Hur ska jag bära mig åt? Börjar att tappa greppet!

[thorax]

Hej allesammans, jag är en man på 21 år och studerar fortfarande. Jag älskar mina vänner och dom flesta är underbara att umgås med, några av dom gillar att glida in på samma tanka banor som mig, vilket är extra kul!

Under dom senaste fyra åren har jag börjat gå riktigt djupt, har mest inriktat mig på fysik och mig själv. I början började jag att avstå mycket ifrån som samhället erbjöd mig; media, osäkerhet, rädsla, hjärntvätteri, slaveri och liknande. Ni kan säkert komma på hur den listan fortsätter. För dessa saker fick mig bara att må dåligt och vilsen. Jag kände att jag gled ifrån mitt riktiga jag, och testade mig fram vad som kändes som bäst för mig.

Jag har haft riktigt kul med mina tankar, speciellt att utforska inom fysik. Inte vad forskarna säger, utan att försöka få mina egna erfarenheter. Jag kan inte räkna mig till hur många gånger jag har blivit lurad av människor, och jag började bara att må dåligare på grund av det. Började isolera mig mer och mer ifrån folk (inte att sitta inne, utan att sluta skaffa nya kontakter). Efter en liten tid till, så började jag att sluta tro på mig själv. Till slut så kunde jag aldrig bestämma mig om något var sant av det jag tänkte, ingeting! Jag har slutat svara när folk pratar med mig, för jag vet inte om det jag säger stämmer, för att jag vill inte ljuga.
Jag tycker det fortfarande är roligt att simma runt i mina tankar och utforska, men direkt så börjar jag att komma in på det spåret att jag inte kan bestämma mig för något, på grund av all denna mystik vi lever ibland! Jag tror inte på något som någon forskare har sagt längre, inte som någon har sagt eller något jag hört! Hur ska jag då kunna tro på mig själv?
Då börjar det oftast att spåra rejält i mitt huvud, allting blir bara ett rutnät av saker (atomer, kvantatomer eller vad nu det är för något). Just då betyder inget ingeting för mig längre! Ingeting! Våra minnen är ju "tydlingen" bara en mix av atomer. Jag har fortfarande min, så kallade "verklighet" långt i bakhuvudet och lyckas ta mig tillbaka.
Orden liv, universum eller natur är bara saker(?) för mig.. Jag vet inte vad ordet liv betyder! Vi kan aldrig förstå varandra till 100%, vi kommunicerar bara med så kallade ord, och uppfattar dom med våra egna erfarenheter. Säger jag kyla till dig, så vet du inte ett dugg vad jag menar. Jag brukar även gråta ibland när det spårar, jag har inte en minsta aning om varför.

Jag tänker inte jobba när jag går ut skolan, jag försöker plugga vidare så gott det går, bara för min mammas skull. Brukar tänka ihop en lösning om hur det kommer bli i framtiden för mig, jag skulle jätte gärna vilja flytta ut i sveriges skogar, men det är bara att glömma. Ser någon mig, ringer dom polisen och jag stämplas som en uteliggare och knarkare. Och våran art är alldeles för lat för att få tag på föda som vi gjorde förr i tiden. Jag älskar min natur, det känns som att det är det ända hoppet för mig. Men sen så börjar det, varför skulle jag vilja göra det? Bara atomer, vad i helvete!!!!!

I mitt "liv" lever jag bara för kärlek, musik och naturen, och jag skulle vilja fortsätta med det. Men jag vet inte hur jag ska komma ifrån dom här tankarna. Eller det kanske ska vara så här? eller..?

Ni är mitt hopp just nu, jag ska verkligen försöka att få in det ni råder mig!

[Avantgardet]

Ta det piano! Det är vad du ska göra.

Det är okej att inte veta saker, och inte behöver man tro på sig själv heller. Det är klart man kan tolka saker fel, eller missta sig, och det är nyttigt att vara medveten om.

Mening är heller inget som finns från början, som givet världen vid dess tillblivelse, utan något som var och en måste tilldela våra liv. Och vad gäller fysiken, oavsett vad du nu tänker dig att världen "består av" så är det väl ganska oväsentligt för den upplevelse du har av världen? Om du tänker att världens minsta beståndsdelar är materiella partiklar, eller du tänker dig att det är immateriella strängar, så påverkar det ju inte ett skit det faktum att du sitter och läser på en skärm just nu, eller hur? Det är den världen vi lever i, inte bland partiklar eller strängar.

