Gärningsmännens anhöriga

[Skogsälvan]

Ni har min största sympati! Jag kan tänka mig in i er chock över att er anhörige har begått ett brott som ogillas skarpt, nu pratar jag inte om parkeringsböter. Att media publicerar bilder och namn - det drabbar er fast ni inte har gjort något fel. Jag är så himla ledsen för det. Det är nog smärta ni får utstå att er anhörige har begått ett brott som anses vidrigt.

Media borde skämmas. Stoppa bilder och namn på misstänkta och gärningsmän om det inte ses som extremt nödvändigt medel för att få fast dessa.

[Zokrates]

Till media, ni är de riktiga asen, ni profiterar på såväl offer som gärningsmän genom att ofta lämna ut detaljer helt ovidkomande för allmänheten, detaljer som läckts av polis och eller åklagare i syfte att på förhand döma de utpekade gärningsmännen. Detta påverkar domstolarnas nämndemän, då de tar del av samma media som övrig befolkning. Därmed underminerar ni rätten till en objektiv rättegång, till förtret för alla parter.

Tänk att lämna ut subjektiv information som medvetet läckt ut från en partisk källa, vilket ok för anhöriga att ta del av, vem förutom ni i er drift att tjäna pengar mer än att förmedla justa nyheter, vill i detalj att dessa vidrigheter och tillika integritetskränkande "nyheter" från er till oss alla skall florera utan samtycke från de inblandade själva?

Undrar egentligen hur många mord och våldtäkter som ni influerat klena människor till att begå genom "copy cat" orsaker? Det kan ju vara så att ni är indirekt skyldiga till en hel del, förmodligen mer än ni själva skulle våga skriva om. Ert försvar att "snask" säljer är dessutom inte hållbart,
det finns bättre sätt att tjäna pengar på. Sluta hora er!

[Skogsälvan]

Tack Zokrates. Jag håller fullkomligt med dig.

Ni som är anhöriga till gärningsmän och fått er tillvaro rubbad av att allmänheten fått kännedom om detaljer som bild och namn via media, eller bevisfoto på att som i Eklunds fall hade en hel del pornografiskt material hemma. Alltså, jag förstår hur jävla tungt det kan vara. Men! Det är helt uppåt väggarna att ni ska behöva byta namn och bostadsort. Om ni orkar - stäm media! Ja, jag menar det verkligen. Det är löjligt att media nedlåter sig till en nivå där de visar bilder från Anders Eklunds hem och påtalar att det stod två urdruckna trocaderoflaskor på soffbordet. Vad har det med saken att göra liksom? Det är ett otillbörligt agerande. De närstående får lida. Jag sympatiserar verkligen inte med det ex. Eklund gjorde, men det är TAMIGFAN inte rätt att de närstående ska få lida dubbelt för det. Oetiskt, det är tyvärr min bedömning på medias förfaringssätt idag.

[Zi]

Jag slår vad om att sociala nätverk är långt mycket mer orsak till brottslighet än rädsla för straff från stat m.m.

Jag skulle inte ha något emot en avslappnad gratistillvaro i ett mysigt rum, kanske med färdigfinansierade universitetsstudier i något trevligt ämne. God mat och mycket tid för filosoferande och annan rekreation.
Men vad skulle min familj tycka. Det är de som håller mig borta från brott genom att älska mig och ha höga förväntningar på mig. Jag skulle hellre få min högra hand avhuggen än förlora min nuvarande goda relation till mina närmaste familjemedlemmar.

Det känns träligt att disskutera något så godtyckligt som rätt och fel. Det skulle vara kul att förstå medias effekt på potentiella brottslingars beteende, inte bara familjens. Skulle inte ett avhugget huvud på en påle på torget kunna fungera som skrämselpropaganda? Dömda brottslingar menar jag då.

[Avantgardet]

