Skulle du äta hundbajs för att rädda livet på en kanin...

[UffeL]

För att rädda Robert, Ja, men kaninen - verkligen inte.

[transversal]

Jag skulle äta kaninen för att rädda hundbajset. Men mej är det ingen som frågar ... :-S

[Zokrates]

Jag skulle äta kaninen för att rädda hundbajset. Men mej är det ingen som frågar ... :-S

och en kannibal skulle nog hellre äta Robert, men det var det ingen som tog notis om.

[Lufier]

.

[Jörgen]

tycker tråden börjar blir sjuk

[Zokrates]

tycker tråden börjar blir sjuk

Vadå börjar, den utgår ju från din lek, redan tröttnat?

[nuddle]

tycker tråden börjar blir sjuk

skall vi ge den lite medicin

[Lufier]

.

[Justin Case]

1. Skulle du äta hundbajs för att rädda livet på en kanin på andra sidan jordklotet?

Nej, och inte heller om någon människa vid namn Robert som jag inte känner hålls som gisslan. Spontant tycks det för det första alltför sannolikt att det är en bluff. Men anta då hypotetiskt att jag på något sätt vet att det inte är en bluff. Då vägrar jag äta hundbajs av den utilitaristiska anledning Johan tog upp: att kidnappningar tenderar bli vanligare om man går med på en kidnappares begäran. Denne för mig okände Roberts liv är mindre värt än de statistiskt sett fler framtida potentiella kidnappningsoffer jag räddar livet på genom att markera gentemot Roberts kidnappare - och därmed gentemot potentiella framtida kidnappare i största allmänhet, eftersom jag naturligtvis även ser till att det får publicitet - att jag inte tillmötesgår kidnappares krav. Att människor som fått en anhörig kidnappad inte klarar av att agera lika kallt, utan ofta tillmötesgår kidnapparens krav, det är förståeligt - men det är fortfarande inte rätt. Kidnappare ska hållas kort. Kidnappningsdraman är fångarnas dilemma-problem, och jag har i andra trådar visat att det lönar sig att samarbeta i fångarnas dilemman. Med samarbete avser jag här (en förklaring är kanske på sin plats då jag förstår att det kan låta paradoxalt att tala om samarbete, jag tänker ju inte samarbeta med kidnappare) naturligtvis "samarbete med personer som i framtiden kommer att förhandla med kidnappare och som liksom jag kan och bör (på grund av att jag kan och bör) välja att inte samarbeta med kidnapparen de blivit kontaktade av".

Man misstar sig alltså om man tror att den situation Jörgen målar upp framför allt skulle gälla den för tillfället kidnappade personens liv. Det gäller inte framför allt den personens liv. Det gäller framför allt framtida kidnappningsscenarior, d.v.s. att se till att det blir färre sådana. De framtida kidnappningsoffren är förmodligen fler (vem är beredd att påstå att det kommer att ske färre än, säg, tio kidnappningar på denna planet i hela framtiden från och med nu?), så de är viktigare än de nuvarande kidnappningsoffren, i ren kraft av sitt antal.

Att hundbajs är äckligt att äta hör faktiskt inte till saken. Jag skulle inte ens säga "hej" till kidnapparen om det bara vore det han krävde för att låta sin gisslan leva. Det viktiga är att inte rätta sig efter kidnappares krav överhuvudtaget.

Nej, förresten, det där sista var inte riktigt korrekt; mer korrekt är att säga att man inte ska ändra på sina planer på grund av kidnapparens krav. Om man råkade ha planer på att göra just det som en kidnappare sedan kommer och kräver av en, (låt säga till exempel att jag just hade tänkt sätta in 100 kronor på Röda Korset, och att, strax innan jag hunnit göra det, en kidnappare mejlar mig och hotar med att döda någon "Robert" om jag inte sätter in 100 kronor på Röda Korset!) är det i många lägen (dock kanske inte i alla?) orimligt att ändra på sina planer bara för att inte framstå som om man rättar sig efter kidnappares krav. Om t.ex. en kidnappare skulle kräva av någon av Sveriges ministrar att denne ska göra något som endast denne själv känner till att han hade tänkt göra (alltså något han just beslutat göra men som han ännu inte hunnit meddela någon annan om att han tänker göra), ska då denne avstå från att fullfölja sin plan, bara för att undvika att få regeringen att framstå som om den dansar efter kidnappares pipa - när det i själva verket vore det - alltså att ändra sin plan - som vore att dansa efter kidnapparens pipa (något han dock kanske inte kan bevisa för folket)?