Varför skulle det förresten vara tragiskt oavsett vad nu de minsta beståndsdelarna var? Måste världen se ut på ett visst sätt för att vara meningsfull, eller hur menar du? Världen kan överhuvudtaget inte förlora mening, för den har aldrig nånsin haft någon; den kan bara tillskrivas mening, alltså det är endast vi som kan ge den mening.

Så ta det piano.

[Pho-ku]

Om du varken tror pa auktoriteter eller dig själv, varför ska du da tro pa vad folk säger till dig här?

Att börja tro pa sig själv är en bra början.

[thorax]

Om du varken tror pa auktoriteter eller dig själv, varför ska du da tro pa vad folk säger till dig här?

Just därför jag skrev till sista meningen, om du inte såg

[Pho-ku]

Om du varken tror pa auktoriteter eller dig själv, varför ska du da tro pa vad folk säger till dig här?

Just därför jag skrev till sista meningen, om du inte såg

Alright, da tycker jag du ska till dig de rad avant har att erbjuda.

[thorax]

Hur klarar ni av att jobba? Skulle ni kunna ge mig lite tips om det?

Tack för era svar hittils  :)

[Pho-ku]

Hur klarar ni av att jobba? Skulle ni kunna ge mig lite tips om det?

Tack för era svar hittils  :)

Jag har begär, för att stilla dessa maste jag skaffa mig pengar, för att skaffa mig dessa maste jag jobba. Och lyckligtvis sysslar jag med nagot jag inte känner den där fruktansvärda mandagsangesten inför.

[Logos]

Hur klarar ni av att jobba? Skulle ni kunna ge mig lite tips om det?

Tack för era svar hittils  :)

Jag har barn att försörja och ett rätt kul jobb som jag faktiskt får ut något av. Försök skaffa dig ett sånt.

[Logos]

Eller gör något annat. Typ det du vill.

Jag bor i Bagarmossen utanför Stockholm. I skogen här utanför finns det ett helt gäng människor som lever där. De verkar klara sig rätt bra, även om kommunen var där och brände ner deras tält en kall vinterdag för några år sen (!). Titt som tätt springer någon av deras hundar in till hyreshusen och då brukar dessa få mat av tanterna på någon av gårdarna.

[JimmyAberg]

Att ta livet av sig är underskattat.

I onsdags tänkte jag lämna jorden och fara till himlen, jag gick in i det helt och fullt vilket var väldigt befriande (under dagen ändrade jag mig dock sakta men säkert när jag började involvera mig i jordliga sysslor). Sedan dess har jag varit orädd för i stort sett allt.

[Skogsälvan]

Thorax, som jag uppfattar det har du många leenden tillgodo efter det här. Blir det för tungt så minns att den svarta humorn är livbojen i läget. Det kirrar sig! Kram!

[Fication]

Hur klarar ni av att jobba? Skulle ni kunna ge mig lite tips om det?

För att man måste.

[henkeq]

Hur klarar ni av att jobba? Skulle ni kunna ge mig lite tips om det?

Tack för era svar hittils  :)

Finner det roliga i arbete och tänker på vad jag kommer att göra med pengarna jag tjänat för dagen.

I höst har jag "grindat" så jag har råd med en stor resa.
Det är känslor och upplevelser jag lever för.

Allting annat är ju obeskrivligt beskrivligt, medans känslor bara är obeskrivliga för mig.

Älskar alla känslor och försöker alltid känna dom så mycket som möjligt när jag får dom.

Tycker om att må dåligt ibland för då kan jag verkligen uppskatta när jag mår bra.

Men jag vet också alltid hur jag kan må bra igen om jag mår dåligt. Och vet jag inte det, frågar jag en vän som hjälper mig på vägen.

[Sun Ra]

Bästa tips som jag kan ge:
Skriv ner tankarna! (om du nu inte redan gör det)
Kan vara lite jobbigt i början om man inte är van vid skrivandet, med det kommer med tiden.
Det behöver inte vara utförligt, tydligt eller "korrekt". Det gör det bara lättare att "se" det man tänker, att organisera det man tänker... När du har det nedskrivet behöver du inte tänka på det igen på samma sätt... hm....

[mrflanell]

åååååååååååååååååå tack för din fråga tack för alla fantastiska bra svar  jag har lärt mej masssor  

mycket intressanta ni är så fantastiska helt underbara  gud vad gla jag blir