Var in och snokade och fann detta. Jag ser här två godhjärtade individer som söker formulera den antipati som de redan på ett intuitivt plan känner, tillika en TV-generationens kälkborgare som i det individualistiska tidevarvet tillägnat sig föreställningar som alltid redan bygger på ett utsuddande av gränsen mellan idealiteter och realiteter. I den senares fall kan riktig kunskap komma på tal om - vilket förutsätter ett uppriktigt och helhjärtat humanistiskt patos - vederbörande lämnar de stora kategorierna och generaliseringarna därhän för att med kritisk blick granska nyanserna, och först därefter rekonstruera bilden av den "kriminelle". Uppmärksammandet som föranlett detta tillrättavisande var den lattjolajbantillvaro som Zi tänker sig i de svenska fängelserna, något som han till viss del har helt rätt i men som är en onyanserad föreställning om sakernas tillstånd som ger oss direkt löjliga härledningar.
Zi har helt rätt i den bemärkelsen att de materiella förhållandena, vilka vi som inte är frihetsberövade måste slita mer eller mindre hårt för att upprätthålla (att uppbringa nödvändiga medel för reproduktionen av oss själva framöver), inte lämnar alltför mycket att önska, men genom att på detta sätt uteslutande se till fängelsets materiella betingelser så missar också Zi allt som är straff i straffet. Det är inte fråga om ett materiellt straff, i själva verket är fängelse "att byta upp sig", för många som sitter där eller som förr eller senare kommer att sitta där (vilket i sig är en av de viktigaste faktorerna att räkna med när man tänker sig rättsväsendet i synnerhet och samhället i allmänhet). I detta fann jag, som antytt, ett stereotypiskt uttryck för samtiden. Individualismen driven till sin spets. Zi är avskuren från sin omvärld, från sin klass, bara familjen utgör någon typ av rotsystem. Hans värld består av idéer, begrepp, texter, eller är litteratur kort och gott. Därför faller givetvis frågan om fängelsekulturen bort - Zi har levt i en värld där omgivningen och miljön kan bytas lite hur som helst, och fängelset skulle bara skilja sig från andra miljöer sett till klimat och väderlek. Inte ens det faktum att han skulle hamna bland uteslutande män kommer han att tänka på på den tid det tog för honom att reagera på tidigare skribenters inlagor och formulera sin egen. Därav kan man dra slutsatsen att han endera inte bekymrar sig nämnvärt över tillgången på sex, eller också att han är homosexuell (men det synes mindre troligt då det som sagt inte är den sociala dimensionen av fängelsestraff som han överhuvudtaget fokuserar på). Det är dock bara den allra ytligaste anmärkning man kan göra på vad det innebär med "mansdominerade" miljöer - det "kvinnliga" tar ju ingalunda slut vid sex -, och ursäktas endast på så sätt att det var mitt första spontana infall för att pedagogiskt förmedla sakens natur.

Tendensen är förhoppningsvis åskådliggjord - Zi är ett andligt väsen som inte ser någon inskränkning på sin andlighet även under de materiella betingelser som är fängelsestraffet. Därför, som sagt, ser han bara fängelsestraffet som ett status quo minus lyxartiklar. På detta sätt missar man, också sagt, allt det som är straff i straffet. Mer förtjänstfullt är det att ta fasta på insikten att det inte är situationen i sig (en fängelsecell) utan huruvida vi upplever oss själva vara i kontroll av den (situationen), alltså huruvida vi själva kan välja eller välja bort den. Allt (spelar ingen roll vad) som utförs under tvång är i någon mån straff, samtidigt kan det värsta helvete vara sjunde himlen förutsatt att det är självvalt. Sen kan man diskutera detaljerna i fängelsestraffets utformning för att få en klar bild av situationen, men där råder jag honom endera att bevista ett fängelse eller kanske se till litteratur på området. Jag vet att Erving Goffman skall ha skrivit om anstaltslivet, och det skulle vara en strålande plats att börja på och boken finns i min egen önskelista men jag är och snurrar på annat område för tillfället.

Precis samma tankesätt ligger också bakom hans syn av (inte på) de kriminella (alltså de människor som befolkar denna plats i hans tankevärld och inte de handlingar vilka de genom att betecknas på detta sätt antas stå till svars för), och kommer fram framförallt i det att han tänker sig att någon potentiell effekt av media överhuvudtaget förekommer, i den bemärkelse som han talar om på de kriminella. Men lika viktig för denna föreställning han hyser (vilken i detta fall skulle kunna artikuleras med formeln: "status quo minus lyxartiklar"), är hans kälkborgerlighet - den kriminella är alltså ett slags "misslyckad" borgare, ungefär som han själv alltså. Det huvudsakliga klientelet, om de kan sägas svara mot den huvudsakliga brottsligheten (eller något mer precist, den huvudsakliga delen av alla "småförbrytelser", som förvisso kan ge rätt långa strafftider på grund av den ackumulationsprocess av rättsärenden som är "livet på utsidan" för dessa - om ni har ögonen med er så märker ni i dessa subtila perspektivglidningar - "livet på utsidan" är vad jag i synnerhet har i åtanke - som framkommer i hur jag väljer att formulera mig hela den samhälleliga problematiken kommer till synes på ett alldeles utomordentligt precist sätt, då det också i grund och botten är en fråga om vem det är som talar och för vems räkning osv. - diskursiva positioner skulle man kunna kalla det). Det är alltså, med andra ord, inte den litterärt bildade borgerligheten som man har att göra med - vore det så så skulle jag också kunna tänka mig att det skulle kunna finnas en "avskräckande verkan" av sådana åtgärder som du, Zi (men också Zokrates), talar om. Detta innebär främst två saker, för det första så är media på ett rent materiellt plan något som har mycket perifer existens i den värld som dessa människor lever i, och för det andra så har denna plats som media har för borgerligheten alltid redan blivit upptagen av andra diskurser hos "de kriminella". Hos pensionärer - betraktat som sociologisk klass, alltså i samma bemärkelse som vi talar om andra klasser, eller grupper, av människor i detta inlägg - intas denna plats av - för att slänga mig med en djupt rotad fördom som dock alltjämt tycks bekräftas av verkligheten - "vädret". I de kriminella kretsarna så är "nyheterna" främst de gods som man handlar med, och allt som berör det (dvs. alla människor och människoöden som angränsar ämnet, och allt som händer dessa och som på något sätt är relevant för den verksamhet man bedriver att uppmärksamma). Man jobbar, och "pratar jobb" när man inte jobbar, precis som alla andra.

