Bör man söka vård för existentiell ångest?

[Zi]

Jag mår till och från psykiskt dåligt, högst troligt p.g.a. en negativ världssyn där livet saknar mening. Min familj klagar på mitt excentriska beteende. Jag är i desperat behov av ett jobb och kan mycket väl få ett. Men jag har svårt att bry mig om dessa problem, om jag ens ser det som problem. Livet känns som en samling mekaniska rutiner som bara leder till döden.

Men jag är ganska säker på att terapi inte skulle leda till någon diagnos. Min sporadiska ångest påverkar definitivt mitt och min familjs liv negativt men den passar inte in i något av psykiatrins fack. Jag tvivlar på att det ens finns någon behandling mot existentiell ångest. Det känns lite löjligt och mjäkigt att älta sina tankar och känslor med någon som bara sitter och håller med. Jag åker ju inte till sjukhuset för en förkylning.

Jag är inte ens säker på att jag vill bli hjärntvättad till att lära mig att acceptera ett medelmåttigt, monotont och osignifikant liv. Tyvärr verkar alternativen orealistiska, så jag är fast i en tillvaro jag inte kan stå ut med, och det finns ingen som jag göra något åt det.

Bör jag uppsöka vård? Vad kan jag vänta mig?

[Gassendi]

Men jag är ganska säker på att terapi inte skulle leda till någon diagnos.

Vad spelar det för roll?

Jag är inte ens säker på att jag vill bli hjärntvättad till att lära mig att acceptera ett medelmåttigt, monotont och osignifikant liv. Tyvärr verkar alternativen orealistiska, så jag är fast i en tillvaro jag inte kan stå ut med, och det finns ingen som jag göra något åt det.

Med en så stark svartsyn bör du åtminstone minimera utsikterna för terapins eventuella effekt. Se det mer som att du lånar en neutral persons medvetande som bollplank för dina tankar och idéer.

Bör jag uppsöka vård?

Det kan bara du svara på, men att döma av inlägget känns det angeläget.

Vad kan jag vänta mig?

Skingra alla förväntningar. De blir till den sortens självuppfyllande profetior som bara bekräftar dina värsta farhågor.

[nuddle]

meningen med livet är att leva för sig själv, men du måste veta vem du är först

[Harald Davidsson]

Nej. för ångest är frihetens möjlighet.

[Advocate]

Är du säker på att du lider utifrån en vederhäftig existentiell övertygelse, eller bara annars över din (alltså DIN) existens? (som den ser ut nu)

[freddemalte]

Allt som skapar ett obehag för en själv eller för ens omgivning så att man hindras att leva ett trevligt och bra liv och som är av sådan art att det går att behandla torde väl vara sådant som man då bör söka vård för om man inte 1. vill leva med eländet eller 2. anser att andra i ens omgivning ska leva med det alt. 3. inser hur det ligger till??

Fredrik

[Zokrates]

Bör jag uppsöka vård?

Om samhället är orsaken till dina symptom så ligger det sjuka i samhället och inte hos dig, så antingen förändrar du samhället eller ger upp och resignerar. Under tiden som du bestämmer dig för vilket så kan du väl läsa böcker eller syssla med annan verklighetsflykt.

[Harald Davidsson]

Allt som skapar obehag för en själv eller för ens omgivning att man hindras att leva ett trevligt och bra liv och som är av sådan art att det går att behandla torde väl vara sådant som man då bör söka vård för om man inte 1. vill leva med eländet eller 2. anser att andra i ens omgivning ska leva med det alt. 3. inser hur det ligger till??  skriver Fredrik






obehag är till för att skapa behag, och ångest är
till för att skapa en bättre personlighet.

en korrekt definition av ångest enligt psykoanalysen
är att ångest är ett resultat av att ens aggression
slår in i kroppen.

[Pho-ku]

meningen med livet är att leva för sig själv, men du måste veta vem du är först

Hur tänker du här?

Om samhället är orsaken till dina symptom så ligger det sjuka i samhället och inte hos dig, så antingen förändrar du samhället eller ger upp och resignerar. Under tiden som du bestämmer dig för vilket så kan du väl läsa böcker eller syssla med annan verklighetsflykt.

Instämmer, fast med tillägget: "verklighetsflykt". Verklighet är ett knepigt begrepp, inte sant? Verklig-hets-flykt - att fly den hektiska "verkligheten"?

Nåväl.

Bör jag uppsöka vård? Vad kan jag vänta mig?

Det har du väl redan gjort? Ang. förväntningar - läs Gassendi. Varför inte berätta lite mer om detta excentriska beteende och din ångest?

