På tal om brott och straff

[BoS]

faller man lätt in i antingen rollen som hämndlysten som vill utsätta förbrytaren för maximalt obehag eller i rollen som medkännande som vill milt återföra honom till den rätta vägen.

Om man nu varken är elak eller dum utan oändligt välvillig, medkännande och insiktsfull, vad kan man då ha att säga i saken?

Utan att vara vare sig det ena, andra eller tredje har jag använt min fantasi för att försöka utröna svaret:

1: Obligatorisk försäkring mot att begå brott som gör det extremt ofördelaktigt att välja en asocial, hotfull eller brutal och destruktiv hållning. Alla måste nöja sig med den plats i samhället som motsvarar deras produktiva kompetens, när man stänger den alternativa karriärväg som kriminalitet hittills erbjudit.

2: Efter brott som har formen av grovt övergrepp, får förbrytaren själv utmäta påföljden: Han åläggs att hitta den påföljd som av offret eller mordoffrets anhöriga bedöms som ett sonande av brottet. Till dess han hittat svaret på frågan, förvaras han, där inget avleder hans uppmärksamhet från uppgiften.

3: Billigare kriminalvård. De dömda som man inte är angelägen om att hålla avskilda från samhället så länge som möjligt får välja mellan ett kortare straff "på vatten och bröd" och ett längre under uthärdligare villkor. Skillnaden i strafftid avstäms så, att flertalet väljer det för samhället billigare alternativet.

4: Efter extremt grymma övergrepp sätts förbrytarens psykiska hälsa ifråga. Innebörden är egentligen: "Du har passerat en gräns, där vi inte längre betraktar dig som en medmänniska. Vi vill aldrig mer ha med dig att göra." Innebörden har dock vinklats till att bli: "Du var inte ansvarig för dina gärningar." - Men det var inte det vi menade.

Om man är ansvarig för sina gärningar är en djupfilosofisk fråga som rör oss alla. Juridiskt är man ansvarig för sina gärningar, så länge man inte står under förmyndarskap. Då är förmyndaren juridiskt ansvarig för ens gärningar.

En annan sak är, att sinnestillståndet vid gärningens utförande avgör innebörden av densamma och därmed påföljden.

Lek efter mina regler! Fall inte in i elak eller dum -rollerna. Inse, att ni själva kan hamna i rollen som brottsling och att välvilja mot förbrytarna oftast får formen av ovilja mot deras offer genom ignorans av deras behov av upprättelse.


Obligatorisk försäkring mot att begå brott gäller då den som vill nyttja det offentliga rummet under lagens skydd.

Brottslighetens totala kostnader belastar då de dömda förbrytarnas försäkringsbolag. Dessa täcker sina kostnader via försäkringspremierna, vars nivå alltså kommer att bero på riskbilden för individen.

Det blir under sådana förhållanden ogörligt att odla en asocial, destruktiv, hotfull och hänsynslös attityd, varför rekryteringsgrupperna till kriminalitet försvinner.

De som ändå framhärdar i en sådan livsstil, kommer inte att ha råd med sina försäkringar och måste söka sig till bevakade enklaver för att stå under lagens skydd eller söka sig till ett land med likasinnade. – Kanske sitt eget, - det mesta av den grova våldsbrottsligheten är importerat och kan exporteras på nytt med gott samvete.


Marknadsekonomins fördelaktiga styreffekter är avhängiga att varje verksamhet betalar sina kostnader och det finns alltså en formel för att även brottsligheten betalar sina.

[J R Auk]

Alla måste nöja sig med den plats i samhället som motsvarar deras produktiva kompetens

Och hur avgörs den? Hur hamnar man på den plats i samhället som motsvarar ens produktiva kompetens? Är det också tillgång-efterfrågan som skall fixa biffen? Vi har redan en historicitet, allt kapital viktar marknaden. En grundförutsättning för att den här "fria marknaden" skall ens kunna påbörja infria dina ideal är att vi river upp alla gamla styrmedel som gjort marknaden ofri.

