Tack för ditt intressanta och konstruktiva svar. Det är tydligen en sak jag måste betona gång på gång: Jag skriver inte under på Kants kategoriska imperativ. Mitt tänk, om man nödvändigtvis måste stödja sig på de skrivande filosofernas verk, rimmar mer med det den unge Rudolf Steiner försökte säga i sin doktorsavhandling
Sanning och vetenskap och uppföljaren
Frihetens filosofi. Men eftersom jag inte tror att någon här utom José Ramirez har läst den så kan vi skippa the name dropping och prata själva. Alltså, jag gör ett nytt försök: Mitt sätt att ta mig an de utmaningar livet ställer mig inför är inte utan vidare överförbara till andas utmaningar. Var och en måste gå till sitt eget hjärtas grund och rannsaka sina bevekelsegrunder och de risker och möjligheter som randas på just hans horisont. Däremot tror jag att vi har oändligt mycket att lära av varandra och varandras vägar. Kanske allra mest av varandras misstag!
Nå, nu när detta är sagt, över till något du skrev:
Du har säkert rätt i mycket av vad du säger om skam och fruktan, men du bör kanske ha i åtanke att det är betydligt lättare att avgöra "lödigheten" i det egna livet än i andras. Oavsett dina kvalifikationer som pedagog eller terapeut är du väl inte ofelbar?
Verkligen inte! Men en intressant sak är att i en situation som min och Sofias är även mina tillkortakommanden en tillgång för henne. Att det är så är då inte min förtjänst utan hennes. Genom att gilla läget förmår hon tillgodogöra sig de motstånd som ger sig ur mina brister såväl som ut mina eventuella dygder. HON skulle för övrigt inte dra sig för att kalla det en kvinnlig förmåga. Men det är en annan diskussion.
Massor av undersökningar pekar på att många terapiformer är mer eller mindre verkningslösa,
Jo. Jag har ägnat åtskilliga hundratals timmar timmar åt en intressant och rätt väl fungerande terapiform (eller en form av själshygien om man så vill, nämligen Omvärderande Parsamtal, påhittat av Harvey Jackins på 50-talet) och intresserat mig för kringliggande terapier under många år. Tycker mig se var de flesta går på grund, även parsamtal. Och med min erfarenhet med sm (och av meditation får jag tillägga i sammanhanget) är det inte särskilt svårt att se varför det skiter sig, varför självupptagenheten ökar istället för att minska och neurosen blir mer sofistikerad och svåråtkomlig i många fall.
och när det gäller pedagogiska grepp räcker det att kasta en blick på 1900-talets svenska skola för att inse att många av dessa, kanske dom flesta, snarare varit missgrepp.
Tell me about it! Jag har undervisat längre än jag själv har gått i skolan och ägnat åtskillig möda åt lärarfortbildning. Jag har gjort alla misstag i boken och några till men från mina erfarenheter i USA och i Ryssland + Baltikum kan jag säga att vi ligger rätt bra till i alla fall. Men illa är det. Det diskuterar jag lite under rubriken
Nationell identitet och internationell moral på forat för politik.
Smärtan ingår, som jag ser det, i allas våra liv. Den följer oss från vaggan till graven och är en naturlig läromästare som vi inte kan undvika. Många försöker förstås smita ifrån den, men förr eller senare tvingas dom inse att den följer dom lika troget som deras skugga och att dom aldrig kan skaka den av sig. Att sådana människor riskerar att hamna i Ginnungagap, den tomma rymd eller det tomma svalg som är fråvaro av liv, kan jag hålla med om, men jag är långt ifrån övertygad om att sessioner som dina kan fungera som räddningsplanka för dom. För ett fåtal kanske, med speciella preferenser vad gäller sexlivet, men knappast för alla.
Iprén. Cykelhjälmar. Alkoläsk. Dagen-efter-piller. Dataspel (där man kan puckla på varandra utan att det känns), kondomer med jordgubbssmak, dataporr, KAS och livets alla bedövande krockkuddar säger mig att du underdriver en smula. Ginnungagap is happening big time! Från kuvösen via babysitter, napp, gåstol och hela kittet fram till långvården och den sterilt, bedövat morfinerade palliativvården - allt för att jaga bort den krävande, smärtsamma kärleken (ja som alltid är modig!) och ersätta den med sval sterilitet, dödhet värre än döden. Jag vill återigen inte påstå att sm är för alla. Men jag vill samtidigt invända mot den vanliga föreställningen att sm är avhängigt av exotiska sexuella preferenser. Eller att den måste se ut på ett bestämt sätt. Så är det helt enkelt inte. Det KAN vara så men långt ifrån uteslutande. Det sexuella rummet lämpar sig, på grund av sin värme, som ram för mången smärtsession men långt ifrån alltid. När jag ger en session kan det innebära en sexuell upphetsning för mig men det kan lika gärna slå om, gå vidare till en fullkomligt överpersonlig saklighet som är helt asexuell. Som när man ger en massage. Hur läcker och sexig personen än må vara som man masserar så tenderar den aspekten att lösa upp sig när man väl har kommit in i arbetet. Precis så är det när man kommer in i en smärtsession (som givare). Det handlar om den andre, inte om en själv. Vad det än handlade om när man började.
Det här säger jag inte bara som genmäle till din utsaga ovan utan även apropå andras kommentarer och frågor på den här tråden. Till din reflektion vill jag instämma att visst, det jag berättar om är måhända ingen universalkur. Men ändock - jag tror nog att man kan närma sig en egen, fungerande kur på sitt eget alldeles unika sätt genom att ta del av berättelser om hur andra gör. Alltså även vår berättelse.
salve
jn