Lycka

[NT85]

Vad jag försöker säga är att lycka som neurologiskt fenomen kan man aldrig tröttna på, men vår biologi är gjord sådan att stimuli från omvärlden sorteras och filtreras bort. Utåtsett ser det ut som vi tröttnar på lyckan, men i själva verket, det som egentligen händer i våra hjärnor är att stimulansen, de biologiska incitamenten, för lycka förlorar sin kraft, inte själva lyckan.

Jo jag märker att det låter skrämmande likt det jag tror! Skillnaden är egentligen att det jag förklarar det med psyket och du förklarar det med biologin, jag antar att det är någon sorts kombination som är mest rättvisande

Jag betraktar inte lyckan som något fysiskt som kittlar mig till skratt, eller obehag som något fysiskt som slår mig på fingrarna. Lycka och nedstämdhet är olika "kanaler" som jag kan zappa in i min hjärna. "Kanalerna" kan aldrig nötas ut (förutom vid fysisk skada på hjärnan) men "fjärrkontrollen" (=roliga aktiviteter) kan förlora sin glädjestimulans.

Nej jag håller med dig, det där du skrev om skratt/slag på fingrar är inte riktigt lycka det handlar om då utan snarare fysiskt välbefinnande. Du har nog rätt i att det inte är kanalerna som nöts ut utan snarare så att upprepade upplevelser (när man upplevt dem många ggr) inte når dessa "kanaler", eftersom de inte uppfattas av psyket som just "det där lilla extra" som via den "rätta kanalen" ger lycka.

MVH,
Mr Tambourine Man

Värst vad vänskaplig man kan vara!

Simma lungt, vi hörs!

[arvid]

Svar till: NT85:

lycka är Indirekt är relativt med tanke på att våra känslor är relativa och det är känslan av lycka som är lycka, åtminstone enligt mig.

Men frågan är ändå hur relativ lyckan är. Om jag blir stucken med en kniv får 100:e gången gör det kanske inte lika ont som vid första emn skillnaden är väldigt liten. Sen håller jag med MrTambourineMan. Jag tycker att modellen där man sätter lyckan som ett tillstånd är mer visande. Sedan låter jag medlena vara relativa.
Visst känslan av lycka är lycka liksom känslan av smärta är smärta. Men man kan fortfarande se smärt- och lyckokänning som två tillstånd.

Jag anser att en person som offrar livet för en annan i grund och botten är "egoistisk" (notera tolkningsfråga!) för han gör det sannolikt pga av känslan av att "göra Rätt" --> emotionell vinst. men för mig innehåller inte någon negativ klang utan är endast ett faktum som varken är postivt eller negativt laddat. Men visst kan vi kalla det "personliga vilja" om det tar bort den negativa klangen ordet egoism tydligen har för dig!

Det är dock det här som blir problemet. Även om du menar att egoistisk inte har någon negativ laddning så tycker ändå de flesta personer det, plus den officiella betydelsen. Bra böckers lexikon (egoism):
Benämning på den moraliska eller sociala inställning som sätter (den ofta inskränta och kortsiktiga) egennyttan främst i sitt handlande. Motsatsen är altruism.


Altruism:
...Ordet betecknar även en osjälvisk och kärleksfull hållning till medmänniskorna. Egoism, som ofta ses som dess motsats behöver inte vara oförenlig därmed. Inom zoologien avser man altruistiskt beteende hos sociala handlingar som är (offentligt skebart) oegennyttiga.

Inom psykologin menar man att även om ett barn är egocentriskt så är det inte egoistiskt. dessutom kan vi säga att en person är egoistik, vilket vi inte skulle kunna enligt din tolkning då alla skulle vara det ungefär lika mycket. Dessutom; om vi då tolkar egoism som att göra något man själv har vinst av så, ex:
erik ger bort allt han äger till afrikaner, något han mår bra av att göra (även om han egentligen behöver pengarna och skulle kanske t.o.m. må bättre om han aldrig kommit på tanken att ge bort dem). Han är alltså mer självisk än Johan som snor lördagsgodiset från barn, om Johan inte blir speciellt glad av att göra det?