Vad säger du om en sådan inställning?

[BoS]

Jag säger att det ligger i sakens natur att man måste nöja sig med vad som kan vinnas på legal väg, i den mån man lyckas stävja det spel som handlar om att skaffa sig fördelar genom kriminell aktivitet. – Vad var det du inte begrep i det?

[J R Auk]

Jag säger att det ligger i sakens natur att man måste nöja sig med vad som kan vinnas på legal väg, i den mån man lyckas stävja det spel som handlar om att skaffa sig fördelar genom kriminell aktivitet. – Vad var det du inte begrep i det?

Jag tog punkt ett för att vara den starkaste enligt dig. Och då undrar jag vad den punkten innebär. Men för att vara specifik så förstod jag inte vad det skulle innebära att "Alla måste nöja sig med den plats i samhället som motsvarar deras produktiva kompetens". Den är för mig obegriplig. Ens produktiva kompetens verkar snarare avgöras av ens plats i samhället snarare än vice versa. Men har du något argument för att det vore annorlunda så lyssnar jag.


Kriminella fördelar är detsamma som finansiella fördelar. Eller för den delen marknadsfördelar.

Hur skiljer du dem fördelarna åt?

[J R Auk]

För övrigt, vad fort det går att avtäcka dig. Du är inte som Shrek du, inte så många lager här inte. Eller?

[BoS]

Min ambition är att vara lättbegriplig. De flesta här virrar bort sig i svammelträsket.

[Skogsälvan]

1: Obligatorisk försäkring mot att begå brott som gör det extremt ofördelaktigt att välja en asocial, hotfull eller brutal och destruktiv hållning. Alla måste nöja sig med den plats i samhället som motsvarar deras produktiva kompetens, när man stänger den alternativa karriärväg som kriminalitet hittills erbjudit.

Och du vet att vad som klassas som kriminellt inte alltid går i linje med medmänskligheten? Att lagar är en social konstruktion? "Obligatorisk försäkring" - skämtar du? Det vore ren idoti att skriva på sådana papper när lagarna och förhållandena samtidigt ändras och det vore direkt människoovänligt att tvinga folk att skriva på något sådant. Det är min synpunkt hitills och du och jag har så olika syn på det här att det är bäst att ta det etappvis.

[BoS]

Det är inget extremt förslag utan bara en modernisering av den rättsordning som fanns innan statsmakten etablerats och som beskrivs i de isländska hävderna.

Individen hade då en ekonomisk garant genom sin tillhörighet till en ätt som var förpliktigad att betala kompensation åt offren för ens ogärningar. Alternativt blev man fredlös.

Den moderna ordningen blir då att ens försäkringsbolag får bli garanten och är man inte försäkringsbar, får man starkt begränsad rörelsefrihet. Detta är en fast grund att bygga en civiliserad rättsordning på och en som hushållar med resurserna. Förlagan kostade ingenting, det fanns inga skatter på Island.

[Skogsälvan]

Fascism betraktar jag inte som så vidare civiliserat. Som jag tror är det människor som har farit illa som bedriver denna typ av linjer för att hävda sig och det är Sorgligt, men likförbannat oacceptabelt. Mobbingeffekt i stor skala.

[J R Auk]

Alltså menar du på allvar att du tror att det är genomförbart med dagens monetära system?

Skillnaderna mellan Island/släkten och Sverige/försäkringsbolaget är ju milsvid. Man lönade väl tex inte de som ombesörjde att systemet upprätthölls utan det var väl en gemensam angelägenhet. Så hur gör du idag? Skall vi ha några avlönade eller inte, och hur rangeras de i samhället? Jag slår vad om att chefen för dessa tvingande former av försäkring prompt vill se sig som en av de som har bäst fjädrar och förtjänar att få strutta runt mest och alltså tjäna bäst. (Med andra ord så låter systemet applicerat idag inherent korrupt på precis samma sätt som de nya pensionsfonderna är).

