gärna från sådana kommentarer, tack.

[SigurdV]

Källa: Sagoskogens Hemskheter...

#Mamma! Kom å hitta!
Det blev ett "Q" i pottan idag.
Jag tror sk-ten försöker säga mig nåt!#

SigurdUtforskaren:
Efter mycken möda och stort besvär...
Efter en heltid i kloaksVängen...
Genomforskande de begagnade kondomerne: Nej!
Denne förvitso "någon" använder (tydligen!) inte kondom.
Och detta nyfunna, aldrig tidigare sedda,
och äntliken härovan publicerade:
något illa medfarna, orikinal dokument,
förklarar 1 (hittintils)
svårförklarat yttrande av..ja ni vet vem va?
Nämliken;"Jag lärde mig läsa ur skiten"
Vi har ju trott han syftade på "den heliga skjift".
Där ser män hur fel män kan hä.

[cawi]

Ja helt rätt jo självfallet glasklart självklart J men då osanning versalt önskar breda ut sig blir det svårt att knyta ihop frustrationspåsen Men, härefter vill jag göra mitt yttersta mot att följa den Svenska mjuka linjen..
Oh så underbart Sigurd att du efter mycket möda äntligen lärt dig läsa mig, jag menar om så inför din egen melodi mitt upplevs som svårförklarat ser du ju där hur galant ditt eget blommar och i samma stund vissnar, vilket du strax innan ilskan härnäst infinner sig bör rådfråga fler än endast dig själv om rätt val av rekyl Ja, prick som en prick sann aspirant ~ Där ser Män, ok (:

[SigurdV]

Dina melodier...hm. Hur är det man säger: Jag säger ingenting så har jag ingenting sagt?
Skicka detta svar inte?