Fångarnas dilemma! Vems dilemma?

[maxexhact]

Det är bara att konstatera att de flesta av oss väljer att vara hederliga. Och att vi överlag handlar enligt vad som uppfattas som god moralisk standard.

Vi har alla blivit itutade att ärligheten varar längst. Vi är så fullmatade av sagor och berättelser med goda förtecken att det egentligen aldrig varit något rimligt alternativ att ställa sig utanför.

Men vi ser dock, trots alla våra goda föresatser, med skräckblandad förtjusning på alla de som vågar bryta reglerna. Detta vet varenda manusförfattare!

Och den riktigt kniviga frågan måste ställas om det verkligen är så att ärligheten varar längst? Det kanske är tvärtom! Och det kanske är detta som är den verkliga hemligheten (The Secret!) bakom många människors framgång.

I en nation av ärliga, hederliga medborgare skulle det nog ändå vara mer framgångsrikt att ägna sig åt omoraliskt och olagligt beteende. Straffen skulle vara lindriga och misstänksamheten låg! Som överträdare skulle man helt enkelt få gott om svängrum.

Men saken är ju den att i den stund det börjar finnas för många lögnare och skurkar – följer också att färre litar på varandra. Vilket skulle leda till att det blev allt svårare att framgångsrikt ljuga och stjäla och till slut även farligare eftersom straffen säkert skulle bli hårdare.

Principen kallas inom spelteorin för ”fångarnas dilemma”. Men grundprincipen kan med fördel även användas inom en rad olika strategiska områden.

Kortfattat går teorin ut på följande: För alla som pendlar till jobbet skulle det gå snabbast om alla åkte buss. Men om alla åkte buss – skulle det faktiskt gå ännu snabbare att ta den egna bilen.

[sic]

Och eftersom alla drar samma slutsats så kommer till slut alla att ta bilen – med resultatet att ingen kommer snabbare fram.

Inte ens de stackare som fortfarande insisterar på att åka buss.

Och sett på detta vis, blir det ju faktiskt bättre för samtliga om vi alla uppträder moraliskt korrekt!

Men förklara det för den enskilda bedragaren, den som kan.

[Justin Case]

Den finns antagligen inte rakt av någon strategi som "man bör" anamma oavsett vem "man" är. Svaret på frågan "bör man lyda lagen eller inte?" är nog: "det beror (delvis) på hur många andra man har skäl att tro kommer att lyda lagen, och på hur bra man är på att komma undan med att bryta mot lagen utan att undan-kommandet i sig kräver alltför mycket uppoffring av livskvalitet för ens egen del".

Om man begått något grovt brott, måste man vara på sin vakt mot avslöjande i fortsättningen (för en mycket lång tid framåt), och vakta sin tunga, så att man inte blir avslöjad. Den förlust av livskvalitet som det spanandet efter avslöjare, och det vaktandet av sin tunga, innebär, är nog så stor att de flesta människor faktiskt skulle förlora på att börja bryta mot lagen i någon större utsträckning, så länge inte de flesta andra också gör det. Några smärre lagbrott här och där kan däremot säkert vara rationellt att begå, men normalt inga grövre, då för grövre brott förhållandet mellan [straff vid upptäckt multiplicerat med risken för upptäckt] och [vinsten av att begå de grövre brotten i fråga] inte är tillräckligt stort för att det ska löna sig statistiskt sett att begå dem.

[maxexhact]

Den finns antagligen inte rakt av någon strategi som "man bör" anamma oavsett vem "man" är. Svaret på frågan "bör man lyda lagen eller inte?" är nog: "det beror (delvis) på hur många andra man har skäl att tro kommer att lyda lagen, och på hur bra man är på att komma undan med att bryta mot lagen utan att undan-kommandet i sig kräver alltför mycket uppoffring av livskvalitet för ens egen del".