[Johan Ågren]

Jag mår för det mesta dåligt, men eftersom jag märker att det är värre på morgonen så har det säkerligen med serotoninbrist att göra. Har varit så sedan jag var barn. Att jag sedan har serotoninbrist kan i sin tur vara psykiskt betingat. Jag mår också sämre när jag jobbar än när jag själv helt styr över min tid. Jag får arbeta för att komma över gränsen där jag mår bra igen. Det krävs att jag är aktiv med något som jag tycker känns givande. Jag måste dessutom äta vettigt och dricka vatten. Jag har med tiden lärt mig leva med att morgonen känns fördjävlig. Men har alltid en molande känsla i bakhuvudet under dagarna att något inte känns rätt. Denna känsla är ytterst relevant då jag vet att jag inte tar vara på mig själv och mina behov till den grad som jag skulle kunna. Man kan inte vara på topp jämt.

Faktiskt så skulle jag inte vilja tillskriva min ångest existentiella proportioner. De negativa tankarna brukar inte vara den primära orsaken, utan de uppstår när jag redan mår dåligt. Jag skapar också obehag i min omgivning då jag inte sällan ser saker svart. Därmed inte sagt att jag i grunden är svart, utan snarare att jag blir bitter över vad jag ser och stöter på. Jag har svårt att slå ifrån mig. Om jag t.ex läser om att J R Auk får sin plånbok stulen av en polis så kan jag inte bara läsa det som information, utan jag ser mig själv stå där på perrongen och utsätts för samma sak. Jag börjar reflektera över vad jag ska göra åt situationen, och känner mig själv kränkt. Jag har också höga krav vad jag tycker är acceptabelt i ett samhälle, och ser att mitt idealsamhälle är väldigt långt från det jag lever i nu.

Jag har inte gått i enskild terapi, utan enbart med ett av mina barn och familjeterapi. Man har ju naturligtvis kommit in på sig själv vid dessa tillfällen också, men inte hardcore. Jag ser inte att det är rätt väg att gå för mig. Jag tror heller inte på att ta antidepressiv medicin. Lidandet är centralt för mig, något som känns äkta och som ska finnas där som en påminnelse och rättesnöre. Jag har stundtals i mitt liv blivit helt utslagen av lidandet, men har i anslutning till detta verkligen levt också, och jag önskar inget ogjort. De här avgrunderna och att jag har "döden i ryggen" gör idag att jag känner mig stark, och inte har en rädsla för vansinnet eller det mörka. Jag snarare går och smyger i det och ser ljuset destå starkare när det uppenbarar sig. Har svårt för det medelvarma och ljumma.

Zi,

Terapi är väl OK så länge du inte trubbar av dig själv. Att ta piller är också en form av uppgivenhet. Vet att många inte håller med mig. Hade du mått riktigt dåligt så hade du inte orkat skriva ett så nyanserat inlägg där du utforskat dina alternativ. Så gå lite i terapi och se det som en möjlighet att strukturera dina tankar, och så ger du din familj lite positiva signaler så att du inte hamnar i en större konflikt där.

[Advocate]

I förbigående.

De negativa tankarna brukar inte vara den primära orsaken, utan de uppstår när jag redan mår dåligt.

Det är intressant detta med tankarnas samband med humöret fast de inte är orsaken till det. Jag brukar inte heller se tankar som orsak till min nedstämdhet, men jag brukar kunna påverka tankarna, och således kunna påverka och luckra upp sinnesstämningen (men jag är förvisso inte helt säker på att det är exakt så förloppet sker). Det måste kanske inte visa på något primärt hos tankarna i förhållande till den ursprungliga sinnesstämningen, men vad har detta faktum för innebörd? Det verkar som om tankar i någon mån är parallellföreteelser till sinnesstämningen, eller som om stämningen och tonen av nedstämdhet består av tankar/prat på ett subtilare plan.

För övrigt, på vilket sätt menar du att terapi verkar avtrubbande?

[Johan Ågren]

I förbigående.

De negativa tankarna brukar inte vara den primära orsaken, utan de uppstår när jag redan mår dåligt.

Det är intressant detta med tankarnas samband med humöret fast de inte är orsaken till det. Jag brukar inte heller se tankar som orsak till min nedstämdhet, men jag brukar kunna påverka tankarna, och således kunna påverka och luckra upp sinnesstämningen (men jag är förvisso inte helt säker på att det är exakt så förloppet sker). Det måste kanske inte visa på något primärt hos tankarna i förhållande till den ursprungliga sinnesstämningen, men vad har detta faktum för innebörd? Det verkar som om tankar i någon mån är parallellföreteelser till sinnesstämningen, eller som om stämningen och tonen av nedstämdhet består av tankar/prat på ett subtilare plan.

För övrigt, på vilket sätt menar du att terapi verkar avtrubbande?