Så, förklaring jag presenterade av ordet (eller antydde) passar bättre såväl med ordets akademiska som vardagliga betydelse.

[NT85]

Det är dock det här som blir problemet. Även om du menar att egoistisk inte har någon negativ laddning så tycker ändå de flesta personer det, plus den officiella betydelsen. Bra böckers lexikon (egoism):
Benämning på den moraliska eller sociala inställning som sätter (den ofta inskränta och kortsiktiga) egennyttan främst i sitt handlande. Motsatsen är altruism.

Vad jag menade var att jag inte ser dessa "egoistiska" handlingar som dåliga på något sätt. Jag tror heller inte det var ordet altruism jag var ute efter då det står för något oförenligt gentemot min uppfattning.

[arvid]

Svart till NT85

Vad jag menade var att jag inte ser dessa "egoistiska" handlingar som dåliga på något sätt.

Och det jag menar är att det blir fel att använda ordet egoistisk. Okej, jag vet att det för dig inte har nån negativ klang. Men ordet har en negativ klang, det är dess syfte. Och vad är meningen med att påpeka att handlingar är "egoistiska" (utan klang). Det förvirrar mer än det säger. Vad vill man åt? Att allt man gör på något sätt följer ens egna vilja? Då kan man hellre se allt som determinerat, än säga att man söker tillfredställelse (?). Nä, jag tycker inte det säger ett dugg. Men ordvalet är så brutalt "missvisande", vilket lägger betoningen helt skevt, om du frågar mig. Det vanliga ordet "egoistiskt" blir ju oanvändbart. Däremot kan detta vara intressant att påpeka:

Erik hjälper sin kompis Johan att tapetsera om i huset. Erik tror han gör allt för att han är hjälpsam men i själva verket vill han träffa Johans kompis Sara, vem Erik är smått förtjust i.

Han blir alltså "tillfredställd" av att få träffa en tjej han vill ha nåt av, snarare än att hjälpa sin vän. Vilket, per defination är mer egoistiskt. Jag ser "allt-är-egoistiskt-påpekandet"som en olycklig mutation av ovannämnda.

Jag tror heller inte det var ordet altruism jag var ute efter då det står för något oförenligt gentemot min uppfattning.

Vad menar du? Jag syftade mest på att ordet egoism har en motsats, vilket inte passar in på "allt-är-egoistiskt-påpekandet"

[NT85]

Vad menar du? Jag syftade mest på att ordet egoism har en motsats, vilket inte passar in på "allt-är-egoistiskt-påpekandet"

Som du ser det är allting svart eller vitt (säger inte att det är sämre, jag vet har negativ klang!) för mig är "egoismen" varken positiv eller negativ, därför söker jag ett neutralt ord. Vilket ingen av de orden du föreslog var.

För övrigt så ber jag om ursäkt för mina "missvisande ordval" men jag skyller det på mitt chilenska ursprung!

Förresten angående det där med att "hugga någon 100 ggr med kniven, smärtan är likadan varje gång". Detta beror på stark inbetingning av hur ens normala tillvaro upplevs. Hugger du en människa när precis samtidigt
som denne blir medvetande är det inte säkert att människan upplever smärtan. Jo visst kan detta ifrågasättas med hjälp av naturvetenskap, men jag undrar hur pass välgrundad den är.

[arvid]

Svar till NT85

Som du ser det är allting svart eller vitt (säger inte att det är sämre, jag vet har negativ klang!) för mig är "egoismen" varken positiv eller negativ, därför söker jag ett neutralt ord. Vilket ingen av de orden du föreslog var

Meningen med alturism var inte att hitta ordet du sökte, men tja, jag tycker det är ganska onödigt att finna ordet då det beskriver nåt som alla vet: Nämligen: Man gör vad man gör, vad ens bakomliggande tankar och känslor styr en till. Är du snäll är du det för att dina bakomliggande tankar/känslor (alltså Du) inte tillåter dig att göra annat (Du/din person tillåter inte dig). Gillar du att stjäla lördagsgodis är det samma anledning.
Sen tycker jag det är ointressant att säga: "Det man gör, gör man för att söka lycka, även om man offrar livet, för om man inte gjorde det skulle man må dåligt". Själva grejen är ju att man inte kan göra annorlunda, därför faller meningens smarthet. Men behöver man nödvändigtvis ett ord: Man följer sin egen person (Du). Det är åtminstonde ganska bra.