Vad som utspelas i medias värld är sådant som borgaren tillägnar sig i form av kulturella värden med vilka han framhäver sig själv i det sociala rum inom vilket han verkar. Men emedan de materiella villkor under vilka borgaren lever och verkar alstrar den genomskinliga normen (genomskinlig både som "skenhelig" och, och än viktigare som, "osynlig") så skapar motsvarande betingelser hos och för "de kriminella" (alltså den subkultur vi här tänker oss, och som vi säger svara mot den huvudsakliga delen av alla småförbrytelser) en - som man i borgerlig lingo kallar det - "rå" kultur. Dess specifika värden som kultur är inte här plats att diskutera, och skall, precis som alla andra kulturyttringar, relateras till specifika ändamål för att göras begriplig, och ett dömande av dess yttre manifestationer uppvisar inget annat än en underutvecklad föreställningsförmåga och intellektuell lättjefullhet i det man lutar sig tillbaka på fördomar. Det är dock ingen estetisk bedömning av detta som bör intressera oss. Likväl är det en annan aspekt av just detta som är relevant i det man tänker sig fängelsevistelsen, då det är det språket och den kulturen som man får ta del av. Och oförmågan i att ta detta i beaktande visar sig inte bara hos dig Zi i det du helt försummar att ens tänka på saken, utan är helt och hållet symptomatisk för borgerskapet som sådant. Dess verkan (eller den verkan dess overksamhet på just denna punkt innebär) är fullt synlig också i straffsystemets utformande som sådant. Det är av exakt detta skäl som gör det fullt möjligt för oss att tänka fängelserna som något i stil med branschmöte, eller (vid god tillströmning av droger) som firmafest, eller något, vilket som helst, närbesläktat genom vilket vi uppmärksammar dessa konnotationer. Fägelser skapar kriminalitet (inte uteslutande, men å andra sidan så långt ifrån obetydande man kan komma!).

Även Zokrates och Skogsälvan lever kvar i nån föreställning om "de kriminella" som nåt slags dubbelgångare till dem själva, och den enda skillnaden skulle bestå i - inte ondska, som Zi kanske tror utan - ett slags "klantighet" eller "fumlighet", eller i bästa fall som "otur" eller "olycka" (vilket också är det absolut sämsta i den bemärkelsen att den borgerliga "godhjärtadheten" - som jag väljer att kalla den - alltid synes mig vara den svåraste position att förlösa till klarhet då den förblindas av sitt eget "känslomässiga" patos, och så till den grad att den är beredd att ta sanningen för något ondskefullt påfund så länge den själv inte förmått komma runt de teoretiska problem som sanningen presenterad osminkad för med sig på de snäva horisonter vilka de omger sig med; eller, något annorlunda uttryckt, så kan de sägas vara snärjda i sina egna, allt för förenklade, föreställningar om världens beskaffenhet, och såldes i avsaknad av många nödvändiga kategoriska redskap vilka i sig möjliggör just betraktandet av fenomenet som sådant och i den bemärkelse som avses visa fram, och just detta är skälet till att man måste gå såna omvägar och/eller "linda in" det som ska sägas för att kunna ta dessa med sig i utforskandet av det specifika något som talas om; "godhjärtadheten" kan alltså sägas vara patologiskt låst vid fenomenens ytstrukturer, och på samma gång och just därför fullkomligt blind inför det omoraliska i dess egna handlingar - eller "icke-handlingar" -; allt som oftast kommer den också till direkt uttryck i den förnuftsvidriga "det är tanken som räknas"!). Dessa skribenter talar alltså om "de kriminella" som barn, vilket är ett annorlunda beskaffat tankefel än det som vi sett hos Zi. Dessa skribenter har dock, i min mening, helt rätt när de angriper media för dess exploaterande av sådana här fenomen, men inte av de skäl som de själva framför. Eller förvisso har Zokrates rätt i sin analys (och tangerar där den egentliga problematiken i sig) av hur informationen kommer ut i cirkulation, och också rätt i det att det inverkar negativt på rättsväsendets apparatur, och han uppvisar överlag en stor insikt i problemets natur, men hans moralistiska "metodologi" är både förlegad och förfelad. Skogsälvans förståelse av det hela måste jag å andra sidan betrakta med sorg i hjärtat, och en tår i ögonvrån, och det räcker härvidlag med att jag berört "gödhjärtadheten" och dess funktioner i det kognitiva bearbetandet av omvärlden som allra kortast. Problemet är, som alltid när det väl är problem med Skogsälvan, att hon tror sina kälkborgerliga smaknormer vara det rätta i sig utan ett rannsakande och kritiskt ifrågasättande av hennes egen grund, och hennes egna stipulationer/antaganden, först (där verkningar, för- och nackdelar, måste vägas mot varandra innan ett agerande i en specifik situation kan sägas vara vare sig det ena eller det andra - egentligen vad jag också råder Zi till, medan Zokrates bara behöver skärpa sin uppmärksamhet en liten, liten smula). Det lustiga med det hela, i hennes fall, är att en undersökning av medias produktionsförhållanden i sig skulle vara som ett columbi ägg, och moralismen skulle därmed också falla bort till förmån för konkreta argument.

