Från bekantskap till vänskap

[Anders]

Anders, en av mina deldiagnoser är social fobi. Tycker det känns i högsta grad olustigt när folk ser mig när de inte SER mig. Jag tycker att det är ansträngande med bekantskap, tycker det känns påklistrat och obehagligt. Dessutom tycker jag det är ändå jobbigare med tillståndet mellan bekantskap och vänskap. Men alltså, klarar jag det så klarar du det. Det är nödvändiga, men ack så jobbiga, faser att gå igenom. Men det känns bra sedan, så det är värt mödan.

Jag har inte svart bälte i trevligt första intryck heller. Och den där fas 2 du nämner, den är riktigt plågsam. Jag vet, och orkar sällan igenom den.
Konstigt nog får jag oftast bäst kontakt med riktigt sociala figurer, bl.a. min hustru (så outar vi lite). Mina polare är nästan alla sociala nav, och de accepterar mej ändå av ngn anledning. Men det är lite moment 22 i det där, för dem tar det lång tid att lita på, man tror att det är en trevlig yta alltihop. Har svårt att hitta likasinnade murmeldjur.

[Skogsälvan]

Är det så att du huvudsakligen är en Lyssnare och dina vänner Pratare? Kan det vara så att du uppfattar deras sätt som trevlig yta alltihop för att du inte pratar så mycket utan hänger mest med? Är jag ute och cyklar?

[Anders]

Är det så att du huvudsakligen är en Lyssnare och dina vänner Pratare? Kan det vara så att du uppfattar deras sätt som trevlig yta alltihop för att du inte pratar så mycket utan hänger mest med? Är jag ute och cyklar?

Tyvärr, någon lyssnare är jag inte och det är väl en del av problemet. Tröttnar fort på prat, särskilt om det gäller något allmänt. Egentligen är jag tvärt om en pratare, men har lätt för att breda ut mej, funkar inte bra som en ja, mm, just det. Ibland hittar man de intensiva, som vill prata engagerat om nåt som också intresserar en själv, men det är ju en eon av trevlighet eller slagfärdighet man skall igenom först. Därför undviks de sociala sammanhangen och man träffar inte så många.

[Skogsälvan]

Aha, jag förstår problematiken.

[tobiias]

Nu kommer jag inte ihåg vem som har sagt detta, men den mest träffande beskrivningen för en god vän eller tvillingsjäl är någon man kan dela tystnaden med.

[Skogsälvan]

Ja, det håller jag med om, utan att det känns obehagligt alltså.

[freddemalte]

Nu kommer jag inte ihåg vem som har sagt detta, men den mest träffande beskrivningen för en god vän eller tvillingsjäl är någon man kan dela tystnaden med.

Och för en döv? Mörkret - eller?

[Skogsälvan]

Döv eller inte, mörkret är viktigt att dela.

[tobiias]

Fast döva kan väl ändå ha en tystnad i form av avsaknaden av kommunikation.

Intressant för övrigt: undrar om döva kan uppleva pinsam tystnad på samma sätt som icke-döva.

[Anders]

Aha, jag förstår problematiken.

Ditt svar ger mig farhågan att du inte gör det. Antagligen är farhågan ogrundad, men jag måste kolla.

Jag har verkligen kämpat med att sitta med i alla fikan, varit på fester och parmiddagar i tusental, och jag sitter tyst och försöker lyssna, försöker förstå. Har gjort detta i decennier. Men jag kan inte förstå det här hahaha, myspys vi. Visst, jag kan förstå att man kan se det som en nödvändig ritual för att komma varandra närmare, för att våga prata om något "riktigt", men folk, inkl. hustrun, kan sitta timme ut och timme in och konversera och gilla det.

