Avantgardet skrev:Makterna skrev:BenRangel skrev:Justin Case skrev:5. En passagerarfärja håller på att sjunka, och det finns bara en plats kvar i livbåten. A och B drar lott om den platsen. B drar nitlott men vägrar ändå låta A få platsen. Slagsmål uppstår varvid B antingen kan ge upp (och bli lämnad kvar på den sjunkande färjan) eller döda A för att komma med i livbåten och överleva.
6. Som i 5, men utan att någon lottdragning sker först. A och B sätter alltså genast igång med att slåss på liv och död om den sista platsen i livbåten, varvid B kan döda A (eller ge upp och bli kvar på färjan).
7. En passagerarfärja håller på att sjunka, och det finns bara en plats kvar i llivbåten. Både A och B vill ha den, men innan en fysisk kamp hinner uppstå, tar B fram penna och papper och skriver inför vittnen på en kontrakt där han lovar A en miljon kronor för den sista platsen i livbåten. När A skriver på kontraktet och därmed för ett ögonblick inte håller ögonen på B, kan B lätt slå ihjäl A, ta platsen i livbåten och på så sätt överleva med mycket större sannolikhet än om han låter lottdragning eller ett "jämnare" slagsmål avgöra.
I vilken eller vilka av situationerna 1-7 har enligt nyliberaler B rätt att döda A för att själv överleva?
Jävligt intressanta frågor. Inte bara ur nyliberalt perspektiv.
Har inte läst tråden, men jag måste bara fråga: Det verkar som att ni diskuterar nyliberalism som om den vore en moral? Nyliberalism är en politik och inget annat. Det finns iofs en moralsyn/livsstil/personlig livsfilosofi som är en spin-off av de liberala tankarna; den klassiska liberalismen, den grubblar över "positiva rättigheter" och så vidare. Men nyliberalism är primärt politik och eftersom den är värderingsneutral så har den ingenting med personlig moral eller moralism att göra.
www.nyliberal.com
Politik
är moral. Det är de former man vill ge de mellanmänskliga förhållandena och därför just moral.
Påståendet att politik
är moral är sant endast om alla beslut vi fattar är moral. Om t.ex. även beslutet att inte ta ställning till moralfrågor är moral. D.v.s. om det inte finns något sätt att befria sig från moraliskt ansvar för sina beslut, hur gärna man än vill. Då måste väl rimligen detsamma gälla politiker. Det hela hänger på om vi har en fri vilja.
Troligen har vi inte någon fri vilja - jag har i alla fall inte sett något bevis för den fria viljans existens, bara en massa bevis för motsatsen. Men de enda scenarior, i vilka vi faktiskt
kan välja vad vi ska tro om den saken, är scenarior i vilka vi faktiskt mot förmodan har en fri vilja. Så den typen av scenario är det enda som det kan vara värt att fokusera på (för annars finns det ju ingen anledning att diskutera detta; det är ju i så fall förutbesämt). Låt oss därför utgå från att vi har en fri vilja. Så fort vi valt att utgå från att vi har en fri vilja, kommer moralfrågorna i vårt inre. Vi kan naturligtvis försöka stoppa dem genom att försöka inbilla oss att moral bara är något påhittat, men det verkar som att moral finns inkodat i människans gener och att det inte bara är något vi hittat på kulturellt. Så moralfrågor lär vi inte komma undan så lätt. Genom att detta gäller för alla människor, gäller det även för politiker. Ju mer makt man har, desto mer kan man påverka världen och desto större effekter får därigenom ens moral på andra individer. Därmed är det väl rimligt att tänka att ju mer politisk makt en person har, desto mer moraliskt ansvar har han/hon.
Att hävda att moralen inte ska lägga sig i politiken är i sig ett "bör"-uttalande och är därmed ett moral-uttalande som man vill att politiken ska basera sig på, så det blir ju självmotsägande. Däremot tycker ju alltid vissa att den politik som drivs inte baseras på moral, medan de som gillar den tycker att den gör det. Denna meningsförbistring, vare sig den är en språkförbistring eller en uttolkningsförbistring, går inte att komma ifrån förrän vi på allvar sätter oss in i varandras sätt att tänka, känna och vilja.
Politiken har nog i praktiken alltid varit ett resultat av ojämlik maktfördelning mellan männsikor, så att de starkaste alltid fått påverka politiken mer än de svagare. Men politiken är även i viss, ganska stor, grad en avspegling av folks moral i största allmänhet. Vad man kan göra som medelsvensson, om man är missnöjd med dagens politik, är kanske att gå ut till folk - väljare och framtida väljare - och ifrågasätta huruvida den moral, som dagens makthavare baserar sin politik på, och som de tutat i oss väljare skulle vara den rätta, verkligen är den bästa moralen, visa på skäl till att den inte är det, och föreslå och argumentera för en bättre moral att basera politiken på. Detta är det sätt man (som medelsvensson) kan begagna sig av för att ge makthavarna en chans att få regera även vid kommande mandatperioder på de villkor som man själv vill ska gälla. Det parlamentariska systemet, som är till för att ge folket makten, utnyttjas mest demokratiskt genom sådan här diskussion och "mot-väggen-ställande" av nuvarande politik. Att inte delta i diskussionen, är ett val det också, och kan liknas vid valet att inte rösta, eller valet att inte protestera när polisen kommer och tar en för tankebrott för att man tänkt annorlunda än den totalitära stat vill, som man tillåtit att växa fram genom att inte aktivt göra något för att hejda den. Mer fokus behöver läggas på vikten av att handla. Det sägs att när man blickar tillbaka på sitt liv vid sin ålders höst, är det oftast inte sina handlingar man ångrar, utan vad man av feghet valde att inte göra.
För den fege är det lockande att inte handla. Då kan man låtsas som om man inte insåg att det behövde göras något. Som om man sovit hela tiden. Den modige sover inte, och låtsas inte heller göra det. Den modige handlar när det verkar vara befogat. Ibland blir det fel. Men evolutionen premierar varelser som på ett konstruktivt sätt kan bemöta förändringar i sin omgivning med handling. Att aldrig handla är sällan något som ger ett långt liv. Att saker fortsätter förändras, och att man alltid måste påverka sin omgivning gång på gång för att överleva, är det enda garanterat beständiga. Så även inom moral. Dock innebär ju inte detta automatiskt att alla handlingar är rätt, bara för att de tycks minska lidandet i världen tills vidare. Den långsiktiga påverkan, och sannolikheterna för våra handlingars påverkan på chanserna för vår långsiktiga existens överhuvudtaget, måste tas med i beräkningen.
Ett exempel, på något som inte är något för fegisar, är utilitarism. Att en del har svårt att acceptera utilitarism kan kanske liknas vid problemet med att vissa i praktiken har svårt att acceptera att vissa världspolitiska problem är så komplexa att det oftast ger sämre resultat att försöka lösa dem än att låta dem kvarstå tills vidare. Att låta Burma vara, låta några oskyldiga människor dö och prioritera världsfred framför att rädda dessa människor genom att anfalla Burma och samtidigt öka risken för världskrig, kan liknas vid att som läkare avstå från att operera när en operation skulle leda till patientens död med större sannolikhet än vad det skulle göra att inte operera. Det finns många sådana fall. Det är inget konstigt. Livet är orättvist.
) Tror det kan ha varit kunskapskanalen.