Slutligen, om någon oförätt begåtts mot "gärningsmännens" anhöriga, så är det den att man negligerat "gärningsmännen" (sic!) så till den grad att de kommit att bli just gärningsmän. Därför är de där trocaderoflaskorna också av yttersta vikt, men inte i en tidningsnotis, bara sådär, utan som ett försök att närma sig (hermeneutiskt, att söka förstå) gärningsmannens inre mekanismer. Skall man närma sig gärningsmannens inre mekanismer (och då inte att tänka som något statiskt och av den specifika situationen oavhängig "natur" hos gärningsmannen), vilket också är något man skulle ha gjort från första början (eller det är vad jag hävdar vara den enda lärdom vi kan dra av vartenda brott som skett genom hela världshistorien, och lustigt nog så vet jag att Skogsälvan är enig med mig på denna nivå, då sensmoralen är henne tilltalande också från hennes, något dimmiga, horisont). Samhället liknar kedjan i det att den aldrig är starkare än sin svagaste länk. Nu motsätter jag mig alla tolkningar där man vill ha "svag" till att beteckna "den kriminelle" här - om någon, mot förmodan, gör den tolkningen så är det bara backa i denna text till det ställe där jag inledde "godhjärtadheten" som tematik, vilket också är anledningen till att jag nyss skrev "mot förmodan", för att jag, alltså, tror väl om mina läsare och förutsätter att de är förnuftiga och läskunniga människor -, syftet med liknelsen var blott den att visa på det kollektiva förlusten i varje brott som sker.

Alla vill det bästa, men det som står i vägen är en massa arbete som bara ett litet fåtal är beredda att ta itu med - den övervägande delen vill bara stå och tycka, styra, bestämma. Jag borde fan ha betalt för att sätta sakerna i deras rätta perspektiv. Jobbigt att vara så här insiktsfull. Nu kräver jag inte att man ska göra lika djuplodande analyser som jag själv gör, men kan man inte åtminstone försöka tänka kring fenomenen man talar om, istället för att som nu bara kasta ur sig nån åsikt, eller är det för mycket begärt? Vi har en massiv inflation av åsikter idag, men en akut brist på tänkande, hur kan det komma sig? Hoppas jag fick något sagt, hoppas jordmånen är bra, hoppas skörda detta arbete framöver.

[Skogsälvan]

Jag är väldigt tacksam att jag fick ta del av dina tankar. Jag ska fundera på det.

[Zokrates]

Jag får gå på känsla mer än förnuft för att tolka den kritik Avantgardet framför. Tackar dig för att jag inte blev sågad vid fotknölarna dock!

Här skulle vi naivt kunna föreställa oss att massmedian tjänar folket, skriver om orättvisor och belyser den armes lott på det att vi kunna ställa krav på att förbättra samhället, men så är inte alltid fallet, snarare är det undantag än regel för att hålla skenet vid liv. Massmedia är starkt politiskt bundet, att såga av grenen i trädet de sitter på är naivt att tro.

Vi är på väg in i ett större kontrollsamhälle som skall resultera i en ny polisstat. Orsaken är enkel, när det inte längre finns några yttre eller inre reella hot mot staten är det endast individualisten i sig självt som kan utgöra detta hot i form av sin potentalitet att bli en fiende. Denna må kallas vad som helst, kriminell eller terrorist, anarkist, djurvän eller till och med soffliggare. ( Beläst eller bildad, utan fast arbete kan även bli en ny subgrupp att söka bland inom kort, eller en arbetslös allmänbildad vardagsfilosof! )

För att kunna genomföra denna polisstat så måste massan, först indoktrineras till att själva kräva detta, vilket är massmedians roll idag.
Folket kommer därefter att kräva hårdare tag mot buset, kriminella organisationer, godkänna teknik som underlättar övervakning och spaning, detta till men för dem själva, då det i sin tur leder till de välkända häxjaktsmönster som vi känner till sedan tidigare. Genom att svartmåla "gärningsmännen" och därmed socialt avrätta dem, så kan dessa aldrig bli föremål för en återanpassning i samhället genom rehabilitering, tvärtom en gång dömd alltid dömd. Även det som tidigare gick under begreppet "arvssynd" kan här implementeras, då de anhöriga även får ta del av detta kollektiva straffsystem. Det är inte enbart gärningsmannen som "syndat", utan även hans närmaste anhöriga just genom att vara anhöriga eller dela dennes efternamn.