Detta beror på stark inbetingning av hur ens normala tillvaro upplevs. Hugger du en människa när precis samtidigt
som denne blir medvetande är det inte säkert att människan upplever smärtan. Jo visst kan detta ifrågasättas med hjälp av naturvetenskap, men jag undrar hur pass välgrundad den är.

Om den har ett medvetande, upplever den smärtan. Jag tycker att det absolut borde vara så rent evolutionsmässigt och biologist i övrigt. Smärtan är ju en varningssignal till kroppen, för att den ska överleva. Såklart är det lite relativt men har svårt att tro att det ska vara så speciellt mycket.

[NT85]

Sen tycker jag det är ointressant att säga: "Det man gör, gör man för att söka lycka, även om man offrar livet, för om man inte gjorde det skulle man må dåligt".

Att offra livet för känslan att verkligen ha gjort "rätt" är självklart en enorm egenvinning, då man känner bekräftelse (för många i vårt samhälle lika med lycka). Det antagligen folk efteråt som hyllar en som en hjälte och folk ser upp till en, detta är enormt viktigt för många (att känna att man betyder något för andra) och detta gör det möjligt att ge sitt liv för allt det som "är så rätt".
Man kan tidigare funnit sitt liv som meningslöst och när man får offra sig för att verkligen göra det som man Verkligen tror på så gör man det. Det är nog många självmordsbombare som tänker på ett sätt som detta.

Om den har ett medvetande, upplever den smärtan. Jag tycker att det absolut borde vara så rent evolutionsmässigt och biologist i övrigt. Smärtan är ju en varningssignal till kroppen, för att den ska överleva. Såklart är det lite relativt men har svårt att tro att det ska vara så speciellt mycket.

Jovisst typiskt naturvetarargument. Och visst kan det ligga något av det, men jag tror inte på att "det enklaste svaret är det rätta". Snarare är det nog en kombination av biologiska/evolotionsmässiga och psykologiska faktorer som utgör någon riktig vetenskap i någon sorts symbios. Men vi kan väl säga så här: Om kroppen rent biologiskt inte uppfattar knivhugget som en fara för kroppen och inte skickar varningssignaler så hade man inte uppfattat hugget som smärta. Då man inte upplevt en behagligare tillvaro innan.

[arvid]

Att offra livet för känslan att verkligen ha gjort "rätt" är självklart en enorm egenvinning, då man känner bekräftelse (för många i vårt samhälle lika med lycka). Det antagligen folk efteråt som hyllar en som en hjälte och folk ser upp till en, detta är enormt viktigt för många (att känna att man betyder något för andra) och detta gör det möjligt att ge sitt liv för allt det som "är så rätt".
Man kan tidigare funnit sitt liv som meningslöst och när man får offra sig för att verkligen göra det som man Verkligen tror på så gör man det. Det är nog många självmordsbombare som tänker på ett sätt som detta.

Det är inte det här jag är inne på. Jag sa:Själva grejen är ju att man inte kan göra annorlunda, därför faller meningens smarthet.
Det är inte lycka man söker. det man söker är att följa ens egna person. Om jag äter chocklad eftersträver jag lycka, om jag hjälper en kompis med matteläxan följer jag min personliga etik, eller nåt sånt. I båda fallen följer jag min egna person (eller snarare, mig själv)
Självklart kan offra livet för att söka lycka (men oftare tror jag det handlar om andra saker) men det är inget som är anledningen i alla fall.

Jovisst typiskt naturvetarargument. Och visst kan det ligga något av det, men jag tror inte på att "det enklaste svaret är det rätta". Snarare är det nog en kombination av biologiska/evolotionsmässiga och psykologiska faktorer som utgör någon riktig vetenskap i någon sorts symbios.

Ja, jag sa ju Såklart är det lite relativt men har svårt att tro att det ska vara så speciellt mycket. Att vi inte drar gränsen på samma ställe spelar inte så stor roll.

. Då man inte upplevt en behagligare tillvaro innan.

Tror inte som du.