Filosofiforum

Har kommit i kläm i frågan om det finns objektiva sanningar eller ej. Främst då i moraliska värdefrågor. Inte om logiska sanningar som 1+1=2. Utan snarare om det finns ett rätt och ett fel, och i så fall varför?

Skrev en tenta som jag fick tillbaka och i uppgift att jag skulle ändra på en del saker, då också hur jag personligen ställer mig i frågan om objektiva sanningar. Det känns för mig att det inte finns några objektiva sanningar, men de subjektiva sanningarna måste på något sätt förhålla sig till något. Nämligen en objektiv sanning. Eller?

Jag vill få det till att det bara finns subjektiva sanningar, eftersom vi alla utgår från det subjektiva när vi förhåller oss till något. Där kommer något in i igen.  :)  

Men det som jag skulle behöva hjälp med är inte ett direkt svar, utan istället vilka teorier jag kan kolla upp inom meta-etikens områden. Det finns ontologisk relativism, värdekonstruktivism, realism som jag redan har kollat på, och fördömt (kanske aningen snabbt). Men finns det några mer?

Tack

Om det är fråga om utbildningsväsende, så är det sannolikt till stor del populistiskt, dvs det benämner objektivitet som fakticitet - för att i förlängning inte undergräva sin egen auktoritet inför eleven. Detta eftersom grundvärderingen (den sk objektiva) ungefär att dagens samhälle är korrekt och följdaktligen ska fortleva. Eller åtminstone att man ska följa lagar osv. Folk har fortfarande inte kunnat samsas i frågan om gud finns eller inte. Men det i sig är ett populärt namn för den här 'objektiva sanningen'.

Vore kul om du höll oss underrättade om vad 'rätt' svar är i frågan. Läraren måste ju uppenbarligen benämna något som rätt, om inte alla svar skulle godkännas - även om vad som helst är ett i princip korrekt svar på frågan. En intressant knepig (ogenomtänkt?) väg denne din lärare valt.

Fö, rätt och fel är relativa varandra. När rätt finns, så måste också fel finnas, annars finns ingen anledning att namnge detta beskrivande ord ('rätt' eller 'fel'). Dvs det hela handlar just om relativitet, om vilket perspektiv man ser på saken ifråga. Om ett bestämt perspektiv (jämför matematikens axiom, grundantaganden, relativt dennes satser, som stödjer sig just på axiomen), så finns förvisso rätt och fel. Men långsökt, eftersom inte generellt gällande, varför det snarare är fel. Men om så, så måste också vara rätt, varför logisk självemotsägelse, varför irrelevant.

Också, om det skulle finnas en objektiv sanning, så skulle den inte gå att uttala och hålla för gällande (jämför: gud har hundra namn, varav 99 går att uttala och nr 100 är det riktiga). Den måste ha formen av en negation, varför den också skulle negera sig själv - i stil med 'det finns ingen objektiv sanning'. Eller förresten - allting är (som det är). Men om det gäller, så kan vilken annan mening som helst också gälla - grodan hoppar. Claes heter Claes. Och dessa skulle syfta på just objektiviteten i den subjektiva idén om dessa faktum - idén är, liksom. Och om detta, så också i förlängningen alla andra möjliga svar, varför det i sig är fel att benämna något svar fel, varför detta också vore rätt.

Tack för tankegångarna som hjälpte mig att få igång hjärnan igen efter ett otaliga stopp...

Om jag får ett svar från läraren i fråga ska jag skriva det,
sannolikheten är ganska stor att jag inte får det, men man ska ju vara optimist  :)