Vi känner ju igen mönstret från den kända devisen, "söndra och härska".
Här menar jag på att Sverige genom detta agerande politiskt är på väg in i en totalitär fas av sin utveckling, ja men någon kan ju med fog hävda att detta landet alltid har varit totalitärt? Det finns en viss skillnad, idag är inte längre en klasstillhörighet det som utgör barriären mellan de styrande, eliten, och den utnyttjade massan, folket, nej, idag är det förmågan att skapa och generera ett högt kapital som styr vem som placeras i toppen på hierarkin och det vi bevittnar är slutet på denna övergångsperiod.

Vi ser inte nämnvärt fler mord eller våldtäkter begås idag än för 10 år sedan, men vi ser att just dessa händelser av massmedian får oproportionellt stort utrymme och ofta även detaljerat beskrivet för att väcka just opinion, inte mot morden eller våldtäkterna som sådana, utan mot just gärningsmännen. Men under dessa senaste 10 åren har just domstolarna i mycket högre grad än tidigare valt att än oftare utdöma lagens strängaste straff, samtidigt ser vi att samhället reagerar genom att alltfler arbetsgivare, utan att det finns krav, begär utdrag från den sökandes belastningsregister. Vi finner även att kronofogdemyndigheter ändrat beteende och nu skrupellöst plockar, berövar de skuldsatta på allt de äger och har, inklusive livets nödtorft.
Vi ser att detta hänger ihop, denna nya mentalitet och den opinion som massmedia bidrar till att skapa, den nya "mörka medeltiden".


En liten saga

Det fanns en tid, då den besuttne kunde gå förbi en man som ägde ett stall, granska hans fina hästar avundsjukt, dagen därpå anmäla stallägaren för att ha haft sex med sina djur, varpå mannen efter en summarisk rättegång avrättades och den besuttne som "tack" för att ha rapporterat detta "missdåd", kunde inhysa hästarna i sitt eget stall som kompensation. Som en följd av denna "lag" dog plötsligt en mängd småbönder och djuruppfödare i en alltmer rasande takt, tills endast ett fåtal storgodsägare återstod. De som nu ägde alla djuren, såg nu till att lagen om dödstraff för sex med djur avskaffades, den hade ju redan tjänat ut sitt syfte.

[Skogsälvan]

Skogsälvan i sin dimmiga horisont anropar Avantgardet. Nu har jag läst din text några gånger. Vad du upplever vara mitt återkommande problem förvånar mig, men jag ska alternativet i åtanke. Visst anser jag att det är viktiga detaljer att sätta sig in i en gärningsmans liv och levnadshistoria för att förstå gärningsmannen. Ju mer detaljer, desto tydligare bild. En del detaljer är dock irrelevanta och media förvanskar bilden. Kärnfrågan här är ändå om folkets nyfikenhet ska få företräde framför de anhörigas integritet. Vad tycker du? Folk i allmänhet är tyvärr inte bara nyfikna och vill få ökad förståelse. Nej, de rasar om svin och monster och skjut den jäveln. Hur lätt är det för gärningsmannen att börja om då efter avtjänat straff? Kan tänka mig att du finner mig naiv, men jag tycker att kriminalvården ska ha tydlig betoning på vård.

[Avantgardet]

Skogsälvan i sin dimmiga horisont anropar Avantgardet. Nu har jag läst din text några gånger. Vad du upplever vara mitt återkommande problem förvånar mig, men jag ska alternativet i åtanke. Visst anser jag att det är viktiga detaljer att sätta sig in i en gärningsmans liv och levnadshistoria för att förstå gärningsmannen. Ju mer detaljer, desto tydligare bild. En del detaljer är dock irrelevanta och media förvanskar bilden. Kärnfrågan här är ändå om folkets nyfikenhet ska få företräde framför de anhörigas integritet. Vad tycker du? Folk i allmänhet är tyvärr inte bara nyfikna och vill få ökad förståelse. Nej, de rasar om svin och monster och skjut den jäveln. Hur lätt är det för gärningsmannen att börja om då efter avtjänat straff? Kan tänka mig att du finner mig naiv, men jag tycker att kriminalvården ska ha tydlig betoning på vård.

Men hur avgör du vad som är relevant och vad som istället är irrelevant? Blundar du för godtycket i denna gest? Du måste ställa frågorna!

Vad gäller sakfrågan så anser jag det redan vara ett tydligt tecken misslyckande när det kommit till kriminalvården som ärende. Fokus borde inte ligga på hur kriminalvården bör vara strukturerad, utan på hur vi förhindrar att det överhuvudtaget går så långt att det hamnar hos dem.

Vad sen gäller "medias roll" i det hela så anser jag det vara futilt att moralisera över dess väsen, för det är dess rätta hänsynslösa ansikte vi ser sådana här gånger, utan ändringarna måste ske från grunden. Att fernissa ytan hjälper oss på inget sätt, det är bara att släta över det underliggande problemet som är ytfenomenets upphov och orsak. Samhället får den mediarapportering den förtjänar, såväl som de brottslingar den förtjänar. Det går inte skjuta ifrån sig hela tiden. I detta avseende begår ni, både du och Zokrates, exakt samma misstag som dem, i själva verket så är er och medias gest densamma men riktade åt olika håll. "Vi är barn av vår tid..."