Om man begått något grovt brott, måste man vara på sin vakt mot avslöjande i fortsättningen (för en mycket lång tid framåt), och vakta sin tunga, så att man inte blir avslöjad. Den förlust av livskvalitet som det spanandet efter avslöjare, och det vaktandet av sin tunga, innebär, är nog så stor att de flesta människor faktiskt skulle förlora på att börja bryta mot lagen i någon större utsträckning, så länge inte de flesta andra också gör det. Några smärre lagbrott här och där kan däremot säkert vara rationellt att begå, men normalt inga grövre, då för grövre brott förhållandet mellan [straff vid upptäckt multiplicerat med risken för upptäckt] och [vinsten av att begå de grövre brotten i fråga] inte är tillräckligt stort för att det ska löna sig statistiskt sett att begå dem.

Det är bara att hoppas på att ditt resonemang gäller för de allra flesta (hitintills verkar det ändå ha fungerat så). Den öppna sociala "skam-känslan" är nog en viktig regulator som det gäller att upprätthålla. Men samtidigt tycker jag mig se en utveckling mot en viss "skam-löshet" och speciellt då kanske här på internet där många kan komma undan genom sin anonymitet.

[J R Auk]

Skam och skuld är inte samma sak.

Skam är auktoritära anspråk som reses mot individer från grupper. Skuld är en auktoritet för vår person. En god uppfostran ger skuld och inte skam, och låter den som fostras själv ta på sig skulden. Den kan då upplösas i att man låter skulden leda en in i framtiden, och därav blir man fri den.

Som när jag ser mig gjort fel så bär jag en skuld mot det kommande att inte upprepa det, men jag bär en skam mot det som varit i att jag har gjort det. Det ena är utvecklande, det andra är nihilistiskt i det att det tar hänsyn till något som inte är, det finns inget att ta hänsyn till, det finns bara något att acceptera, och sedan ta hänsyn mot det som kommer vara, i det fallet att man inte upprepar sig. Det som har varit är ett faktum och upplåter sig inte för förändring. Därför är skam inget att ha, men skuld något att ära. Skam skall man köra på porten, skuld måste man ta sig an. Den försvinner inte som skammen av att man viftar bort den, den ligger kvar och när negativa konsekvenser för den som bär det om man inte låter den leda ens liv.

Det är alltså irrelevant vad vi har gjort. Det som måste ges hänsyn är däremot vad vi kommer göra. Det är det enda moraliskt relevanta.

[maxexhact]

Skam och skuld är inte samma sak.

Skam är auktoritära anspråk som reses mot individer från grupper. Skuld är en auktoritet för vår person. En god uppfostran ger skuld och inte skam, och låter den som fostras själv ta på sig skulden. Den kan då upplösas i att man låter skulden leda en in i framtiden, och därav blir man fri den.

Som när jag ser mig gjort fel så bär jag en skuld mot det kommande att inte upprepa det, men jag bär en skam mot det som varit i att jag har gjort det. Det ena är utvecklande, det andra är nihilistiskt i det att det tar hänsyn till något som inte är, det finns inget att ta hänsyn till, det finns bara något att acceptera, och sedan ta hänsyn mot det som kommer vara, i det fallet att man inte upprepar sig. Det som har varit är ett faktum och upplåter sig inte för förändring. Därför är skam inget att ha, men skuld något att ära. Skam skall man köra på porten, skuld måste man ta sig an. Den försvinner inte som skammen av att man viftar bort den, den ligger kvar och när negativa konsekvenser för den som bär det om man inte låter den leda ens liv.

Det är alltså irrelevant vad vi har gjort. Det som måste ges hänsyn är däremot vad vi kommer göra. Det är det enda moraliskt relevanta.

