Kritik
Moderator: Moderatorgruppen
-
transversal
- Inlägg: 1673
- Blev medlem: 24 nov 2008 22:21
- Ort: Göteborg
Man utsätter sig för den. Efter ett tag blir man mer "hårdhudad". Tänk på detta; det är väldigt svårt att lyckas utan att misslyckas och de som förr eller senare lyckas har ofta misslyckats många gånger innan de lyckades. Det finns faktiskt forskning som visar att de som misslyckas regelbundet lär sig snabbare.
Oförmögen att försvara mig etc, allt liksom bara stannar till och man kämpar för att verka stabil.
Här kan felet ligga. Om det är konstruktiv kritik behöver du inte försvara dig. Är det icke-konstruktiv kritik behöver du inte kämpa för att uppträda stabilt. I det ena fallet är det bara att tacka och ta emot medan det i andra fallet går alldeles utmärkt att få ett mindre utbrott mot personen som uttalar kritiken. Det kan dock vara lite svårt att skilja på dessa och jag tror det är där mångas problem ligger.
-
transversal
- Inlägg: 1673
- Blev medlem: 24 nov 2008 22:21
- Ort: Göteborg
Lill-Leif skrev:Oförmögen att försvara mig etc, allt liksom bara stannar till och man kämpar för att verka stabil.
Här kan felet ligga. Om det är konstruktiv kritik behöver du inte försvara dig. Är det icke-konstruktiv kritik behöver du inte kämpa för att uppträda stabilt. I det ena fallet är det bara att tacka och ta emot medan det i andra fallet går alldeles utmärkt att få ett mindre utbrott mot personen som uttalar kritiken. Det kan dock vara lite svårt att skilja på dessa och jag tror det är där mångas problem ligger.
Beror väl på också i vilket sammanhanget kritiken ges. Om man är i en arbetssituation är det väl kanske inte det bästa man kan göra att få ett utbrott. Det sänker ju som förtroendet. Inte heller kan man brista ut i tårar för att en kund säger att de inte är nöjda. Det fungerar ju liksom inte.
Är det kritik på "hemmaplan" eller från en vän så är ju situationen lite annorlunda och man kan ju få vara (och är) mer sårbar. Där är det väl mer befogat med respekt för den egna "särarten".
-
hermit philosopher
- Inlägg: 85
- Blev medlem: 13 apr 2010 17:20
- Kontakt:
Hej Ranchi,
Jag tänker på hur en reaktion på omvärlden (att bli tårögd och stum av kritik, t ex) även kan ses som en inställning till den - då visar den på vilka perspektiv vi lever våra liv efter.
När vi förstår att vi själva äger makten att frivilligt välja - och ev. välja bort, en [socialiserad] inställning som inte längre fungerar - befriar vi oss från negativa sätt att bemöta andras handlingar. Vi blir så att säga, herrar över vad folk kan åsamka oss, utan att behöva påverka/ändra på vad de egentligen gör.
Jag tänker på hur en reaktion på omvärlden (att bli tårögd och stum av kritik, t ex) även kan ses som en inställning till den - då visar den på vilka perspektiv vi lever våra liv efter.
När vi förstår att vi själva äger makten att frivilligt välja - och ev. välja bort, en [socialiserad] inställning som inte längre fungerar - befriar vi oss från negativa sätt att bemöta andras handlingar. Vi blir så att säga, herrar över vad folk kan åsamka oss, utan att behöva påverka/ändra på vad de egentligen gör.
Många är födda med en blygsamhet och kan periodvis bli kännsliga.
Inget fel med det, tvärtom så är det en grym egenskap.
Men man måste våga säga ifrån med, så det är bara till att börja öva,
annars får du vänta tills du passerat 40års krisen..
Du kan få mycket hjälp med att prata med en terapheft, dom har ofta goda råd
och kan snart se var problemet lutar åt. är det en fobi eller medfött ?
själv hade jag socialfobi för 16år sedan,
jag kunde inte sitta och äta mat med min nyfödda son utan att bli märkbart orolig och nervös över att han iaktog mig.
Allt är inte fobi, mycket kan vara medfött och naturligt. Endast du vet om det är ett hinder
eller om det är en fördel av att ha tillgång till dessa kännslor.
Inget fel med det, tvärtom så är det en grym egenskap.
Men man måste våga säga ifrån med, så det är bara till att börja öva,
annars får du vänta tills du passerat 40års krisen..
Du kan få mycket hjälp med att prata med en terapheft, dom har ofta goda råd
och kan snart se var problemet lutar åt. är det en fobi eller medfött ?
själv hade jag socialfobi för 16år sedan,
jag kunde inte sitta och äta mat med min nyfödda son utan att bli märkbart orolig och nervös över att han iaktog mig.
Allt är inte fobi, mycket kan vara medfött och naturligt. Endast du vet om det är ett hinder
eller om det är en fördel av att ha tillgång till dessa kännslor.
-
Terra incognita
- Inlägg: 24
- Blev medlem: 26 mar 2011 21:06
-
Sefket Ramovic
- Avslutat konto
- Inlägg: 505
- Blev medlem: 18 mar 2011 12:24
- Ort: många gånger har jag velat vakna ur en dröm, vaknat och funnit att jag drömmer!
:) :) :DRanchi skrev:Ibland kan det vara lättare med främmande människor, då har man ju inga ankare för vem man är.