[J R Auk]

Skogsälvan i sin dimmiga horisont anropar Avantgardet. Nu har jag läst din text några gånger. Vad du upplever vara mitt återkommande problem förvånar mig, men jag ska alternativet i åtanke. Visst anser jag att det är viktiga detaljer att sätta sig in i en gärningsmans liv och levnadshistoria för att förstå gärningsmannen. Ju mer detaljer, desto tydligare bild. En del detaljer är dock irrelevanta och media förvanskar bilden. Kärnfrågan här är ändå om folkets nyfikenhet ska få företräde framför de anhörigas integritet. Vad tycker du? Folk i allmänhet är tyvärr inte bara nyfikna och vill få ökad förståelse. Nej, de rasar om svin och monster och skjut den jäveln. Hur lätt är det för gärningsmannen att börja om då efter avtjänat straff? Kan tänka mig att du finner mig naiv, men jag tycker att kriminalvården ska ha tydlig betoning på vård.

Men hur avgör du vad som är relevant och vad som istället är irrelevant? Blundar du för godtycket i denna gest? Du måste ställa frågorna!

Vad gäller sakfrågan så anser jag det redan vara ett tydligt tecken misslyckande när det kommit till kriminalvården som ärende. Fokus borde inte ligga på hur kriminalvården bör vara strukturerad, utan på hur vi förhindrar att det överhuvudtaget går så långt att det hamnar hos dem.

Vad sen gäller "medias roll" i det hela så anser jag det vara futilt att moralisera över dess väsen, för det är dess rätta hänsynslösa ansikte vi ser sådana här gånger, utan ändringarna måste ske från grunden. Att fernissa ytan hjälper oss på inget sätt, det är bara att släta över det underliggande problemet som är ytfenomenets upphov och orsak. Samhället får den mediarapportering den förtjänar, såväl som de brottslingar den förtjänar. Det går inte skjuta ifrån sig hela tiden. I detta avseende begår ni, både du och Zokrates, exakt samma misstag som dem, i själva verket så är er och medias gest densamma men riktade åt olika håll. "Vi är barn av vår tid..."

Vad som också bör uppmärksammas är vart ökade anslag till polis eller annan reaktionär verksamhet tas från. Jag kan inte säga hur dessa summor fördelas men det verkar som att förebyggande vård av kriminalitet får sätta till. Således är det dubbel verkan som sker när fokuset för ansträngningar omfördelas.

Vad Zokrates talar om vet jag icke om det är en medveten ansträngning. Själva faktumet att medierna effektiviseras i avseende att så billigt som möjligt producera säljande nyheter kan vara förklaringen. Det är många av våra konstruktioner som verkar löpa amok under den brist på översyn.
Vidare så är ju medierna en ren propagandakanal för den som vet hur de skall sälja in sina nyheter. Hur många artiklar är inte färdiga formuleringar med syfte att förmedla en specifik slutsats ur given information. Övervakningspropagandan fungerade mycket så. Vad jag har märkt. Klena statistiska resultat presenteras som om de visade på att en slutsats var given. Men vem kan klandra dem, det faller i vår natur och de tjänar grova stålar på det. Men hur medvetet är det? Vem håller i hornen på den anstormande tjuren?

[Skogsälvan]

Men hur avgör du vad som är relevant och vad som istället är irrelevant? Blundar du för godtycket i denna gest? Du måste ställa frågorna!

Driver du med mig eller vad håller du på med? Två tomma läskflaskor av angett märke kan jag inte se som relevant i medias feta rubriker om hur stökigt Eklund bodde. Fanns för övrigt enligt bilderna kläder hängande över en soffa och ett gäng tidningar bredvid sängen. I övrigt rent och prydligt.

Vad gäller sakfrågan så anser jag det redan vara ett tydligt tecken misslyckande när det kommit till kriminalvården som ärende. Fokus borde inte ligga på hur kriminalvården bör vara strukturerad, utan på hur vi förhindrar att det överhuvudtaget går så långt att det hamnar hos dem.

Har jag sagt något annat? Jag tycker att mer resurser borde läggas på brottsprevention.

Vad sen gäller "medias roll" i det hela så anser jag det vara futilt att moralisera över dess väsen, för det är dess rätta hänsynslösa ansikte vi ser sådana här gånger, utan ändringarna måste ske från grunden. Att fernissa ytan hjälper oss på inget sätt, det är bara att släta över det underliggande problemet som är ytfenomenets upphov och orsak. Samhället får den mediarapportering den förtjänar, såväl som de brottslingar den förtjänar. Det går inte skjuta ifrån sig hela tiden. I detta avseende begår ni, både du och Zokrates, exakt samma misstag som dem, i själva verket så är er och medias gest densamma men riktade åt olika håll. "Vi är barn av vår tid..."