Ja... Jo... Det ligger nog något i din distinktion mellan skam och skuld. däremot är jag nog inte helt säker på att vi så bestämt bör "köra skammen på porten" då den i lämpliga doser nog ändå är rätt bra att ha. Skulden är på något sätt personlig och kan hanteras individuellt. Skammen däremot är kollektiv eller offentlig (eller kan uppfattas som sådan). Det finns saker som när jag gör dem kan ge mig en känsla av skuld – men den är oftast privat. Det finns också saker som jag skulle kunna göra men som då skulle inge mig en känsla av skam om det blev uppdagat att jag gjorde det. Det får mig att avstå. Jag vill alltså inte bli föremål för kollektivets nedsättande blickar – och avhåller mig därför från att X.

Jag kan nog inte se något negativt i detta (bortsett från den personliga subjektiva upplevelsen att det är hemskt att känna skam).

[Justin Case]

Den öppna sociala "skam-känslan" är nog en viktig regulator som det gäller att upprätthålla.

Skam är en torftig ersättning för välvilja. Skam skapar lidande, välvilja skapar istället lycka. Det är bättre att odla mer välvilja i samhället än att odla skam. Och om det står mellan skamstraff och vanliga fängelse/bötesstraff, är vanliga fängelse/bötesstraff att föredra. Beatrisk Ask föreslog för inte så länge sedan att polisen kanske skulle börja skicka grälla kuvert till människor som är misstänkta för sexköp, så att dessa skulle få skämmas inför grannar och fru och barn. En sådan stigmatisering kan sitta i livet ut, för den som drabbas av den, och slår väldigt olika hårt på olika människor beroende på olika faktorer som inte går att förutse från fall till fall. En och annan som fått ett sådant kuvert kanske rentav skulle bli ihjälslagen på stan, och kanske sedan visar sig ha varit oskyldigt dömd (eller oskyldigt misstänkt; Asks förslag gällde ju rentav bara misstänkta; en justitieminister som alls kan få för sig att föreslå skampålestraff för människor som enbart är misstänkta för sexköp borde avgå; Ask borde avgå både med tanke på detta och med tanke på flera liknande vansinnigheter hon försöker få igenom och i vissa fall redan fått igenom). Ett fängelse/bötesstraff avtjänas och är sedan historia, och om det visar sig ha blivit fel är någon sorts kompensation ofta genomförbar. Att döma till frihetsberövning en viss tid eller en viss mängd böter är mycket mer rättvist, då vet man (någorlunda) precis hur hårt straff den dömde verkligen får, och så slipper den dömde lida orättvist efter avtjänat straff. Och straffet blir inte så orättvist olika hårt från fall till fall. En del har ingen skam i kroppen, och samhällets försök till skambeläggning biter då inte på dem, medan andra kan bli psykiskt helt förstörda av samma skambeläggning från samhällets sida. Skamstraff är därmed särskilt orättvist; det drabbar de samvetsömma hårdast (psykiskt i alla fall).

Men samtidigt tycker jag mig se en utveckling mot en viss "skam-löshet" och speciellt då kanske här på internet där många kan komma undan genom sin anonymitet.

Skamlöshet, alltså frihet från skam, är en alldeles utmärkt egenskap, så länge man har välvilja också. Och även om det saknas välvilja hos en brottsling, är som sagt straff med mer kontrollerbara lidandeföljder, som fängelse och böter, att föredra framför skampålestraff.

Vad är det för saker som är så allvarliga på internet och som folk "kommer undan med" tack vare "anonymiteten" (som snart kanske inte finns kvar) på internet? Kontokortsbedrägerier? Bankerna brukar väl vara rätt bra på att reda ut sådana och hålla den drabbade skadelös? Mobbning? Redan före internets tid var det möjligt att mobba anonymt, t.ex. genom att skicka anonyma pappersbrev. Naturligtvis är det mycket enklare och billigare att mobba anonymt på internet än genom pappersbrev, men detsamma gäller även de fördelar som finns med internet: även väldigt mycket vettigt som folk gör på internet är enklare och billigare att göra på internet än med pappersbrev och liknande. Det vore orimligt att förvänta sig att internet skulle effektivisera enbart de goda krafterna i samhället. Jag kommer inte på någon teknik som har den egenskapen att den bara för goda saker med sig. Med internet liksom med allt annat får man ta det goda med det onda.

