Och känslan är målet säger du. Då är alltså målet med beslutet av moralteori en känsla? Att tillfredställa en känsla? Och även inför beslutet av politisk teori så är känslan målet?
Nej, målet med "beslutet av moralteori" är att hitta sanningen, eftersom man (eller iallafall jag) lever bäst (och i slutändan lyckligast) om man har vetskap på vad som är sant och inte.
Visst kan det finnas många otrevliga sanningar som man på kort sikt mår bättre av att inte känna till, fast bara på kort sikt, som sagt. Visst kan det kännas bra att gå i nåt förstamajtåg och känna den där "vi är många, vi är starka"-känslan, fast om man nånstans (halvt undermedvetet) ändå vet att socialismen bara är en intresserörelse för irrationella förlorare, så kanske man inte mår så bra som man tror, av att vara livsstilssocialist. Då kanske det skulle vara mer givande att gå med i en seriös rörelse som verkligen försöker hitta den utilitariskt bästa politiken, utan att ha nån idé om att den till varje pris måste sluta som en sympatiyttring för nån viss grupp.
Tack förresten för ett intelligent inlägg, din IQ verkar ha stigit med minst 50 jämfört med vissa tidigare bottennapp.
Alltså viktigt att uppmärksamma här, jag säger inte att känslan är målet för den politiska teori, men inför frågan; -vilken politisk teori bör jag ha?, så finns det en känsla som tillfredställs.
Ja, för många är det uppenbarligen så. Och många är då kortsiktiga nog att gå med i det politiska ungdomsförbund som ens kompisar är med i, eller där man får dricka öl, eller nåt sånt. Medan andra (iallafall jag) drivs av ett intresse av att hitta en utilitarisk sanning, dvs svaret på undringen "vilken politik vore egentligen bäst för folket"?
Vidare så är nyttomaximerandet, som ändå är en grund för ditt val av princip inför valet av politisk teori, du menar ju att politikens mål är det som är moraliskt påbjudet fast objektivt och inte subjektivt.
Vadå "moraliskt påbjudet"? Jag hävdar ju tvärtom att politiken bör vara neutral i moraliska (dvs "det här är dygdigt") frågor. Politikens enda syfte är att låta individerna bejaka de positiva värden de vill bejaka, så att de kan bli lyckliga (antingen i form av självförverkligandekänslor eller i form av kickar, samtidigt som lidandet och ångesten minimeras). Vägen hit tror jag som sagt är frihet, med några få undantag på punkter som tveklöst är nödvändiga för lyckomaximeringen (t.ex. förbud att inneha massförstörelsevapen, heroin och kanske några till saker). I ett fritt samhälle får alla leva som de vill, hippies, muslimer, horor, raggare, dansbanders, metalfolk etc. Ingen officiell moral behövs. Staten har avskaffat statsreligionen, nu är det dags för politikerna att lägga ner statsmoralen också! Befria individen!