I övrigt så verkar du dodga mina frågor och kritiker. Varför då? Din lättfattlighet, vårt krångel, gör väl inte att du skall stå oemotsagd och ta skydd under den där illa dolda elitismen du förfäktar?

[Justin Case]

[...] Jag slår vad om att chefen för dessa tvingande former av försäkring [...]

Vem tvingar någon till någon försäkring?

Om du med "tvingar" bara menar "erbjuder en hjälpande hand som inte är så hjälpande som den skulle ha kunnat vara, utan förknippad med vissa villkor", undrar jag varför du klandrar dessa personer (eller företag) som sträcker ut denna hjälpande hand mer än vad du klandrar de människor som inte ens sträcker ut någon hjälpande hand överhuvudtaget.

[Justin Case]

"Obligatorisk försäkring" - skämtar du? Det vore ren idoti att skriva på sådana papper när lagarna och förhållandena samtidigt ändras och det vore direkt människoovänligt att tvinga folk att skriva på något sådant. Det är min synpunkt hitills och du och jag har så olika syn på det här att det är bäst att ta det etappvis.

'

Jag håller med dig i sak i sakfrågan, Skogsälvan, men inte i princip om man vidgar vyerna. Nog måste det väl kunna vara klokt att i vissa situationer - dock kanske inte just i den situation just den här diskussionen gäller, men i en del andra situationer - skriva på papper av den sort du pratar om. Om du t.ex. vore tillfångatagen av en sadist och blev torterad dygnet runt och till och med hade berövats möjligheten att ta livet av dig, skulle du då inte vara villig att skriva på ett avtal som för en spottstyver garanterade dig att bara behöva genomlida hälften av de plågor du annars skulle tvingas genomlida, detta i form av någon "försäkring mot fördubblat lidande" (eller vad sagda sadister nu skulle behaga kalla det)?

Och (steg två i samma argumentation): om du anser att du borde det, till och med att det är väldigt viktigt att du gör det, skulle du då inte kunna tänka dig att andra, som nu dessvärre inte tänker lika klart som du, skulle vinna på att påtvingas en sådan försäkring snarare än att bara erbjudas den? Ty om den är frivillig för alla, kommer ju statistiskt sett en del av dem att tacka nej till den, och hamna i onödigt mycket lidande. Alla är ju (som du säkert märkt) inte lika klartänkta som du; kanske borde de (de som är mindre klartänkta än du) påtvingas en befrielse från lidande i den mån de förmodligen inte själva skulle komma att välja den? Om detta vore vad som skulle minimera lidandet i världen (och vi kan nog lugnt utgå från att de du påtvingat befrielse från lidande kommer att tacka dig i efterhand, hur länge det tacket än må dröja), vad kan någon god människa då ha att invända mot det?

[Justin Case]

Det är inget extremt förslag utan bara en modernisering av den rättsordning som fanns innan statsmakten etablerats och som beskrivs i de isländska hävderna.

Individen hade då en ekonomisk garant genom sin tillhörighet till en ätt som var förpliktigad att betala kompensation åt offren för ens ogärningar. Alternativt blev man fredlös.

Hur tänker du dig att rättmätig kompensation för en mördad anhörig ska se ut? En miljard kronor? En triljard? Någonstans däremellan? Hur mycket pengar skulle du anse vara fullgod ersättning till dig för att någon mördat en nära anhörig till dig?

När den frågan är avklarad kan vi komma in på besläktade frågor, nämligen: hur mycket är rimlig ersättning för att en nära anhörig fått, i genomsnitt, statistiskt sett, en dag (eller en vecka eller en månad eller ett år, vad vet jag) kortare liv, t.ex. genom att någon körde på honom så att han bröt benet?

Vidare undrar jag: vad skulle du anse vara rimlig ersättning till dig för att någon stal en gräsklippare från dig - en gräsklippare man skulle få ca 5000 kronor för på de flesta sajter för begagnade artiklar - om man utifrån uppgifter från något organ i stil med Statistiska Centralbyrån skulle kunna beräkna att den statistiska effekten av en sådan stöld i fråga om hur mycket stöldoffrets liv förkortas är t.ex. en dag?