Sammantaget är internet, och vanligt folks möjlighet att vara anonyma på internet, mer av godo än av ondo. I den lilla byn där alla kände alla rådde ingen vidare yttrandefrihet, utan istället en ofta förkvävande självcensur. Ville man slippa bli trakasserad av sina grannar gjorde man klokt i att aldrig yppa sina kontroversiella politiska teorier för någon. Att vi fått bort mycket av det problemet tack vare internet, t.ex. tack vare forumen på internet, är en förbättring. Då får man acceptera att det även följer med nackdelar.

All brottslighet bör inte bekämpas. Det är i bästa fall neurotiskt, och i sämsta fall hycklande och farligt maktgalet av makteliten, att ens försöka eliminera brottsligheten på internet - som om internet vore en tidning med utgivarbevis, en tidning där det inte ska kunna finnas några olagligheter alls att läsa. Att behandla internet som om det vore en tidning är lika okunnigt som att behandla Amazonas regnskog som om den vore en krukväxt i köksfönstret. Att regnskogen är full av lidande och död på grund av bland annat rovdjur innebär inte att vi bör fånga och bura in alla dess rovdjur, eller hur?

[Justin Case]

Den öppna sociala "skam-känslan" är nog en viktig regulator som det gäller att upprätthålla.

Skam är en torftig ersättning för välvilja. Skam skapar lidande, välvilja skapar istället lycka. Det är bättre att odla mer välvilja i samhället än att odla skam. Och om det står mellan skamstraff och vanliga fängelse/bötesstraff, är vanliga fängelse/bötesstraff att föredra. Beatrisk Ask föreslog för inte så länge sedan att polisen kanske skulle börja skicka grälla kuvert till människor som är misstänkta för sexköp, så att dessa skulle få skämmas inför grannar och fru och barn. En sådan stigmatisering kan sitta i livet ut, för den som drabbas av den, och slår väldigt olika hårt på olika människor beroende på olika faktorer som inte går att förutse från fall till fall. En och annan som fått ett sådant kuvert kanske rentav skulle bli ihjälslagen på stan, och kanske sedan visar sig ha varit oskyldigt dömd (eller oskyldigt misstänkt; Asks förslag gällde ju rentav bara misstänkta; en justitieminister som alls kan få för sig att föreslå skampålestraff för människor som enbart är misstänkta för sexköp borde avgå; Ask borde avgå både med tanke på detta och med tanke på flera liknande vansinnigheter hon försöker få igenom och i vissa fall redan fått igenom). Ett fängelse/bötesstraff avtjänas och är sedan historia, och om det visar sig ha blivit fel är någon sorts kompensation ofta genomförbar. Att döma till frihetsberövning en viss tid eller en viss mängd böter är mycket mer rättvist, då vet man (någorlunda) precis hur hårt straff den dömde verkligen får, och så slipper den dömde lida orättvist efter avtjänat straff. Och straffet blir inte så orättvist olika hårt från fall till fall. En del har ingen skam i kroppen, och samhällets försök till skambeläggning biter då inte på dem, medan andra kan bli psykiskt helt förstörda av samma skambeläggning från samhällets sida. Skamstraff är därmed särskilt orättvist; det drabbar de samvetsömma hårdast (psykiskt i alla fall).

Men samtidigt tycker jag mig se en utveckling mot en viss "skam-löshet" och speciellt då kanske här på internet där många kan komma undan genom sin anonymitet.

Skamlöshet, alltså frihet från skam, är en alldeles utmärkt egenskap, så länge man har välvilja också. Och även om det saknas välvilja hos en brottsling, är som sagt straff med mer kontrollerbara lidandeföljder, som fängelse och böter, att föredra framför skampålestraff.