[Justin Case]

Istället: "En situation har uppstått" som uttsätter en person för sådana omständigheter att det leder till döden. Spelar det någon roll hur situationen uppstått när det kommer till att ingripa för att rädda en annan människa? Vad skiljer en situation där du t.ex blivit instängd i en hundgård med galna pitbullterriar från att ha blivit tagen som gisslan av en religiös fanatiker? Som jag ser det är det bara ett pragmatiskt förhållningssätt att i det sisstnämda fallet vägra dansa efter kidnapparens pipa, då det kan leda till ett ökat lidande. Erfarenheten säger oss att om vi underkastar oss kidnappares villkor så ökar liknande fall efteråt. Men det innebär också att det pragmatiska agerande som underordnar sig en utilitaristisk moral förutsätter att händelseförloppet följer detta antagande.

Det är således fullt rimligt att vi gör uppoffringar för att rädda andra människor oavsätt hur situationen uppstått om detta i sin tur får en positiv utgång. Det finns inget moraliskt felaktigt att göra en sådan uppoffring i sig. Man kan inte skylla på att "kidnapparen är ansvarig". Genom att överskrida de gränser som gör att vi inte längre kan identifieras som förståndiga människor, och att andra blir lidande,

Andra blir lidande hur man än gör. Folk lider världen över hela tiden, oavsett vad du gör. Om du vill förhindra våld, vad är då den effektivaste metoden? Att förhindra ett enstaka våldsdåd som du råkar bli vittne till på stan, med viss risk för att själv stryka med? Knappast. Våld är lika naturligt för människan som att äta, och kommer inte att upphöra förrän gentekniken tagit bort generna för det, eller något annat minst lika revolutionerande skett. Alltså skulle jag, om jag blev dömd för "vägran att ingripa när jag blev vittne till grovt våld" hävda att jag faktiskt ingrep - genom att ägna min tid åt att argumentera för att vi bör utveckla genteknik för att avskaffa våldsgenerna i människan istället för att ägna min tid åt att, vilket bara vore kortsiktigt, förhindra enstaka medborgares enstaka våldsbrott i min omedelbara fysiska närhet just nu. Och det ena utesluter faktiskt i avgörande grad det andra, i det fallet (liksom i de flesta fall). Om någon (åklagare, domare, filosof eller annan människa) kan övertygande vederlägga den argumentationen, är jag idel öra.

Anta till exempel hypotetiskt att jag såg Assange våldta kvinnorna. Borde jag då ställa upp och vittna så att han blev fälld? Även om jag insåg att det skulle sänka Wikileaks och därmed kanske göra att massor av människor i framtiden kommer att bli mördade i politiska syften, människor som jag hade kunnat rädda genom att vägra vittna mot Assange? Vilken handling som är "att skada en annan människa" (eller döda) är inte alls så självklart som man först kanske kan tro.

Andra fall är kanske inte så uppenbart komplicerade som Assange-fallet, men jag vill påstå att skillnaden ligger i graden av uppenbarhet, snarare än i graden av komplikation. Ingen handling är för mig solklart en "skadande" eller "dödande" handling mer än vad någon annan är. Alla handlingar skadar och dödar, om inte annat via fjärilseffekter. Det enda man då rimligen kan böra intressera sig för är de sammantagna konsekvenserna. Och de är väldigt svåra att överblicka eller ens gissa.