På samma sätt som piller verkar avtrubbande. Beror visserligen på terapiform. Man får vara försiktig med alla former av lösningar som avser att anpassa en individ till sin omgivning. Det kan ju faktiskt vara så att det egentliga problemet är något annat, och att reaktionen är befogad. Man hämmar då bara symptomen.

[nuddle]

meningen med livet är att leva för sig själv, men du måste veta vem du är först

Hur tänker du här?

människor är självviska, vi kan inte gå ifrån det, men vi kan försöka förstå vilka vi är,
enligt mig är vi alla en del utav universum

mening o syfte är något som dock inte kan försvaras ur ett evighetsperspektiv,
men människan är inte evig, utan förgänglig

[Skogsälvan]

Jag har stundtals en riktigt grav existentiell ångest. Jag knaprar piller då, inte så att jag blir hög, men så att jag kan hålla näsan ovanför vattenytan och går i terapi. Hade jag inte gjort det hade jag varit död nu.

[Johan Ågren]

Jag har stundtals en riktigt grav existentiell ångest. Jag knaprar piller då, inte så att jag blir hög, men så att jag kan hålla näsan ovanför vattenytan och går i terapi. Hade jag inte gjort det hade jag varit död nu.

Vill inte förolämpa någon eller förringa någon uppfattningen om att piller faktiskt har räddat livet, det kan så vara, onödigt att spekulera i. Jag vill ändå berätta att jag valde en annan väg när jag stod vid randen till att ta mitt liv. Kanske det berodde på att jag inte hade någon tilltro till någon annan än mig själv. Jag kom hur som helst till den punkt där vissa kanske hade valt att ta sina liv, men i stället fick jag en annan känsla. Mina problem förlorade sett i relation till döden helt relevans. Det var ju problem som jag precis hade tappat då jag ändå hade tänkt göra slut på dem. I den stunden så blev livet i stället ett experiment av möjligheter. Sedan har jag ständigt levt med vissheten om att jag ändå inte lever "på riktigt", och först då har jag vågat att leva, när jag inte tar mig själv och världen på så stort "allvar". Jag har sedan levt i 20 år till, och när ångesten är för stark så behöver jag bara se mig själv avsluta mitt liv, och jag blir påmind om min överenskommelse. Dessa stunder blir allt färre, och jag skulle inte säga att det bara är av godo: Jag tror människan måste medvetandegöra sin dödlighet, detta oavsätt vad hon tror om livet eller döden. Kanske är det en resa varje människa måste tillåta sig att ta, och ibland faktiskt också våga riskera att valet blir att man avslutar sitt liv. Förstå mig rätt: Det handlar inte om att välja döden, utan om att inte stanna upp, och fullfölja sig själv, våga allt. Att slutligen inte vara mörkrädd för vad som finns längst där inne.

För mig hade piller varit som att få en simring som fört en del av mig upp till ytan medan en annan del sjunkit till djupet och försvunnit. Kanske hade jag en fördel i att utveckla en så stark ångest redan när jag var runt 10 år, och som kulminerade när jag var runt 20. På den tiden så var inte antidepressiv medicin lika etablerat.

Min ångest hade sin grund i ett utanförskap i skolan och andra sociala sammanhang. Jag tänkte och agerade annorlunda. Sedan blev jag i 8års åldern väldigt medveten om nazisternas agerande, atombombernas konsekvenser i Japan under 2:a världskriget, samt det faktum att jag skulle rymmas någonstans i mina inälvor eller i hjärnan. Det kontringssvar jag fick om jag "hellre ville ha sågspån i huvudet" fick mig helt att tappa fotfästet. Jag fick en allvarlig existentiell ångest ungefär i 8års åldern. Jag låg i mörkret och tittade med en kikare upp i himlen, och ställde mig frågan vad som fanns där borta. "Det finns ingen mening" blev etatablerat begrepp i min föreställningsvärld. Ett par naturintresserade bröder till min styvfar tog mig med ut i naturen, och där stannade jag ett bra tag till det att livet började bli allvar och jag kom i kontakt med "samhället" igen, då började ångesten om igen, fast på högvarv.

Så fly till skogs! Det är något riktigt läskigt som försigår här inne i samhället som vi inte mår bra av. Ta inte deras piller eller annan "medicin", börja inte acceptera livet på någon bortdomnad lagom anpassad nivå. Bli inte bara staplingsbar. Var det djur du är!

Så att vi mår dåligt kan ju faktiskt vara något väldigt sant och ärligt. Om man har ett akvarium så förstår man snart att det krävs vissa förutsättningar för att fiskarna ska överleva. För att fiskarna ska må riktigt bra så krävs det att de inte är i ett akvarium i huvudtaget, utan att de kan simma i sitt rätta element.