Vad är det för saker som är så allvarliga på internet och som folk "kommer undan med" tack vare "anonymiteten" (som snart kanske inte finns kvar) på internet? Kontokortsbedrägerier? Bankerna brukar väl vara rätt bra på att reda ut sådana och hålla den drabbade skadelös? Mobbning? Redan före internets tid var det möjligt att mobba anonymt, t.ex. genom att skicka anonyma pappersbrev. Naturligtvis är det mycket enklare och billigare att mobba anonymt på internet än genom pappersbrev, men detsamma gäller även de fördelar som finns med internet: även väldigt mycket vettigt som folk gör på internet är enklare och billigare att göra på internet än med pappersbrev och liknande. Det vore orimligt att förvänta sig att internet skulle effektivisera enbart de goda krafterna i samhället. Jag kommer inte på någon teknik som har den egenskapen att den bara för goda saker med sig. Med internet liksom med allt annat får man ta det goda med det onda.

Sammantaget är internet, och vanligt folks möjlighet att vara anonyma på internet, mer av godo än av ondo. I den lilla byn där alla kände alla rådde ingen vidare yttrandefrihet, utan istället en ofta förkvävande självcensur. Ville man slippa bli trakasserad av sina grannar gjorde man klokt i att aldrig yppa sina kontroversiella politiska teorier för någon. Att vi fått bort mycket av det problemet tack vare internet, t.ex. tack vare forumen på internet, är en förbättring. Då får man acceptera att det även följer med nackdelar.

All brottslighet bör inte bekämpas. Det är i bästa fall neurotiskt, och i sämsta fall hycklande och farligt maktgalet av makteliten, att ens försöka eliminera brottsligheten på internet - som om internet vore en tidning med utgivarbevis, en tidning där det inte ska kunna finnas några olagligheter alls att läsa. Att behandla internet som om det vore en tidning är lika okunnigt som att behandla Amazonas regnskog som om den vore en krukväxt i köksfönstret. Att regnskogen är full av lidande och död på grund av bland annat rovdjur innebär inte att vi bör fånga och bura in alla dess rovdjur, eller hur?

[Harald Davidsson]

Meningen är ju att mellan brott och straff ska ingen polis eller domstol finnas
men enbart samvetet
som ju också ska reglera relationer mellan
människor och mellan människan och institutioner

men samvetet verkar fungera bara inom familjen,
inte ens till släkten

beror det på folks oträning i att känna abstrakt

[Justin Case]

Principen kallas inom spelteorin för ”fångarnas dilemma”. Men grundprincipen kan med fördel även användas inom en rad olika strategiska områden.

Kortfattat går teorin ut på följande: För alla som pendlar till jobbet skulle det gå snabbast om alla åkte buss. Men om alla åkte buss – skulle det faktiskt gå ännu snabbare att ta den egna bilen.

Nej, om alla åkte buss skulle det inte gå ännu snabbare att ta den egna bilen, eftersom då alla skulle sitta på bussar och alltså ingen ta sin egen bil.

Och eftersom alla drar samma slutsats så kommer till slut alla att ta bilen – med resultatet att ingen kommer snabbare fram.

Inte ens de stackare som fortfarande insisterar på att åka buss.

Hur ska du ha det, tar alla bilen eller åker några buss?

Och sett på detta vis, blir det ju faktiskt bättre för samtliga om vi alla uppträder moraliskt korrekt!

Men förklara det för den enskilda bedragaren, den som kan.

Det går inte eftersom bedragare inte lyssnar tillräckligt länge för att förstå en sådan förklaring även om man lägger fram en.

Men jag tror att nedanstående visar - för den som är beredd att ta till sig det - att samarbete lönar sig (även i ett icke upprepat fångarnas dilemma). Som en första etapp nöjer jag mig dock med att visa att samarbete lönar sig i (icke upprepade) fångarnas dilemman med två spelare där nyttan för vardera spelaren av att båda parter samarbetar är väldigt mycket större än vad nyttan för vardera individen med att själv inte samarbeta tycks vara.