Har läst allt jag kan om det här, gått såna här webb-PBI, pratat med folk, men jag kan inte förstå. Jag lider så fruktansvärt av det här "sociala". Att prata med folk om nåt "riktigt" är inga som helst bekymmer, och då jag kommer dit får jag ofta nära vänner. Men så fort det finns antydan till "socialt spel" så får jag bara magont. Har nog aldrig lämnat en fika eller en fest utan att pusta ut.

[Skogsälvan]

Jag antar att de flesta av oss som skriver här har ett ganska utpräglat behov av mental stimulans som man tyvärr många gånger inte har så stor tillgång till i sin närmaste omgivning. Själv har jag ju ett pendlande humör, vilket stundtals gör att jag har ett enormt tungsinne och allvar och vi de tillfällena känner jag precis som du beskriver.

[freddemalte]

Jag antar att de flesta av oss som skriver här har ett ganska utpräglat behov av mental stimulans som man tyvärr många gånger inte har så stor tillgång till i sin närmaste omgivning.[...]

För min del har jag till min stora glädje även denna stimulans i min närmaste omgivning - om inte tror jag att jag hade tynat bort

Vänligen

Fredrik

[Ling]

Aha, jag förstår problematiken.

Ditt svar ger mig farhågan att du inte gör det. Antagligen är farhågan ogrundad, men jag måste kolla.

Jag har verkligen kämpat med att sitta med i alla fikan, varit på fester och parmiddagar i tusental, och jag sitter tyst och försöker lyssna, försöker förstå. Har gjort detta i decennier. Men jag kan inte förstå det här hahaha, myspys vi. Visst, jag kan förstå att man kan se det som en nödvändig ritual för att komma varandra närmare, för att våga prata om något "riktigt", men folk, inkl. hustrun, kan sitta timme ut och timme in och konversera och gilla det.

Har läst allt jag kan om det här, gått såna här webb-PBI, pratat med folk, men jag kan inte förstå. Jag lider så fruktansvärt av det här "sociala". Att prata med folk om nåt "riktigt" är inga som helst bekymmer, och då jag kommer dit får jag ofta nära vänner. Men så fort det finns antydan till "socialt spel" så får jag bara magont. Har nog aldrig lämnat en fika eller en fest utan att pusta ut.

Vad skönt att höra om andras upplevelse av detta fenomen av socialt spel. Har upptäckt att när man går från att ha varit ett "socialt Lejon" till undanglidande uggla som skyr rampljuset, så ses det inte med blida ögon. Folk i allmänhet förstår inte, och jag orkar inte förklara. Varför måste jag, ska det vara så svårt att ta en persons förändring över åren? Å andra sidan, när jag har bra dagar så förstår jag nog. Men att verkligen prata med någon om saker som har en mening, DET ger mening. Om jag försöker göra det i andra sammanhang, ser jag frågan som hänger i luften" Vilken planet har hon just landat från?"...så jag gav upp..

[Pocahontas]

Intressanta frågor!

Hänger det här att bli uttråkad av ytliga bekantskaper ihop med att vara intelligent/behöva intellektuell stimulans?

Jag känner mig som flera av er i den här tråden fullständigt uttråkad (och pressad) av många som jag umgås med, mycket på grund av att vi inte känner varandra tillräckligt nära (eller umgåtts för lite de senste åren och tappat kontakten lite).

För en fem år sedan var jag också som ovanstående ett "socialt lejon" och jag njöt av det slumpmässiga mötet, med vem det än må vara.

Var jag i så fall korkad på den tiden?  :wink:  (läs mindre intresserad av djupare disskussion)
Eller bara mer självsäker? Vad hände  :?

[Skogsälvan]

Jag skulle inte säga att du var korkad. Det var väl bra att du mådde bra av det och principiellt ser jag inget som helst fel i det  :) Hos en del ökar behoven till något mer och jag ser det inte som fel heller. Vad som exakt hände dig vet jag förstås inte, vet du själv? För min egen del pendlar jag mellan att lattja lite i gapskrattet och skrynkla mitt huvud i djupa tankar, så hanterar jag det. Välkommen förresten!