Därför är det infantilt att lagstifta att varje medborgare ska ha en "skyldighet att ingripa" mot grova brott. Varje tänkande medborgare klarar väl av att göra sin egen bedömning av hur han/hon bäst förbättrar världen, huruvida det är genom att riskera sitt liv för att rädda ett (1) enda människoliv omedelbart eller om det är genom att spara sitt liv och därmed på sikt kunna rädda desto fler liv genom t.ex. pengatransaktioner eller annat. Det är inget staten ska lägga sig i. Det blir onödigt fyrkantigt. Det är som om en federation bestämmer över huvudet på människorna att alla gurkor ska vara raka. Det är bara resursslöseri. En del medborgare gör mer nytta på andra sätt än genom att med risk för egen hälsa försöka rädda någons liv från omedelbar fara. Att staten försöker behandla dessa medborgare som om de vore som "de flesta" - det vill säga normalt inte alls så världsförbättrande som de de facto är - är bara destruktivt.

så upphör även den integritet som gör att omgivningen inte kan ingripa med nödvändigt åtgärd (även våld). Det är vår plikt.

Precisera. Vad är vår plikt?

Personligen ser jag inte att vi har någon given plikt överhuvudtaget, som någon av oss kan känna till idag. Vilka handlingar rent konkret som är bäst att utföra är en svår fråga, och det gäller inte bara vissa situationer utan precis hela tiden, hela livet. Därför tycks det mig märkligt att så där utan vidare påstå om något att det är "vår plikt".

Det är till och med straffbart att undvika att "äta skit" och detta direkt kan härledas till att man räddade ett människoliv.

Var någonstans i lagen står det att man är skyldig att göra vad en kidnappare kräver (t.ex. äta skit), ens i ett läge där det står klart för en att man på så sätt (och endast på så sätt) kan rädda livet på gisslan?

Vi har visserligen nyligen fått en förhastad lag - förhastad av skäl jag lägger fram ovan i detta inlägg - som tycks gå ut på något i stil med att man som medborgare måste "göra något" om man blir vittne till ett grovt brott, men hur har lagstiftaren tänkt där, jag menar, hela världen kryllar ju av grova brott hela tiden - regeringar och riksdagar som bryter mot grundlagar och allt vad det är. Hur ska man få tid till att arbeta eller få någon fritid om man ska kontakta polisen om alla de brotten? Det är det som är problemet, inte enstaka brott begångna av överförfriskade och/eller dåligt uppfostrade typer ute på stan.

Skillnaden mellan "att lyfta ett finger" och att "äta skit" blir naturligtvis ett fall för domstolen. Men om du av lathet inte orkar göra "skitjobbet" att lyfta på telefonluren och ringa 112 när en annan människa hotas, så kommer du att dömas.

Du skriver "kommer att". Nå, i teorin kanske, men knappast i praktiken. Massor av grova brott äger rum på löpande band i vårt samhälle, och massor av vittnen ser dem utan att lyfta ett finger, och ingen döms för det, vad jag känner till.

Du "drabbas" då av att tvingas ringa ett samtal. Det är även rimligt att du hoppar ned i kallt vatten för att rädda någon som håller på att drunkna.

Du säger "det är rimligt att du hoppar ned i kallt vatten för att rädda någon som håller på att drunkna". Vad menar du med det: menar du att man är moraliskt skyldig att hoppa ned i kallt vatten för att rädda någon som håller på att drunkna? I så fall, betänk att det antagligen är en mindre uppoffring (än att hoppa ned i kallt vatten) att sätta in en hundring på Röda Korset, och att den hundringen också räddar liv - och att man ändå aldrig hör någon påstå att varje människa alltid är skyldig att sätta in en hundring på Röda Korset närhelst han/hon kan. Till slut skulle man nämligen inte ha några pengar kvar. Och ingenstans finns det någon gräns där det tycks finnas någon särskild anledning att säga "så här mycket pengar är du skyldig att uppoffra för att rädda andras liv, men inte mer". På samma sätt tycks det mig godtyckligt att hävda att man är skyldig att hoppa ned i kallt vatten för att rädda någon som håller på att drunkna. Vad säger att den uppoffringen är mindre än den summa pengar vid vilken gränsen går för hur mycket varje medborgare är moraliskt skyldig att skänka till Röda Korset - till exempel, bara för att nämna en av tusentals välgörenhetsorganisationer.