Alltså du pratar om så många saker samtidigt... Ja, jag tror att vi skulle se färre brott om levnadsvillkoren förbättrades. Men nu pratar jag inte om ditt problem med moralism, inte heller varför kriminalitet förekommer. Jag pratar om en ofta bortglömd grupp - de anhöriga till gärningsmännen. Jag förstår inte att du snackar om att skjuta ifrån sig, kallar mitt ställningstagande misstag. Det är väldigt traumatiskt att få reda på att ens son eller så har begått en brutal våldtäkt. Det blir inte lättare direkt av att dagligen läsa i tidningen uttryckt hat. Jag tycker att det är väldigt snett att anhöriga ska tvingas byta namn och flytta för att kunna leva ett hyfsat normalt liv. Dessutom ökar det risken för att de närstående helt vänder ryggen till gärningsmannen och det får lätt till följd att denne begår ändå mer brott när denne frigivits.

[Zi]

Avantgardet kan verkligen läsa mellan raderna, ungefär ett stycke mellan varje rad. Jag blir tillskriven en histora och klasstillhörighet och min livsåskådning analyseras på basis av några meningar. Det stämmer att jag skrev onyanserat, men va bra då att du kunde nyansera mitt ställningstagande. Du kunde dra slutsatsen att jag är en misslyckad borgare som aldrig har avtjänat fängelsestraff. Du kunde till och med komma fram till att jag är en asexuell alternativt homosexuell man. Jag kan förstå att du tycker att det är jobbigt att vara så insiktsfull. Kan det kanske vara så att du är tankeläsare eller till och med Gud? Vilken press det måste vara.

Till sakfrågan,

Visst kan man tycka synd om anhöriga men allmäna klagomål har aldrig och kommer aldrig få blaskor som Aftonbladet att sluta skriva om vad vi tycker är irrelevant. I en marknadsekonomi produceras det som efterfrågas. Jag kan bara tänka mig ett realistiskt sätt att undvika företeelsen och det är med hjälp av lagar och regleringar, en inskränkning av pressfriheten. Hurvida denna inskränkning är bra eller dålig, rätt eller fel tar jag inte ställning till. Som Avantgardet säger så är det inte brist på åsikter. Integritet ställs mot (press)frihet. Vad jag försökte uttrycka med mitt förra inlägg var att man med kunskap om samband mellan orsaker och effekter bättre kan bedömma olika alternativ ur ett utilitaristiskt perspektiv. Negativa effekter av pressfrihet får vägas mot positiva effekter. I slutändan är värderingar alltid subjektiva.

[J R Auk]

Avantgardet kan verkligen läsa mellan raderna, ungefär ett stycke mellan varje rad. Jag blir tillskriven en histora och klasstillhörighet och min livsåskådning analyseras på basis av några meningar. Det stämmer att jag skrev onyanserat, men va bra då att du kunde nyansera mitt ställningstagande. Du kunde dra slutsatsen att jag är en misslyckad borgare som aldrig har avtjänat fängelsestraff. Du kunde till och med komma fram till att jag är en asexuell alternativt homosexuell man. Jag kan förstå att du tycker att det är jobbigt att vara så insiktsfull. Kan det kanske vara så att du är tankeläsare eller till och med Gud? Vilken press det måste vara.

Till sakfrågan,

Visst kan man tycka synd om anhöriga men allmäna klagomål har aldrig och kommer aldrig få blaskor som Aftonbladet att sluta skriva om vad vi tycker är irrelevant. I en marknadsekonomi produceras det som efterfrågas. Jag kan bara tänka mig ett realistiskt sätt att undvika företeelsen och det är med hjälp av lagar och regleringar, en inskränkning av pressfriheten. Hurvida denna inskränkning är bra eller dålig, rätt eller fel tar jag inte ställning till. Som Avantgardet säger så är det inte brist på åsikter. Integritet ställs mot (press)frihet. Vad jag försökte uttrycka med mitt förra inlägg var att man med kunskap om samband mellan orsaker och effekter bättre kan bedömma olika alternativ ur ett utilitaristiskt perspektiv. Negativa effekter av pressfrihet får vägas mot positiva effekter. I slutändan är värderingar alltid subjektiva.

Ja och därför hjälper inte "kunskap om samband mellan orsaker och effekter" därför att dessa "orsaker" och "effekter" definieras och skapas som sociala konstruktioner. Vad du kallar "bättre" är beroende av något som vi skapar och relativt de definitioner vi gjort av det "orsaker" och "effekter" menar på. Sen ser jag att du skriver samband, vilket kanske kommer av en medvetenhet kring denna problematik?

Det är inte några i sig självt analyserbara begrepp som kan relateras till "bra" som "orsak" och "effekt" utgör. "Bra" måste ställas till föresatsen av ansträngningen när vi undersöker sambanden. Vad är det vi vill hitta? Du anger det "utilitaristiska perspektivet" som anger att hänsyn inte skall tas till någon särskilt utan det generellt "bra" skall framhävas. Men eftersom perspektivet syftar till något faktiskt, orsaker och effekter är empiriska fenomen, eller förståndsfenomen på sinnliga erfarenheter, så kommer det de facto att vara någon särskild som utgör mottagaren, det tänkta subjektet genom vilken den ideella betraktaren når empati för situationen och kan göra utlåtanden om den, för "bra" om det inte enbart skall vara ett ideellt "bra" som saken gäller, varpå det praktiska i ansatsen måste sägas bli lidande.