Japp, så kände jag med med min sociala fobi,
planerade möten freakar ut en och nya människor ger inte samma oro.
Det jag kom fram till är att en del av detta inte har något med fobier att göra
utan betyder något annat.. vad vet jag inte ännu. men lite har det att göra med spontanitet
och djupare nyfikenhet som får oss att glömma våra sociala spelregler. Jag tror många upplever detta
speciellt när man har företagsmöten och liknande.. men man kan öva bort den 'rädslan' med.
Ranchi
En sak som jag kan bli stum inför är att människor kan säga saker som på något sätt uppfattas som anklagande, men är det enbart för att dom först har förutsatt att man är perfekt. När då denna illusion om att man inte är perfekt har försvunnit så är det som att de "hämnas" genom att uttrycka förvåning, ilska eller hånfullhet.
Vi lever ju i civilisationen, civilisationens världsbild bygger på detta dualistiska förhållande, att vi å ena sidan är eller ska vara perfekta änglar och föredömen, men å andra sidan så är vi eller har blivit, förlorare. Jag tänker att kanske mycket av den dynamik som sk "psykiska vampyrer" använder sig av - eller rättare sagt; lever i - är ett ständigt pendlande mellan dessa ytterligheter, först så bygger de upp för att sedan riva ner. Först så smickrar de och därefter sätter dom tänderna i halsen på en. Själva måste de också göra sig perfekta medan de samtidigt måste leva av andra.
Vet inte om jag kan komma på något "universalförsvar" för detta beteende, men genom ho'oponopono så har jag lärt mig att kunna se lite mer vidsynt på saken. Genom att ta ansvar för inte bara mitt eget beteende, den smärta som jag känner, förödmjukelsen och reaktion och så vidare, utan även för "vampyrens" beteende och anklageri. På det sättet så har vampyren ingen makt. Den kan ju inte längre hitta någon grund att anklaga om jag tar ansvar, för då måste vampyren också ta ansvar vilket betdyer att vampyren utrotar sig själv.
För jag tror att vampyren lever på andra genom att den själv inte vill ta något ansvar för sina känslor, sin smärta och tar därför inte heller något ansvar för sitt beteende. Alla som lever oansvarigt har förmåga att kunna vara "vampyriska" och vilja leva på andra. Antingen ekonomiskt eller känslomässigt. Därför så är jag själv också en potentiell vampyr lika mycket som den som jag uppfattar sätter tänderna i mig. Någon måste bryta den dynamiken och det kan bara jag göra - genom att ta ansvar för hela situationen - min egen såväl som "vampyrens" klander, smärta och besvikelse.
Sanningen är ju att ingen är perfekt. Men vampyren är i ständig pendling mellan att måsta vara perfekt å ena sidan och å andra sidan leva som en parasit och ett monster. Det var en stoiker som sa att om man blev anklagad för att besitta något slags fel så kunde man säga "Du känner inte till mina andra brister!".
En sak som jag kan bli stum inför är att människor kan säga saker som på något sätt uppfattas som anklagande, men är det enbart för att dom först har förutsatt att man är perfekt. När då denna illusion om att man inte är perfekt har försvunnit så är det som att de "hämnas" genom att uttrycka förvåning, ilska eller hånfullhet.
Vi lever ju i civilisationen, civilisationens världsbild bygger på detta dualistiska förhållande, att vi å ena sidan är eller ska vara perfekta änglar och föredömen, men å andra sidan så är vi eller har blivit, förlorare. Jag tänker att kanske mycket av den dynamik som sk "psykiska vampyrer" använder sig av - eller rättare sagt; lever i - är ett ständigt pendlande mellan dessa ytterligheter, först så bygger de upp för att sedan riva ner. Först så smickrar de och därefter sätter dom tänderna i halsen på en. Själva måste de också göra sig perfekta medan de samtidigt måste leva av andra.
Vet inte om jag kan komma på något "universalförsvar" för detta beteende, men genom ho'oponopono så har jag lärt mig att kunna se lite mer vidsynt på saken. Genom att ta ansvar för inte bara mitt eget beteende, den smärta som jag känner, förödmjukelsen och reaktion och så vidare, utan även för "vampyrens" beteende och anklageri. På det sättet så har vampyren ingen makt. Den kan ju inte längre hitta någon grund att anklaga om jag tar ansvar, för då måste vampyren också ta ansvar vilket betdyer att vampyren utrotar sig själv.
För jag tror att vampyren lever på andra genom att den själv inte vill ta något ansvar för sina känslor, sin smärta och tar därför inte heller något ansvar för sitt beteende. Alla som lever oansvarigt har förmåga att kunna vara "vampyriska" och vilja leva på andra. Antingen ekonomiskt eller känslomässigt. Därför så är jag själv också en potentiell vampyr lika mycket som den som jag uppfattar sätter tänderna i mig. Någon måste bryta den dynamiken och det kan bara jag göra - genom att ta ansvar för hela situationen - min egen såväl som "vampyrens" klander, smärta och besvikelse.
Sanningen är ju att ingen är perfekt. Men vampyren är i ständig pendling mellan att måsta vara perfekt å ena sidan och å andra sidan leva som en parasit och ett monster. Det var en stoiker som sa att om man blev anklagad för att besitta något slags fel så kunde man säga "Du känner inte till mina andra brister!".
Vilka är online
Användare som besöker denna kategori: 3 och 0 gäster