Letar gammalt inlägg

Om du har fastnat i dina filosofistudier, eller har glömt vem som sa vad. Kortare frågeställningar som inte avser vidare diskussion.

Moderator: Moderatorgruppen

Användarvisningsbild
Ranchi
Inlägg: 245
Blev medlem: 13 feb 2010 14:50

Letar gammalt inlägg

Inläggav Ranchi » 21 jan 2013 15:45

.

Användarvisningsbild
Zokrates
Inlägg: 10174
Blev medlem: 14 maj 2007 02:27

Letar gammalt inlägg

Inläggav Zokrates » 21 jan 2013 21:43

Det enda jag kom att tänka på var detta, men det kanske inte är det du söker?
_____________________________________________________________________

Andligt sökande som bergsbestigning
av Fication 30/10-05

Det är intressant att läsa om alla upplevelser som handlar om andligt
sökande. Jag tycker mig se ett mönster och vill göra en utläggning med hjälp
av en liknelse - bergsbestigning. Först de olika sätten att tänka:

Vänster hjärnhalva står för reducering. De vars tänkande domineras av
vänster hjärnhalva delar upp, reducerar och gör nyanseringar. De går neråt.

Höger hjärnhalva står för syntes. De vars tänkande domineras av höger
hjärnhalva förenklar, sätter ihop bitarna och ser helheten. De går uppåt.
Artikelförfattaren hör till dessa, denna artikel är alltså mycket
översiktlig och innehåller många förenklingar.

Många som ägnar sig åt andligt sökande är sådana som främst använder höger
hjärnhalva. De förenklar och förenklar. Typiskt är att de ser alla olika
obehag som aspekter på samma sak, tex egot, lidande, eller något. Att
förenkla är nödvändigt för att se helheten. De distanserar sig också från
sig själva, de iakttar sig själva, sina känslor och fjärmar sig mer och mer
från allt.

De ställer mer och mer grundläggande frågor, varför, och varför är det så,
och varför är det då så. De går uppåt, som att bestiga ett berg. För att ta
sig upp måste man ju sammanfoga mer än man sönderdelar. Tänkandet som
representeras av höger hjärnhalva dominerar alltså. Efter mycket tid och
möda kan de nå toppen, de har funnit svaret på den yttersta frågan och alla
bitarna faller på plats i en stor bit, en helhet. De står på toppen och
förstår allt, ser hela bilden. Känslan är obeskrivlig, utsikten är
bedövande, allting är så enkelt, så rent, så underbart och de ser på världen
med nya ögon. De ser ner på folk därnere som ältar detaljer och gnabbas över
vems perspektiv som är bäst och rättast. Själv ser man helheten, alla
aspekter. En vanligt förekommande symbol för sökande och upplysning är ett
öga i toppen av en pyramid. Man ser åt alla håll och man ser folk därnere
som står vid var sin sida av pyramidens bas och ser bara ut i sin egen
riktning. Själv kan man se i alla riktningar.

Man lever nu i ett rus, lycklig över att funnit sanningen och man vill inget
annat än att skrika ut sin upplevelse: "Det är så vackert! Ni ältar ju bara
detaljer där nere! Ni snärjer er i era egna tankar. Lev i nuet! Jag har
funnit sanningen, lyssna på mig!" Problemet är att ingen hör en. Rösten
dränks i vinden och det är långt ner. Ingen förstår. Många blir nu bittra
och drar sig undan andra människor och känner sig som Cassandra som ingen
ville lyssna på. Man försöker skriva dikter uttrycka sig på olika sätt. Det
är bara det att man är alldeles för klumpig och enkel, man är ju duktig på
att förenkla. Man är dålig på att nyansera och göra fina distinktioner. Man
blir kritiserad och uppfattas som ännu en dåre som vill skrika ut sanningen,
vilket man själv börjar bli mer och mer övertygad om att man är. Man börjar
tvivla på om man verkligen upplevt det man har.

Här kommer bergsbestigningsliknelsen: Det svåra är inte att bestiga berget,
det är att ta sig ner igen efter att ha stått däruppe och berusats av
upplevelsen. Nu måste man låta vänster hjärnhalva jobba, den som har
undertryckts hela resan upp. Det är vägen ner. Först när man kommer ner en
bit kan man börja åstadkomma saker. Och resan ner är ofta mer smärtsam än
den upp. Man måste gå tillbaka och bena ut alla förenklingar man gjort. Då
visar det sig ofta att en del förenklingar man gjort är felaktiga. Man har
tex struntat i saker som är för komplicerade, som man inte förstår. Det är
inte så enkelt som man först fick anta för att ta sig upp. Och vill det sig
riktigt illa märker man att man inte kommit ända upp till toppen eller ännu
värre, bestigit fel topp.

Ju längre ner man kommer, desto mer förstår man människor omkring sig. Man
inser att det inte räcker med att säga till folk som har ont: "Men det är ju
för att du identifierar dig med din smärta." Det fungerar inte att försöka
lyfta upp folk till toppen eller beskriva hur det ser ut där. Det är inte
heller så enkelt att man behandlar alla människor med kärlek och förlåter
allt. Man måste hjälpa människor ett steg i taget, från där de är, och bara
om de vill bli hjälpta. Och bara om det är upp de vill. De flesta är på väg
ner.

En annan intressant aspekt är att man på den svåra vägen upp varit tvungen
att ge upp sitt ego, den tunga bördan som man inte orkar släpa upp till
toppen. När man är uppe är man helt naken och ren. Fast sedan när man är på
väg ner igen så är det lätt att egot kommer smygande på en igen. Man har
varit uppe på toppen där man är övertygad om att ingen annan varit, man är
utvald, man är exklusiv och man ser ner på de man möter. Man har glömt hur
man kom upp, genom att ge upp egot.

En annan svår sak är att komma in i sina känslor igen. De man fjärmat sig
ifrån och iakttagit på avstånd. Nu ska man in i dem igen, för först då kan
man börja att känna riktig medkänsla med andra, först då förstår man hur
folk känner. Då inser man varför det inte är så enkelt att bara säga åt folk
att inte identifiera sig med sina problem.

Till slut ser man att det man trodde var fasta marken inte är botten. Det
finns dalar nedanför, och de är lika djupa som berget var högt. Man ser att
folk har kommit långt ner och att man aldrig kan komma ikapp. Man ser stigen
framför sig och man vet att man är på rätt väg. Fast det är många andra som
redan går på stigen och kommit mycket längre, fastän de kanske inte lika
säkert vet att det är rätt väg. Men en del vet redan, de har redan varit
uppe på toppen före en. Förhoppningsvis kan man då bli av med känslan av att
vara utvald och exklusiv. Först nu börjar man kanske förstå vad det innebär
att vara människa.

Fication


Återgå till "Hjälp!"

Vilka är online

Användare som besöker denna kategori: 1 och 0 gäst