Med andra ord: ungefär hur mycket kostar en dag för dig i kronor? Observera att jag nöjer mig med ett mycket ungefärligt svar (dock inte hur ungefärligt som helst; inte t.ex. svaret "mellan noll och oändligt många kronor".)

Anser du att t.ex. ditt eget livs värde kan definieras i ett ändligt antal kronor? I så fall: hur många kronor, på ett ungefär?

[Justin Case]

2: Efter brott som har formen av grovt övergrepp, får förbrytaren själv utmäta påföljden: Han åläggs att hitta den påföljd som av offret eller mordoffrets anhöriga bedöms som ett sonande av brottet. Till dess han hittat svaret på frågan, förvaras han, där inget avleder hans uppmärksamhet från uppgiften.

Det här är ju fullständigt oacceptabelt. Du anser alltså att anhöriga ska få utgöra enhällig domare? Du anser alltså att om en kvinna, vars man mot hennes vilja separerat från henne, är så förbannad på denna man att hon är beredd att skicka honom i livstids fängelse, ska hon ha rätt att göra det, så länge hon kan bevisa att han begått ett övergrepp på henne, oavsett hur milt detta övergrepp än är?

[Justin Case]

3: Billigare kriminalvård. De dömda som man inte är angelägen om att hålla avskilda från samhället så länge som möjligt får välja mellan ett kortare straff "på vatten och bröd" och ett längre under uthärdligare villkor. Skillnaden i strafftid avstäms så, att flertalet väljer det för samhället billigare alternativet.

Här kommer vi in på frågan hur mycket myndigheterna bör - och (i detta sammanhang kanske viktigare) bör tillåtas - utnyttja brister i enskilda medborgares syn på vad som är en fullvärdig kost. Betänk en riktig "snorunge" (oftast barn till alkoholiserade föräldrar, vad jag har förstått) som klottrat, snattat, rökt, supit, knarkat och umgåtts med typer som gjort liknande saker, ända sedan barndomen. Den sortens snorunge kommer inte att bry sig ett skit om vad Livsmedelsverket ställt upp för rekommendationer när det gäller vad man bör få i sig för näringsämnen och därmed vad man bör äta för sorts kost. Nåväl, Livsmedelsverket innehar nu kanske inte hela sanningen, och det är jag den första att påpeka, men Livsmedelsverket (eller ta vilken hälsoinriktad organisation du vill, egentligen) har nog ändå långt mer koll på vad människan behöver för föda än vad snorungar av nämnda typ har. Betänk då att denna snorunge växer upp och blir 15 och straffmyndig, och begår ett brott som enligt dig bör beivras med antingen en fängelsevistelse med enbart vatten och bröd under t.ex. ett halvår eller med en fängelsevistelse med en näringsriktig kost under två år. Bara för att ta ett exempel. Självklart väljer då snorungen det kortaste alternativet. Varmed han ådrar sig livslånga bristsjukdomar som kanske förstör hans liv för ett oförutsebart antal årtionden framöver, långt värre än vad det längre fängelsestraffet hade gjort. Slutsatsen, i praktiken, av det du förstpråkar, tycks alltså vara att unga ska straffas med kanske livslångt lidande, oavsett hur milda brott de begår, medan äldre, som kanske hunnit bli mer engagerade i vad som är en fullvärdig kost för människor, får klara sig undan med mycket kortare straff. I praktiken alltså. Vilket väl är det enda som räknas, eller hur?

Mer exakt: hur kan du föreslå att rättsväsendet ska ytterligare drastiskt öka den ojämlikhet som är ett resultat av att olika människor är olika upplysta vad gäller vad en människa behöver för sorts kost för att inte utveckla bestående skador?

Det är inte heller säkert att det räcker med att informera. Hur mycket du än försöker intala en 15-åring att han gör klokare i att välja det längre men näringsriktigare fängelsestraffet, finns helt klart en risk att han kommer att välja det kortare men totalt livsförstörande. Hur har du tänkt där?