Övergång upplysning-romantik

[Anders]

Ny i idehistorievärlden, har sneglat framåt på vårens kurs. Och har läst lite om epokerna från 1700-talet och framåt.

Och den här övergången, runt sekelskiftet 1800 är rätt.... konstig eller spännande. Man har ångat på efter den vetenskapliga revolutionen, upptäckt både det ena och det andra, man gör framsteg. Och plötsligt skall man börja navelskåda, se skönhet och allt möjligt. Det kan ju vara trevligt med skönhet och själens frihet och så, men lite konstigt är det.

Varför blev det så? Vadan denna förändring?

Har läst lite om hur de donade med Kants saker-i-sig och så, men jag tycker jag ser en tidsanda i detta.

Lite tillspetsat:

Upplysningen -> Alla har ett värde. Medelklass och underklass känner sig starkare. Fransk revolution+Napoleon. Går inte riktigt bra.

Så att tidsandan, tankelivet går mer åt att överklassen får tillbaka sina gamla ställningar och i salongerna kan man fly in i poesi och själens outgrundlighet.

Så enkelt kan det väl inte vara? Det är väl fel? Men hur var det egentligen, varför blev det romantik?

[Avantgardet]

Dessa epoksindelningar har alltid ett mått av godtycke över sig. Själv tycker jag att åtskiljandet av upplysning och romantik i många avseenden försvårar förståelse och är lite missvisande. Problemet är främst att man ser det som en reaktion på det föregående, medan jag tycker att man istället primärt skall se det som en fortsättning på det föregående. Vad som är utmärkande för romantiken i förhållande till upplysningen är främst borgarnas starkare ställning, proletariatet förblir alltjämt nedtryckt, men vid skiftet kring artonhundra hade de borgerliga revolutionerna redan ägt rum och borgaren hade i lag fått sin position tryggad och befäst. Ett starkare och mer dominant borgerskap alltså. Kant utgör ett slags vändpunkt kan man säga. Och Det är mycket riktigt tinget i sig det handlar om, eller Kants "kopernikanska vändning". I kölvattnet av detta så börjar man fokusera på jaget, självet, upplevelsen (och känslolivet därmed uppmärksammas). Man kan inte tala om tinget-i-sig, men man kan utgjuta sig om sin upplevelse. Och det blir nåt exotiskt av det hela. Poeterna vid tiden visar detta tydligt. Det är också under denna tid upplevelsen av individen som individ överhuvudtaget uppstår, såväl som idén om geniet. Det är kort något om kännetecknen. Som svar på din fråga (varför denna övergång kom till stånd), så menar jag att den är lite konstlad och svår att besvara. Man får nog bryta ner den i en massa olika sakfrågor om man vill ha ut nåt vettigt.

Kort bara om dessa "Mänskliga rättigheter" som är en produkt av upplysningstiden och den uppåtstigande bourgeoisien så är det intressant att syna dem. Man finner, precis som Marx påpekar, att det inte alls är "allas lika värde" det handlar om, eller "människans rättigheter", utan det handlar om "egendominnehavarens rättigheter". Borgaren har ända sedan han började tala, talat om sig själv som alltings mått och sanna väsen. Har alltid förväxlat sig själv med Människan-med-stort-M. Det samhälle i vilket han är härskare är följaktligen sakernas Naturliga tillstånd. Här ser man tydligt hur djuplodande ideologin verkar för att förblinda oss.