Varför skall vi spekulera i effekterna här? Varför skall vi väga det ena mot det andra? Detta bra kommer som du påpekar kräva offer i det som är det dåliga.

Det går att säga att inget dåligt skall upprätthållas, även om det kan föra något bra med sig.

Det vore humanare och rimligare, enligt mig.

[Zi]

Vad skulle vara mer humant och rimligare menar du? Jag kanske är trög men jag hängde inte riktigt med på vad du menade. Menar du att man inte ska ta upp frågan alls?

Man behöver inte spekulera i orsaker och effekter om det redan finns bevis. Jag vet att det finns forskning i området som undersöker effekterna av politisk frihet, demokrati och pressfrihet. Men jag kommer inte ihåg vad resultatet av forskningen var.

När det gäller utilitarism så menar jag lite slarvigt att t.ex. demokrati, rätten till en privat sfär och hög BNP/capita är bra, helt enkelt för att majoriteten skulle hålla med om det. Ja, det är en godtycklig social konstruktion men om man ska komma till några beslut måste man stipulera värden. Man kan också flumma igenom stora mängder litteratur och disskussion om utilitarism och kritik av denna.

[Avantgardet]

Avantgardet kan verkligen läsa mellan raderna, ungefär ett stycke mellan varje rad. Jag blir tillskriven en histora och klasstillhörighet och min livsåskådning analyseras på basis av några meningar. Det stämmer att jag skrev onyanserat, men va bra då att du kunde nyansera mitt ställningstagande. Du kunde dra slutsatsen att jag är en misslyckad borgare som aldrig har avtjänat fängelsestraff. Du kunde till och med komma fram till att jag är en asexuell alternativt homosexuell man.

Nja, det här är däremot strålande exempel på att läsa mellan raderna, eller snarare att läsa in nåt som uttryckligen inte står där. Läs det explicita, bokstavligt, så hamnar du närmre min avsikt med det hela. Jag är inte den som insinuerar om jag vill förolämpa, då säger jag det rakt ut, utan här har jag helt enkelt följt upp de trådar som din text lämnade efter sig. Läs inte in en massa dömande från min sida, jag konstaterade bara vad som stod där, och vilket är lika viktigt, vad som exkluderades, och vad förhållandet mellan dessa och deras prioriteringsordning sinsemellan betyder. Säg tack istället. Aldrig nån som analyserar mig lika rigoröst, istället slänger folk bara en massa åsikter mot mig.

Till sakfrågan,

Visst kan man tycka synd om anhöriga men allmäna klagomål har aldrig och kommer aldrig få blaskor som Aftonbladet att sluta skriva om vad vi tycker är irrelevant. I en marknadsekonomi produceras det som efterfrågas. Jag kan bara tänka mig ett realistiskt sätt att undvika företeelsen och det är med hjälp av lagar och regleringar, en inskränkning av pressfriheten. Hurvida denna inskränkning är bra eller dålig, rätt eller fel tar jag inte ställning till. Som Avantgardet säger så är det inte brist på åsikter. Integritet ställs mot (press)frihet. Vad jag försökte uttrycka med mitt förra inlägg var att man med kunskap om samband mellan orsaker och effekter bättre kan bedömma olika alternativ ur ett utilitaristiskt perspektiv. Negativa effekter av pressfrihet får vägas mot positiva effekter. I slutändan är värderingar alltid subjektiva.

"I en marknadsekonomi produceras det som efterfrågas", är det inte också precis lika rätt att säga motsatsen, att "i en marknadsekonomi så efterfrågas det som produceras"? Båda satserna har ju marginaler som inte stämmer hundraprocentigt med huvudfåran, men som generella påståenden tycks de ha exakt samma giltighet, inte sant? Jag håller i övrigt med dig i det du skriver inledningsvis i ovan citerade stycke, och också medger jag att du resonerar sunt i dess senare del. Men jag menar att du begår samma misstag som både Skogsälvan och Zokrates här och fokuserar på ytfenomenen istället för deras skeva fundament. Eller om vi tillämpar något tidigare citerat av dig på exakt dessa fenomen (både de kriminella som media behandlar, och medias behandlande av dessa kriminella): "I en marknadsekonomi produceras det som efterfrågas". Eller saknar den tillämpbarhet i detta avseende? För egen del menar jag detta ge oss skäl att tänka om och tänka annorlunda, vilket innebär att ställa annorlunda frågor. Vi behöver ett samhälle där sånt här inte kan ske, inte ett samhälle där man straffar när det väl redan skett. Och till det behövs en radikal omdaning av samhället - med humanistiska och socialistiska förtecken (kommunismen har här helt rätt i teorin, med tyvärr är teoretikern något som denna teori i sig själv inte vill eller kan kännas vid).