Anta hypotetiskt följande.
Man har upptäckt två var för sig isolerade folkslag som man kallar cyniter och trustiter. Cyniter träffar aldrig trustiter eller vice versa. Både cyniter och trustiter fungerar i stort sett som vanliga människor på alla områden utom ett: i situationer av typen "fångarnas dilemma" är trustiterna genetiskt betingat sådana att de nästan alltid samarbetar, medan cyniterna är genetiskt betingat sådana att de nästan aldrig samarbetar.

Om två cyniter ställs inför exempelvis detta "fångarnas dilemma":

"Låt oss kalla dig A. Du ska spela mot en person B. Det enda du vet om B är att han är av samma folkslag som du. En excentrisk välgörare, C, har lagt fram 20 kilo mat mellan dig och B, mat som C kommer att i olika mån fördela till dig och B beroende på hur ni väljer enligt följande. Du får antingen be C ge B 10 kilo mat eller be C ge dig 1 kilo mat. B får samtidigt antingen be C ge dig 10 kilo mat eller be C ge B själv 1 kilo mat. C gör som ni ber honom inom dessa ramar, men inte mer än så. Du och B kan inte på något sätt kommunicera med varandra, varken nu eller någonsin i resten av era liv. Ingen av er kommer någonsin att bli bestraffad eller belönad för era val i detta spel, förutom i form av nyttan av den eventuella mat ni som avslutning på detta enda speltillfälle kommer att få av C. Maten har mycket lång hållbarhet och är mycket värdefull för er, så både du och B värdesätter 10 kilo mat 10 gånger högre än 1 kilo mat. Vilket väljer du: att be C ge B 10 kilo mat eller att be C ge dig 1 kilo mat?"

...så är sannolikheten 99% för att A - och detsamma gäller B - kommer att svara "att be C ge mig 1 kilo mat". Sannolikheten för att båda cyniterna kommer att få exakt 1 kilo mat var är alltså (0,99x0,99=) 98,01%.

Om däremot två trustiter ställs inför motsvarande situation, är sannolikheten 99% för att A - och detsamma gäller B - ber C ge den andre trustiten 10 kilo mat. Sannolikheten för att båda trustiterna kommer att få exakt 10 kilo mat var är alltså 98,01%.

Detta innebär naturligtvis att en genomsnittlig trustit kan räkna med att i genomsnitt få mycket mer mat i sådana här spel än vad cyniterna i genomsnitt kan räkna med att få (kom ihåg att en av premisserna i varje sådant här spel är att båda spelarna vet att båda spelarna är av samma folkslag).

Givet att den ovan beskrivna skillnaden mellan cyniter och trustiter är den enda skillnaden mellan cyniter och trustiter, och att varje cynit och varje trustit exakt en gång i livet får spela ett spel av ovan beskrivna typ, vilket skulle du helst vilja vara: en cynit eller en trustit?

En trustit naturligtvis.

Om du ställdes inför ovan beskrivna "fångarnas dilemma" och visste att du var antingen cynit eller trustit, men inte visste vilket, men om du emellertid visste att sannolikheten var 50% för vardera möjligheten, samt att det varje gång ovan beskrivna "fångarnas dilemma" spelas alltid är så att antingen båda spelarna är cyniter eller att båda spelarna är trustiter, vad skulle du då be C göra?

Om du väljer att be C ge dig 1 kilo mat, kommer du med nästan 100% sannolikhet att bara få 1 kilo mat, eftersom sannolikheten då är nästan 100% för att ditt val att be C ge dig 1 kilo mat beror på att du är cynit, något som i sin tur innebär att även B (med samma sannolikhet) är cynit.

Om du väljer att be C ge B 10 kilo mat, kommer du med nästan 100% sannolikhet att få 10 kilo mat, eftersom sannolikheten då är nästan 100% för att ditt val att be C ge B 10 kilo mat beror på att du är trustit, något som i sin tur innebär att även B (med samma sannolikhet) är trustit.