Du kommer nog undan med att inte ha gjort det, men kommer att bli ifrågasatt.

I detta fall beror det således på om handlingen är pragmatisk korrekt utifrån ett utilitaristiskt perspektiv (det brukar kunna härledas till detta i sådana situationer), samt bedömningen hur stor uppoffringen anses vara att "äta skit". Den subjektiva bedömningen är naturligtvis inte fel, men det subjektiva ställningstagandet kan också leda till ett fördömmande av andra och eventuellt ett straff. Frågan är huruvida man kan kräva något av en annan människa ihuvudtaget när det kommer till att ingripa och uppoffra sig i en situation.

Även allmänhetens moral (sådan som allmänheten är funtad idag) och lagstiftningen (sådan som allmänheten är funtad idag) bör nog vara pragmatiska de också, utifrån utilitaristisk grund. Det pragmatiskt utilitaristiska är förmodligen att "leva och låta leva", d.v.s. att folk låter varandra vara i så stor utsträckning som ger ett i största allmänhet optimalt behagligt och optimalt utvecklingsfrämjande samhällsklimat. Att vi i åtminstone vissa fall prioriterar utveckling och levnadsstandard för allmänheten högre än att rädda människoliv bevisas av det faktum att vi låter bilism vara fortsatt tillåten trots att vi vet att åtskilliga personer dör av den varje år. Det mesta av folks bilism räddar inte på långa vägar uppenbart några människoliv. Vi är alltså, som samhälle, för att offra en del människoliv även där inte uppenbar livräddning är syftet. På samma sätt menar jag att man lika gärna, när man ser någon bli livshotande misshandlad på stan, kan tänka: jag prioriterar min egen säkerhet framför att rädda den där människans liv; varför skulle inte jag ha rätt att genom underlåtelse låta bli att ingripa mot dödande i min fysiska närhet, när vi som samhälle genom underlåtelse offrar människoliv genom att fortsatt tillåta exempelvis bilism trots att denna dödar åtminstone ett par hundra svenskar om året (även om den siffran nu sjunkit drastiskt på sistone)?

Andra exempel, om man tycker att bilism inte skördar tillräckligt många dödsoffer per år för att tjäna som bra jämförelse ovan: staten skulle kunna ingripa mot fetmaepidemin genom kraftiga skattehöjningar på osund mat och tv-tittande och skattesubventioner på sund mat och sportutövning, men inte gör den det; den underlåter alltså att rädda tusentals människoliv som den skulle kunna rädda. Och vem är staten, jo det är vi (i teorin i alla fall, om man anser att vi lever i en parlamentarisk demokrati).

Det behöver inte ens handla om det vi normalt anser vara civilkurage, utan enbart att "lyfta ett finger" för att någon intill inte ska dö. Kan vi kräva det? Personen kanske gjorde en subjektiv bedömning att det var "för jobbigt" att säga till eller lyfta luren. Han "orkade inte bry sig".

Det finns triljarder saker i världen som konkurrerar om min uppmärksamhet och tankeverksamhet. Sannolikheten för att just en enda enskild händelse, bara för att den råkar äga rum just i min fysiska närhet, skulle vara den av dessa triljarder saker som jag för tillfället bör huvudsakligen hänge mig åt är prima facie extremt liten. Bevisbördan ligger på den som påstår att den är vad jag för tillfället bör huvudsakligen hänge mig åt. Bevisbördan innefattar att bevisa att fjärilseffekter troligen inte skulle innebära att mitt ingripande skulle få suboptimala effekter på andra människors liv sammantaget i så hög grad att det hade varit bättre om jag inte hade ingripit. Bevisbördan bör inte ligga på mig. Så som lagstiftandet är på väg idag flyttar man bevisbördan i alltför hög grad från den dömande makten till den enskilde, utsatte medborgaren, som snart inte vet vad han ska ta sig till eller låta bli att ta sig till för att inte bryta mot någon lag.