Vardera scenariot är som sagt med 50% (d.v.s. 0,5) sannolikhet fallet. 0,5 gånger 1 kilo mat är mindre än 0,5 gånger 10 kilo mat. Därför är det statistiskt sett bättre för dig att du väljer det sistnämnda.

Om du väljer som en typisk cynit, är sannolikheten för att du är en trustit som lyckats agera som en typisk cynit mycket liten. För att sannolikheten för att du är en trustit ska kunna vara 99% eller däromkring, eller åtminstone 50%, ja, för att den sannolikheten ens ska kunna vara större än 1%, måste du faktiskt välja som en typisk trustit. Att välja som en typisk trustit är enda möjligheten att ha så stor sannolikhet som möjligt för att få så mycket mat som möjligt. Vilket innebär att det är bäst att välja så.

På den här typen av argument har Dura M och andra invänt att man inte med sitt eget val kan påverka (sannolikheten för) vad den andre kommer att välja. Men när jag i ovan beskrivna scenarior väljer en handling x, är beståndsdelarna av valhandlingen "jag väljer x" dels 1) ett val som förmodligen till största delen orsakas av en genetisk programmering som beror på vilket folk jag tillhör, och 2) ett val att kanske (i den mån jag kan och dessutom vill) utnyttjar en möjlighet att välja annorlunda än vad en person med en sådan genetisk programmering som jag har kan förväntas välja. I det ovan beskrivna spelet har beståndsdel 1 hela 99 gånger starkare påverkan på resultatet än vad beståndsdel 2 har. Kom ihåg att både beståndsdel 1 och beståndsdel 2 är vad som utgör valhandlingen "jag väljer x". Det är alltså ett misstag att tro att valhandlingen "jag väljer x" bara innehåller beståndsdel 2 och att beståndsdel 1 bara skulle orsaka valhandlingen "jag väljer x". Beståndsdel 1 är, liksom beståndsdel 2, en del av valhandlingen "jag väljer x". Att välja x på grund av genetisk programmering är också att välja x.* Beståndsdel 1 är dessutom (statistiskt sett) en 99 gånger större del av "jag väljer x" än vad beståndsdel 2 är. Därför är den statistiskt sett mer avgörande för "jag väljer x" än vad beståndsdel 2 är. Därför är det beståndsdel 1, i mycket högre grad än beståndsdel 2, man ska fråga sig sannolikheten för i de tänkbara scenarierna (scenariot att man är en cynit respektive scenariot att man är en trustit), när man vill komma fram till vad man bör välja.

*) Om man på detta invänder att det inte är ett fritt val eftersom det var ens genetiska programmering som avgörande fick en att välja det man valde, innebär det att man får svårt att förklara hur påståendet "jag kan, om jag ger mig fan på det, låta bli att äta i en hel månad" kan vara sant samtidigt som det även är sant att jag, liksom alla andra människor, har en genetisk programmering att äta när jag är hungrig, och att de flesta fall av ätande förmodligen beror på denna genetiska programmering snarare än på något annat. Att jag äter på grund av genetisk programmering att vilja äta innebär inte nödvändigtvis att jag inte väljer att äta. Att "välja på grund av genetisk programmering" är också att välja. Det är godtyckligt att förneka detta, om man samtidigt accepterar att "val" som grundas på andra styrande faktorer än genetisk programmering är att välja. Om man undantar "val gjorda på grund av genetisk programmering" från vad som bör kallas för val, varför då inte undanta allt annat som våra val beror på också? Vilket innebär determinism. Men den som motsäger att det lönar sig att samarbeta i fångarnas dilemman (av den typ jag gett exempel på ovan) kan inte acceptera determinismen. Det skulle ju inte gå ihop med tanken att det skulle finnas en grundläggande skillnad mellan beståndsdel 1 och beståndsdel 2 i "jag väljer x" (ovan), en skillnad som har att göra med att beståndsdel 1, till skillnad från beståndsdel 2, inte utgör ett fritt val.